Kap 10 Veritaserum
Samma kväll som incidenten vid frukosten så har Harry somnat i en av uppehållsrummets vinröda fåtöljer.
"Harry…" Sa Hermione tyst i ett försök att väcka honom.
"Nej, låt honom sova, jag är ändå inte klar med läxorna." Sa Ron och pussade honom så försiktigt på kinden att det omöjligt kunde väcka honom. Hermione la huvudet på sned och suckade lite.
"Inte för att jag har något emot homosexuella, men i början kändes det helt vrickat att se er hålla på sådär. Men nu när jag har vant mig så måste jag säga att ni är väldigt söta ihop." Sa hon och vinkade God natt. Ron fnissade lite åt henne, men vinkade tillbaka.
---
Harry, klockan kvart i ett samma kväll.
"Harry… Harry du måste vakna nu…" Hörde han en avlägsen röst säga.
"Ron…?" Mumlade han.
"Ja, kom igen nu du måste vakna så du kan somna om i din säng." Sa Ron och han kunde höra Ron skratta.
"Måste jag…?" Mumlade han, den inbäddade värmen i sömnens värld som ännu inte helt hade försvunnit än var mycket lockande att stanna kvar i.
"Ja…" Sa Ron och drog upp honom på fötter. Han var så trött att han bara stod och vinglade i några sekunder sen backade han in i väggen för att få stöd.
"Harry…" Hörde han Ron sucka. Han slöt ögonen och lät huvudet falla ner när han inte orkade hålla upp dem längre. Ron suckade igen, sen hörde han steg och sen så lyfte Ron upp hanns haka.
"Va…?" Mumlade han, sen avbröts han av att Ron kysste honom. Ron kysste honom, han kanske borde svara något på det? Han försökte komma på hur man gjorde det men hanns hjärna verkade fortfarande sova. Så han stod där med lätt uppspärrade ögon och armarna dumt hängande vid sidorna.
Plötsligt skar ett skrik genom luften.
"RON!?" Det var Ginny.
"Ron, vad sjutton håller du på med! Du ser väll att han inte vill, du vet väll att han är en kille! Ditt jädra äckel, du kan ju inte bara hångla upp honom mot en vägg sådär! Är du helt…!" Harry fiskade snabbt upp sin trollstav.
"Silencio!" Avbröt han och Ginnys röst dog bort, men hon fortsatte att göra ilskna gester med händerna och munnen rörde sig oavbrutet. Han kände paniken välla upp inom sig, hur skulle de ta sig ur det här? Han kunde utskilja minst tjugo svordomar och tre "bög" på hennes läppar, än verkade hon inte ha märkt att hennes röst var borta. Han gick fram till henne och fick henne att sätta sig ner.
"Ginny jag vill inte att du väcker hela Hogwarts, så snälla lova att inte skrika mer?" Bad han och hon nickade. Han tog bort formeln och hon tittade oroligt upp mot honom.
"Hur är det Harry?" Frågade hon oroat. Han tittade lite förvånat på henne, hon hade precis sett Ron kyssa honom och hon frågade hur han mådde.
"Öm… bra, lite trött bara…" Svarade han och ryckte på axlarna sen satte han sig i soffan mittemot henne.
"Är du helt dum eller, Ron kysste dig precis och du säger att du är lite trött!?" Frågade hon upprört.
"Öh... Ja…" Sa han tveksamt.
"För du menade väll hur jag mådde och inte hur det kändes att kyssa Ron…" Frågade han förvirrat.
"Du var alltså med på det?" Frågade hon tyst med uppspärrade ögon. Han vred oroligt sina händer, nu måste hon få veta.
"Inte just den här gången men…" Började han tyst men Ginny avbröt.
"Inte just den här gången!?" Utbrast hon.
"Ron kan du inte förklara för henne?" Bad han.
"Förklara för mig!?" Utbrast Ginny.
"Ginny jag hör vad jag säger, du behöver inte upprepa det." Sa han och tittade tillbaka på Ron som fortfarande såg svårt chockad ut.
