Kapitel 22: Nytt blod

Väl där kallade han på Cygnus, som dykte upp ett par minuter senare.

"Var har du varit? Jag letade efter dig imorse, men Druella sa att du var ute."

"Jag har varit ute som sagt och det på grund av dig."

"Verkligen? Hittade du något?" Cygnus nickade och såg ner i golvet.

"Sa jag inte till dig att ta med honom hit?" Tom började bli lite irriterad nu.

"Jag har inte fått tag i någon ännu och om du låter mig fortsätta så ska jag tala om varför." Tom lät honom fortsätta. "Jag tyckte jag såg Henriksson på stan så jag följde efter honom. Tydligen märkte han det för han var borta innan jag han ikapp honom. Det var för ungefär fem minuter sedan. Därav att jag inte kom direkt när du kallade."

"Är du säker på att de var Henriksson?"

"Inte helt säker, men jag tror det. Ska jag fixa en mugglare nu, eller vad det något mer min herre undrade?"

"Nej, faktiskt inte. Gå du, men se till att det inte tar för lång tid. Mötet börjar vid sju och jag bad Andrew komma vid halv åtta. Då borde vi vara klara med vad vi än kommer att göra. Jag gissar att du inte vill ha någonting att göra med torteringen av mugglaren, eller hur?"

"Det skulle vara ganska skönt om jag slapp det och dessutom brukar du och Abraxas klara det rätt bra själva."

"Du slipper idag, men bara för att du tog med dig honom. Du kan gå." Cygnus försvann på ett ögonblick och Tom satte sig utmattad ner på en stol. Nagini kom och slingrade sig upp runt hans ben, men Voldemort puttade ner henne igen. Han orkade inte med hennes lekar för tillfället.

"Varför är du så sur, mästare?" väste hon lågt och Tom slöt ögonen.

"Jag är inte sur. Jag är trött och har fått reda på alltför mycket idag. Den där Hepzibah Smith har min medaljong, min medaljong och Hufflepuffs bägare. Nu måste jag döda henne för att få tag i dem och det snart. Jag kan inte vänta mycket längre"

"Gör inte det då. Döda henne och ta de där sakerna och sedan kan du sticka och vara borta precis så länge som du själv önskar. Kanske få fler anhängare. Strunta i Andrew. Du kan döda honom så fort ni har hittat Henriksson i alla fall. Då behöver du ju inte honom längre."
Tom instämde och deras samtal avbröts när Cygnus transfererade sig tillbaka med en till synes medvetslös man i trettioårsåldern.

"Det var väl inte så svårt?"

"Har jag någonsin sagt att det skulle vara svårt?"

"Nej, men man måste ju börja någonstans som sagt. Han lär vakna om ett tag. Gör mig en tjänst och bind hans händer och fötter. Det blir lite lättare att se till att han inte rymmer på det viset. Du är säker på att han är en mugglare eller hur?"

"Jag är säker, men vad spelar det för roll egentligen om han skulle vara en smutsskalle eller en ynk, han lär ju med största sannolikhet dö snart i alla fall."

"Jag har mina skäl. Bind nu." Cygnus suckade, men trollade fram lite rep och gjorde som han blev tillsagd.

"Jag förstår det ändå inte. Var hålls mötet idag förresten?"

"Du får se."
Cygnus transfererade sig därifrån och lämnade Tom ensam med den medvetslöse mannen.

När klockan närmade sig sju tog Voldemort med sig mannen till en tom kyrkogård. Han hade vaknat till för någon timme sedan, men Tom hade sett till att han var medvetslös ganska snabbt igen. Han visste att han hade lovat Andrew att han fick vara med på mötet, men saker förändrades.

När klockan slog sju kallade han på sina anhängare. De kom omedelbart. Vissa medvetna om mötet, andra inte. De bugade djupt åt Tom och formade en ring. Alla hade sin plats. Det hade de alltid. Det var lättare att se vem det var som saknades på det viset.

"Välkomna mina kära vänner. Jag hoppas att ni är lika glada att se mig som jag är att se er." Några mumlade instämmande och nickade sakta. "Nu till dagordningen. Jag behöver få veta hur det går på ministeriet och hur det går med Henriksson. Dessutom ska vi välkomna ytterligare en medlem lite senare. Därav våran kära gäst." Allas blickar föll på den medvetslöse mannen som låg ett par meter bort. "Så har vi någon frivillig som vill börja. Dolohov kanske?"
Mannen vid namn Dolohov nickade och tog ett teg framåt. Alla visste att det var obekvämt att redogöra för Tom. Om något hade gått snett eller om det skett ett misstag var det inte ofta han tog ut det på den skyldige personen utan oftast var det den som redogjorde informationen. Därför var det alltid bäst att inte säga så mycket, men inte heller för lite.

"Hur är det på ministeriet. Några nyheter?"

