Kap. 12 Hogsmed

"Klar!" Förkunnade Ron nöjt, la ifrån sig fjäderpennan och lutade sig bakåt i soffan.

"Jej…" Sa Harry glädjelöst, han hade varit klar med sin läxa i minst en halvtimme.

"För en gångskull så ligger vi inte efter med läxorna." Sa Ron förundrat. Han bläddrade en sida i boken han läste; Avancerade flygtekniker för entusiaster.

"Kan du titta på mig när jag pratar med dig?" Bad Ron efter ett tag.

"Javisst, men du pratade ju inte med mig." Svarade han medan han försökte förstå namnet på en fint, men bokstäverna verkade inte blida ett sägbart ord. Han gav upp och smällde igen boken.

"Jag tror jag ska gå ut." Sa han och reste sig upp.

"Nu? Klockan är ju över elva!" Sa Ron förbryllat.

"Ja, jag tar osynlighetsmanteln, ska du med?" Frågade han.

"Nej tack, jag sov inte så mycket i gårkväll." Sa Ron och blinkade menande åt honom.

"Okej, god natt då," Sa han och gick upp och hämtade manteln.

Väl ute på skolområdet så andades han in den kalla nattluften. Han log lite åt mörkret och började gå ner mot sjön. När han var säker på att ingen kunde se honom så drog han av sig manteln. Frosten knarrade lätt under hanns fötter och kölden bet i kinderna. Han tyckte om det, allt var så stillsamt. Han vände blicken mot skogen. En grupp om tre testraler flög ovanför trädtopparna. Han vände bort blicken med tårade ögon. Testralerna påminde honom om mysterieavdelningen, mysterieavdelningen påminde honom om Sirius död, och Sirius död ville han hälst inte tänka på.

Hur mycket klockan var när han kom in igen viste han inte, men var uppehållsrummet tomt. Bortsätt från en rödhårig figur som satt och snyftade i en fåtölj.

"Ron?" Sa han prövande. Figuren vände sig om. Det var Ginny.

"Åh, hej Harry…" Sa hon och torkade snabbt sina tårar.

"Vad är det?" Frågade han oroligt.

"Nej, det är inget…" Sa hon och vände sig tillbaka igen. Han gick och satte sig mittemot henne.

"Vill du prata om det?" Frågade han. Hon skakade på huvudet, sen ändrade han sig och ryckte på axlarna.

"Jag har inte bråttom, och det finns ingen annan som kan höra…" Sa han och la oroligt huvudet på sned.

"Du kommer inte att förstå…" Sa Ginny med en snyftning.

"Pröva mig?" Bad han.

"Jag gillar en kille, men han vägrar att ens se åt mig…" Sa hon och snyftade till.

"Just nu tror jag inte att jag kan förstå något bättre…" Sa han med en suck.

"Det är hemskt jag vet…" Sa han tröstande.

"Jag vet inte vad jag ska göra…" Snyftade hon.

"Inte jag häller… Hur väl känner du honom?" Frågade han.

"Ganska väl…" Svarade hon tyst.

"Hur väl?" Envisades han.

"Jag vet inte, vi träffas ganska ofta, men då är det andra runtomkring…" Svarade hon med en snyftning.

"Öh, vet du typ… hanns favoritfärg?" Frågade han.

"Dåligt förslag, dåligt förslag! Jag vet ju inte ens Rons favoritfärg! Hm, det måste jag fråga honom om…"

"Öh… nej…" Snyftade Ginny, smått förundrat.

"Öh, jag vet inte riktigt vad du ska göra… Har du försökt bjuda ut honom?" Frågade han.

"Ja, men han avfärdade det bara…" Snyftade Ginny.

"Har han visat några täcken på att gilla dig då?" Frågade han.

"Inte mer än som vän," svarade hon tyst.

"Har du provat allt du kommit på för att få hanns uppmärksamhet?" Frågade han.

"Allt utom en grej…" Snyftade hon.

"Då tycker jag att du ska försöka med den sista." Sa han bestämt.

"Tycker du?" Snyftade hon förvånat.

"I krig och kärlek är allt tillåtet, och det här är väll kärlek?" Sa han med ett leende. Ginny log lite och nickade.

"Är det bättre nu?" Frågade han vänligt.

"Ja…" Sa hon tyst och log lite mot honom.

"Vad bra, God natt då…" Sa han och reste på sig.

"Vänta!" Utbrast plötsligt Ginny.