"Ron, snälla, jag behöver hjälp." Bad han, men Ron såg lika chockad ut och stirrade på någon obestämd punkt på väggen. Han suckade och reste sig upp, varpå han gick fram till Ron. Noga med att ställa sig så att Ginny inte kunde se vad han gjorde så pussade han försiktigt Ron på munnen. Ron ryckte till och tittade bedjande på honom.
"Snälla Harry, jag kan inte förklara. Hon är min syster, och dessutom tror jag att hon…" Men han avbröt sig.
"Du tror att hon vaddå?" Frågade han tyst.
"Snälla jag vill inte förklara?" Bad han bara.
"Du slipper, men jag vill att du är med i alla fall." Sa han och tog Rons hand. Han drog med honom bort till soffan och satte både sig och honom ner. Han bestämde sig för att ta det så kort som möjligt, men ändå berätta allt.
"Jag och Ron blev ihop under jullovet, men gjorde sen slut innan ni kom hem. Det var därför jag var så deppad. Sen blev Ron och Lavender ihop och jag antar att du, precis som Hermione, antog att jag gillade Lavender och det var därför jag inte gillade att se dem tillsammans. Sen, som du säkert både hörde och såg, så gjorde Ron och Lavender slut och vi två blev ihop igen.
"Mycket mer finns det inte att berätta." ("Som du får eller vill höra" La han till för sig själv.) Avslutade han och mötte nästan trotsigt hennes blick. Hon såg ut som hon inte trodde ett ord av vad han hade sagt och att Ron inte sa något gjorde ju inte saken bättre.
"Jag älskar honom." Sa han därför. Han tittade på Ron som log lite mot honom.
"Jag tror dig inte." Sa Ginny med munnen format till ett beslutsamt sträck.
"Ginny jag har inget annat än mitt ord att ge dig." Sa han uppgivet.
"Så jag tror dig inte." Replikerade hon och vände sig sen till Ron.
"Och vad dig beträffar så ska du veta att jag tänker skriva till mamma om det här." Sa hon hotfullt.
"Nej!" Utbrast han och tittade vädjande på henne.
"Harry, han nästan våldtog dig! Du måste väll förstå att han inte kan hålla på så? Du måste ju göra något!" Sa hon och tittade vädjade på honom. Hon hade rätt något måste göras. Så därför tog han tag i Ron och kysste honom. Mitt på munnen, mitt framför Ginny. Sen drog han fram sin trollstav och la tystnadsformeln över henne så hon inte skulle börja skrika igen. Ginny begravde ansiktet i händerna, men när han ville gå och trösta henne så hindrade Ron honom. Hon lyfte huvudet och nu såg han att hon inte alls hade gråtit. Hon pekade på sig själv, sen formade hon ett hjärta med händerna som hon sedan delade på och sist så pekade hon på honom. Budskapet var tydligt; Jag älskade dig. Han suckade tungt och lyfte formeln. Ginny mötte hanns blick och hennes ögon fylldes av tårar.
"Mamma måste få veta…" Sa hon tyst. Han begravde ansiktet i händerna, nog var Weasley familjen förstående, men det här gick över gränsen. Speciellt om det kom från Ginny, och inte från dem. Axlarna började skaka av ansträngningen att hålla tillbaka tårarna. Varför kunde inte hanns liv få vara lätt? Ron la armarna om honom och fick honom att lägga huvudet på hanns axel.
"… Men ni kan få berätta själva, jag är säker på att hon kommer förstå." Sa Ginny och log lite.
"Tack…" Sa han tyst.
"Och kör ni med den där tekniken så kommer hon att smälta, ni är väldigt söta ihop ska ni veta." Sa hon och nickade menande mot Rons arm som fortfarande låg om honom.
"Tack…" Sa Ron och blev lite röd om öronen.
"Så… då ska väll inte jag störa er mer, god natt." Sa hon och reste på sig. Ron väntade tills hon var utom synhåll. Sen möttes deras läppar i en öm kyss.
