Kapitel 24: Vinster och förluster

Det var nästan morgon när Tom äntligen kom upp från källaren och gick in i köket där både Cygnus och Abraxas satt. De var tydligen uppe tidigt idag trots att de inte hade någon bra anledning till det. Tom tyckte det var märkligt, men bestämde sig för att inte säga något. Han var inte på humör för skämtsamma kommentarer just nu.

"Så du kom äntligen upp? Vi har väntat på dig hela natten." Så det förklarade saken. Voldemort trodde det var något sådant, men han hade varit för osäker för att säga något. Det var inte likt honom att inte säga något av risk för att bli utskämd framför sina anhängare, men det var väl chocken antog han. Han mindes inte särskilt mycket av natten. Bara att någon hade kommit ner runt tretiden och kollat om han mådde bra. Mannen hade naturligtvis blivit torterad för att ha stört honom, men för en gångs skull brydde han sig inte. Det hörde i och för sig inte till ovanlighetens skull. Han torterade och dödade de han behövde och brukade vanligtvis inte lägga namnet på minnet. Det var bara onödigt om de ändå var döda.

Han satte sig ner vid bordet och de båda dödsätarna gjorde en ansats att resa på dig, men Tom viftade bort dem och de satte sig ner igen.

"Det fanns ingenting ni kunde ha gjort eller hur?"

"Nej, Herre. Vi gjorde allt i vår makt, men han hade varit död ett tag när vi hittade honom så det var ganska meningslöst. Jag är ledsen", Abraxas såg skamset ner i bordet och Tom vände blicken mot Cygnus.

"Varför trodde du att han var död?"

"Jag vet inte, Herre. Jag antar att det bara var en tanke som slog mig. Jag är ledsen om jag gav dig falska förhoppningar. Det var inte meningen."

"Jag förlåter dig. Men bara för den här gången. Okej?" Cyngus nickade tyst vid tanken på att hans Herre inte var den person man skulle be om förlåtelse hos. Det slutade vanligtvis med tortyr för att ha misslyckats och flera månader av gottgörelse innan han behandlade en någorlunda normalt igen. Naturligtvis berodde detta på vad det var man hade gjort eller inte gjort.

"Tom, får jag fråga en sak?" Voldemort la märke till den skickliga övergången av både tonfall och att kalla honom vid namn igen. Kanske hade det bara varit en artighetsfras förut eftersom de inte visste hur han skulle reagera. Tydligen hade han reagerat positivt och därför återgick de till användandet av hans otroligt hemska förnamn. Han fattade inte varför hans mamma hade gett honom ett lite bättre namn åtminstone, eller i alla fall dött innan hon hann namnge honom. Det hade ju också varit ett sätt, men tydligen så fick han inte alltid som han ville vilket han tyckte var väldigt frustrerande.

"Självklart." Svaret var så neutralt det bara kunde bli och Abraxas blev märkbart förvånad. Tydligen hade han förväntat sig att han skulle bli arg eller något.

"Hur mår du?" Tom hajade till. Det var inte den första frågan han hade förväntat sig att få. Han beslöt sig för att vara ärlig för en gångs skull.

"Jag vet inte riktigt. Besviken antar jag, samtidigt som jag nästan förväntade mig det här. Kanske har jag tänkt samma sak som Cygnus en längre tid, men bara inte vågat inse det. Det var väl dumt at hoppas antar jag." Abraxas nickade sympatiskt.

"Te?"

Tom ryckte till ännu en gång, men nickade sakta. Nästan omedelbart ställdes en kopp framför honom. Tydligen så var det någon här som var villig att uppfylla hans önskningar så fort som möjligt. Någonstans förstod han att de inte gjorde det här för att de var dödsätare, utan för att de var hans vänner. Voldemort fnyste hånfullt åt tanken och smuttade på teet. Det verkade vara någon blandning av bär för han kunde tydligt känna smaken av både hjortron och blåbär. Något som han kanske inte drack i vanliga fall.

Framåt tio och flera koppar te mindes han vad han hade planerat att göra den här dagen. Han hade väntat tillräckligt länge nu och hoppades att han skulle hitta de han letade efter. Inte för att någon någonsin lyckades hålla något gömt för honom en längre stund, men i alla fall. Det kanske var värt väntan i alla fall. Visserligen var det bara ett par dagar, men tiden hade gått väldigt långsamt de här dagarna. Nu var det dags igen i alla fall. Egentligen borde han ta med någon för säkerhetsskull. Letandet skulle gå dubbelt så fort även om den eller de han tog med sig inte jobbade lika fort som Tom.

"Kom", sa han till Abraxas och Cygnus innan han reste sig upp och transfererade sig till sin lägenhet där Nagini väntade tålmodigt på honom. Tyvärr var inte det här en särskilt bra dag att ta med henne. Det var det i och för sig aldrig, men Tom fick göra undantag då och då för att hon skulle hålla sig nöjd. Det var det i och för sig värt när man fick se resultatet även om han inte gärna ville tala om det för henne.
Dödsätarna dök upp bara sekunden efter honom. Båda lika förvirrade.

"Jag behöver hjälp och ni är för tillfället de enda jag litar på. Ta på era masker och följ med mig." De gjorde som de blev tillsagda. Vana vid att inte få mer information och Tom förstod att det var väldigt frustrerade, men han hade inte tid att förklara allting. Det här var för viktigt. Så fort de var klara, vilket de var på bara ett par sekunder, transfererade de till Hepzibahs hus. Det var dags.

Tom gav Abraxas och Cygnus direktiv att stanna utanför tills han kallade. Han förklarade också att de bara var där ifall något gick överstyr och för att hjälpa till att leta. Cygnus hade klagat över att de var tvungna att klä sig som de gjorde, men en hotfull blick från Tom fick tyst på gnällande. Åtminstone för stunden.