"Vad?" Frågade han och vände sig om.

"Vilken är din favorit färg?" Frågade hon med lätt röda kinder.

"Röd," svarade han och log mot henne, sen vände han sig om och gick upp till sovsalen.

"Ron…" Sa han lågt och skakade om Ron.

"Vad?" Muttrade han utan att slå upp ögonen.

"Vilken är din favoritfärg?" Frågade han.

"Väckte du mig för det?" Stönade Ron.

"Ja, svara nu." Bad han.

"Öm, Svart är snyggt…" Sa Ron frånvarande.

"Får jag sova nu…" Mumlade han.

"Visst…" Sa han och kysste försiktigt Ron.

"Inte här inne…" Mumlade Ron med ett leende. Han log mot Ron, klädde av sig och kröp ner under täcket, i sin egen säng. Det dröjde inte lång tid innan han somnade.

---

Seamus sprang ikapp honom, Ron och Hermione innan de hann ut ur uppehållsrummet morgonen därpå.

"Jag måste bara berätta. Jag drömde typ värsta sjuka drömmen inatt. Jag drömde att jag typ bara vaknade uppe i sovsalen och var lite borta typ, eftersom jag var så trött, i drömmen alltså, och sen kommer du in Harry och väcker typ Ron. Och Ron bara är typ lika trött som jag. Och sen typ bara kysser du Ron Harry. Och Ron typ bara flinar som en tok. Och sen vaknar jag igen! Snacka sjuk dröm asså, eller hur killar." Sa Seamus och flinade mot dem. Harry och Ron mötte panikartat varandras blickar.

"Värsta äckligt, eller hur?" Flinade Seamus som tydligen sett deras blickar, men tolkat det som något annat. Hermione himlade med ögonen.

"Ursäkta Seamus, men jag svälter ihjäl om vi jag inte kommer ner till maten snart, så hej." Sa Hermione och tog tag i honom och Ron och drog dem med sig.

"Sju typ! Ingen normal människa säger så många typ på så kort tid!" Sa Hermione irriterat. Han och Ron tittade menande på varandra och log brett. Hermione var Hermione.

---

Dagarna gick och tillslut så var det äntligen dags för Hogsmed utflykten.

"Vart ska vi gå först?" Frågade Ron.

"Ron kan vi inte ta det senare?" Bad Hermione.

"Nej, för snart står vi ute i regnet och då springer vi till Hogsmed, och när vi är i Hogsmed så springer vi bara in på trekvastar." Sa Ron.

"Vet du Hermione, jag tror precis Ron sa något vettigt." Sa Ginny retsamt.

"Wow, det är ju nästan så man måste skriva upp det!" Sa han och knuffade till Ron i sidan.

"Driv ni med mig bara, men först kan vi väll bestämma vart vi ska gå?" Bad Ron. Han, Ginny och Hermione sa snabbt tre förslag i munnen på varandra.

"Okej, okej, tyst! Hermione vad sa du?" Frågade Ron och pekade på henne med hela handen.

"Bokhandeln" Sa Hermione snabbt.

"Förvånande nog" Muttrade Ron tyst.

"Ginny?" Sa Han och vände sig mot henne.

"Godis affären" Sa Ginny med ett leende.

"Och jag tycker att vi går till Zonkos." Sköt han in med ett leende.

"Okej, då gör vi såhär: Vi tar godisaffären först, sen Zonkos, sen trekvastar, sen bokaffären." Sa Ron med ett leende medan han räknade upp det på fingrarna.

"Varför måste vi ta bokaffären sist?" Protesterade Hermione.

"För att du kommer att köpa ett ton med böcker som vi måste hjälpa till att böra, och då kan vi lika gärna ta det innan vi går." Sa Ron och fällde upp sin huva. De andra tre följde snabbt hanns exempel.

"Som du vill!" Sa Hermione och de började springa för att undslippa regnet.

Dörrklockan pinglade välkomnande när de, helt genomvåta, klev in genom dörren till godisaffären.

"Äntligen!" Pustade Hermione lättat och tog av sig huvan.

"Kan man lugnt säga!" Sa Ginny och skakade om sitt genomvåta hår.

En halvtimme senare så gick de ut i regnet med stora, välfyllda godispåsar, och eftersom det regnade betydligt mindre så behövde de inte springa. Han tog upp två runda godis kulor och stoppade den ena i munnen. Han log lite för sig själv.

