Epilog

Drygt två veckor senare satt Tom i sin lägenhet och funderade. Han hade fem horrokruxer nu. Ringen han hade tagit när han hade dödat sin pappa, Dagboken han hade använde på Hogwarts, Bägaren och Medaljongen han hade tagit när han hade dödat Hepzibah Smith och diademet han hade fått från Samuel Smith. Det var en ganska bra samling, men han ville ha mer. Sju var de mäktigaste magiska talet och hans mål var att skaffa fler föremål att göra horrokruxer av. Det skulle kanske ta tid att hitta något användbart, men han skulle göra det. Alla föremålen var placerade på ytterst hemliga ställen som endast han själv kände till. Han hade bett Abraxas om att få tillbaka diademet bara för att sedan gömma det på en annan plats. Han hade förklarat för sina anhängare att han skulle försvinna ett litet tag. Bara ett par år och då skulle allting bli som det hade varit förut. I alla fall tills han kallade eller kom tillbaka, vilket han inte hade några planer på att göra på väldigt länge.

Han satt så djupt försjunken i funderingar att han inte ens märkte när Cygnus och Abraxas transfererade sig in. Det var inte förrän de satte sig mittemot honom vid köksbordet som han märkte att de var där.

"Är du verkligen säker på det här?" Cygnus verkade uppriktigt ledsen över att han skulle försvinna och gjorde ingenting för att dölja sorgen. Abraxas såg lika ledsen ut han också.

"Det vet ni att jag är, men när jag kommer tillbaka så lovar jag att jag kommer vara den mäktigaste trollkarlen i världen."

"Förutom Dumbledore då förstås", mumlade Cygnus nästan ohörbart.

"Vad sa du?" Toms ögon blixtrade röda av ilska och Cygnus reste sig vettskrämd upp.

"Jag menar bara…"

"Tig, jag vet vad du menar. Crucio." En trollstav riktades mot Cygnus som föll till golvet med ett skrik. Abraxas såg likgiltigt på Tom och sänkte huvudet i respekt. Tom upphävde förbannelsen efter ett par minuter och Cygnus mumlade en ursäkt.

"Till och med mäktigare än Dumbledore." Han uttalade det sista ordet med förakt.

"Självfallet, Herre", muttrade Cygnus, fortfarande skakad av förbannelsen, innan han transfererade sig därifrån.
Abraxas såg på Tom som nickade och hans försvann han också. Voldemort var ensam i lägenheten. Allting var nerpackat och lägenheten var såld. När han kom tillbaka fick han väl antagligen bo hos Abraxas tills han hittade något annat. Som det var nu tänkte han inte stanna särskilt länge på varje ställe.
Just nu var det bara en sak till han ville göra innan han reste. Han kallade på Malcovich. Idioten som hade tagit livet av John.
Han dök upp ett par minuter senare och bugade lågt. Det var väldigt tydligt att de inte hade haft kontakt på ett bra tag. Inte mer än på mötena i alla fall och så brukade inte Tom bry sig om Jason. Det var helt enkelt inte värt det.

"Ni kallade, Herre."

"Vi har lite ouppklarade affärer du och jag", sa han och sträckte sig efter trollstaven.

"Jag minns inte att jag har någonting otalt med er, Herre, och om det skulle vara om John så trodde jag att jag var förlåten för det. Det var ju hemskt länge sedan nu.

"Lord Voldemort glömmer inte… Lord Voldemort förlåter inte."

"Vad hade ni tänkt att göra nu då. Döda mig?" Malcovich hånlog åt sitt egna skämt.

"Faktum är att det är precis vad jag tänkte göra", svarade Tom och Jason bleknade märkbart.

"Ni- Ni kan inte…"

"Avada Kedavra!" Han var död innan han föll till marken och Tom kände på något sätt någon lättnad i kroppen. Kanske var det det att han äntligen hade hämnats John. Med en sväng på trollstaven försvann kroppen ut i tomma intet. Det var bäst att få den att försvinna. Annars skulle hyresvärden ställa en massa obehagliga frågor och det skulle bara bli ytterligare ett onödigt mord och det var ju onödigt.

Han packade ner det sista av sina saker och var väldigt noga med att lägga ner alla böcker överst i kofferten. De var det som betydde mest för honom. Nagini hade han naturligtvis också med sig, men hon log för tillfället snurrad runt hans hals och sov. Barny lämnade han hos Abraxas. Han skulle inte ha någon användning av någon uggla nu så det var bara meningslöst att ta honom med sig. Han kollade på klockan och insåg att det var dags att sticka. Nu skulle han äntligen lämna England och inte återvända på flera år. Han grep tag i kofferten och transfererade sig iväg och lämnade bara en tom lägenhet bakom sig. En lägenhet som Tom, trots alla nätter där, aldrig skulle kalla hem.

SLUT