Kapitel 19: Oväntade händelser

Han knackade hårt på dörren och även den här gången öppnades den av en kvinna.

"Andrew är inte hemma. Vem ska jag hälsa ifrån?" Tom log och knuffade henne åt sidan.

"Ljug inte för mig", väste han ilsket, gick in och smällde igen dörren efter sig. "Jag vet att han är hemma. Jag vet också att han inte bad dig att ljuga och därför undrar jag varför du gör det?"

"Jag ljuger därför att jag inte tycker om dig. Du tar min bror från mig utan minsta anledning. Andrew har aldrig gjort något fel i hela sitt liv."

"Man måste ju börja någon gång", flinade Tom och gick mot vad som verkade vara vardagsrummet. Det var i alla fall vad det hade sett ut att vara sist han var här. Andrew satt bakom något som såg ut som en dator. Det var i alla fall vad Tom tyckte det såg ut som.

"Vad gör du?" Johnson flög upp med ett ryck.

"Snälla Tom, gör aldrig om det där. Vill du skrämma livet ur mig, eller?" Tom hånlog.

"Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än. Frågan är: Har du?" Andrew svalde hårt och nickade. "Bra, säg inget än för du kan fortfarande ändra dig. Jag ska inte hindra dig, men jag tror du vet vad som händer med de flesta som säger nej. Först måste vi diskutera morgondagen." Han pausade och Andrew nickade igen. "Jag brukar ha ett litet inträdesprov, vilket jag inte har några tvivel om att du klarar. Om dina meriter stämmer, förstås. Du ska bara döda en mugglare. Inga krusiduller. Med den dödliga förbannelsen då. Det måste du veta att jag accepterar inget annat. Inte i min närhet. Om jag skulle skicka iväg dig och döda någon får du naturligtvis döda personen på vilket sätt du känner för."

"Så OM jag bestämmer mig för att gå med dig, så måste jag döda imorgon?"

"Ja", medgav Tom med en axelryckning. "

"Vad gör du om jag säger nej?" Tom förvånades över att han ens vågade fråga, men tvingade fram ett litet skratt. Människan var den första som någonsin hade frågat honom om det, och skulle förmodligen bli den sista också.

"Jag vet inte riktigt. Torterar din syster, kanske", fnyste Voldemort med ett hånleende på läpparna.

"Då är det tur för henne att jag accepterar."

"Bra val. Då har jag bara en fråga kvar. Vad skulle du göra om jag torterade din syster?" Andrew stelnade till, men slappnade sakta av.

"Det vet jag inte."

"Tur för dig att jag vet då. Du skulle skrika oupphörligt och gråta. Be mig att sluta och om jag inte hade gjort det, så skulle du ändra dig och acceptera mitt erbjudande."

"Jag kunde inte vinna på det, eller hur?"

"Nej, det kan jag inte påstå. Du valde den enkla vägen. Har du någonsin utfört den dödliga förbannelsen?" frågade Tom och log lätt.

"Ett par gånger, men det har varit olyckor. Eller ja, kanske inte olyckor för jag har vetat vad jag har gjort, men jag har nog aldrig velat skada dem. Inte på riktigt i alla fall."

"Det spelar ingen roll om du vill det eller inte. Så länge du gör det är allting bra."

"Får jag fråga dig en sak?" Tom nickade förvånat. "Har du någonsin dödat någon?"

"Om jag har dödat någon? Självklart. Jag dödade min pappa för tre år sedan och efter det har tappat räkningen. Ta det lugnt. Du behöver bara döda en mugglare imorgon och jag lovar dig att han kommer vara fullt utmattad när vi är klara med honom. Du får se imorgon. Vill du vara med på hela mötet så lovar jag att du får det också, men du behöver inte känna dig tvingad."

"Jag är gärna med på hela mötet. Det kan ju vara intressant."

"Intressant? Jag tror inte att jag har hört någon beskriva mötena med det ordet förut. "

Tom försvann därifrån efter ytterligare ett par minuter och transfererade sig till sin lägenhet. Han tvärstannade innanför dörren. Han hade för vana att inte transferera sig direkt in i lägenheten längre. Nu gjorde han det bara om han inte hade något annat val. Den var helt upp och nedvänd. Ungefär som den där gången med Jack Smith för några veckor sedan. Han kallade på Jonas, som dök upp bara sekunden senare.