"Jag älskar dig…" Sa Ron mjukt och strök med handen över hanns kind
"Jag älskar dig med…" Svarade han och log lite. En harkling hördes och båda vände sig i riktning mot ljudet. Ginny stod i änden av rummet med en rodnad som prydde kinderna.
"Förlåt, jag reagerade överilat." Sa hon och vände sedan snabbt på klacken.
---
När han vaknade morgonen därpå så dröjde det två minuter för honom att inse att det var söndag. De två minuterna räckte för att han skulle hinna trä byxorna över huvudet och sticka armarna i dem då han fastnade. Efter fem minuter så tröttnade han på sina meningslösa försök att ta sig ur byxorna så han, med viss svårighet, navigerade sig till Rons säng och väckte honom.
Han ville säga: Hjälp mig ur dem här!
Men det blev typ: "Gufmhmufefhäf!" I några sekunder undrade han hur han skulle kunna vara säker på att Ron var vaken, det problemet löste sig så snart som Ron vaknade. Ron började gapskratta och väckte de andra tre killarna i salen. Som också började skratta. Tillslut samlade sig Ron tillräckligt mycket för att kunna hjälpa honom av med byxorna. Ögonen tårades av det starka ljuset när han kunde se klart igen. Eller klart kunde han ju inte se eftersom han inte hunnit få på sig glasögonen än. Seamus, Dean, Neville och Ron skrattade samtidigt som de alla tre pekade på honom.
"Jag går och äter frukost…" Muttrade han, men fick bara skratt till svar. Han drog på sig byxorna på rätt del av kroppen och fick på sig en tröja och glasögonen. Han muttrade surt för sig själv medan han gick ner mot frukosten. Så snart han satt sig ner och hällt upp ett glas mjölk så kom en stor grå tornuggla och välte ut det så mjölken rann ner i hanns knä. Han svor en lång ramsa och torkade upp det med trollstaven. Allt skulle visst gå åt helvete idag. Han ryckte åt sig brevet från ugglan som förebrående bet honom i handen så det började blöda innan den flög iväg. Han svor så pass mycket så ett par tidiga förstaårselever tittade förskräckt på honom.
Ikväll klockan sju
Det var allt som stod. Men någon signatur behövdes inte, han kände mycket väl igen den lutande handstilen som tillhörde Dumbledore. Han vek ihop den lilla pappersbiten och stoppade den i fickan, nu hade han något att se fram emot i alla fall. Han tittade upp lagom för att se Ron komma inrusandes i stora salen. Han sprang snabbt fram till honom och drog upp honom på fötter.
"Du måste komma fort det är viktigt!" Sa han stressat medan han stod och trampade på stället. Ron tog plötsligt tag i hanns arm och började springa.
"Vad är det?" Frågade han oroligt, men Ron bara skakade på huvudet. De sprang upp för trappor och genom korridorer tills de kom till en korridor som han kände igen som vad behov rummets, då saktade Ron äntligen ner. Vid det här laget var han nästan svimfärdig av oro, vad hade fått Ron att göra en sådan språngmars? Tänk om någon var skadad, tänk om Ginny hade gjort något? Ron hade nu gått tre gånger fram och tillbaka och en dörr hade dykt upp. Han sprang snabbt fram och ryckte upp den. Till hanns förvåning så var det en mycket liten städskrubb. Innan han hann tänka mer så puttade Ron i honom så att han hamnade på en uppochnervänd skurhink, varpå Ron drog igen dörren med en smäll. Det blev så mörkt i rummet att man knappt märkte skillnad på att blunda eller att ha ögonen öppna, mer än att det verkade vara lite ljusare när man slöt ögonen. Han stelnade till när han kände hur något nuddade vid hanns arm. Plötsligt kände han hur något tungt hamnade i hanns knä. Var det här verkligen Ron? En hemsk tanke for igenom honom. Tänk om det aldrig hade varit Ron? Tänk om det var som det hade varit med Moody och den här Barty Jr, eller vad han nu hette. Det tunga som hade dumpit ner i hanns knä verkade vara levande för nu pressade det upp honom mot väggen. Och kysste honom, smaken och sättet personen kysste på kände han mycket väl igen. Vare sig det var Ron eller en förklädd dödsätare, den här personen kysste han mer än gärna. Han besvarade kyssen. När de tillslut släppte varandra så kunde han inte låta bli att le lite.
