Kap. 5 Tårar
Harry lät motvilligt tårarna sippra ner för kinderna när han satt med armarna om knäna i fåtöljen som han hade kysst Ron i bara någon halvtimme tidigare. Han drog in ett skakande andetag och nya tårar letade sig ut från hanns ögonvrår. Han lutade huvudet mot knäna och önskade att han hade en nalle. Barnsligt för en sextonårig kille kanske, men han ville ha något att hålla om. Något att hålla om som inte skulle försvinna från honom. I brist på annat tog han en stor röd kudde som han la armarna om och lutade huvudet ner i. Den luktade Ron. Han borrade ner näsan ännu djupare ner i kudden och försökte hindra en ny flodvåg av tårar från att svämma över. Det var som att försöka hålla kvar vatten i ena handen. Kudden blev snabbt våt och han kramade hårdare om den. Varför, varför, varför var den ende person han verkligen älskade en trångsynt idiot som vägrade låta honom älska honom? Svar: Han var dömd att misslyckas med allt han tog sig för.
"Stakars trollkarlsvärld som är dömd att räddas av mig" Tänkte han ironiskt och snyftade till. Han la ifrån sig kudden och reste sig upp på lätt skakande ben. "Skärpning!" Sa han till sig själv, men vad var det för mening? Igen mening alls, han sket i allt vad värdighet hette och mer eller mindre kravlade snyftandes upp för trappan till sovsalen. Väl där kravlade han sig i sin pyjamas och kröp ner i sängen. Inte för än tio minuter senare när hanns kudde var helt genomvåt så insåg han att han fortfarande grät.
Tårarna rann och han villa bara somna, en tung drömlös sömn som kunde ta honom bort från verkligheten. Han torkade bort en tår från sin kind och tittade ner på den. Den var röd. Han tittade ner på sin kudde, en stor blodfläck täckte hela kudden. Precis då slogs dörren upp och Ron kom in, han såg från Harry till kudden.
"Du är verkligen patetisk Harry…" Sa han och skakade missnöjt på huvudet, för att sedan lämna rummet. Harry öppnade munnen för att ropa tillbaka honom då ärret sprack upp i en fruktansvärd smärta. En ren och klar smärta som genomborrade allt som en slipad istapp. När han åter slog upp ögonen så var den mörkt runt omkring honom, men han såg klart. Skillnaden var så stor så det tycktes som om han inte hade haft glasögonen på sig för än nu. Han la huvudet åt sidan och det knäckte till, sen la han huvudet åt andra sidan och det knäckte till igen. En rullning på axeln och det knakade tre gånger, en rullning på den andra och det knakade två. Sen vände han sig om.
"Ni misslyckades… Tror du jag är nöjd?" Frågade han hårt,
"N… N… Nej självklart inte mästare…" Stammade manen på golvet framför honom. "Och vems fel är det?" Frågade han och höjde trollstaven. "M… M… Mitt, herre, men jag ber er…" Började han på en stammande förklaring.
"Böner är tråkiga, Avada Kedavra!" Sa han enkelt och manen föll till golvet, död. Han tittade föraktfullt på den döda mannen i några sekunder.
"Nagini," Väste han sedan på parselspråk.
Han vaknade med ett ryck och satte sig flämtande upp i sängen. Det hade varit en dröm. Eller i alla fall den första, det andra hade varit Voldemort. Han sjönk flämtande tillbaka ner i kudden igen medan ärret bultade plågsamt. Tårar fyllde hanns ögon när han insåg att allt inte hade varit en dröm. Ron var fortfarande en idiot, tyvärr en mycket söt sådan. Han suckade djupt, kastade av sig täcket och klev upp ur sängen. Han rotade fram sin osynlighets mantel från kofferten och drog den över sig. Han skulle ändå inte kunna somna. Han tassade ner för trappen och ner i uppehållsrummet där han fann Ron sittandes i en fåtölj med blicken tomt fäst på motsatta väggen.
"Varför…?" Viskade han tyst och Ron ryckte till. Han såg sig förvirrat om men när han inte såg någon så sjönk han in i sin egen lilla värld. Harry tassade tyst fram och ställde sig bara någon meter från fåtöljen Ron satt i. Ron märkte inget och i mörkret så kunde Harry urskilja hanns glasartade blick som skvallrade om att Ron var i sin egen värld. Plötsligt sken Ron upp i ett leende. Harry ryckte till av förvåning, och han stirrade på Ron ett tag. Ron bara log, det gjorde ont att se honom så. Han hade hoppats att han skulle bry sig lite i alla fall, känna åtminstone en bråkdel av den sorg Harry själv kände. Och nu satt han och log ett obekymrat leende med blicken långt borta. Han vände om och gick ut ur uppehållsrummet, brydde sig inte om ifall Ron hörde porträttet svänga igen. Han vände ryggen åt Gryffindortornet och styrde stegen mot biblioteket.
Bara någon sekund senare så försvann leendet från Rons ansikte och en tår rann ner för hanns kind.