Kap. 7 Älskar Du Mig?

Fredagskvällen efter Hogsmed utflykten så satt Ron och Lavender återigen hopslingrade tillsammans i en mörkröd fåtölj. Han hade inte sovit mycket på väldigt länge så han hade mörka ringar under ögonen och hanns hy var nu inte helt olik Snapes. Dessutom hade han inte gjort något som ens liknade ett leende på tre veckor så han började nästan tvivla på att han visste hur man gjorde. Hermione satt mittemot honom och kastade oroliga blickar i hanns riktning medan hon gjorde sina läxor och Ginny satt i fåtöljen bredvid honom och hade nyss lagt ner sina försök att få honom att slita blicken från Ron och Lavender. Han själv betraktade sorgset hur Rons hand smekte Lavenders långa hår. Plötsligt så ställde sig Hermione upp.

"Kan jag få prata lite med dig Harry?" Frågade hon.

"Javisst, vad är det?" Frågade han och Hermione himlade med ögonen.

"I enrum, tack," Sa hon trött och han reste sig upp.

"Vart?" Frågade han.

"I din sovsal?" Föreslog hon, han ryckte på axlarna och började gå ditåt.

Han slog sig ner på sängen och Hermione stängde dörren efter dem, varpå hon la två formler över dörren. En så ingen kunde öppna den utifrån och en som gjorde så ingen utanför rummet kunde höra vad de sa.

"Harry jag vill att du svarar ärligt på den här frågan…" Sa hon dröjande och han nickade frånvarande.

"Gillar du Lavender? För Ron är verkligen jätte kär i henne och då är det inte snällt av dig att vara svartsjuk…" sa hon och la en hand på hanns axel.

"Ron är verkligen jätte kär i henne…" Han började gråta.Det gjorde ont, ont i hela honom.

"Åh, Harry förlåt, men det är sant!" Sa Hermione ångerfullt i ett försök att trösta. Det funkade inte.

"Åh, Harry jag vet inte vad jag ska säga… Men du borde inte gilla Lavender, hon och Ron är ju ihop nu och…" Började hon och la armarna om honom.

"Jag gillar inte Lavender…" Snyftade han tillslut.

"Men Harry förklara för mig då…?" Bad hon och sköt honom milt ifrån sig.

"Du kommer inte att förstå…" Protesterade han snyftande och skakade på huvudet.

"Harry, säg något jag inte förstår…" Protesterade hon.

"Quidditch…" Snyftade han till svar.

"Utom det," Suckade hon. "Men Hermione det här är annorlunda…" Snyftade han och strök bort en tår.

"Harry, jag kanske inte kommer att förstå, men du måste förklara… Jag tycker inte om att se dig olycklig…" Sa hon och kramade om honom ännu en gång.

"Men det gör uppenbarligen Ron…" tänkte han dystert för sig själv.

"Snälla Harry…" bad Hermione igen. Vad spelade det för roll egentligen? Hon skulle ändå antingen lista ut det eller få reda på det på något annat sätt. Hon kunde väll lika gärna få höra det direkt från honom och inte någon förvriden skvallerversion. Så han började berätta, allt. Allt utom det som hade skett den kvällen innan julafton i hanns säng. När han var klar så såg Hermione ut som om hon tänkte klippa till något.

"Jag går och hämtar Ron så jag kan banka lite vett i honom!" Sa hon argt och reste faktisk på sig. Men han såg vädjade på henne och hon satte sig ner och såg medlidsamt tillbaka.

"Snälla Harry låt mig klippa till honom?" Bad hon och såg sorgset på honom.

"Så du tycker inte jag är alldeles konstig, då?" Frågade han och torkade bort en tår med handryggen.

"Självklart inte Harry, det är väll inte konstigare än att jag skulle bli kär i Malfoy…" Hon avbröt sig.

