Kapitel 20: Bekännelser

Han transfererade sig till lägenheten och var så trött att han inte brydde sig om att låsa upp, utan transfererade sig direkt in. Han var fortfarande sur på Alice, men vad kunde han göra åt det? Inget. Inte just nu i alla fall. Visserligen kunde han kasta en glömskeförtrollning över Abraxas och få honom att glömma det hon berättade, men det var inte säkert. Glömskeförtrollningar var inte hans starka sida. Han använde dem inte särskilt ofta eftersom det var lättare att döda de som fått reda på något de inte skulle veta. Då hade man tagit hand om problemet permanent. Han insåg att han hade lovat att meddela Cygnus om han skulle ha med sig en mugglare imorgon kväll, och så behövde han prata med Jonas om inbrottet. Klockan var nästan åtta och han undrade om han skulle hinna med allt av det. Han behövde sova också. Det var länge sedan han hade sovit en hel natt nu. Nagini hade varit så sur på honom att hon oftast hade väckt honom mitt i natten och då hade han haft svårt att somna om. Han bestämde sig för att åka till Cygnus först och drog åt sig ett äpple innan han transfererade sig.

Han knackade på dörren och gick in. Han förväntade sig inte att någon skulle öppna, för det var ovanligt. Alla som kände Cygnus och Druella visste att man knackade och gick in. Då kom det ofta inte in någon främling. Inte om de inte hade blivit inbjudna i alla fall.
Han gick genom köket in i vardagsrummet där han hittade Druella sitta och läsa en bok. Han blev frestad att fråga vilken bok det var, men insåg att det inte skulle vara passade i det här sammanhanget.

"Hej", sa han och Druella såg upp för ett flyktigt ögonblick och mumlade ett tyst hej innan hon återgick till boken. "Var är Cygnus?" Hon nickade in mot sovrummet och Tom suckade. Han styrde stegen mot sovrummet där han hittade den han letade efter utslagen på sängen.

"Sover du?" frågade han högt och Black stönade till och vände sig om. Voldemort muttrade något och gick fram och satte sig på sängen. Cygnus satte sig motvilligt upp och såg på Tom.

"Jag lyssnar", muttrade han och gnuggade sig i ögonen.

"Bra. Jag sa förut att jag behöver en mugglare och det vill jag fortfarande. Vi gör så här. Du hittar en medelålders mugglare och tar med dig honom till min lägenhet imorgon eftermiddag. Jag vill ha honom medvetslös, men inte torterad. Förstår du?"

"Jadå, jag förstår. Vilken tid?"

"Jag vet inte. Kom med honom runt fem. Är jag inte hemma kan du bara lämna honom där och se till att dörren är låst. Är den det så kommer han inte kunna rymma om han nu skulle vakna upp." Cygnus nickade.

"Så Andrew blir en av oss imorgon kväll?"

"Det är mycket möjligt ja", svarade Tom med en suck.

"Du vill inte ha honom ibland oss? Har jag rätt, Tom?"

"Ja, men vad har jag för val. Jag kan ju döda honom när vi har hittat Henriksson, eller hur?"

"Det är ju en möjlighet. Om det nu inte är så att han är död som jag sa." Cygnus la sig ner på rygg igen och suckade.

"Vad är det är för löjliga idéer du har fått för dig. Varför skulle han vara död?"

"Inte vet jag. Det var en tanke bara. OM han nu är död så måste du veta att jag inte har haft något med det att göra. Det vara som sagt bara en tanke . Jag menar, det måste ju finnas ett skäl till att vi inte hittar honom och det var det enda vettiga jag kunde komma på", medgav Cygnus och Tom reste sig upp. "Ska du gå redan?"

"Ja tyvärr. Jag måste prata med Jonas också. Någon har varit i min lägenhet och jag misstänker att personen letade efter samma sak som Jack Smith gjorde."

"Och du minns inte vem som hittade Samuel Smith, en viss pappa till vår kära Jack?" Cygnus fnyste förnärmat.

"Det är klart jag gör. Det var väldigt duktigt gjort av dig, men jag behöver se vad onas klarar av. Jag vet redan att du klarar det, så dig använder jag som trumfkort tills vidare. Om Jonas inte hittar honom lovar jag att du ska få göra det. Vi ses." Med de orden transfererade han sig till sig lägenhet igen. Frukten fortfarande orörd i fickan. Han slängde ett öga på klockan och transfererade sig till Jonas. Han blev inte lite förvånad när han fick reda på att han befann sig på Irland hos Andrew. Han knackade på dörren och steg in innan någon han öppna dörren. Han krockade nästan med Jonas som verkade vara på väg ut.

