Kap. 11 Syner, Drömmar och missförstånd.
Han skulle precis lyfta handen till en knackning när dörren gled upp med en mjuk knarrning.
"God kväll, Harry." Sa Dumbledore roat när han såg honom stå med höjd hand utanför dörren.
"Öh… Hej, Professorn." Sa han och klev in i Dumbledores kontor. Han noterade snabbt att minnessållet inte stod på kanten av skrivbordet som det annars alltid brukade göra. Han tittade smått förvånat upp i Dumbledores blå ögon, och han blinkade vänligt till svar.
"Som jag ser att du har märkt så ska vi inte studera Voldemorts minnen ikväll." Sa han med ett litet leende.
"Ursäkta mig, men får jag fråga varför inte det, Sir?" Frågade han förvirrat. Dumbledores min mörknade så snabbt att han blev orolig för att han sagt något olämpligt.
"Jag har upptäckt att mycket viktigare för dig att kunna legilimering än vad jag först kunnat ana. Vad upptäckten handlade om kommer jag att berätta, men inte ikväll." Sa Dumbledore, och han kunde knappt hindra sig från att fråga vad han hade upptäckt. Han funderade snabbt över det Dumbledore hade sagt, han stelnade till när han insåg vad det kunde innebära.
"Måste jag gå ner till Snape?" Utbrast han förskräckt.
"Professor Snape, Harry, och nej det måste du inte. Jag har beslutat att själv ta hand om din undervisning." Sa han och log lite åt hanns uppenbara förskräckelse. Han pustade ut, men såg sedan upp på Dumbledore igen. "Ska Professorn använda samma metoder som Snape?" Frågade han osäkert.
"Professor Snape Harry, och återigen; nej, det ska jag inte." Sa Dumbledore och stödde armbågarna på skrivbordet, varpå han satte ihop fingertopparna till en takstol.
"Till och börja med så tänker jag fråga: Hur mycket vet du om legilimering och ocklumenering?" Frågade Dumbledore och mötte allvarligt hanns blick.
"Inget, Sir…" Sa han sanningsenligt.
"Det var det jag var rädd för." Sa Dumbledore med en suck.
"Nu måste vi börja från början… Harry, vet du hur man utför legilimering?" Han skakade på huvudet.
Dumbledore ställde säkert femtio frågor, varav han kunde svaret på en: Om Snape hade berättat något av det här för honom. Dumbledore berättade om hur man utförde legilimering, hur man skulle kontrollera tankeströmmen när man väl utfört legilimering, vad som kunde hjälpa en om man hade problem med ocklumeneringen, tillsammans med mycket, mycket, mer.
Klockan hann bli halv tio innan Dumbledore sa:
"Nu, Harry, hoppas jag att du ska klara dig lite bättre med din ocklumenering." Harry drog ett djupt andetag och tänkte på allt Dumbledore hade sagt.
"Om jag bara vetat det här hos Snape…" Han nickade.
"Då har vi klarat av det då." Sa Dumbledore med ett leende.
"Är vi klara för ikväll?" Utbrast han förvånat.
"Sir…" La han generat till. Dumbledore log vänligt.
"Nej, jag sa att vi var klara med det, inte för ikväll." Sa han och ställde sig upp.
"Nu, Harry, vill jag att du sätter dig på golvet." Sa Dumbledore och gick rumt skrivbordet.
"Varför det, Sir?" Frågade han förvånat.
"Sa aldrig professor Snape till dig att sätta dig?" Frågade Dumbledore och höjde på ett vitt ögonbryn.
"Nej, Sir…" Svarade han osäkert.
"Aldrig?" Frågade Dumbledore igen.
"Nej, Sir," sa han och drog handen över bakhuvudet. Dumbledores min bistrade.
"Nåja, det vill jag att du gör nu." Sa Dumbledore och gjorde en gest mot golvet. Han reste på sig och gick och satte på golvet framför Dumbledore. Det kändes mycket underligt att sitta och titta upp på rektorn, men samtidigt var han tacksam för att han skulle slippa ramla varje gång Dumbledore skulle ta sig in i hanns hjärna.
"Nu, Harry, gör dig beredd." Han slöt ögonen och försökte göra allt som Dumbledore hade sagt till honom.
