Kapitel 21: Familjeband

Han vaknade sent dagen därpå av att Nagini låg och strök sig mot hans fötter. Han stirrade på klockan och insåg att den redan var tio. Först blev han rädd att han var sen till jobbet och satte sig upp i sängen med ett ryck. Det tog ungefär två sekunder för honom att inse att det var lördag och att butiken var stängd idag. Eller om den var stängd var han inte säker på. Det hände att mr Burke hade den öppen även på söndagar om han kände för det, men Tom brukade inte bry sig. Det viktiga var att han var ledig idag. Då skulle han ha tid på sig att prata med Abraxas om vad som hade hänt dagen innan och han skulle ha tid att prata med Cygnus om mugglaren som han skulle ta med sig till mötet. Han hade till och med tid att ha ett möte, och det behövdes verkligen nu. Det var evigheter sedan det förra mötet och det bådade inte gott. Andrew skulle bli en dödsätare idag och på något sätt var Tom glad över det, inte för att han behövde Andrew utan för att han behövde ha koll på honom nu när han letade efter Henriksson. Inte för att han hade haft någon större lycka i det än dödsätarna hade haft, men han kunde ju göra en mirakulös upptäckt. Det var sällan Tom var glad nu för tiden. Inte på riktigt i alla fall, men han skulle bli väldigt glad när de hittade Henriksson. Om det nu inte skulle vara som Cyngus trodde, att han var död. Voldemort förstod inte hur han kunde tro det, men lät honom hållas. Det var kanske lika bra nu när allting var som det var.
Han bestämde sig för att besöka Abraxas först. Då hade han i alla fall klarat av det och behövde inte bekymra sig över det längre. Kanske skulle han ta och besöka den där Hepzibah Smith också, bara för att ha någonting att göra. Om han inte kunde fylla ut det stora hålet av eftermiddagen på något annat sätt, men det var väl inte särskilt troligt. Kanske var det bäst att besöka henne. Han kanske fick ut någonting av det.

Han satte sig vid köksbordet och drog till sig ett pergament och en fjäderpenna och började skriva:

Kära ms Hepzibah Smith

Eftersom min senaste vistelse hos er blev så kort, med tanke på att ni somnade efter ett par minuter, tänkte jag göra ett återbesök i eftermiddag för att se hur ni mår. Jag skriver detta brev endast för att förvarna er om min ankomst så att det inte blir någon chock när jag dyker upp lite senare. Alltså behöver ni inte svara på det här brevet. Jag hoppas verkligen att vi ses i eftermiddag.

Med Vänliga Hälsningar Tom Riddle

Det fick duga. Det var inte perfekt och såg ut som om det ar skrivet av ett barn, men det var det bästa han kunde förmå sig att sig skriva för tillfället. Han visste inte ens varför han skrev det, men någonstans visste han att han var tvungen till det. Det tillhörde artigheten och Tom hade alltid varit artig. Nu till nästa problem. Abraxas.

Han dök upp hos Abraxas ett par minuter senare när han var påklädd och hade gjort sig i ordning.

"Mr Riddle, vad får dig att besöka Abraxas idag?" Tom kände igen rösten, bet sig i tungan för att inte säga något dumt och vände sig om.

"Trevligt att se er också mrs Malfoy", muttrade han lågt.

"Du borde verkligen veta hut. Att tala på det viset till en äldre renblodig kvinna. Skäms på dig."

"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt mrs Malfoy. Det var inte min mening att förödmjuka en så vacker kvinna som ni", någonstans i det löjliga tjafset såg Tom hur Abraxas mamma veknade och Voldemort såg henne le för första gången någonsin.

"Tycker du verkligen att jag är vacker?"
Tom log inombords. "Naturligtvis mrs Malfoy. Alla säger att skönhet kommer inifrån, men så är det verkligen inte för er. Det verkligen strålar om er. Är du säker på att du inte vet var jag kan hitta Abraxas."

Fortfarande leende svarade mrs Malfoy att han inte hade lämnat sitt rum sedan Alice hade berättat den chockerande nyheten dagen innan. Tom tackade och gick med snabba steg mot Abraxas rum, där han stannade och knackade försiktigt på dörren innan han klev in.

