Kapitel 23: Hopp och förluster

Han vaknade tidigt nästa morgon av en dundrande huvudvärk. Oturligt nog fanns det ingen trolldryck eller liknande för att bota den och Tom stönade högt av smärta när han satte sig upp i sängen. Med stor möda lyckades han i alla fall få tag på en dödsätare. Han hade ingen aning om vem han hade kallat på och för att vara helt ärlig så brydde han sig inte heller.

"Ni kallade", sa en röst och Tom stirrade chockat på Jason Malcovich. Det var länge sedan de hade haft kontakt och Voldemort hade verkligen inte förväntat sig att det var han som skulle komma. Han hade fortfarande inte förlåtit honom för vad han gjorde med John och Melinda. Eller visst, Melinda var ju Marks fel, men eftersom de var släkt så fick han ju helt enkelt ta ut det på Jason istället.

"Ja", muttrade Tom kyligt och reste sig upp med slutna ögon. "Se till att fixa en trolldryck åt migrän, och låt det gå fort."
Jason bugade lätt och försvann omedelbart.

Han var tillbaka ett par minuter senare med en liten flaska i handen. Han såg ut att tveka innan han motvilligt gav den till Tom, som ivrigt drack den och tog ett djupt andetag när han kände hur den började verka.

"Herre…"

"Vad?" snäste Tom och såg argt på honom.

"Cygnus och Abraxas ville prata med dig. Det var tydligen viktigt. Något om Henriksson. Jag lyssnade inte särskilt noga."

"Och det väntar du med tills nu att tala om?" Tom var försvunnen knappt innan han hade talat till punkt.

Han dök upp hos Abraxas strax efter att han hade lämnat lägenheten. Han ropade på Abraxas och Cygnus som dök upp omedelbart.

"Jösses, du behöver inte skrika. Vi är på väg", sa Cygnus och smålog.

"Malcovich sa att ni hade något viktigt att berätta."

"Det stämmer, men vi tar det i köket. Vi vill inte att någon annan ska höra. Okej?" sa Abraxas och Tom nickade och började gå mot köket.

Väl där satte han sig ner på en av köksstolarna och Abraxas och Cygnus satte sig mittemot honom. De såg väldigt allvarligt på honom.

"Jag, eller snarare vi, tror att det var ett misstag att inviga Andrew blanda dödsätarna", sa Abraxas tydligt och såg oroligt på Tom. Han var inte van vid att folk ifrågasatte honom och hoppades att han inte skulle ta det här alltför dåligt.

"Jaså? Varför då?" Tom var märkbart irriterad, men det var ändå inte lika dåligt som Cygnus och Abraxas hade förväntat sig.

"För att han inte har gjort ett dugg för att förtjäna det. Om du frågar mig så borde han dödas på fläcken", sa Cygnus sakligt och lutade sig tillbaka på köksstolen.

"Jag tror inte du har med det att göra. Det var mitt beslut och ingen annans. Är ni missnöjda kan ni ju hålla det för er själva och låta mig vara ifred. Var det allt ni ville?"

"Tom, snälla lyssna. Vi vet vad du tycker, det vet vi mycket väl, men Andrew har gjort något märkligt. Något mycket bra, men märkligt och jag tror inte du kommer tycka om det. Eller kanske vad Andrew har gjort, men förmodligen inte vad vi har fått reda på efter det. Vill du ha de bra eller dåliga nyheterna först?" Abraxas hade rest sig upp och stod nu bakom stolen med ett krampaktigt tag i stolsryggen. Han såg ut att kallsvettas.

"De bra", svarade Tom utan tvekan.

"Så här är det, och lova att inte bli sur på oss för vi har inte gjort någonting. Det var en olyckshändelse. Andrew hittade Henriksson."
Tom sken upp, men ljuset slocknade fort när han såg Abraxas sorgsna mig och insåg att någonting inte stod rätt till.

"Problemet är att han liksom är död, och för tillfället befinner han sig nere i källaren." Tom reste sig så häftigt att köksstolen for i golvet med ett brak. "Det var inte vårt fel, men vi förstår inte hur Andrew skulle ha kunnat hitta Henriksson när inte vi kunde det. Om det inte är så att han visste om det här förut."

"Hur länge har han varit död?" Toms röst skakade av ilska och han hade svårt att få ut meningen i ett stycke. Cygnus och Abraxas gav varandra oroliga blickar.

"Vi har inte tagit reda på det", medgav Cygnus och såg ner i golvet.

"Se till och gör det då." Ingen rörde sig ur fläcken. "NU!" Toms plötsliga utbrott fick både Cygnus och Abraxas att hoppa till och de försvann ut ur köket rysligt fort.

Tom gick raskt ut i hallen och praktiskt taget slet upp dörren till källaren och gick om möjligt ännu fortare ner för trappan.