"Jag är rädd att det inte är det herre. Leach säger inte så mycket nu för tiden så det är svårt att få reda på något."

"Det är bra. Fortsätt hålla koll på honom och meddela mig när du får reda på något." Dolohov bugade och tog ett steg tillbaka. "Då kanske Cygnus kan ta Henriksson?"
Cygnus steg fram och bugade. "Vi har inte gjort några framsteg än, men vi har precis fått ny information som vi ska granska så fort vi kan." Tom nickade och Cygnus tog ett steg tillbaka.

"Så det är ingen som faktiskt har fått fram något sedan vårt senaste möte som varade för ungefär en månad sedan?" Ingen sa ett ord. Det kanske var lika bra.

Mötet framskred utan några missöden, om man inte räknar mugglaren då, men det var ju ändå inget missöde. Det var ju meningen att han skulle vara där. Tortyren av honom gick också smidigt, eller så smidigt det nu kunde gå när man torterade folk.

Klockan blev snabbt halv åtta och Andrew kom till kyrkogården. Han såg sig omkring, synbart förvånad. Tydligen hade han inte räknat med att de skulle vara lika många som de var.

"Du har en bra timing. Vi blev precis färdiga. Kom." Voldemort vinkade till sig Andrew som gick fram till honom. "Du ser mannen där?" Johnson nickade sakta. "Ta fram din stav, rikta den mot honom och uttala den dödliga förbannelsen." Det var en lätt förklaring. I och för sig hade Tom sagt till honom att han skulle använda den dödliga förbannelsen nu och hade egentligen bara behövt säga till honom att döda mannen, men varför missa allt det roliga. Andrew gjorde som han blev tillsagd, men uttalade inte förbannelsen.

"Är det något som är fel?" Tom hade förväntat sig att det här skulle hända och blev därför inte särskilt förvånad.

"Varför han? Jag menar, vad har han gjort?"

"Vad han har gjort? Det är en mycket bra fråga. Han såg Cygnus använda magi och tänkte berätta det för hela världen så vi tänkte ta hand om det."

"Är inte det ministeriets jobb?" Hostningar och fniss utbröt i bakgrunden, men Tom tystade dem med en enkel blick.

"Ministeriet kan inte göra allt. Bara gör som jag säger och döda honom."

"Men varför?"

"För att jag säger det, okej. Ska det vara så svårt att döda honom?"

"Gör det du om det är så lätt." Nu hade Tom fått nog.

"Nu ska du veta att jag hade hoppats slippa göra det här, men tydligen inte. Crucio! Andrew hade inte ens lagt märke till att Toms stav var riktad mot honom och föll vrålande ner på marken när förbannelsen träffade honom.

Tom lät den avta nästan lika fort som han hade placerat den på Andrew, som reste sig upp med en ansträngd min.

"Vad skulle det där vara bra för?"

"Du tvekade och jag ville bara göra dig medveten om vad som händer om du inte gör som du är tillsagd." Tom var van vid att sådana här saker hände vid intagningsprovet, om man nu
kunde kalla det för intagningsprov. "Nu tar vi om det här. Rikta trollstaven mot honom och säg orden."

"Avada Kedavra." Mugglaren var död

"Det var väl inte så svårt. Ge mig din vänstra arm." Andrew gjorde som han blev tillsagd. Som om han hade något val. Tom placerade spetsen av sin egen trollstav på Johnsons vänstra underarm och mumlade en besvärjelse. En dödskalle med en orm ringlande ur munnen framträdde och efter ett par minuter tog han bort trollstaven och lämnade märket kvar.

"Du, min vän, har förmodligen gjort ditt livs största misstag. Välkommen. Ingen fara, märket bleknar efter ett tag. Följ med Dolohov vet jag. Han förklarar allt för dig." Han vände sig tillbaka mot ringen av dödsätare igen."

Det var allt. Dolohov se till att komma närmare Leach. Ni andra vet vad ni ska göra. Ni kan gå." Ljudet efter någon som transfererat sig fyllde kyrkogården och Tom transfererade sig till sin lägenhet. Han såg det fortfarande inte som sitt hem. Hogwarts hade varit hans hem och nu hade han lämnat det. Det var svårt att bara komma bort från ett så bra ställe och sedan bara komma någonstans där man verkligen inte känner sig hemma. Nog för att han föredrog lägenheten framför barnhemmet. Han hatade att erkänna det, men någonstans, på någon nivå så saknade han barnhemmet. Inte mycket och han skulle aldrig få för sig att berätta det för någon, men han gjorde det. Inte alla ungarna då, men bara tanken. Han slängde sig på sängen bredvid Nagini som redan hade somnat. Klockan var inte mer än halv nio och ändå var Tom dödstrött. Det hade varit en lång dag och han somnade innan han hade hunnit klä av sig.