"Det är jag, och innan du säger något åt mig så vill jag bara tala om att det var för ditt eget bästa."

"Mitt eget bästa? Jag älskade henne och du lovade mig att hon älskade mig. Du svor på att hon inte gifte sig för att hennes föräldrar tvingade henne. Var det bara ännu en lögn. Kan du inte bara lämna mig ifred?" Han låg på sängen och stirrade rätt upp i taket.

"Nej, jag tror inte jag kan det. Jag kom hit för at f dig att förstå varför jag gjorde som jag gjorde och det är precis vad jag ska göra. För det första vill jag att du ska veta att Alice visst tycker om dig och hon hade älskat dig om ni inte hade varit släkt. Dessutom så tvingade hennes föräldrar henne inte alls in i det här." Han suckade och Abraxas lyfte på huvudet och såg på Tom.

"Gjorde de inte?"

"Nej, det gjorde de inte." Tom tog ett djupt andetag. "Det gjorde jag."

"Va!? Är du inte riktigt klok. Du vet vad jag tycker…" Han hann inte längre innan Tom hade slagit till honom.

"Kan du vara tyst nu. Jag har mycket att göra idag och vill inte att det här ska ta tid. Som jag sa igår var det för ditt eget bästa och du ska vara glad över det här. Dina föräldrar är glada för din skull och det är jag också, men om du inte slutar upp med att tycka synd om dig själv så måste jag vidta åtgärder. Jag har ett möte klockan sju ikväll och du ska vara med."

"Varför det?" avbröt Abraxas.

"Därför att Andrew ska invigas och du vet mycket väl vad det betyder."

"Någon kommer råka illa ut. Snälla Tom får jag tortera honom?"

"Andrew eller mugglaren?"

"Jag skulle inte ha någonting emot att få tortera Andrew, men jag tror inte det skulle vara någon bra idé. Jag menade mugglaren." För första gången sedan igår såg man entusiasmen i den unge dödsätarens ögon.

"Jag lovar dig att du ska få leka med honom innan Andrew dödar honom, men då får du ta och gaska upp dig, okej?"
Abraxas nickade tyst och log. Tom insåg att Abraxas förmodligen var den ende förutom han själv som faktiskt tyckte om att tortera och döda folk. Det var i och för sig en bra sak, men han hoppades att den unge Malfoy inte skulle få något ryck och gå ut på gatorna och börja döda folk hur som helst. Visst skulle det vara bra att bli av med några smutsskallar, men Tom tyckte om att ah kontroll och det var inget han gärna släppte på och det var det folk som hade fått reda på den svåra vägen.

Nu var det dags att ta itu med nästa problem. Inte för att det var särskilt svårt att ta hand om, men man visste ju aldrig när komplikationer skulle uppstå och det var bättre att vara beredd i så fall. Han transfererade sig till Cygnus lägenhet och knackade artigt på dörren innan han öppnade och gick in.

"Hallå!?"

"Cygnus är inte hemma. Vad vill du?" Rösten kom ifrån köket så Tom tog sig dit bara för att se Druella sitta och röka i ett hörn.

"Vet Cygnus om att du röker?"

"Nej, och jag skulle uppskatta om du lät bli att tala om det för honom. Vet du var han är förresten? Jag har inte sett honom på flera timmar. Han sa att han hade jobb att ta hand om, men sa inte vad. Vill du vara så vänlig och tala om för mig vad det är han håller på med. Om det är något farligt lovar jag att inte bli rädd."
Det var så patetiskt att Tom ar tvungen att fnysa av förakt. "Vill du verkligen veta det?"
Druella nickade till svar.

"Det är ingenting egentligen. Andrew ska bli en dödsätare ikväll och för att bli det så måste han döda en mugglare och jag bad Cyngus skaffa fram en sådan tills ikväll så det är väl det han är ute och gör just nu."

"Du talar om mugglare som om de vore saker man kan köpa i en affär. Du är verkligen patetisk."

"Tala om det för mig om ett par år och be Cygnus kontakta mig när han kommer hem. Säg att det är viktigt." Med de orden lämnade han lägenheten utan att yttra så mycket som ett ord till.