"Min Herre kallade", mumlade han och sjönk ner på knä.

"Ta reda på vem som gjorde det här", röt han och Jonas ryggade tillbaka av skräck.

"Självfallet, Herre." Jonas försvann utan att säga något mer.

Voldemort mumlade en formel och rummet började långsamt städa sig själv. Han insåg att bröllopsfesten förmodligen var över nu och bestämde sig för att transferera sig dit.

Han dök upp där ett par minuter senare, när han hade slängt i sig en smörgås och bytt kläder.
Han hann inte mer än stanna där innan han blev överfallen av både Abraxas och Alice föräldrar. Något hade gått helt fel. Alice mamma skrek åt honom på franska och Abraxas föräldrar skrek båda två åt honom. Alice pappa var den enda med vett nog att hålla tyst.

"Vad är det som har hänt?" Tom hade sina aningar, men han behövde ändå vara helt säker innan han drog några förhastade slutsatser.

"Vad som är fel?! Vad som är fel?! Du tvingade Alice att gifta sig med Abraxas och sa till honom att det var vad hon ville. Det är vad som är fel", skrek Abraxas pappa och Tom kände att det var nära att han blev tillslagen.

"Har Alice sagt det?"

"Ja, strax efter att du stack. Jag har inte sett vare sig Abraxas eller Alice efter det. Nu ska du gå och prata med de båda och säga att det här är ett missförstånd", sa Abraxas mamma något lugnare än sin man.

"Jag ska gå och prata med dem, men jag tänker inte säga till dem att det var något missförstånd, för det är det inte och jag tänker inte ljuga." Tom lämnade dem bakom sig och sprang snabbt upp för trappan och in på Abraxas rum. Han låg på sängen, med huvudet vänt mot fönstret. Han vände sig om när Tom öppnade dörren och Tom såg att han hade gråtit.

"Du ljög för mig", sa Malfoy och ögonen fylldes av tårar igen.

"Jag ville bara göra dig lycklig. Du tyckte ju om henne och om jag inte hade ljugit för henne så hade inte du varit lycklig."

"Tror du på det själv?" frågade Abraxas med en axelryckning.

"Ja, det gör jag. Försöka sova lite, jag ska gå och prata med Alice." Dödsätaren nickade och la sig ner igen.
Tom stegade ut ur rummet och stötta turligt nog ihop med Alice pappa.

"Var är Alice?" frågade han.

"I gästrummet", svarade han och Tom styrde stegen mot gästrummet.
Han hittade även henne gråtandes på sängen och Voldemort smällde igen dörren hårt efter sig.

"Jag trodde du skulle komma", muttrade hon tyst. "Jag är ledsen, men jag kunde inte. Det blev för svårt."

"Du är ledsen? Jag ska nog visa dig något att vara ledsen över. Du har förstört allting. Jag varnade sig för vad som skulle hända, gjorde jag inte?" Hans röst vibrerade av raseri och det var nära att han skrek.

Dörren öppnades bakom dem och Alice pappa kom in med ett bistert ansiktsuttryck som förvandlades i rädsla när han såg Tom.

"Vad gör du?"

"Visar din dotter vad som händer när man ljuger för mig." Han plockade fram trollstaven och riktade den mot Alice.

"Snälla Tom, nej", vädjade mr Watkins.

"Du vet lika väl som jag att jag inte tolererar olydnad, och olydnad måste straffas." Han hånlog och vände sig mot Alice. "Crucio!" Alice skrek. Ögonen spärrades upp och hon föll ner på golvet och vred sig i plågor. Tom visste hur det kändes. Som om hela kroppen brann, som om vartenda ben i hela kroppen bröts av och läkte igen. Plågorna var outhärdliga, det visste han av tidigare erfarenhet.

Han avbröt förbannelsen efter ett par minuter och Alice låg gråtande på golvet och kippade efter luft.

"Jag ska inte be dig att be om ursäkt, men det var väldigt dumdristigt. Ett misstag till och jag lova dig att jag inte kommer vara lika barmhärtig. Tänk på det." Med de orden lämnade han rummet.