"Här, smaka en Ron!" Sa han och kastade åt Ron den andra. Ron fångade den och stoppade den i munnen.

"Mm, smakade helt oke…" Han storknade och försökte spotta ut godisen, men som det var tänkt så gick det inte.

"Harry…" Väste han.

"Det smakar apa!" Sa han hest.

"Jag visste inte att du hade smakat apa Ron!" Skrattade Ginny. Ron sprang runt och försökte få bort den vidriga smaken, men eftersom han inte kunde spotta ut godisen så hade han räckt ut tungan så långt han kunde. Som om det skulle hjälpa. Hermione och Ginny skrattade så mycket så att inte ett ljud lämnade deras läppar medan de vred sig i snön. Ron tog, i ren förtvivlan, upp en stor näve snö och stoppade den i munnen. Men han spottade snabbt ut snön igen. Efter någon minut så tog godisen slut och Ron stoppade en chokladbit i munnen för att få bort smaken.

"Vill du ha en?" Frågade Ron och sträckte fram ett sockrat hjärta mot honom.

"Tror du verkligen att jag går på den?" Frågade han med ett flin och skakade på huvudet.

"Går på vad?" Frågade Ron förvirrat och stoppade godisen i munnen. Hermione och Ginny började skratta igen, förmodligen åt hanns snopna min.

"Kan igen förklara ved det är som är så kul?" Frågade Ron och stoppade ännu ett sockerhjärta i munnen, vilket fick Hermione och Ginny att skratta ännu mer.

"Tjejer…" Suckade Ron och skakade på huvudet.

"Ja, det är tur att man inte har en sådan på halsen." Skämtade han, och Ginnys skratt blev med ens ganska halvhjärtat.

"Är du bög Potter?" Sa en hånfull röst bakom honom.

"Ja, och jag måste säga att du har en väldigt snygg häck Malfoy." Sa han och vände sig, med ett oskyldigt leende, om mot Malfoy.

"Va… Va… Vad menar du, Po… Potter?" Frågade Malfoy skräckslaget.

"Han menar att det var ett skämt." Suckade Ginny överlägset.

"Ja, tro inte att jag skulle nedlåta mig att faktiskt röra vid dig." Sa han med en äcklad grimas, och Ron fnissade till lite i bakgrunden.

"Tro inte att… öh… jag vill bli rörd av dig." Sa Malfoy men han hörde förmodligen att det han sa blev fel, för hanns kinder antog en ful, rosaröd nyans.

"Äh, kom här killar, vi slösar inte tid på att snacka med idioter!" Sa Malfoy och vände ryggen åt dem.

"Och tänk! Ändå har jag hört dig prata med Crabbe och Goyle många gånger! För att inte tala om alla gånger du snackat med dig själv!" Ropade Hermione efter Malfoy och fick Ron att vika sig dubbel av skratt. Malfoy vände sig inte om, men det syntes att han hade hört, och tagit åt sig en smula.

"Vart får du allt ifrån?" Skrattade Ron.

"Till skillnad från dig så använder jag faktiskt min hjärna." Sa Hermione spydigt, men log ändå samtidigt. Ron rätade flämtande på sig och sträckte på sig.

"Zonkos nästa!" Sa han med ett leende. Hermione och Ginny himlade samtidigt med ögonen och började gå. Ron smög snabbt in sin vantklädda hand i hanns. Han fick panik för en sekund och var precis på väg att säga till Ron, men så drog Ron bort sin hand. Han såg ner i marken och knöt händerna, lite rädd för att ha sårat Ron på något vis. Men Ron hade lämnat något i hanns hand. Han öppnade handen och i hanns hand så låg ett litet hjärta i choklad. I, ett hjärta och ett U prydde chokladen i vit glasyr. Han kände värmen stiga upp i kinderna och sneglade på Ron som log brett mot honom. Sen stoppade han snabbt hjärtat i munnen när Ginny böjde sig fram för att se vad han tittade på. Hon gav honom en konstig blick men började sen diskutera färger på ögonskuggor med Hermione. Han och Ron kopplade snabbt bort sig från samtalet och Hermione, som häller aldrig varit så förtjust i sådant, var inte sent efter.

Tre och en halv timme senare satt de i uppehållsrummet igen.

"Det var ju trevligt." Sa Hermione glatt och dunsade ner i en fåtölj samtidigt som hon släppte ner en tung kasse i golvet.