"Legilimens!" Minnena kom till honom utan särskild ordning. Dementorerna som svävande mot honom i Little Whinging, han själv förvånad sittandes uppe på mugglar-skolans tak, Ginny sittandes mittemot honom i en mörkröd fåtölj med ansiktet i händerna. Plötsligt var det som om han visste vilket nästa minne skulle vara; Ron. Han började kämpa emot av alla krafter, han blev medveten om sina hårt knutna händer. Han vände upp ansiktet mot Dumbledore.
"Sluta…" Bad han med skakade röst. Kontakten bröts, men han visste inte om det berodde på honom eller Dumbledore.
"Harry, är du okej?" Frågade Dumbledore, och han nickade skakigt till svar.
"Jag vill prova igen…" Sa han och bet sig i läppen. Ett hastigt leende skymtade på Dumbledores läppar.
"Jag förväntade mig inget annat." Log han och rätade på sig igen.
"Redo?" Frågade han, och han nickade sammanbitet.
"Legilimens!" Ett lätt suddigt minnet kom ifatt honom.
Han låg inbäddad i en varm filt i en kvinnas famn. Hon sjöng med mjuk röst för honom och han mumlade tyst med. En hög smäll hördes plötsligt, sen; tystnad. Sen bröt en mans röst tystnaden.
"Lily, det är han!" Skrek han skräckslaget.
"Ta Harry och spring, jag försöker hålla tillbaka honom!" Hördes mannen skrik.
"Flytta på dig, jag vill ha pojken." Hördes en kall mansröst. Han började gråta.
"Avada Kedavra!" Hördes den kalla rösten, följd av en dov duns. Dörren slogs upp, och greppet kvinnan höll om honom hårdnade.
"Inte Harry, inte Harry, jag ber er, inte Harry!" Bad kvinnan som höll om honom.
"Flytta på dig, din dumma flicka… Flytta på dig, nu…" Sa den kalla mansrösten.
"Inte Harry, snälla, nej, ta mig, döda mig i stället…" vädjade hon. Manen i dörren höjde trollstaven.
"Inte Harry! Snälla… Ha förbarmande… ha förbarmande…" Manen i dörren skrattade ett blodisande skratt. Sen fylldes världen av ett grönt ljus…
Tårarna rann ner för hanns kinder medan han stirrade upp i taket. Han hade hört sina föräldrars död förut, men aldrig sett den. Och han önskade att han aldrig gjort det.
"Harry…" Sa Dumbledore sorgset.
"En gång till…" Sa han och torkade snabbt bort tårarna.
"Är du säker…?" Frågade Dumbledore.
"Ja," sa han och mötte Dumbledores blick. Det syntes att han var orolig. Han koncentrerade sig och Dumbledore höjde trollstaven.
"Legilimens!" Minnena överraskade honom bakifrån. Han såg sig själv krama om Hermione uppe i sin sovsal, sen sig själv kyssa Ron i städskrubben, sen sig själv kyssa… Han lyckades med en kraftansträngning putta ur Dumbledore ur sin hjärna, men för sent. Dumbledore hade redan sett honom och Ron. Han tittade ner i golvet med en kraftig rodnad på kinderna och vågade inte möta Dumbledores blick. En minut gick, två minuter gick, tre minuter gick och ingen sa något.
"Jag trodde att det skulle bli en Weasley…" Sa Dumbledore chockat och gick och satte sig bakom sitt skrivbord. Han ställde sig upp och tittade Dumbledore i ögonen.
"Jag älskar honom." Sa han tyst. Dumbledore höjde lite på ögonbrynen.
"Och hanns känslor om dig? Vad vet du om dem?" Frågade han. "Han älskar mig." Svarade han lite för snabbt.
"Hur, om jag får fråga, kan du vara så säker?" Frågade Dumbledore artigt.
"Han drack veritaserum och… ja, sa det…" Svarade han generat.
"Så länge du är lycklig." Sa Dumbledore och med en gest på handen så visade han honom ut.
Han sjönk ner med en duns bredvid Ron.
"Vad är det?" Frågade Ron oroligt och la ifrån sig sin fjäderpenna. Harry rodnade kraftigt och Ron tittade förvirrat på honom.
"Dumbledore vet…" Sa han tyst och Ron rodnade han också.
"Hur?" Frågade han förvirrat. Han förklarade om vad de hade gjort under lektionen och vad han hade sett, men han utelämnade sina föräldrars död. Den skulle han ta upp med Hermione sen, han vill inte oroa Ron i onödan.
"Jag går och lägger mig…" Sa Ron när han tillslut gjort klart sin läxa i förvandlingskonst.
"Okej, jag måste skriva klart den här…" Sa han och gjorde en gest mot läxan i svartkonster som skulle lämnas imorgon. Idag, klockan hade passerat tolv, och ett också för den delen såg han när han slängde en blick på den.
"Gör det du…" Sa Hermione frånvarande utan att titta upp från sin bok. Ron tittade sig snabbt om i rummet, det vara bara de tre och Ginny kvar. Plus två sovande förstaårselever och Ginnys sovande väninna, fast de behövde han inte räkna med.
"God natt…" Sa Ron och kysste honom snabbt på munnen. Hermione och Ginny tittade bägge upp från sina böcker och en av förstaårseleverna snarkade till.
"Tänk att de kan se så förskräckliga ut ensamma och vara så söta tillsammans." Sa Hermione med ett retsamt leende till Ginny.
"Fast Harry ser inte så dum ut om man ska vara rättvis." Sa Ginny som om dem inte kunde höra.
"Okej då, men Ron i alla fall," Sa Hermione och log lite.
"Ja det är underligt." Fnissade Ginny till svar. Han, Ginny och Hermione började skratta.
"Ha, ha…" Sa Ron ironiskt.
"Förlåt, Ron…" Fnissade han. Ron himlade med ögonen men log ändå lite.
"Vänta två sekunder, brorsan, jag följer med dig upp." Sa hon och smällde igen boken bredvid örat på sin kompis så hon vaknade.
"Har jag missat något?" Frågade hon sömnigt och satte sig upp.
"Ja, dagens tre första lektioner." Sa Ginny retsamt.
"VA!?" Utbrast hon gällt och for upp. Harry och Hermione skrattade så de tjöt åt hennes hysteriska min.
"Kom nu…" Sa Ginny och tog hennes arm. Ron skakade på huvudet åt dem men gick upp till sin sovsal. De två förstaårseleverna hade vaknat och de såg lätt förskämda ut över att vara ensamma med två sjätte årselever. De kilade snabbt upp till sina sovsalar och lämnade honom och Hermione ensamma kvar i uppehållsrummet.
"Hermione…" Sa han svagt.
"Så du ska berätta ändå." Sa Hermione och slog igen sin bok. "Va?" Frågade han förvirrat. "Jag såg på dig när du kom ner hit efter du hade varit hos Dumbledore att det var något." Sa hon och satte sig bredvid honom i soffan. "Så vad är det?" Frågade hon oroligt och han berättade vad han hade sett.
Tårarna rann ner för hanns kinder när han var klar.
"Åh, Harry…" Suckade Hermione och la armarna om honom.
"Jag vill säga att jag vet hur det känns, men det gör jag verkligen inte." Sa hon och la huvudet på hanns axel.
"Den enda person som betytt något särskit för mig som dött var Sirius och det är inte alls samma sak." Han kramade hårdare om henne när Sirius namn kom på tal.
"Men jag tycker att du borde berätta för Ron snart." Sa hon och strök honom över ryggen.
"Men jag vågar inte!" Snyftade han och kramade Hermione hårdare.
"Sssh…" Viskade hon i hanns öra.
"Vill du att jag ska berätta för honom?" Frågade hon vänligt.
"Nej, jag måste göra det själv." Sa han och torkade sig om kinderna med tröjärmen. Hermione lutade sig ifrån honom och log ett snett leende.
"Jag har aldrig hanterat killar i denhär situationen innan kvällen i din sovsal." Sa hon med en gest mot hanns tårar.
"Men jag är väldigt glad att jag har dig Hermione." Sa han och log lite. Plötsligt bröt tystnaden av steg. Han mötte förtvivlat Hermiones blick och såg att de fasade för samma sak.
"Ron…" Sa han förtvivlat och flög upp från soffan. När han kom upp i uppehållsrummet så såg han att de andra killarna sov och att Ron låg på rygg i sin säng och stirrade envetet upp i taket.
"Ron…" Sa han försiktigt och satte sig på Rons sängkant.
"Jag trodde faktiskt att du älskade mig…" Sa Ron och en tår rann snabbt ner för hanns kind. Ron skakade på huvudet.
"Hur länge har ni hållit på?" Frågade Ron och nya tårar rann ner för hanns kinder, men han rörde dem inte.
"Det är inget mer än vänskap mellan oss, Ron." Sa han förtvivlat.
"Nej jag förstår det, men jag menade mellan dig och…" Ros röst bröts och Ron slöt ögonen.
"Jag menade mellan mig och Hermione." Protesterade han.
"Visst va, 'Jag är glad att jag har dig Hermione' så har du aldrig sagt till mig…" Sa Ron och hanns underläpp började skaka lätt.
"Det är för att det är för fattiga ord för att beskriva hur du betyder för mig." Sa han och kände hur en klump började växa i halsen.
"Vet du? Du betyder inget för mig längre…" Sa Ron och vände ryggen åt honom. En tår rann snabbt ner för hanns kind och landade på Rons täcke. Han höjde skakande handen men sänkte den sedan igen och ställde sig upp. Han drog av sig kläderna och kröp ner i sin säng utan att ta på pyjamasen. Om han bara kunde ha fått det ogjort. Han drog upp täcket till hakan och borrade ner sig i kudden. Varför? Tårarna rann ner för hanns kinder när han ställde sig upp. Han kröp över Ron och la sig sedan bredvid honom ovanpå täcket.
"Jag älskar dig Ron, jag är ledsen att jag inte var här när du behövde mig, men jag älskar dig Ron, ingen annan…" Sa han och slöt ögonen. Han kände hur tårarna började rinna ner för hanns kinder. Han kände hur han blev allt kallare allteftersom minuterna gick och förvandlade sig till timmar. Men han vägrade röra på sig.
När han vaknade lite senare samma dag så hade Ron lagt sitt täcke över honom, men låg med ryggen mot honom. Han själv låg på rygg och var, trots att han nu hade täcket på sig, väldigt kall. Han lyfte försiktigt handen och la den på Rons midja.
"Jag är vaken, Harry." Sa Ron tyst och vände sig om mot honom. Rons vackra ögon utstrålade en sorgsenhet som svämmade över och drabbade honom själv.
"Hur… Hur mycket är klockan?" Frågade han tyst.
"Sju minuter över fyra," Mumlade Ron. Han såg ner när ögonen svämmade över av tårar.
"Jag önskar att du kunde älska mig…" Sa Ron tyst.
"Din önskan är redan uppfylld." Sa han tyst och lyfte upp Rons ansikte så han såg honom i ögonen.
"Jag hörde er…" Invände Ron tyst.
"Vi pratade om att berätta för dig om när jag såg mina föräldrar dö uppe i Dumbledores kontor, och det Hermione sa om min sovsal var när jag berättade för henne om när du gjorde slut." Sa han tonlöst. Ron öppnade munnen som för att säga något, men stängde den igen.
"Jag älskar dig Ron, det gör jag av hela mitt hjärta." Sa han, men Ron sa fortfarande inget.
"Jag skulle dö för dig…" Sa han och kände hur sant det var.
"Det är inte sant…" Protesterade Ron svagt.
"Det är sanningen." Sa han och slöt ögonen. Han öppnade dem igen och kysste försiktigt Ron på munnen. Han rätade på sig och vände sig bort från Ron. Han klädde på sig och letade fram osynlighetsmanteln.
"Jag…" Han ändrade sig.
"God natt…" Sa han istället och lämnade Ron bakom sig när han gick ut ur sovsalen. Han gick ut ur uppehållsrummet, ut ur slottet och ut på skolområdet. Kvällen var molnfri och full av stjärnor, men månskärans vita ljus tycktes bara göra skuggorna djupare. Han slog sig ner i det frostiga gräset och drog knäna intill kroppen.
Så satt han i säkert en halvtimme, sen insåg han att han skulle få en förskräcklig förkylning om han stannade kvar ute längre. Han ställde sig upp och tittade upp i skyn. Stjärnorna blinkade ner mot honom och han började gå mot slottet.
Han väckte tjocka damen och gav henne lösenordet. Han gick tyst in i uppehållsrummet. En ensam figur satt i fåtöljen närmast den slocknade brasan.