Voldemort gick in i huset utan att knacka och Hepzibah blev minst sagt förvånad. Kanske var det det faktumet att hon gav honom en kram som fick honom att le, men han visste inte säkert. Han hade aldrig gillat henne i alla fall och var bara glad över att hon skulle dö om ett par minuter.

"Vilken överraskning, Tom. Kom in, kom in. Jag är ledsen om jag inte har något att bjuda på. Hade jag vetat att jag skulle få gäster hade jag naturligtvis bett Hokey baka en kaka eller något."

"Det gör mig inte det minsta miss Hepzibah. Jag var ändå inte här för kakorna. Det jag hade planerat var lite mer värdefullt." Smith såg minst sagt förvånad ut, men suckade efter en stund.

"Du vill ha bägaren och medaljongen eller hur Tom? Är det mr Burke som har skickat dig nu igen?"

"Du anar inte hur rätt du har, även om hälften av det är fel. Du har rätt i att jag vill ha bägaren och medaljongen, men jag vill inte ge dem till Burke. Nej, jag behöver dem för privat bruk."

"Jag säljer dem inte, Tom, och det vet du."

"Jag är fullt medveten om det och om jag hade haft några avsikter att köpa dem så hade du fått veta det för länge sedan. Jag jobbar som butiksbiträde i en affär i svartvändargränden. Jag tjänar inte en förmögenhet och det trodde jag du visste. Jag tänkte mig nog ett lite billigare sätt att få tag i dem på."

Hepzibah spärrade upp ögonen när hon insåg vad han menade. Kanske skulle hon förlora sina mest värdefulla saker i alla fall. Hon blev ännu mer chockad när han såg Toms hand glida ner mot fickan där han förvarande sin trollstav bara för att sedan rikta den mot henne.

"Jag hade hoppats att vi inte skulle behöva göra det här, men vi verkar inte ha något annat val. Du bestämmer själv. Berätta var du har gömt dem så kanske jag skonar dig."

"Du hittar dem aldrig och du är inte man nog att döda mig i alla fall." Tom började bli oerhört frustrerad, men vägrade visa det för henne. Inte än i alla fall.

"Du tror inte att jag är kapabel till att döda eller tortera någon? Hon skakade på huvudet och Tom fortsatte: "Jag har gjort det flera gånger förut och jag har inge problem att göra det igen. Det finns en viss förbannelse som jag tycker särskilt mycket om när man pratar om tortyr och jag tror inte jag behöver berätta för dig vilken jag menar." Hon skakade på huvudet ytterligare en gång.

"Du kan inte. Inte du", fick hon fram i en viskning. Rösten hade spruckit och man såg i hennes ögon att hon var livrädd.

"Jag ger dig en chans till att berätta för mig var du har gömt dem. Du vet vad som händer annars." Den här gången brydde hon sig inte ens om att skaka på huvudet.

"Som du vill då. Det är du som bestämmer. Crucio!" Förbannelsen träffade henne i bröstet och hon föll till marken med ett förfärligt skrik. Väl nere på golvet fortsatte hon att skrika och någon gång under allt tumult kom husalfen ner för trappan. Tom upphävde förbannelsen och kallade på Cygnus och Abraxas.

"Ta med henne upp och försök få ut så mycket information som möjligt. Se till att göra er av med henne när ni är klara." De båda dödsätarna bugade djupt och drog upp den snyftande Hepzibah på övervåningen. "Och du Abraxas. Försök att se till att hålla hennes hjärna intakt tills ni dödar henne. Det är lättare att få ur någon vettig information ur henne då.

"Som min herre önskar" Abraxas försvann efter ytterligare en bugning.

Tom gick fram till den vettskrämda husalfen och lyfte upp den i luften.

"Du vet var de är gömda, eller hur?" Ingen reaktion.

"Crucio." Han riktade uttråkat trollstaven mot Hokey som reagerade på ungefär samma sätt som alla andra som blev utsatta för förbannelsen.
Han avbröt den nästan direkt då han inte var riktigt säker på hur mycket en husalf kunde tåla.

"Jag ställde en fråga och jag förväntar mig ett svar på den. Förstått?" Den är gången fick han i alla fall en nickning tillbaka.

Han gjorde åtminstone framsteg och det var ju alltid något.
Cygnus kom nerrusande för trappan med en sådan fart att han nästan sprang in i Tom. Han muttrade förlåt och började redogöra. Äntligen lite information som man hade användning för. Det var precis vad han behövde. Han beordrade Cygnus och Abraxas att låta Smith vila en stund medan Tom kollade om det verkligen stämde. Otroligt nog verkade det faktiskt göra det och han plockade fram de båda askarna innan han sa till Abraxas att döda henne och ta med sig kroppen ner till vardagsrummet. En liten förtrollning på husalfen. En liten modifiering av minnet bara och allt var klart. Alla skulle tro att det var husalfen och han skulle komma undan än en gång. Tänk så lätt allting gick ibland. Tom tyckte det kunde vara likadant jämt och ständigt. Han tackade Abraxas och Cygnus för hjälpen och de skiljdes åt. De transfererade sig förmodligen tillbaka till Abraxas hus och Tom transfererade sig till sin lägenhet. Han satte sig på sängen och insåg att det kanske hade varit bättre om han hade dödat Hepzibah Smith själv. Då hade han inte behövt tänka på vem han skulle döda nu för att få det här at fungera. Men det var morgondagens problem. Trots att det inte ens var eftermiddag än var han dödligt trött och somnade nästan innan han hade tid att lägga sig ner i sängen. Han somnade med bägaren och medaljongen i famnen och med ett hånleende på läpparna.