"Fast vi missade maten…" Muttrade Ron surt och sjönk ner i soffan mittemot Hermiones fåtölj. Han log lite och satte sig tätt intill Ron och la diskret sin hand ovanpå Rons. Ron vände snabbt ansiktet mot honom och log som hastigast.

"Fast ganska kul var det…" Sa Ron, samtidigt som Ron slöt sin hand om hanns. Vad skulle hända om han plötsligt kysste Ron nu? Mitt framför alla i hela uppehållsrummet? Skulle Ron fara upp och låtsas som om han inte hade en aning om vad han höll på med? Eller skulle han stå för det och kyssa tillbaka? Eller skulle han kanske hindra honom innan han ens hunnit fram till Rons läppar? Det hade liksom varit självklart att dölja det redan från början. Var det han själv som gjorde det för att skydda Ron? Eller var det Ron som dolde det för att han skämdes? Han tittade på Ron.

"Vad är det?" Frågade Ron förundrat. Han fuktade snabbt läpparna och lutande sig sen fram mot Ron. Han kunde se i ögonvrån hur Hermione och Ginny utbytte chockade blickar. I Nästa sekund så kysste han Ron. Ron la försiktigt handen på hanns axel och han kunde höra ett förskräckt utrop från någon tjej. Långsamt, långsamt lät han kyssen djupna. Ron besvarade den, lätt tveksamt. Sen flög han upp, torkade sig äcklat om munnen, och gav honom ett hårt slag över käken…

---

Han skakade kraftigt på huvudet och filmen klipptes av i hanns huvud. Han tog sig för käken där Rons inbillade slag hade träffat. Sen han blinkade några gånger för att försäkra sig om att han var i verkligheten.

"Vad är det?" Frågade Ron förundrat. Han ställde sig upp och släppte Rons hand innan någon kunnat se att de hade varit sammanflätade.

"Kom…" Sa han snabbt.

"Va?" Sa Ron förvirrat.

"Kom…" Upprepade han och vände sig mot Ron.

"Öh… Okej…" Sa Ron tveksamt och ställde sig upp.

"Vi ses sen… Tror jag…" Sa han smått chockat till Hermione och Ginny, vars bådas ögonbryn nu låg i ungefär samma höjd som månen när den stod som högst på himlen. När de hade kommit ut ur uppehållsrummet så sneglade Ron förbryllat på honom.

"Öh, Harry, vart ska vi?" Frågade Ron och lät ganska oroad.

"Någonstans…" Mumlade han frånvarande till svar. Det verkade inte lugna Ron precis. Han svängde in i en korridor som han visste att det fanns en hemlig gång i. Han gick fram till statyn som dolde ingången och mumlade några ord till den. Den vaknade till liv, bugade sig med snorkig min och klev sedan åt sidan. Han drog ner Ron i gången som var lika bred som hanns säng var lång. När de hade gått ner så for ingången igen med en smäll, men tunneln lystes upp på magiskt vis så det var minst lika ljust i tunneln som det var i korridoren utanför. Ron tryckte upp honom mot väggen.

"Vad?" Frågade han allvarligt och stirrade in i hanns ögon.

"Vad skulle du ha gjort om jag hade kysst dig uppe i uppehållsrummet?" Frågade han rakt på sak. Ron öppnade munnen med ett litet leende, men stängde den sedan igen och leendet försvann.

"Varför... döljer vi oss egentligen?" Frågade Ron efter någon sekund.

"Det funderade jag också på?" Sa han och ett leende ryckte snabbt i hanns mungipa.

"Alltså, jag menar, om vi nu skulle offentliggöra det… Skulle vi typ bara gå in dit och typ kasta oss i armarna på varandra, eller skulle vi typ förvarna lite?" Frågade Ron tvekande.

"Ron ta inte illa upp nu…" Ron såg ut som om det var precis det han förberedde sig på.

"… Men jag vet inte om jag vill att alla ska veta… än, liksom?" Sa han, lite som en fråga.

"Jag vill inte häller att alla ska veta än." Pustade Ron ut och log lättat.

"Vad bra, då är det utrett!" Sa han glatt och log brett mot Ron.

"Då kanske vi kan ägna oss åt något lite trevligare?" Föreslog Ron och tryckte honom tätare upp mot väggen.

"Passa dig så inte Filtch kommer bara." Sa han med ett leende.