"Harry…" Suckade Ron dystert.
"Hur visste du att jag kom in?" Frågade han och drog av sig manteln. Ron vände sig snabbt om och av hanns förvånade uppsyn att döma så hade han inte alls vetat att han kommit in.
"Jag… Äh, sak samma…" Sa han och vände tillbaka huvudet. "Jag är ledsen, Ron…" Sa han och menade det verkligen. "Och?" Frågade Ron hårt. Han tittade sorgset på Rons rygg.
"Jag… God Natt…" Sa han och gick upp för trappan till sovsalen. Han öppnade dörren, klev in, drog på sig manteln, klev ut igen och stängde dörren. Han smög ner för trappan igen. Ron brast ut i gråt.
"Gud vilken idiot jag är!" Snyftade han och begravde ansiktet i händerna. Hanns första impuls var att dra av sig manteln och springa fram till Ron, men han hindrade sig och stod kvar. Rons snyftningar blev allt högre och hjälplösare, så tillslut så orkade han inte stå emot längre. Han drog av sig manteln och gick tyst fram till Ron.
"Ron…" Sa han tyst. Ron tittade upp med en snyftning.
"Gå din väg…" Snyftade han sen. Han öppnade munnen, men stängde den igen och gick sakta bort från Ron.
"Nej… Stanna, snälla…" Snyftade Ron och skakade på huvudet. Han satte sig i bortresta änden av en soffa snett mittemot Rons fåtölj.
"Är det något mellan dig och Hermione?" Frågade han efter ett tag.
"Inte mer än vänskap," Svarade han sanningsenligt.
"Ljuger du för mig?" Snyftade han.
"Nej," Svarade han tålmodigt. Ron begravde ansiktet i händerna igen. Han reste sig upp och gick och ställde sig framför Ron.
"Vet du vad Dumbledore sa när han hade sett mig kyssa dig i mitt minne?" Frågade han. "Hur skulle jag kunna?" Snyftade Ron till svar.
"Han sa 'Jag visste att det skulle bli en Weasley…' sen sa jag att jag älskade dig, han frågade om dina känslor gentemot mig, jag svarade att du älskar mig. Gör du det, eller ljög jag för Dumbledore?" Frågade han och tittade på Ron.
"Jag… jag… jag vet inte längre…" Sa han förtvivlat och skakade på huvudet.
"Ron snälla försök, jag vill bara ha ett ärligt svar." Bad han.
"Måste jag svara på det ikväll?" Frågade Ron med en snyftning.
"Nej, inte om du inte vill…" Sa han och satte sig ner i fåtöljen bredvid Ron.
"Men… men får jag prova en sak?" Frågade Ron osäkert.
"Vad du vill." Sa han och ryckte på axlarna. Ron reste sig upp och ställde sig upp.
"Lova att inte bli arg?" Sa Ron med en lätt snyftning.
"Jag… lovar." Sa han och tittade upp på Ron. Han såg ut som om han höll på att förbereda sig för något han inte ville göra. Sen klippte Ron till honom på käken. Ögonen tårades av smärtan medan han tittade förvånat på Ron. Ron stirrade skräckslaget på sin knutna hand.
"Åh, förlåt Harry! Gick det bra?" Utbrast han oroligt. Han öppnade munnen, men käken exploderade av smärta så han stängde den igen och skakade på huvudet.
"Åh, vilken idiot jag är!" Snyftade Ron, för nu hade tårarna börjat rinna igen. Kom, ville han säga, men käken gjorde fortfarande för ont. Han sträckte ut armen och tog tag i Rons hand och drog ner honom i sitt knä.
"Förlåt," snyftade Ron och la huvudet på hanns axel. Sen ångrade han sig och ställde sig upp.
"Ställ dig upp." Sa Ron, tog hanns hand och drog upp honom på fötter. Ron satte sig i fåtöljen och drog ner honom i sitt knä. Ron la armarna om hanns midja och fuktade snabbt sina läppar.
"Jag älskar dig…" Viskade Ron i hanns öra. Han vände mig mot Ron och log lite mot honom. Han öppnade käken, den gjorde inte allt för ont. Han rullade lite på den på prov, det gick okej.
