Kap. 8 Dörren stängs
En tår rann ner för Rons kind innan han svarade.
"Nej," snyftade han.
"Men vad är det då?" Frågade han, lättad över att Ron inte älskade Lavender men samtidigt orolig över hanns tårar.
"Det är alltid mitt fel när det tar slut." Snyftade Ron och bet sig i läppen.
"Det var ju inte särkskit smart av dig att säga att Lavender är lika söt som Hagrid, och jag kan inte förneka att du var en idiot när du… du… du gjorde slut med mig." Sa han långsamt och tittade in i Rons ögon. Tårar rann ner för hanns kinder och han såg hur ögonen hela tiden fylldes av nya.
"Men så länge du är min idiot så är jag nöjd." Avslutade han och kände hur en tår rann ner för sin kind i ren sympati med Ron. Tårarna slutade strömma upp i Rons ögon och de sista tårarna rann ner för hanns ansikte. Ron öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen och la istället armen om hanns midja och tryckte sig närmre.
"Lova att aldrig bli normal." Mumlade Ron som inte verkade ha långt kvar till sömn.
"Det står skrivet i pannan på mig." Log han och kysste försiktigt Ron på munnen.
"Skönt att hålla om någon… " Mumlade Ron som nu inte riktigt verkade vara med.
"Vad menar du?" Frågade han ändå.
"Lavender var så tunn så det var som att hålla om en sytråd." Mumlade Ron till svar och fick Harry att börja fnissa. Han avbröt sig mitt i ett fnissande när en tanke slog honom.
"Hur långt… Asså, jag menar hur långt… Ja, hann ni? Du och Lavender?" Frågade han, tveksam på om han ville höra svaret.
"Inte längre än vad du såg." Svarade Ron och verkade med ens klarvaken.
"Så bra då…" Mumlade han och kysste Rons hals. Ron gav ifrån sig en liten suck och fnissade lite.
"Sov så gott." Mumlade Ron och slöt ögonen.
"För första gången på en månad…" Mumlade han till svar och la pannan mot Rons hals.
"Har du inte sovit på en månad?!" Utbrast Ron förskräckt, men vid det här laget var han så trött att Rons röst lät konstigt in luddad. Han skakade på huvudet. Ron sköt honom bestört ifrån sig, men han log fortfarande ett litet leende och behöll ögonen slutna. Han öppnade munnen och böjde bak huvudet lite. Rons skratt lät lika luddigt som han röst innan han kysste honom. Ron släppte honom försiktigt och han borrade in näsan i Rons bröstkorg. Han la bägge armarna om Ron och lät sina fingrar smeka över Rons rygg. Men så kände han att han saknade något. Han lät sin hand vandra uppåt tills den fann Rons hår. Han tryckte sig ännu närmre när sömnen kastade sig över honom. Det sista han var medveten av var en stark doft av Ron.
---
Han vaknade tidigt på morgonen av att han hade svårt att andas. Orsaken var inte långt borta, faktum var att orsaken var så nära att det var det som gjorde så han knappt kunde andas. Ron låg på rygg över hanns överkropp.
"Ron!" Suckade han och Ron knorrade till, men rörde inte på sig.
"Ron!" Sa han högt och smällde till Ron över axeln. Ansträngningen att göra det gjorde så det blev ännu tyngre att andas. Men Ron rörde fortfarande inte på sig. Han chansade och började kittla Ron i sidan. Först kunde man bara se Rons reaktion som små ryckningar i ögonlocken, sen började det rycka i mungiporna på honom.
"Harry…" Frustade han till, men låg stilla och hade fortfarande ögonen stängda. Han drog loss sin andra hand och började kittla Ron med den också. Ron vred sig lite och leendet på hanns läppar blev bredare. Han ryckte till och vred sin ännu kraftigare vilket nästan krossade Harrys revben. Han drog bort händerna från Ron med en grimas av smärta.
"Om man bara hade en väckarklocka eller något…" Tänkte han för sig själv och när han la huvudet på sidan så fick han se ett stort, fullt vattenglas som stod på nattduksbordet.
"Det där går ju också bra…" Tänkte han med ett retsamt flin på läpparna. Han tog glaset och vände det uppochner över Rons ansikte.
"Aah!" Utbrast Ron och satte sig tvärt upp. Harry drog tre djupa andetag innan han flinade elakt mot Ron.
"God morgon…" Sa han med ett leende och Ron blängde surt på honom.
"Det här är inte vad jag skulle kalla en God morgon." Sa han och torkade bort vattnet från ansiktet med händerna, varpå Ron skvätte det i ansiktet på honom.
"Man kanske ska ta och göra den bättre då…" Retades han och kysste Ron. Ron fnös, halvt irriterat, halvt roat.