Han såg hastigt på klockan och insåg att den var mycket mer än han hade förväntat sig att den skulle vara. Klockan var redan två, men det var inte möjligt. Han kunde inte ha varit borta så länge. Det fanns inte en chans. Han beslöt sig för att inte fundera mer på det just nu utan transfererade sig till Hepzibah Smith istället. Det var nog lika bra att han fick det överstökat. Han hade visserligen sagt att han skulle komma på eftermiddagen, men det fick bli nu istället. Det var lika bra.

Två minuter senare knackade han på dörren och husalfen Hokey öppnade precis som vanligt och släppte in honom. Han mötte Hepzibah i hallen när hon kom ut och gav henne en bukett blommor som han plötsligt hade i handen.

"En sådan ära att få träffa en så vacker kvinna ytterligare en gång", sa han och Hepzibah rodnade.

"Som du säger Tom. Kom in, kom in. Något att dricka kanske?" Tom följde efter henne in i vardagsrummet och satte sig ner i en maläten fåtölj.

"Nej tack", avböjde han och stirrade upp på tavlorna som hängde på väggen framför honom.

"På så vis. Får jag fråga vad ni har kommit hit för?"

"Måste man ha ett skäl för att besöka folk nu för tiden? Men du har rätt. Jag blev hitskickad av Burke." Det var naturligtvis en lögn, men det behövde ju inte kära miss Smith veta. "Ni har tydligen en massa värdesaker som han skulle vilja köpa av er."

"Och du blev hitskickad för att övertala mig. Det var precis vad man kunde tro. Mr Burke har alltid velat ha mina saker, och jag förstår honom, men jag tänker inte låt honom ge mig en struntsumma för dem. Han är känd för sådant vet du."

"Jo, jag har hört det, men jag kan försäkra er om att jag inte är likadan."

"Det vet jag att du inte är Tom och det är därför jag har bestämt mig för att visa en sak för dig. Jag bestämde det nu imorse när du skickade det där brevet. Ett ögonblick bara." Hon ropade på Hokey som kom bärande på två små askar. Hepzibah tog försiktigt den översta asken ifrån husalfen och gav den till Tom.

"Öppna. Med tanke på allt du har berättat så tror jag du kommer tycka om det här."
Voldemort öppnade sakta asken och drog efter andan när ha såg vad som befann sig i den. En bägare och på märket som fanns på den så måste det också vara Hufflepuffs bägare.

"Jag ser att du förundras. Det är det få som inte gör. Mr Burke skulle göra vad som helst för att få ag i den här om han visste att jag hade den, men jag litar på att du inte säger något." Tom nickade tyst och såg till den andra asken.
Hepzibah tog bägaren ifrån honom och la tillbaka den i asken och bytte med Hokey.

"Något säger mig att du kommer tycka om den här ännu mer." Hon öppnade asken själv den här gången och gav den till Tom som stirrade på innehållet.
Slytherins medaljong.
Det var inte möjligt. Kanske var det ödet, kanske inte, men hur kunde Hepzibah Smith ha hans medaljong när han hade letat över i princip hela jordklotet efter den. Han tog upp den och tog inte blicken från den. Han kände hur ögonen blixtrade röda och med tanke på att Hepzibah ryggade tillbaka förstod Tom att hon hade sett det också.
Hon tog medaljongen ifrån honom och för ett ögonblick var han inte villig att släppa den. Den tillhörde honom och ingen annan.

"Jag sa ju att du skulle tycka om den."

"Hur har du fått tag i dem?"

"Bägaren har funnits i min familj så länge jag kan minnas, jag härstammar från Helga Hufflepuff förstår du, så den har inte lämnat familjen än och bägaren köpte jag för flera år sedan av Mr Burke. Han hade tydligen köpt den av någon fattig kvinna som inte visste vad den var värd. Förmodligen gav han henne en struntsumma också, men det är ingenting vi kan göra åt nu, eller hur."

"Nej, verkligen inte." Han hörde hur klockan i hallen slog fem. "Oj, vad tiden går. Inte kan den vara så mycket redan? Jag måste gå nu, annars blir jag sen till ett möte. Adjö." Han reste sig upp och lämnade Hepzibah kvar i vardagsrummet. Så fort han hade kommit utanför dörren transfererade han sig till sin lägenhet.