"Vi behöver ljus…" Tänkte han och i nästa sekund så kände han hur hanns huvud stötte emot en utstickande sak. Han dunkade huvudet mot den eftersom personen i hanns knä höll fast hanns händer. Lampan tändes med några blinkningar samtidigt som han blev allt säkrare på att han skulle få enstor bula i bakhuvudet. Lampan blinkade till för en sista gång och ljuset tändes. Det tunga som hade landat i hanns knä visade sig vara Ron (eller det var i alla fall Ron till utseendet) som hade satt sig i hanns knä.
"Är du Ron?" Frågade han misstänksamt. Personen-som-satt-i-hanns-knä/Ron tittade förvånat på honom.
"Klart det är jag! Ser du inte det?" Frågade han förvirrat. Om det nu var en han.
"Du skulle kunna ha druckit polyjuice-elixir och blivit Ron?" Föreslog han.
"Öm, första gången på tåget så pratade vi om Quidditch?" Sa Ron och ryckte på axlarna.
"Det kan vem som hälst ha hört." Protesterade han.
"Jamen varför skulle inte jag vara jag?" Frågade Personen-som-satt-i-hanns-knä uppgivet.
"Det verkar inte så… eller jo det verkar visst som Ron, men jag vill vara säker på att du är Ron." Sa han bestämt.
"Men det finns inget sätt att få dig säker på!" Protesterade Personen-som-satt-i-hanns-knä.
"Finns det inget som kan få mig att vara säker på att han talar sanning?" Tänkte han irriterat. Han stirrade ner i Golvet för att försöka komma på något. Hanns blick föll på en ytterst liten flaska fylld med kristallklar vätska. Han tog upp den och höll den framför ansiktet med ett leende. Personen-som-satt-i-hanns-knä stirrade förskräckt på honom, uppenbarligen rädd för att bli förgiftad.
"Lugna dig, det är veritaserum." Sa han, men Personen-som-satt-i-hanns-knä såg inte lugnare ut för det.
"Men då måste du lova, Harry, att inte fråga något mer än om jag är jag?" Sa Personen-som-satt-i-hanns-knä.
"Visst, visst, drick nu." Sa han och gav Personen-som-satt-i-hanns-knä den lilla flaskan. Personen-som-satt-i-hanns-knä drack upp allt i en klunk.
"Är du Ron?" Frågade han snabbt, var Personen-som-satt-i-hanns-knä verkligen Ron så skulle han gärna kyssas lite mer.
"Ja," sa Ron med eftertryck. Han kysste Ron igen.
"Älskar du mig?" Kunde han inte låta bli att fråga, även fast han inte var säker på att han ville höra svaret.
"Ja," Han rodnade, det svaret kunde inte vara annat än sant.
"Har du drömt några… hm… snuskiga drömmar om mig?" Frågade han, trotts att han visste att det var elakt.
"Ja, sen jag började gilla dig." Svarade Ron.
"Harry!" Tjöt han sen och slog händerna för munnen. Han flinade brett.
"Ljug för mig." Bad han.
"Jag ha…" Ron såg ut som han höll på att storkna.
"Älskar dig." Ändrade Ron sig. Han rodnade igen.
"Vem tycker du ser bäst ut av alla tjejer på Hogwarts?" Frågade han, mest för att retas.
"He… He…" Det var tydligt att det inte gick att ljuga.
"Lavender…" Erkände Ron. Hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom.