"Jag älskar dig med…" Sa han tyst. Ron böjde sig försiktigt fram och kysste honom ömt på munnen.
"Vad trött jag är…" Sa han sömnigt och lutade huvudet mot Rons axel.
"Du Harry?" Sa Ron plötsligt.
"Mhm?" Svarade han.
"Vad tycker du om mig, inte insidan alltså, utan… tja, du vet…" Sa Ron och rodnade lite.
"Vad jag tycker om ditt utseende menar du?" Frågade han sömnigt och Ron nickade.
"Jag tycker du är väldigt vacker…" Sa han med ett litet leende. Ron log lite mot honom och han kände hur Ron rodnade.
"God Natt…" Sa han sömnigt och la huvudet på sidan.
"Vi måste gå upp till våra sovsalar." Protesterade Ron.
"Varför det?" Frågade han sömnigt.
"Men tänk imorgon bitti då? Då kan vi ju inte sitta såhär?" Sa Ron och ryckte på axlarna, vilket fick hanns huvud att guppa till.
"Nej, det är klart, men måste vi gå upp nu, på en gång?" Frågade han, fortfarande med stängda ögon.
"Hittar de oss så här imorgon lär vi få förklara både ett och annat, och det har inte jag någon lust med." Sa Ron med ett litet leende.
"Men jag orkar inte gå upp!" Stönade han.
"Jag bär dig." Sa Ron.
"Det orkar du aldrig." Invände han och fnissade lite.
Ron orkade visst.
Han tog av sig kläderna, la sig på sidan och somnade bums. Rons skratt kom som från en annan värld.
"Gonatt…" Mumlade han trött, trotts att han inte längre var vaken.
"Sov sött…" Sa Ron och kysste honom. Han vaknade till lite av kyssen och drog ner Ron i sängen.
"Harry, jag sa förut att jag inte är redo att förklara något än…" Sa Ron med ett leende.
"Du behöver bara förklara att du la dig i fel säng och skrika lite äcklat när dom säger att du låg med armen om mig hela natten…" Sa han och la armarna om Ron som en ovanligt stor teddybjörn.
"Men Harry…" Invände Ron.
"Snälla…" Bad han och kysste Ron. Ron gav med sig med en suck.
"Okej, som du vill, jag sover här inatt. Men då vill jag att ta och få komma in under täcket först." Sa Ron och la täcket över sig. Harry slog upp ögonen och tittade på honom.
"Var det du som la täcket över mig förut?" Frågade han, trots att han redan visste.
"Ja, jag kunde inte låta bli att röra lite vid dig, och då var du jätte kall." Sa Ron och rodnade lite. Han log och slöt ögonen igen.
"Värm mig…" Bad han och vände ryggen åt Ron. Ron la armarna om honom bakifrån och kysste honom försiktigt i nacken. Han log lite och lät sig sakta vaggas i sömnens varma värld.
De underligaste drömmar spelade upp sig för hanns medvetande den natten.
Han satt på golvet i Dumbledores kontor och tuggade på en soffkudde. Dumbledore tittade fullt allvarligt ner på honom medan han sjöng: Åh, haj, min hatt är paj, men det gör ingenting. För vad gör det om hundra år när allting kom ikring? Medan han vevade med armarna fram och tillbaka och stampade takten med foten.
Han blängde surt på Dumbledore när han fortsatte, lika allvarligt, med en andra vers: "Ja ä en orangutang som har trillat av min cykelslang. Men ja ska rida på min häst som nu behöver en prickig väst! Och jag ska sitta på mitt hus och ropa på en liten mus. Men ja ä ändå lika dum så nu ska ja bli stum! Tjof!" Han drog upp han drog upp sin klädnad till knäna och neg. Och Harry fick syn på ärret som liknade Londons tunnelbana. Men vänta nu, satt inte det på hanns underarm?
"Har du förstått?" Frågade Dumbledore allvarligt.
"Nej…" Sa han sanningsenligt. Dumbledore började veva med armarna och stampa takten mod foten igen.
Han hade fullkomligt allvarlig min när han började sjunga: Jodeladihi! Jodeladiho, jodeladelidilej jodileladilej! Hej!
"Förstår du nu Harry?" Frågade Dumbledore och tittade bistert på honom.
"Nej." Sa han.