"Okej det var ett dåligt exempel, men han var den första jag tänkte på. Vi säger Seamus istället." Rättade hon sig och log lite mot honom. Han var lättad och tacksam över att Hermione inte tyckte han var vare sig korkad eller konstig och det kändes bra att hon var på hanns sida. Han log för första gången på väldigt länge och Hermione såg lättad ut.

"Åh, Harry jag önskar bara att jag kunde göra något åt idiotens uppfattning. Att han kan vara så himla korkad och älska någon i två år och när han väl får något svar så bara kastar han bort det." Sa hon uppgivet och skakade på huvudet. Han bet sig i läppen, även fast han inte snyftade längre så rann tårarna i floder ner för han ansikte. En plötslig och mycket underlig tanke slog honom.

"Hermione vi gick upp till sovsalen tillsammans och har varit här ganska länge nu. Asså det kan liksom misstolkas lite, jag menar du är kille och jag är tjej…" Sa han, men sen tänkte han efter någon sekund.

"Jag menar, du är tjej och jag är kille…" Rättade han sig och rodnade lite bakom tårarna. Hermione rodnade hon också.

"De får tro vad de vill vi måste ändå gå ner nu." Sa hon och reste sig upp.

"Kom här." Sa hon och räckte honom sin hand. Han lät henne dra upp honom på fötter, hon såg sorgset på honom i någon sekund. Plötsligt slängde han sig om halsen på henne.

"Tack…" Snyftade han i hennes öra medan han höll hårt om henne.

"Harry… Vad har man vänner till?" Frågade hon och la, om än lite chockat, armarna om honom också. Hon slet sig milt ifrån honom.

"Vi måste faktiskt gå ner nu…" Sa hon, tog fram sin trollstav och fixade till hanns ansikte så det inte syntes att han hade gråtit. På vag ner så hörde de upprörda skrik nerifrån uppehållsrummet. De mötte oroligt varandras blickar och i en tyst överenskommelse så sprang de ner sista biten. De kunde inte se vilka som bråkade men han kunde utan problem höra vem den ena rösten tillhörde. Och vad han kunde se på Hermione så behövde hon inte heller mycket fantasi för att föreställa sig vem rösten tillhörde. Ron.

"Din korkade idiot! Jag vill aldrig se dig mer!" Skrek en röst.

"Så bra… För… För… För jag vill inte se dig häller!" Skrek Ron tillbaka, lika fantasifull som alltid.

"Det är slut, fatta!" Skrek den arga rösten.

"BRA!" Gormade Ron tillbaka och en kraftig smäll berättade om att han hade stuckit ut ur uppehållsrummet. Plötsligt knuffade sig Lavender förbi honom med tårar rinnande ner för kinderna.

"Ron…" Väste Hermione i hanns öra.

"Åh… Öh… Javisst ja…" Sa han förvirrat, Hermione blängde menande på honom.

"Öh… Vad är det med honom?" Frågade han tillslut. "Åh, men herregud! Spring efter honom!" Utbrast hon irriterat.

"Åh, javisst… Accio Marodörkartan!" Sa han bestämt och tio sekunder senare så hade han den i sin hand. Han letade snabbt upp Rons lilla prick i ett tomt klassrum på andra våningen. Han trängde sig snabbt genom folkmassan och ut ur uppehållsrummet. Han sladdade runt hörn och hoppade ner för trappsteg, men när han tillslut stod framför dörren till klassrummet som Ron befann sig i så tvekade han. Var det verkligen så smart att komma inrusandes just nu?

"Friskt vågat hälften vunnet…" Tänkte han och sköt försiktigt upp dörren, Ron stod lutad mot väggen på andra sidan rummet.

"Försvinn…" Muttrade Ron när han kom in, men han låtsades som han inte hört.

"Hej…" Sa han istället. Ron muttrade något otydligt.

"Hur är det?" Frågade han försiktigt, men åter igen så fick han bara muttranden till svar.

"Vad var det ni bråkade om?" Frågade han försiktigt.