"Vad gör du här?" frågade Tom förvånat.

"Vad jag gör här? Vad gör du här?" han betonade ordet du med förakt, men verkade på något sätt inte särskilt förvånad över att se honom där.

"Jag letar efter dig. Hur går det?"

"Med den där mannen?" Tom nickade. "Han är borta. Försvunnen. Puts väck. Går inte att hitta och tro mig, jag har försökt. Vem vet, det kanske var Henriksson." Voldemort tvingade fram ett litet skratt och såg på Jonas. Han visste att Jonas inte ljög. Han hade letat, men inte gjort några framsteg.

"Vet du? Jag börjar tro att alla i den här världen är omöjliga att spåra. Först Henriksson och nu den här mystiske mannen."

"Det kan ju ha varit en ren slump att det var ditt rum och dessutom kan det ha varit en mugglare, vilket gör att han är mycket svårare att hitta."

"Tro mig, hade han varit mugglare hade han hittats för länge sedan. De är inte särskilt duktiga på att gömma sig. Dessutom, hur många mugglare vänder upp och ner på en trollkarls lägenhet bara för att leta efter något som kanske inte ens finns. Vet du ens vad det var han letade efter? Nu började han bli lite irriterad. Kanske skulle han ge uppdraget till Cygnus i alla fall.

"Nej, men jag jobbar på det. Har du något som skulle vara av värde?" Tom såg ner på ringen han hade tagit för så länge sedan. Det var när hans pappa och morbror fortfarande hade levt, fast egentligen levde de ju inte när han tog ringen. Inte hans pappa åtminstone.

"Bara den här ringen, och ett diadem."

"Okej, vad är det för grejer då och varför är de viktiga?"

"Jag kan inte berätta vad det är för då skulle jag vara tvungen att döda dig, men jag kan ju berätta varför de är värdefulla. Du förstår diademet har tillhört Rowena Ravenclaw och ringen visar att jag är Slytherins arvtagare." Jonas satt förstummad och leendet på hans läppar hade suddats ut för länge sedan.

"Jag hörde att det var den där drummeln Hagrid som var Slytherins arvtagare."

"Var inte dum nu Jonas. Det är klart det inte var han, hur skull e han någonsin kunna vara det. Den där idioten kan ju ingenting. Nej, det var jag, men när Dumbledore började ana något var jag ju tvungen att sopa bort alla spåren och vad var bättre än att ge Hagrid skulden. Alla trodde på mig. Hur skulle prefekten och mönstereleven någonsin kunna göra något sådant? Det var bara Dumbledore som inte trodde på mig."

"Du dödade flickan på toaletten." Det var mer ett konstaterande än en fråga.

"Det gjorde jag inte alls. Det var basilisken från kammaren, med lite hjälp från mig förstås, men det behöver vi inte gå in på just nu. Vi tar det en annan gång. Diademet finns inte hos mig och ringen bär jag alltid med mig."

"Var är diademet?"

"Jag vet inte. Jag bad Abraxas gömma undan det och aldrig mer tala om det. Han svor att inte berätta för en själ var han hade gömt det. Inte ens för mig. Han vet var det finns om jag behöver det, men han får under inga omständigheter berätta det för någon."

"Okej, jag ska se om det är vad de är efter, men jag är inte säker." Tom nickade och transfererade sig tillbaka till lägenheten och låste upp dörren. När han hade flyttat in så hade han varit tvungen att förtrolla dörren så att den bara kunde öppnas med en nyckel eftersom det var så många dödsätare som bara låste upp med en enkel formel och sedan satte sig någonstans och väntade på honom. Med tiden hade det blivit irriterade, vilket resulterade i att det numera bara gick att låsa upp dörren med en nyckel.

Han plockade upp frukten ur fickan och tog ett bett av det sura äpplet. Han hade planerat att ta det förut, men det hade han glömt bort, eller också så hade han inte hunnit det. Han hoppades att det var det andra, för han var inte den som glömde bort saker i första taget.

Han åt upp äpplet och slängde sig på sängen med kläderna på.

"Du är sur", påpekade Nagini bitskt.

"Inte alls. Bara lite irriterad, precis som du. Vad säger du om att vi försöker sova lite nu? Jag är väldigt trött och eftersom att jag har ett möte imorgon kväll så är det väl bäst att gå och lägga sig tidigt. Det kommer förmodligen bli ganska sent imorgon", väste Tom tillbaka och ormen nickade sakta.
Voldemort log , tog av sig klädnaden och slängde sig ner i sängen. Han sov på bara ett par minuter.