"Ja då…" Mumlade Ron och kysste honom. Ron lät sina händer vila på hanns axlar medan han utforskade hanns mun med sin tunga. Han la armarna om Rons midja och tryckte honom tätare intill sig, då kände han något som var både generande, roande och helt klart intressant ungefär halvvägs ner. Han lossade försiktigt sina läppar från Rons.

"Ron…" Sa han lågt. Ron behöll ögonen stängda och log lite.

"Jag vet, förlåt…" Sa han och blev röd om öronen.

"Helt okej, men vi kysstes ju bara?" Sa han och log lite mot Ron.

"Det är väll inte så bara? Och förresten så…" Ron avbröt sig.

"Så vaddå?" Frågade han nyfiket, och rodnaden gick över till Rons kinder.

"Hade du dina egna fantasier eller?" Frågade han roat. Ron nickade snabbt och öppnade försiktigt ögonen.

"Och den inkluderade…?" Frågade han och höjde på ett ögonbryn.

"Dig mig och en säng…" Sa Ron snabbt.

"Några kläder?" Frågade han retsamt.

"Bara sängkläder…" Svarade Ron tyst. Han slog till Ron på axeln med handflatan, men kunde inte låta bli att känna sig lite smickrad samtidigt. Ron log brett mot honom och la huvudet på sned.

"Förlåt…" Sa Ron och kysste honom snabbt. Han suckade djupt.

"Du vet att jag älskar dig va?" Frågade han och log tillbaka.

"Inte riktigt…" Han stelnade till, sen insåg han att Ron retades med honom.

"Nehej, då får jag väll försöka övertyga dig…" Sa han, drog Ron intill sig och kysste ömt hanns nacke.

"Tror du jag är så lättövertalad?" Mumlade Ron.

"Nej, men man måste ju börja någonstans." Sa han med ett leende. Han gav Rons nacke en sista kyss sen drog han honom intill sig i en ganska hård kram.

"Harry?" Sa Ron plötsligt och han släppte Ron.

"Ja?" Sa han tveksamt.

"Är vi… jag menar… typ… bögar?" Frågade Ron och rodnade kraftigt. Hanns första impuls var att utbrista i ett nej, men sen tänkta han efter. Han var kille och Ron var kille, han älskade Ron och Ron älskade förhoppningsvis honom. Var de inte homosexuella då? Men han tänkte inte på säg själv som bög.

"Vi är kära." Fastslog han. Ron tittade förvånat på honom och då insåg han hur fånigt det måste ha låtit.

"Alltså jag menar, vi är väll typ bögar, men jag menar, jag ser inte på mig själv som bög. Jag är bara… kär, och den personen jag är kär i råkar också vara kille." Sa han och kände hur kinderna blev allt rödare.

"Du är allt bra konstig du…" Sa Ron och höjde på ögonbrynen.

"Det är möjligt…" Flinade han. Ron sa inget och tystnaden la sig över dem, men var inte besvärande. Han tog försiktigt Rons hand, utan att varken säga något eller titta upp på Ron. Han smekte Rons hand med fingertopparna, han följde synliga och osynliga linjer över Rons hand och fingrar. Plötsligt var det som om dom precis hade precis insett att de älskade varandra. Som om de aldrig hade kysst varandra eller ens närmat sig varandra på mer än vänskapligt sätt. Ron dog honom sakta intill sig i en försiktig kram. Han la armarna om Rons rygg och plötsligt så var längdskillnaden skrämmande uppenbar. Han nådde Ron till näsan, inte längre. Han skulle nästan ha kunnat vara Rons yngre bror, i alla fall till längden. Han kröp in i Rons famn och lät sig omslutas av den trygga värmen. Han drog loss armarna och la dem över Rons axlar, han fick hänga sig lite på Ron, men det verkade Ron inte ha något emot. Han kände sig så liten, som en liten blyg åttaåring som klängde runt halsen på sin storebror. Han slöt ögonen och drog in doften av Ron genom näsan.

"Är det söndag imorgon?" Mumlade han.

"Har du något särskilt i tankarna?" Frågade Ron och lyte försiktigt ner hanns armar.

"Måste vi sova i sovsalarna inatt?" Mumlade han och såg ner i golvet.

"Inte om du inte vill." Sa Ron.

"Jag vill sova bredvid dig…" Sa han tyst, knappt så han uppfattade det själv. Ron förstod ändå och drog honom intill sig i ännu en kram. Plötsligt så knorrade Rons mage ljudligt och förstörde stämningen.

"Ska vi gå ner och äta kanske?" Föreslog han och log lite.