"Då, Hatty, måste jag sjunga den igen." Sa han allvarligt.
"Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!!!" Skrek han medan Dumbledore satte igång igen:
"Åh Haj min hatt är paj…"
"Harry, Harry!" Någon skakade om honom.
"Nej, nej! Jag vill inte höra den igen!" Suckade han och satte händerna för öronen.
"Harry, vad pratar du om? Du har sovit bredvid Ron hela natten, och han höll om dig när vi vaknade!" Sa rösten retsamt.
"Jaha, och?" Frågade han trött utan att slå upp ögonen.
"Harry, Ron höll om dig!" Sa dom. Ron höll om honom, det var väll inget speciellt med det? Fast det borde ju inte de veta. Han slog upp ögonen och med ett tjut så kravlade han sig undan från Ron, men eftersom sängen inte var särskilt bred så ramlade han ner på golvet.
"Vaäreom?" Frågade Ron sömnigt och slog upp ögonen. De andra tre killarna skrattade så de skrek.
"Du sov i min säng, och höll om mig!" Tjöt han och blinkade åt Ron. De andra märkte ingen eftersom låg dubbelvikta på golvet. Ron blinkade tillbaka för att visa att han sett.
"VA!?" Tjöt han och flög upp ur sängen. Neville kraschade ihop på golvet.
"Varför ligger du i min säng!?" Skrek han ut Ron.
"Din säng! Din säg!? Det är väll…" Han såg sig om.
"Öh… din säng…" Sa han generat och lyckades bli lite röd om öronen.
"Precis, så varför ligger du i den?!" Frågade han och gjorde vilda gester med armarna.
"Jag har inte en aning, jag gick väll fel!" Skrek Ron tillbaka. Han himlade med ögonen, men blinkade sedan diskret åt Ron. Som blinkade tillbaka.
"Idiot…" Muttrade han för sig själv, men sa det ändå så högt så han var säker på att de andra hörde det. Han tog upp sina kläder från golvet och klädde på sig dem.
"Vad är klockan?" Frågade Ron när de andra slutat skratta lite.
"Halv åtta…" Skrattade Dean till svar.
"Skit…" Svor Ron och for upp och började klä på sig.
"Men Ron, första lektionen börjar kvart över nio." Sa han förundrat medan han tittade på Ron som letade efter sin tröja.
"Ja och då ska vi ha svartkonster med Snape. Dessutom vill jag hinna äta också." Sa Ron och drog loss sin tröja.
"Åh, hur kunde jag glömma? Ron Weasley med sin bottenlösa mage," sa han ironiskt.
"Min mage har visst en botten!" Protesterade Ron medan han drog tröjan över huvudet. Han tittade skeptiskt på honom.
"Bara att den sitter väldigt långt ner…" Gav Ron efter.
"Ska vi gå då?" Frågade han och satte händerna i sidan.
"Visst, kom då." Sa han och gick ner till uppehållsrummet med Ron i hälarna. Hermione satt redan med en bok i händerna och väntade på dem.
"God morgon Hermione…" Sa Ron med en liten gäspning.
"God morgon, är vi på väg ner till maten?" Frågade hon och smällde igen boken. De nickade och Hermione ställde sig upp.
"Och förlåt för att jag kallade dig idiot, Ron." Sa han och log lite. Ron log brett.
"Det är okej." Log han. Hermione tittade frågande på dem.
"Vad är det som har hänt?" Frågade hon.
"Varför kallade du Ron för idiot?" Han mötte snabbt Rons blick.
"Det är en lång historia…" Sa han med ett leende.
"… Som du varken vill eller får höra." Fortsatte Ron hanns mening.
"Nej! Börja inte avsluta varandras meningar! Det är fruktansvärt irriterande!" Utbrast Hermione.
"Men vi han aldrig gjort det…" "… för än nu." Fortsatte Ron hanns mening. Hermione satte händerna för öronen.
"Men Hermione…" "… vi skojar bara med dig." Avslutade han Rons mening.
"Inte roligt!" Sa Hermione utan att ta bort händerna från öronen.
"Men kom igen nu…" "… lite roligt är det faktiskt" Hermione suckade och skakade på huvudet, men tog bort händerna från öronen.
