Kapitel 17: Pratstunder

Tom stod och betraktade henne i ett ögonblick innan han gick fram till henne och la en hand om hennes axlar och ledde henne tillbaka upp för trappan. Hon mumlade hela tiden osammanhängande och det enda Tom förstod av det var tredje tavlan till vänster. Han förstod det egentligen inte, men det var det enda han kunde urskilja av hennes oavbrutliga mumlande. Han ledde henne fram henne till sängen och bäddade ner henne innan han bad Hokey hämta ett glas vatten. Husalfen sprang genast iväg och kom tillbaka några minuter senare med ett stort glas vatten i handen. Tom tog det och hällde lite av det i Hepzibahs mun.

Han lämnade inte huset förrän sent på kvällen, när hon hade klarnat till lite och somnat. Hokey visade honom ut och tackade för hjälpen. Tom fnyste åt det, och sa ingenting utan transfererade sig istället tillbaka till Abraxas hus där han inte blev lite förvånad över att hitta Nagini slingrandes runt ett bordsben. Han suckade tyst för sig själv och ormen kom långsamt slingrande mot honom. Tom lyfte upp henne och la henne omkring axlarna så som han hade gjort så många gånger förut. Han visste att hon inte skulle skada honom och väste lågmält, men ändå lugnt till henne och han kände hur hon långsamt slappande av och slöt ögonen som om hon var på väg in i en sorts dvala. Tom visste att det var alltför tidigt för henne att gå i dvala nu. Mitten av augusti bara. Det var fortfarande sommar och hon behövde inte gå i ide än på ett par månader. Tom suckade igen och reste sig upp samtidigt som han försökte kväva en gäspning.

Han gick långsamt ut i köket där han hittade Joachim. Tydligen så hade Simon fått tag på honom i alla fall. Inte för att Tom brydde sig. Det gjorde han aldrig så varför skulle han göra det den här gången. Pojken gjorde en ansats att resa på sig, men Tom lyfte handen ett par decimeter och Joachim satte sig snällt ner igen.

"Du ska väl inte gå än. Jag som hoppades att vi kunde prata", sa Tom sarkastiskt och visste att Joachim var tvungen att stanna.

"Naturligtvis Herre", svarade Joachim förläget och såg ner i bordet.
Voldemort satte sig på en stol mittemot den unga dödsätaren som fortfarande såg ner i bordet.

"Jag förmodar att du redan vet vad jag vill."
Joachim nickade långsamt och fortsatte se ner i bordet.

"Bra. Hur längesedan är det du blev medlem i våran… grupp kanske man kan kalla det, Tycker du inte?"
Återigen fick han bara en nick till svar. Nu började han bli irriterad.

"Se på mig!" röt han och Joachim ryckte till och såg upp. "Svara på min fråga." Hans röst var silkeslen lika fort igen och han såg hur dödsätaren framför honom ofrivilligt ryste till.

"Ungefär ett halvår sedan Herre", muttrade han till svar och såg ner i bordet igen.

"Bra. Nu ska vi tala om din kusin." Tom fick en nick till svar igen, men tänkte inte på det särskilt mycket på det.

"Jag har förstått att han är rätt stöddig och jag vill att du pratar med honom. Prata med honom och säg till honom att om han inte skärper sig fort så ska jag personligen se till att det är det sista han gör. Mitt tålamod börjar ta slut vet du. Han har två chanser kvar. TVÅ. Säg det till honom!" Joachim nickade och stirrade ner i bordet.

"Se på mig!" röt han igen och reste sig upp, gick fram till dödsätaren och drog upp honom ur stolen. "Du vet vad jag tycker om det här! Du vet lika väl som alla andra att jag inte tolererar brist på respekt och du gör det inte lättare för dig. Jag hoppas du vet det!" Joachim backade så långt han kunde och skakade av rädsla.

"Du borde straffas för det här och det är tur för dig att jag inte är på humör för det just nu. Han har två chanser kvar. Förstått?" Dödsätaren sjönk ner på knä vid Voldemorts fötter och mumlade ett hastigt ja och bad om ursäkt innan han försvann ut genom rummet.
Tom drog ett djupt andetag och suckade innan han satte sig ner vid bordet igen med Nagini runt axlarna. Det kändes skönt att slippa tänka för en gångs skull.