"Vill inte prata om det…" Fräste Ron irriterat. Men sen så plötsligt så brast han i gråt och sjönk ihop mot väggen.

"Ron!" Utbrast han förskräckt och sprang fram. "Jag gillade henne inte ens!" Klagade han snyftandes.

"Ron…" Sa han mjukt och strök bort en tår från hanns kind men Ron slog bort hanns hand.

"Jag ville vara normal…" Snyftade Ron. Harry kände en skarp smärta i bröstet vid dessa ord och en tår som han inte han hindra letade sig ner för hanns kind.

"Ingen tycker om mig…" Snyftade han hjälplöst och hanns axlar började skaka.

"Jag tycker om dig…" Viskade han och kysste försiktigt Ron på munnen. Ron blev så förvånad att han slutade snyfta för en sekund och bara stirrade chockat på honom.

"Men… Men…" Började Ron invända men Harry avbröt honom.

"Hermione vet alltihopa…" Sa han och Ron tittade förskräckt upp på honom.

"Allt…?" Frågade han med en förskräckt snyftning.

"Ja, inte riktigt allt, hon vet inte det där om vad som hände kvällen innan julafton…" Sa han generat och Ron blev lite röd om öronen.

"Hon ville prata med mig och vi gick upp till sovsalen och hon…"

"Jag älskar dig." "… Frågade om jag var kär i Lavender och jag… VA!?" Avbröt han sig.

"Jag älskar dig." Upprepade Ron och smög sig närmare honom. Han hade slutat snyfta men tårarna rann fortfarande.

"G… Gör du?" Frågade han och en ilning for genom hanns kropp när han kände Rons andedräkt mot sin mun.

"Ja…" Sa Ron och de var nu så nära att han kunde känna Rons läppar forma orden mot sina egna. Ron böjde sig fram lite för att ta bort den sista millimetern som skilde dem åt, men Harry vände bort ansiktet så Ron läppar hamnade på hanns kind istället.

"Jag kan inte klara av om du försvinner igen." Sa han tyst. Ron la handen på hanns kind och vände Harrys ansikte mot sitt.

"Jag ska ingenstans…" Sa han och kysste honom. Harry besvarade kyssen och la handen på Rons axel. Ron lät sig tryckas upp mot väggen och la händerna på hanns rygg. Han ryckte sig loss från Ron när han kände hanns lukt. Ron blev så förvånad att han glömde stänga munnen efter deras kyss. Även fast han hade ryckt sig loss från Ron så kunde han fortfarande känna doften av någon tjejparfym som kom från honom.

"Vad är det?" Frågade Ron förtvivlat och såg oroligt på honom.

"Du luktar som Lavender…" Sa han irriterat och Ron fnissade till.

"Det kan inte hjälpas, jag lider av akut Harrybrist så du får stå ut med mig ändå." Skrattade Ron.

"Att stå ut med dig är inte svårt…" Fnissade han till svar, då fick han syn på fönstret över Ron, det var becksvart ute.

"Hur mycket är klockan egentligen?" Frågade han förundrat.

"Elva," svarade Ron efter att ha tittat på sitt armbandsur.

"Vi måste gå tillbaka till Gryffindortornet." Konstaterade han motvilligt.

"En kyss till först?" Sa Ron och drog honom intill sig igen. Harry hann inte svara för än Ron kysste honom igen. Och igen, och igen.

"Ron…" Stönade han innan Ron han påbörja en fjärde kyss.

"Jag sa ju att jag led av akut Harrybrist…" Fnissade han till svar och kysste honom igen. Precis då slogs dörrarna upp.

"Jag trodde väll jag skulle hitta er sådär!" Fnissade Hermione och båda pustade ut.

"Knacka först va!" Utbrast Ron och blängde förebrående på henne.

"Klockan är ju elva, vad gör du ute såhär sent?" Frågade Harry förvirrat.

"Någon måste ju hålla reda på er, och dessutom tänkte jag att ni kanske skulle behöva denhär." Sa hon och höll upp hanns osynlighetsmantel.