"Det ska göras mycket till för att göra den här morgonen bra, med tanke på starten." Sa han och tittade menande upp mot sin lugg som det nu hade börjat rinna vatten från. Han log ett brett leende och tvingade ner Ron på rygg. Han gjorde inte mycket motstånd, men det berodde förmodligen på att Ron inte visste vad han hade i tankarna. Han satte sig gränsle över Rons lår och tvingade tillbaka hanns händer. Ron tittade skeptiskt på honom med höjda ögonbryn. Han la försiktigt handen på Ron mage, Ron log lite mot honom. Sen, helt utan förvarning, började han kittla Ron. Ron drog in magen samtidigt som han tjöt till. Harry frustade till av skratt och log brett när Ron vred sig under honom.
"Snälla sluta!" Tjöt Ron skrattandes och vevade med armarna för att få bort hanns händer.
"Va?" Retades han och fortsatte att kittla Ron.
"Harry! Snälla… Sn… Snälla sluta!" Tjöt han bönandes mellan skratten.
"Jag hör dig fortfarande inte?" Fortsatte han att reta Ron. Ron öppnade munnen, som för att upprepa sin bön, men ut kom bara skratt. När Ron började veva vilt med armarna igen så tog han tag i Ron handleder och pressade hanns armar ner mot madrassen över hanns huvud. Detta gjorde så han kom väldigt nära Rons ansikte, ja faktiskt så gjorde det så han kom nära hela Ron. Ron skratt dog snart ut, men hanns leende var ändå brett när hanns läppar mötte Harrys. Till en början så var det bara en oskyldig puss, men snart så öppnade Ron munnen och det dröjde inte länge för än han följde Rons exempel. Greppet han hade om Rons handleder mjuknade och Ron tvingade runt honom, utan att bryta kyssen, så han hamnade på rygg med Ron över sig. Ron släppte försiktigt hanns läppar med en mjuk puss och drog handen genom hanns hår. Ron böjde sig försiktigt fram till hanns öra och viskade tyst:
"Jag älskar dig…" Sen kravlade han sig ur sängen och tog upp sina kläder från den lilla soffan. Harry stötte sig på armbågen och betraktade Ron medan han drog på sig byxor och tröja. En konstig saknad vällde upp inom honom.
"Roon…" Sa han lågt.
"Vad?" Frågade Ron och ställde sig vid sängkanten.
"Måste vi gå upp?" Frågade han med slutna ögon.
"Annars missar vi frukosten…" Sa Ron och log lite.
"Men jag vill inte ha frukost, jag vill ha dig!" Tänkte han upprört för sig själv, men var det något han lärt sig om Ron under alla år så var det att Ron behövde mat. Men eftersom han själv hade fått klara sig utan mat hos Durslys så hade han inte så stort behov av mat som Ron. Fast och andra sidan, vem hade det?
"Du vill inte att jag ska gå va?" Frågade Ron, han skakade på huvudet.
"Man kanske ska skippa frukosten för dig då?" Föreslog Ron. Och när han kröp ner under täcket så kände han att Ron redan hade hunnit få på sig sina strumpor. Harry kysste honom.
"Funderar du på att skippa ett mål mat för min skull?" Frågade han och höjde frågande på ögon brynen.
"Ja, och nu håller du på att väga över…" Sa Ron och kysste honom igen.
"Oj, då måste jag betyda mycket för dig…" Skojjade han, men kände ändå hur han blev varm inombords.
"Har du inte fattat det än?" Frågade Ron med ett litet skratt.
"Jag kommer nog aldrig att förstå det…" Sa han och av någon outgrundlig andledning så kände han sig ledsen. Ron skulle aldrig kunna förstå hur mycket han betydde för honom. Och han skulle inte kunna berätta det för honom, för det fans inga ord på något språk som skulle räcka. Och eftersom han inte kunde förstå, tänk om han försvann? Tanken fick tårarna att börja trycka. Tänk om han försvann? Han ville inte att han skulle försvinna. Han ville inte tänka tanken, men den studsade redan runt i hanns huvud. Han försökte trycka ner tårarna igen.
"Harry vad är det?" Frågade Ron. Fortfarande med stängda ögon så drog han ett djupt andetag. Det andetaget fick tårarna att börja rinna. Han snyftade inte, men tårarna rann.
"Åh, Harry! Nej förlåt, gråt inte…" Utbrast Ron förtvivlat och la armarna om honom. Han la armarna om Rons midja, men den röda tröja Ron hade på sig hindrade honom från att känna honom. Han fumlade med kanten på tröjan innan han kunde känna Rons varma rygg under sina händer. Varför måste han vara så svag nu? Andningen skakade och tårarna rann och blötte ner Rons tröja.
"Åh, Harry…" Sa Ron förtvivlat och tryckte honom närmre intill sig. "Förlåt…" Sa han och rösten darrade kraftigt.
"För vad?" Frågade Ron mjukt. Orden stockade sig i halsen.
"För att jag är så… så svag…" Sa han hackigt.
"Du har inget att be om ursäkt för." Sa Ron tröstande. Han snyftade ofrivilligt till.
"Varför gråter du?" Frågade Ron och lät åter förtvivlad.
"För jag vill inte att du ska gå…" Sa han tyst.
"Åh, Harry vart skulle jag gå?" Frågade han och tryckte honom ännu närmre. Precis då kurrade Rons mage till.