Han hittade Henriksson när Cygnus och Abraxas var praktiskt taget färdiga med undersökningen.

"Nå?" Cygnus och Abraxas såg på varandra igen. "SVARA!"

"Vi… Vi är inte riktigt säkra, Herre, men det verkar som om det är ganska länge. Det kan vara skälet till att vi inte har hittat honom."

"Du sa att du såg honom." Tom nickade åt Cygnus som nickade tillbaka.

"Jag sa att jag såg någon som var väldigt lik Henriksson. Jag sa aldrig att det nödvändigtvis var honom."

"Du sa också att du trodde att han var död. Förklara det."

"Det var bara en teori. Nu stämde den här teorin i och för sig, men det betyder inte att jag visste att han var död. Det var ett sammanträffande. Jag sa att det skulle vara mycket svårare att hitta honom om han var död och att det kunde vara ett av skälen till att vi inte hade hittat honom. Tydligen så stämde det. Du bad mig komma på vad som kunde ha hänt, kommer du ihåg det? Jag gjorde som du, min herre, sa och nu blir du sur på mig för att jag råkade ha rätt. Tycker du det är rättvist?" Tom var tvungen att medge att han hade rätt bra argument och han ljög inte i alla fall. Tom var tillräckligt duktig på legilimering för att veta när folk ljög för honom och det räckte för tillfället. Han skulle bli bättre på det, men att veta när folk ljög för honom räckte för tillfället i alla fall.

"Du har rätt", medgav han till Cygnus stora förvåning.

"Har jag?"

"Ja, det har du. Nu vill jag bli lämnad ifred. Om ni ser Andrew kan ni väl säga till honom att jag vill prata med honom." Cygnus och Abraxas bugade lätt innan de försvann från den mörka källaren.

Efter ett par förtrollningar kunde även Tom konstatera att Henriksson hade varit död ett bra tag, vilket fick Tom på ett om möjligt sämre humör. Det här var helt enkelt inte hans dag.

Tom hade suttit på golvet i källaren ett bra tag när det knackade på dörren och Andrew kom in.

"Abraxas sa att du ville prata med mig."
Tom reste sig långsamt upp och borstade av lite smuts från klädnaden innan han till slut vände sig om och såg på den nyblivne dödsätaren.

"Det stämmer. Jag ville veta hur du hittade honom." Andrew log

"Det var inte så svårt faktiskt. Eftersom Cyngus talade om sina misstankar för mig så behövde jag bara gå igenom dödsattesterna och om han var död så skulle hans namn finnas med. Och det gjorde det, så då var det inte så svårt att hitta kroppen."

"Stod det på pappret var den fanns?" Johnson nickade till svar.

"Bra. Var fanns den?"

"På Sankt Mungos bårhus." Han sa det så självklart att man nästan kunde tro att Tom var dum om han inte kunde räkna ut det själv. Det irriterade Tom en aning, men han tänkte inte ta upp det.

"Stod det när han dog?"

"Ja, tydligen så dog han för ungefär två veckor sedan, men man var inte riktigt säkra på det. Jag förmodade att du ville se kroppen så jag tog med den hit. Var det något mer?"

"Nej, du kan gå." Tom ruskade på huvudet och suckade i besvikelse. Det hade tagit månader att förbereda det här och så var han död när de väl hittade honom. Han skulle gett dem informationen om ministeriet. Tom ville inget hellre än att ta över ministeriet för tillfället, eller jo, att utrota alla smutsskallar, men det skulle bara gå lättare när han hade tagit över ministeriet. Nu fick det vänta tills han hade fått tag på den informationen och det skulle inte bli lätt. Kanske var det för tidigt att börja med det här nu i alla fall, men han var inte riktigt säker.

Han satt där nere hela dagen utan att säga ett ord. Cygnus och Abraxas var nere ett par gånger för att se hur han mådde, men Tom hade bara rutit åt dem att försvinna. Han hade till och med gått så långt som att tortera Cygnus när han inte gjorde som han blev tillsagt. Inte för att han inte brukade tortera folk när de inte gjorde som han sa, men i alla fall. Någon gång måste han i alla fall ha somnat, och det med ett leende på läpparna. Han visste precis vem han skulle ta ut sin ilska på dagen efter och det skulle göra honom mycket gladare. Dessutom behövde han inte oror sig över att förlora någon dödsätare. Det var vad han hade funderat på hela dagen. Det och att bli odödlig, och det skulle han vara ännu närmare imorgon efter ett litet mord. Allt han behövde göra var att döda minst en person imorgon och sedan ta med sig ett par av den här personens ägodelar med sig till sin lägenhet. Allt var perfekt och nu fick ingenting komma emellan Tom och hans offer.