"Öj, rotade du i min väska!" Utbrast han förvånat.

"Ja…" Sa Hermione generat.

"Förlåt…" Sa hon och log lite samtidigt som hon blidkande räckte fram manteln mot honom. Ron knackade lite på hanns axel och han vände sig mot honom. Han tänkte precis fråga vad han ville när Ron kysste honom. Ron tvingade isär hanns läppar och letade in sin tunga i hanns mun. När Ron tillslut släppte honom så hade en rodnad framträtt på Harrys kinder.

"Jag vill också ha lite uppmärksamhet." Sa Ron med ett flin. Harry pussade Ron på munnen och vände sedan blicken mot Hermione. Hon såg ut som hon inte visste om hon skulle tycka att det var gulligt eller äckligt. Hon valde ingetdera och log istället lite fånigt leende samtidigt som hennes kinder blev röda.

"Öm… Ska vi gå tillbaka kanske?" Frågade hon och gjorde en gest mot dörren.

"Visst," Sa Ron och pussade honom på munnen igen.

"Asså, allvarligt talat killar, kan ni vänta lite med det där?" Sa Hermione och såg nu ganska äcklad ut.

"Är du avundsjuuuk?" Retades Ron och Hermione rodnade.

"Nej… Men asså tänk er, typ… Mig och Ginny… hålla på sådär." Sa hon och rös.

"Okej det var äckligt!" Sa Ron när han tänkt efter en sekund. Harry kunde inte låta bli utan fnissade lite, och Ron kysste honom igen.

"Asså, allvarligt talat, ni borde verkligen ta och skaffa ett rum." Sa Hermione.

"Varför inte?" Fnissade han och tog Rons hand.

"Va?" Frågade Hermione förvirrat.

"Vi tar manteln så tar du kartan." Sa han och stack Marodörkartan i handen på Hermione.

"Va?" Upprepade Hermione, men tog ändå emot kartan.

"Jag och Ron sticker upp till vid behov rummet med osynlighetsmanteln och du tar Marodörkartan och går tillbaka till Gryffindortornet." Sa han långsamt och tydligt. Hermione förlorade sig i tankar för en sekund, sen ryckte hon till och rös.

"Urs, jag vill inte veta vad ni tänker göra där uppe." Sa hon och gjorde en grimas.

"Nej det vill du inte." Bekräftade han och drog sen osynlighetsmanteln över sig själv och Ron.

"Jaha, hejdå då eller trevlig helg eller god natt eller vad man nu säger…" Sa hon förvirrat och skakade på huvudet varpå hon öppnade Marodörkartan. Han drog med sig Ron upp till sjunde våningen, mirakulöst nog utan att stöta på varken Filtch eller Mrs Norris. Fast egentligen hade det väll inte spelat någon roll om dem stött på någon av dem eftersom de hade osynlighetsmanteln över sig. När de kom fram till den nu osynliga dörren så slängde han av sig och Ron manteln och började stega fram och tillbaka. Men eftersom han inte hade någon aning om vad han ville ha för rum så dök det självklart inte upp någon dörr. När han gått förbi för nionde gången så gav han upp.

"Ron, vad ska vi ha för rum?" Suckade han.

"Öh, ett med säng?" Föreslog Ron tveksamt och ryckte på axlarna. Harry började återigen gå fram och tillbaka och när han svängde runt för tredje gången så uppenbarade sig en dörr på väggen. Ron gick fram och öppnade den, han såg hur Ron sjönk ihop i dörröppningen när han tittade in i rummet.