Den här lugna stunden avbröts rätt så snabbt av att Abraxas kom infarande i köket med en väldig fart. Han stannade ett ögonblick och såg på Tom, men fortsatte nästan genast ut i den stora hallen istället. Tom följde efter honom och fick se hur Abraxas föräldrar stod där med ytterkapporna fortfarande på sig. Voldemort, artig som han var, bestämde sig för att gå fram och hälsa medan Abraxas for runt som en galning. Det var tydligt att han var stressad inför morgondagens stora händelse.

"Tom Riddle", sa Voldemort artigt och sträckte ut handen för att hälsa. "Trevligt att träffas."

"Ett sant nöje mr Riddle. Abraxas har pratat så mycket om dig", sa Malfoy senior och skakade hand med Tom.

"Jaså, det har han? Vad har han sagt?"

"Inget särskilt. Han har väl nämnt ditt namn i förbigående antar jag", sa en kvinna som Tom antog var Abraxas mamma.

"Åh, okej", mumlade Tom tyst för sig själv. "Ni vet möjligtvis inte varför Abraxas beter sig som han gör just nu? Jag tror aldrig jag har sett honom så här uppspelt i hela mitt liv."

"Det är väl giftermålet imorgon förmodar jag", muttrade hans mamma och fnyste.

"Det låter som om mrs Malfoy inte tycker om giftermålet, har jag rätt?"

"Inte alls. Jag ser fram emot det här bröllopet och är väldigt glad över att Abraxas tog sitt förnuft till fånga och bestämde sig för att gifta sig med Alice trots allt. Jag förmodar att ni hade något med det att göra, har jag rätt, mr Riddle?"

"Jag kan ha haft ett finger med i spelet ja, men det hela var Abraxas beslut och jag har inte tvingat honom till någonting om det är det mrs Malfoy syftar på."
Abraxas mamma fnyste igen och gick sedan ut i köket, förmodligen för att ta något uppfriskande att dricka. Abraxas pappa följde snabbt efter henne och Tom bestämde sig för att nu kanske var en bra tid att prata med Abraxas själv.

Han hittade honom på sängen i sitt sovrum och hade det inte varit för att magen rörde sig upp och ner så skulle det ha sett ut som om han var död. Tom suckade och förbannade sig själv för att ha suckat igen. Det var inte likt honom, eller det brukade inte vara likt honom och han trodde att han hade gjort sig av med den fula ovanan för mycket länge sedan. Han satte sig på sängen bredvid Abraxas, som for upp med ett ryck.

"Förlåt", flinade Tom. "Det var inte meningen att skrämma dig."

"Snälla, gulliga, rara Tom, gör ALDRIG om det där igen. Du kan ju inte hålla på och skrämma livet ur mig dagen före min bröllopsdag. Vet du om allt är klart förresten? Så klart du inte vet, varför skulle du veta det? Glöm det, jag måste ner och se efter", hasplade Abraxas ur sig och reste sig upp.

"Snälla Abraxas, ta det lugnt. Allting är ordnat och du ska inte bekymra dig om det och jag vet att du vet det. Sätt dig ner istället."

"Tom, jag kan inte. Jag måste ner och se om allting är färdigt", fortsatte han och gick ut genom den vidöppna dörren.

"Abraxas. Som din herre befaller jag dig att komma tillbaka hit och prata med dig!" Den unge Malfoy gjorde helt om och satte sig ner på sängen igen.

"Vad önskar min Herre?"

"Vad jag önskar? Jag önskar att du tar det lugnt och andas lite. Kanske till och med försöker sova en aning innan bröllopet imorgon. Allting är färdigt. Jag trodde Alice familj tog hand om
det. Kan du vara så vänlig och lugna ner dig", sa Tom skarpt och mot sin vilja lugnade Abraxas ner sig. "Du gifter dig imorgon och jag vill att du är utvilad då. Gå och lägg dig och sov så
ska du se att allting ordnar sig."