Han och Ron fortsatte att avsluta varandras meningar under hela frukosten och höll på att driva Hermione till vansinne. Hon pustade lättat ut när klockan blev nio och de var tvungna att gå upp till Snapes lektion.
Snape släppte in dem och de gick och satte sig.
"Tystnad!" Röt Snape, som vanligt helt i onödan eftersom det redan var helt tyst i salen.
"Idag ska vi ha en teoretisk lektion." I vanliga fall så hade klassen stönat, men nu var det Snape som var deras lärare.
Lektionen fortskred och var precis lika uttråkande som väntat.
Efter svartkonsten så reste de sig upp och gick ut så fort som möjligt.
"Den här lektionen sög! Han drog av tjugo poäng för Gryffindor för att Neville nös när han pratade! Och varför ska man veta hur testralernas matsmältning fungerar under en luftattack!?" Utbrast Ron upprört så fort de var utom hörhåll.
"Och du, glöm inte de femton poäng han drog av från oss när jag uttalade den där konstiga gurkans namn fel! Jag menar, inte ens du kunde säga det rätt Hermione!" Fortsatte han, minst lika upprört som Ron.
"Ja, visst var det intressant att lära sig om testralerna, men varför kunde vi inte ha tagit upp det på lektionen om magiska djur?" Frågade Hermione förundrat och la ner sin pergamentrulle i väskan. Hon hade skrivit säkert en halvmeter, medan han och Ron bara lyckats få ner tre decimetrar. Och deras handstil var betydligt större än Hermiones.
"Och han pratade så fort! Jag han knappt få ner allt!" Fortsatte Hermione upprört.
"Men Hermione du har skrivit nästan dubbelt så mycket som oss!" Protesterade Ron.
"Ja, men jag tror inte att jag fick med allt om magsäckens…"
"Stopp! Att höra det en gång var illa nog!" Avbröt Ron.
"Men Ron, du måste faktiskt lyssna på lektionerna! Var glad att inte Snape såg dig när du stoppade fingrarna i öronen." Sa hon och blängde ilsket på honom.
"Nej, det tänker jag inte vara! Jag hörde fortfarande allt vad han sa!" Sa Ron och såg illamående ut vid tanken.
"Men Ron, det kan komma upp på våra slutprov." Sa Hermione viktigt.
"Jag skiter i det!" Muttrade Ron tillbaka. Hermione suckade uppgivet.
"Jag längtar till han försvinner…" Sa Ron och log lite.
"Vad menar du?" Frågade Hermione förvirrat.
"Den posten är förbannad, alla som har haft den har aldrig klarat det mer än ett år." Sa Ron och log bredare.
"Fast det var synd med Lupin, jag gillade honom." Sa Ron eftertänksamt.
"Hm, apropå det, jag tror det är fullmåne imorgon…" Sa Hermione. Alla tre tittade ut genom fönstret som om de väntade sig att få se en varulv flyga förbi. På sjätte våningen.
"Nej men se, är det inte skolans berömmelse? Det är bäst att ni lägger er ner på knä och bugar killar." Sa Malfoy ironiskt. Crabbe och Goyle tittade förvånat på varandra, sen gick de ner på knä och bugade sig.
"Inte bokstavligt talat." Fräste Malfoy irriterat och blev lite röd om kinderna.
"Jovisst, och jag ser att vi har fått den äran att få möta skolans största idioter." Sa Han kyligt och låtsades inte om det Malfoy hade sagt till Crabbe och Goyle.
"Skolans fulaste nylle har talat." Sa Malfoy elakt.
"Åh, förlåt jag hörde inte att du sa något, Malfoy." Sa Hermione sockersött. Malfoys ögon sköt blixtar, men han kom tydligen inte på något att käfta tillbaka med. Han svängde runt och gick ilsket tillbaka.
"Den var bra Hermione!" Skrattade Ron.
"Alltid lika kul att sätta dit honom." Sa Hermione och log oskyldigt.
"Har du några fler på lager?" Undrade Ron och log mot henne.
"Javisst," sa Hermione och knyckte på nacken.
"Få höra då?" Bad Ron.
"Nej, då snor du dom bara." Flinade Hermione. Ron började på ett flertal övertalningsförsök, han skakade på huvudet åt dem och suckade. Det här skulle bli en lång dag…
Mohaha, jag gilla de där med: På sjätte våningen.
Hehe...