"Herregud vad har jag nu gjort?" Tänkte han förtvivlat när han gick fram och ställde sig bakom Ron. Mycket kunde man säga om det här rummet. Eller nej, det kunde man inte. Bara att det var kalt, vitt och hur O-mysigt som hälst. Rummet var stort och smuts vitt, två små sängar fanns det i rummet och de stod placerade upptryckta mot väggarna på motsatta sidor så det var säkert sju meter mellan dem. Och själva rummet var inte helt olik en mycket gammal fängelsecell. Han sneglade försiktigt på Ron, han såg ganska sårad ut. Och det var väll inte så konstigt med tanke på att det var han som hade bestämt rummet och dess inredning.

"Jaha…" Sa Ron och gick och la sig på sängen till höger.

"God natt då…" Sa han och slöt ögonen. Harry suckade och gick och la sig på den andra sängen. Den var förfärligt obekväm; det kändes som om någon bara lagt ett lakan ovanpå en plywoodskiva. Han låg ett par minuter och stirrade upp i taket. Det här var ju vansinne. Han och Ron hade inte varit tillsammans på nästan en månad, sängarna var extremt obekväma och Ron var uppenbart sårad, så varför låg han bara och stirrade upp i taket?

"Asså, det här är ju vansinne!" Utbrast han tillslut och Ron slog upp ögonen.

"De här sängarna är ungefär lika bekväma som att sova på stengolvet nedanför, och själva rummet är ungefär lika mysigt som Dudleys bak. Och dessutom är du på tok för långt bort!" Klagade han irriterat och ställde sig upp, och Ron frustade till av skratt vid hanns jämförelse.

"Tycker du om det här rummet jätte mycket eller går det bra om vi går ut och gör om det istället?" Frågade han och Ron ställde sig upp.

"Jag gillar det här rummet lika mycket som jag älskar Malfoy så snälla kan vi göra om det här nu?" Svarade Ron och höll upp dörren för honom. De gick ut och den här gången fick Ron bestämma Rum. Harry öppnade dörren och tittade in. En dubbelsäng, ett fönster, en fåtölj och en tvåmanssoffa med tillhörande bord var allt som fanns i rummet. Väggarna var målade i någon mörkröd nyans och rummet var ganska litet, men det var helt klart inget negativt.

"Det var bättre…" Suckade han och satte sig på sängkanten. Sängen var hög och allt vekade vara madrass för man sjönk ner hur långt som hälst, ändå utan att det blev obekvämt eller svårt att röra på sig. Han sparkade av sig skorna och drog av sig tröjan varpå han kröp ner under det tjocka dubbel duntäcket. Ron kom efter och gjorde samma sak, fast han tog av sig byxorna också. De kröp tätt intill varandra och dubbelsängen var stor att de hade minst en meter bakom sig bägge två. Efter bara någon minut så la han märke till att Ron, kanske omedvetet, hade börjat pilla på hanns byxknapp.

"Vill du att jag ska ta av dem?" Frågade han roat.

"Va? Öm… A…" Svarade Ron och rodnade. Han klev upp ur sängen och drog av sig byxorna varpå han kröp ner bredvid Ron igen. Ron flyttade sig så det blev ett litet mellanrum mellan dem sen började han försiktigt rita små osynliga mönster på hanns mage.

"Du känns…" Började Ron, men avbröt sig.

"Jag känns vaddå?" Frågade Harry nyfiket.

"Jag vet inte… Mjuk, men liksom inte så… Nej glöm det…" Avbröt Ron sig igen.

"Okej det kan jag glömma, men vad bråkade du och Lavender om?" Frågade han och kröp tätt intill Ron.

"Hm, jag vet inte riktigt men jag skulle ge henne en komplimang och jag tror det slutade med att jag sa att hon var lika söt som Hagrid." Sa Ron eftertänksamt och Harry kunde inte låta bli att frusta till av skratt.

"Jag tror inte hon tog det som något positivt." Sa Ron nedslaget. Harry blev lite orolig, Ron såg verkligen ledsen ut.

"Ron, älskar du Lavender?"

Hermione är lika smidig som ett kylskåp eller hur?

Jag vet inte om någon fortfarande läser den här, men det kommer iaf komma ut regelbundet tills kapitel 34 som är det sista...