"Gärna för mig." Sa Ron och la en hand på sin mage. De klättrade ut ur tunneln och gick ner till stora salen. Ron satte sig och började snabbt lassa upp mat på sin tallrik. Han själv satte sig mittemot Ron och betraktade honom i någon minut, sen började även han ta för sig.

Ron skyfflade in en stor gaffel med potatisgratäng.

"Tlol lu Helmione hal ätlit?" Sa Ron med mat i mun.

"Jag vet inte, saknar du henne eller?" Frågade han och höjde på ögonbrynen.

"Lej me…" Ron avbröt sig för att peta in en bit potatis, som hade smitit ut ur Rons mun när han pratade, i munnen igen.

"Bredvid dig, Ron, skulle till och med en gris tyckas ha en kungs bordsskick." Sa han och log mot Ron.

"Meh!" Utbrast Ron och svalde.

"Det är inte sant!" Protesterade Ron.

"Ta det lugnt, ingen kan vara perfekt!" Sa han och skrattade åt Rons upprörda min. Ron mumlade något ohörbart, rodnade och såg ner i bordet.

"Förlåt?" Frågade han och lutade sig närmre.

"Jag tycker du lyckas ganska bra ändå…" Sa Ron tyst. Han rodnade och såg ner i bordet.

Efter ett tag så kom Ginny och kackade Ron på axeln.

"Ron jag måste få prata med dig, ta inte illa upp Harry, men det är lite privat." Sa hon och log ursäktande mot honom. Han ryckte på axlarna för att säga att det var okej.

"Har du ätit klart?" Frågade Ron när han kom tillbaka fem minuter senare.

"Ja, ska vi gå?" Frågade han och reste sig upp.

"Visst…" Svarade Ron och log halvhjärtat. De gick tysta upp mot Barnabas Den Barnsliges gobeläng på sjunde våningen.

"Du eller jag?" Frågade Ron när de var framme.

"Du…" Svarade han tyst. Ron ryckte på axlarna och började gå fram och tillbaka. Dörren dök upp och Ron gick och öppnade den. Rummet var rektangulärt, i ena änden stod en stor säng i den andra flammade en varm brasa. Han gick in i rummet och sjönk ner på golvet framför brasan. Ron gick in i rummet, stängde dörren efter sig, sen gick han och satte sig på sängen. Snart märkte Harry att han satt sig för nära brasan, men han orkade inte flytta på sig.

De satt tysta ända tills elden tillslut slocknade.

"Vad tänker du på?" Frågade han Ron tyst.

"Vet inte…" Svarade Ron avvaktande.

"Svara ärligt istället…" Sa han. När han tänkte efter så var det kanske inte så snällt sagt, men det hade bara sluppit ur honom.

"Okej, jag vill inte berätta." Sa Ron och han verkade inte ha tagit illa upp.

"Du då? Vad tänker på?" Frågade Ron, men det verkade som om han egentligen inte brydde sig. Han vände sig om och tittade upp på Ron som satt med benen i sängen. Han ställde sig upp, gick bort till sängen och la sig bredvid Ron.

"Jag har försökt fundera ut vad du tänkte på…" Sa han medan han stirrade upp i taket. Ron la sig bredvid honom, han på sidan till skillnad från Harry som låg på rygg. Ron låg så en stund, sen ändrade han sig och satte sig lutad mot väggen vid huvudändan. Varför gjorde han såhär egentligen? Han ville ju vara med Ron, få vara nära honom utan att någon stirrade på dem. Och ändå satt de nu inte ens i närheten av att ens kunna snudda vid varandra. Plötsligt bröts tystnaden av en snyftning.

"Ron?" Frågade han och vände sig om. Ron skakade på huvudet och la ner huvudet i knäna.

"Ron? Vad är det?" Frågade han och kröp upp och satte sig bredvid Ron. Ron skakade på huvudet igen.

"Ron, kan du inte säga vad det är?" Bad han och la armen om honom. Ron skakade av sig hanns arm och la armarna runt sina ben. Han stirrade uppgivet på Ron och bet sig hårt i läppen för att hindra sina egna tårar från att börja rinna. Han tog ett djupt andetag och svalde ner klumpen i halsen.

"Ron… Kan… Kan du inte säga vad jag gjort för fel?" Bad han. Ron svarade inte. "Kan du inte säga vad det är som har hänt?" Bad han.

"Det han inte hänt än…" