Kap. 4 Julstämning

När Harry vaknade den julaftonsmorgonen så låg han med pannan mot Rons bröstkorg och de hade inte mer på sig än den andres omfamning och hanns eget täcke.

Han kröp upp så han låg ansikte mot ansikte med Ron och kysste honom. "God jul," Viskade han i Rons öra, men Ron bara knorrade lite och vred på sig. Harry skattade lite sen kröp han upp ur sängen och klädde på sig, sen skakade han Ron. "Inte än!" Knorrade Ron och vände ner ansiktet i huvudkudden. Harry fnissade lite och gick ner till uppehållsrummet för att öppna sina julklappar.

Han började med Hagrids paket som var inslaget i ett guldigt papper med blåa snören. I den lilla lådan fanns en påse med Hagrids hembakta kakor som var ungefär lika mjuka och smakfulla som en sten. I lådan fanns det också något som han identifierade som en bok. Han skrek till och kravlade sig snabbt undan från lådan eftersom den förra boken Hagrid hade gett honom mer eller mindre hade försökt äta upp honom. Han drog några flämtande andetag och när boken inte rörde på sig så kröp han försiktigt närmre. Han tog snabbt upp den med tummen och pekfingret och höll den på så långt avstånd som möjligt. Han svalde nervöst och vred på boken. Han höjde på ögonbrynen av förvåning när han såg titeln. Det var inte typ Handbok i uppfödning av magiska viddunder. Eller Vad äter jättespindlar? Eller något i stil med: Hagrids handbok i hur man föder upp söta små varelser (eller livsfarliga bestar). Utan den guldskimrande texten på framsidan löd:

Avancerade flygtekniker för entusiaster.

Han la huvudet på sned och tog boken med bägge händer. Han slog upp en sida på måfå och på sidan till höger fans en rörlig bild som föreställde en person på en kvast som gjorde lopingar och tumlade runt så det såg ut som han åkte i en torktumlare. "Wow…" Fick han tillslut fram. Han hittade snabbt flera fintar och tekniker han ville prova, så snart snön försvann från Quidditchplanen. Han fortsatte med att öppna julkortet från Hagrid.

Go' Jul på dig Harry!

Hoppas du gilla boken! Efter som du inte kunde öppna den förra boken ja köpte till dig så hoppas jag att dena va bättre… Du kanche la märke till att sidorna tre till fäm va bårta…

Fang va lite hungrig… Har inte mata han eftersom honoms mat ä slut, och den lilla kraken ä ju för feg för å fixa mat själv…

Håpas du gilla den.

Go' jul önskar Hagrid.

Ps. Kakorna har ja baka själv. Ds.

Harry flinade lite när han såg på brevet. Det kunde ju faktiskt ha varit så att han hade bestämt sig för att öppna brevet först och då skulle ju Hagrid ha försagt sig. Men och andra sidan var Hagrid inte den bästa på att hålla hemligheter, vilket i och för sig hade varit till stor hjälp för dem under deras första år. Han log lite och la undan brevet, sen tog han fram paketet från Mrs och Mr Weasley. Som han såg när han öppnat det, innehöll det vanliga: en stickad tröja ett antal pajer och lite kola. Han gick vidare till Hermiones present som visade sig innehålla en lång, stickad halsduk i Gryffindors färger. Han log lite och övergick till Rons julklapp. Han märkte när han försiktigt pillade bort tejpen att hanns händer skakade lätt, han tog ett djupt andetag och fortsatte med öppningen. Tejp efter tejp pillade han bort men de tycktes ändå bli bara fler och fler. Han suckade tungt och rev bort det sista av presentpappret. Inuti dolde sig en ganska stor låda. Han lyfte försiktigt av locket och kikade ner. En liten ask med Berti Botts Bönor I Alla Smaker låg mitt i lådan med ett vitt papper under sig. Harry kunde inte låta bli att känna sig lite besviken, inte ens ett kort. Han suckade och i brist på annat så pillade han lite på hörnet av pappret som låg under Berti Botts bönorna. Till hanns förvåning så gled pappret undan och visade ena änden på något stort och ljusbrunt. Han pillade snabbt bort resten av pappret och tittade häpet på vad som låg under det. Ett chokladhjärta stort som hanns bägge händer, han log brett. Var det något han gillade mer än quidditch så var det choklad (och Ron såklart). Han knackade försiktigt loss en bit och märkte till sin förtjusning att chokladen var nästan tre centimeter tjock (själva hjärtat var ihåligt, som en sån där chokladtomte på jul). Han stoppade den förnöjt i munnen och log brett.

"Var det gott?" Frågade plötsligt en röst från en av fåtöljerna bakom honom. Han vände sig snabbt om och fann en leende Ron sitta i en av fåtöljerna. "Men… var… hur…?" Frågade han förvirrat när han svalt chokladen. Ron bara flinade till svar, Harry kom snabbt på fötter och gick fram till honom. Han satte sig i Rons knä och kysste honom. Ron drog honom tätare intill sig och la handen på hanns mage. Ron slet sina läppar från hanns för en sekund…

"Du smakar choklad…" Flämtade han och la sin panna mot Harrys.

"Konsti…" Började han men avbröts av att Ron återigen kysste honom. Han log mot Rons läppar och öppnade sin mun, Ron kysste honom djupt. Allt eftersom kyssen djupnade så gled hanns hand längre och längre ner. Han drog handen genom Rons hår och nafsade försiktigt på hanns underläpp. Harry stönade till när Ron la sin hand strax under hanns midja. Han slet sig motvilligt från Rons läppar.

"Inte i uppehållsrummet…" Sa han och skrattade mjukt. Han strök Ron över ryggraden och la sin kind mot hanns.

"… Men kanske ikväll?" Viskade han i Rons öra och smekte honom över låret när han ställde sig upp.

---

På väg ner till maten så passade Harry på att smyga ner sin hand i Rons när de gick genom en tom korridor. Ron tryckte försiktigt hanns hand, sen plötsligt så tryckte han upp honom mot väggen i en djup kyss. Han tänkte först protestera och säga att de skulle bli upptäckta, men orden försvann och han besvarade kyssen. En skarp smäll hördes och spräckte deras lilla bubbla. Han slet sig snabbt från Ron och hittade snart orsaken till smällen. Flickan som stod i änden av korridoren hade tappat sin tidning i golvet. Flickan i änden av korridoren var Luna Lowegood.

Hon såg ut som om deras kyss hade klubbat ner hennes drömvärld i ett enda slag. Hon gapade och stängde munnen ett par gånger, och hennes utstående ögon fick henne att se ut som en korkad guldfisk.

"Asså…" Började Ron ointelligent men avbröt sig.

"Ni… Ni är killar…" Sa Luna tillslut. Harry spärrade förvånat upp ögonen. Hade det tagit henne två år att komma på det? Han tyckte att det var en väldigt korkad sak att säga med tanke på vad hon precis hade sett. Skulle han sett Ginny hångla upp Luna mot en vägg så skulle han förmodligen fråga vad i helvete de höll på med. Han sneglade på Ron och väntat sig att få se Ron reagera på samma sätt som han, men Ron såg ut som om han hade fått världens chock.

"Jag var tillfälligt blind." Sa Luna i ett tydligt försök att likna Dumbledore, men det lät mer som en blandning mellan hennes egen röst och Hagrids. Sen vände hon på klacken och försvann runt hörnet efter att ha tagit upp sin tidning. Han stirrade chockat efter henne, men vände sig sen om och tittade på Ron.

"Så vart var vi?" Frågade han med ett retsamt leende. Ron stirrade förfärat på honom och backade snubblande några meter.

"Vad är det?" Frågade han förvirrat och rynkade på ögonbrynen. "Hon… Hon har rätt! Vi… Vi är killar." Flämtade han och skakade kraftigt på huvudet.

"Tog det dig sex år att upptäcka det? Lite mer hjärnkapacitet trodde jag faktiskt att du hade, Ron." Sa han ironiskt och himlade med ögonen varpå han tog ett steg närmre Ron. Ron backade och tryckte sig panikartat mot väggen.

"Men jag menar, jag är ju kille och du är ju kille. Jag kan ju inte vara ihop med en annan kille häller! Det är ju inte normalt!" Sa Ron, och nu lyste ångesten blandat med panik i hanns ögon.

"Men… Men det som hände förut i uppehållsrummet då?" Frågade Harry förtvivlat och såg vädjande på Ron.

"Det är inte normalt, jag vill inte vara onormal!" Sa Ron och nu skrek han nästan.

"Jag har aldrig varit något annat än onormal, det står liksom bokstavligt talat skrivet i pannan på mig!" Skrek han upprört och drog upp luggen så blixt ärret blottades.

"Jag vill inte vara onormal Harry! Du om någon borde väll förstå det?" Sa Ron och skakade upprört på huvudet.

"Men… Men… Sen fyran Ron?" Sa han och kände en obehaglig klump i halsen.

"Ja, och jag fattade… Fattade aldrig att det inte skulle gå… Att vi inte kan vara… vi." Sa Ron uppgivet och skakade åter på huvudet. "Måste du vara så fördomsfull?" Sa Harry och kände att tårarna var på väg, så han bet sig i läppen.

"Jag är inte fördomsfull, bara… bara… bara realistisk." Sa Ron och började gå mot stora salen. Harry tog tag i hanns handled innan han hann gå iväg.

"Måste du förstöra det här nu?" Frågade han och rösten var skrovlig av sinnesrörelse.

"Harry, förstår du inte? Det finns inget att förstöra." Sa Ron, slet loss sin hand och gick runt hörnet.

Eh, det låter typ som de va jätte små när Harry säger "fyran"... Men men