"Men Henriksson då. Jag lovade dig att vi skulle hitta honom innan bröllopet och det har vi inte gjort. Jag är ledsen för det, Tom."

"Vad har du att vara ledsen över? Ingenting. Du har inte gjort något fel och jag har fler än du som jobbar med det för tillfället. Oroa dig inte. Om du absolut vill jobba med det så snabbt igen så ska jag se till att du får det när du kommer tillbaka från din bröllopsresa. Till dess ger jag dig ledigt. Jag kommer inte kalla på dig om det inte är absolut nödvändigt så att du kan spendera så mycket tid med Alice som det är möjligt. Nu, om du ursäktar mig ska jag gå ner och säga ett par ord till Alice också. Kom ihåg vad jag sa. Sov. Det är en order." Med ett nöjt leende på läpparna lämnade Tom en ursinnig Abraxas efter sig. Han skulle nog också ha varit arg om någon hade sagt samma sak till honom, men det kunde inte hjälpas. Ibland var det bra att var Mörkrets Herre helt enkelt.

Tom gick långsamt ner för trapporna och stannade i hallen. Han hade tänkt transferera sig till familjen Watkins direkt för att prata med Alice, men nu verkade det som om det inte behövdes. Han hörde hennes röst utifrån trädgården och gick med raska steg mot hennes röst.

Han hittade henne på en bänk nere vid sjön. Den låg spegelblank i månskenet och Tom insåg att det förmodligen var ganska sent. Han satte sig ner bredvid henne och stirrade upp mot stjärnorna så såg ut att glittra i den nattsvarta himlen.

"Vad gör du här, sir?" frågade Alice efter en stund utan att ta blicken från vattnet.

"Försäkrar mig om att du svarar ja på bröllopet imorgon", svarade Tom lugnt och såg på henne ett ögonblick. Visst var hon vacker, men han hade inga planer på någon flickvän och då var det bättre att hon gick till Abraxas istället."

"Ta det lugnt. Jag ska svara ja. Abraxas har varit väldigt vänlig mot mig den sista tiden. Har du någonting med det att göra sir?" Tom bara log till svar och Alice suckade tungt.

"Du skrek åt någon förut. Vem var det?" Tom synade henne uppifrån och ner och för ett ögonblick blixtrade ögonen röda.

"Mor och far. De tycker att vi borde ha både bröllopet och tillställningen hemma hos oss så som traditionen säger, men jag tycker det är mycket vackrare här."

"Jaså, var det inget annat. Jag började nästan bli lite orolig. Du verkar lugnare än Abraxas i alla fall. Han är ett nervvrak och bara pratade på i ett kör förut. Hans föräldrar blev smått tokiga på det."

"Så du gjorde en god gärning då och lugnade ner honom? Jo, visst det verkar ju väldigt likt dig, om du inte hade någonting att vinna på det förstås."

"Du roar mig Alice, vet du det? Att komma med sådana antydningar utan minsta bevis för det. Är det verkligen snällt?"

"Jadå sir. Det är så snällt så. Har jag fel kanske?" Alice såg hår på honom och Tom ryckte på axlarna i försvar.

"Nej, det kan jag inte påstå", svarade Tom med ett leende på läpparna."

"Jag trodde inte det heller. Får jag fråga vad det var ni vann på det?"

"Jag slapp huvudvärken ikväll och så behöver jag inte gräma mig om Abraxas skulle somna på tillställningen imorgon. Nu tycker jag att du också ska gå och lägga dig. Allting är omhändertaget och du måste vila. Du ska upp tidigt imorgon, vet du inte det?"

"Jo, jag vet det sir och jag hatar det. Jag avskyr att gå upp sent. Jag fattar inte att imorgon vid den hr tiden har jag en make."

Tom gäspade och de reste sig upp och gick långsamt tillbaka till huset. Voldemort såg till att Alice blev omhändertagen innan han själv transfererade sig tillbaka till sin lägenhet med Nagini i famnen.

Väl i lägenheten lät han henne slingra ner på golvet innan han klädde av sig och kröp ner i sängen. Imorgon skulle bli en lång dag.