"Ner till frukosten kanske?" Föreslog han med en fnissblandad snyftning.
"Inte idag, du är mycket viktigare än mat." Sa Ron mjukt.
"Man klarar sig inte utan mat." Invände han och torkade bort en tår mot Rons tröja.
"Jag klarar mig inte utan dig." Replikerade Ron. Han öppnade ögonen, som han hittills hade haft stängda, och mötte Rons blick. Rons ögon var vackra och blåa med en mörk ring längst ut, och nu fylldes också de av tårar. Han lät sina läppar möta Rons i en desperat kyss. Hur kunde han ha trott att Ron inte förstod? Hur kunde han ha trott att Ron inte visste? Ron visste, Ron förstod. Ron fanns och det räckte.
"Tack…" Sa han och log lite.
"För vad?" Sa Ron, och deras läppar var ännu så nära att han kände hur han formade orden.
"För att du finns…" Svarade han tyst och rodnade lite. Det var något, något hos Ron som fick honom att våga säga det han ville.
"Då var det inte mycket att tacka för…" Sa Ron tyst och rullade över på rygg.
"Vad menar du?" Frågade han och stödde sig på armbågen. Ron vred på sig så han låg med ryggen mot honom.
"Jag har ofta undrat, till och med när vi inte var ihop, varför jag? Jag menar varför du valde mig när du kunde få så många andra som är så mycket bättre än jag? Du är så söt och snäll och… bra, och jag är ful och korkad och… Du förstår säkert…" Suckade han och kastade av sig täcket varpå han gick ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig. Han stirrade chockat på den stängda dörren. Ron hade inte förstått. Tårarna hotade att trycka fram igen. Sen plötsligt så övermannades han av en annan känsla; ilska. Skulle Ron vara idiotisk, nu igen?! Han var ju helt hopplös! Han hoppade ur sängen och drog snabbt på sig kläderna var på han smällde upp dörren igen. Varför var han ihop med en sån idiot? Han stannade upp igen. Var det inte det Ron hade frågat, fast men andra ord?
"För att jag älskar honom." Insåg han. Sen vällde ilskan upp igen. Hur kunde det vara lagligt att vara så korkad? Han fick syn på Rons ryggtavla i slutet av korridoren. Han stegade snabbt fram, tog tag i Ron axel och svängde runt honom. Ron stirrade chockat på honom med ögon stora som köttbullar.
"Din… korkade…" Längre kom han inte, ilskan satte sig tjock i halsen. Han svängde runt och började gå mot vid behov rummet igen.
"Han är ju inte klok…" Hörde han Ron muttra bakom honom.
"Är inte jag…!" Sa han och svängde runt mot Ron igen. Han drog några ilsket skakande andetag och drog handen hårt över ansiktet. Han blinkade hårt en gång sen mötte han Ron blick. Den var så sorgsen att all ilska rann av honom och han sjönk ihop lite där han stod.
"Ron, när ska du få in i din tjocka skalle att jag älskar dig?" Frågade han sorgset. När Ron varken rörde på sig eller sa något så suckade han tungt.
"Meddela mig när det miraklet inträffar." Sa han tungt och började återigen börja gå mot vid behov rummet. Det dröjde inte lång tid innan han såg att han hade glömt att stänga dörren i sin ilska. Han suckade tungt och ökade på stegen lite. När han kom in så stängde han försiktigt dörren bakom sig varpå han sjönk ner mot den. Var det här förhållandet dömt att misslyckas eller? En natt hade de klarat, inte mer. Kanske var det som Ron sagt?
"Harry, förstår du inte? Det finns inget att förstöra." Nej, nej så fick han inte tänka. Han ryckte till och mer eller mindre kastade sig bort från dörren när någon började rycka i handtaget. Dörren slogs upp och Ron visade sig i dörröppningen. Ron stängde tyst dörren och tittade sedan förvånat på honom. Han tog tag i Rons underarm och med hjälp av den så reste han sig upp. Han mötte Rons blick och fick honom sedan att backa in i väggen. Sen kysste han honom, krävande. Att Ron inte ens lyfte på armarna och knappt besvarade kyssen brydde han sig inte om. Han undersökte försiktigt Rons mun med sin tunga. Ron protesterade inte, men besvarade inte på något sätt kyssen, han bara stod där. Tillslut så släppte han, ytterst motvilligt, Rons läppar. Orden som kom sedan hade ingen tillåtelse att göra det, men han ångrade dem inte.
"Nu kan du gå om du vill." Erbjöd han Ron med en gest mot dörren. Sen backade han sakta undan och sjönk ner på sängen. Han gömde ansiktet i händerna. Smaken av Ron fanns fortfarande kvar i hanns mun. Han hoppades att Ron skulle stanna. Men skulle han inte göra det så skulle han inte försöka bli mer än vän med Ron igen. Efter bara några sekunder så öppnades dörren med en lätt knarrning. Tjugo sekunder senare så stängdes dörren igen med en liten smäll.
Vem har sagt att ett förhållende mellan två bästa vänner skulle vara normalt?
Tack för era kommentarer!
Fortsätt gärna med dem.