"Men det är bara av tjejerna, jag väljer ju såklart dig om jag får välja!" Sa Ron förtvivlat utan att stocka sig på något ord, antingen talade han sanning eller…
"Säg att gräset är blått." Bad han.
"Men…" Protesterade Ron.
"Säg det." Sa han bestämt.
"Gräset är blått." Sa han med en suck. Allt Ron sagt spolades bort av det han sagt om Lavender. Han puttade omilt ner Ron från sitt knä och eftersom rummet inte ens var två kvadratmeter stort så gjorde det förmodligen ganska ont när Rons huvud slog i stenväggen, men för tillfället så brydde han sig inte. Han skulle precis ta tag i dörrhandtaget när dörren försvann.
"Harry stanna…" Stönade Ron från golvet.
"Jag har liksom inget val, du tog precis bort dörren." Sa han och tittade argt ner på Ron. Att Ron verkade ha lite svårt att fästa blicken när han tittade upp gjorde så han blev lite orolig, men så blinkade Ron till och sen kunde han utan problem fästa blicken på den plats där dörren hade suttit. Ett hastigt leende skymtade till på Rons läppar. Han ställde sig upp, men vacklade till.
"Ron!" Utbrast han och fångade upp honom.
"Harry jag är verkligen ledsen för det jag sa om Lavender, men du har väll inte redan glömt vad jag sa innan?" Frågade han osäkert.
"Att du har drömt snuskiga drömmer om mig?" Retades han.
"Nej, att jag älskar dig!" Sa han och rodnade.
"Nej, det har jag inte…" Sa han med en suck.
"Och föresten var det andra också sant, hade jag fått välja på alla så hade jag valt dig." Sa Ron och kramade om honom. Han sjönk ner på den uppochnervända hinken igen, och Ron satte sig i hanns knä på samma sätt som förut.
"Är jag förlåten?" Frågade Ron osäkert. Han tittade upp och kysste Ron.
"Jag tar det som ett ja." Sa Ron med ett flin när han släppte honom.
"Vad tänkte du på för att få fram det här mysiga stället då?" Frågade han när en kvast välte och träffade honom i huvudet och struntade i Rons retsamhet.
"Dig," svarade Ron och ryckte på axlarna.
"Nu blir jag ju väldigt smickrad." Sa han ironiskt men Ron bara kysste honom igen. Tillslut så blev han tvungen att sätta bak händerna mot väggen för att inte ramla omkull.
"Det är kanske bäst om vi går nu?" Sa Ron och ställde sig upp.
"Förmodligen," Sa han och öppnade dörren som nu hade återkommit. När de var ute i korridoren igen kom han att tänka på en sak.
"Du, vad var det viktiga egentligen?" Frågade han eftertänksamt.
"Att jag skulle få kyssa dig." Svarade Ron rakt på sak. Han skakade på huvudet men log samtidligt brett.
De gick ner och satte sig vid frukosten och Ron började genast lasta på bacon och äggröra på en liten tallrik. Han noterade som hastigast att Dumbledore satt vid lärarbordet.
"Du Ron?" Sa han och satte armbågen i sidan på Ron.
"Mah?" Frågade Ron med munnen full av mat.
"Jag ska till Dumbledore ikväll." Väste han i Rons öra. Ron sa något upphetsat men munnen var så full av mat att det var helt obegripligt. Han torkade bort en bit äggröra från sin kind som hade flugit ur Rons mun när han hade försökt prata.
"Va?" Frågade han sen. Ron svalde ner tuggan.
"Vilken tid?" Frågade Ron sen.
"Sju, så jag kommer nog tillbaka ganska sent," Svarade han.
"Jag väntar," Svarade Ron och log brett.
Hehe, de va kul att skriva om Veritaserumet!
Och hörru, bara för att Ginny inte var med så mycket mer i det här kapitlet så betyder inte det att hon inte kan ställa till trubbel senare. Och det knaske inte är så konstigt att hon accepterade Harry/Ron så snabbt, jag menar, hon är ju trotts allt Rons bror och har inte så mycket till val.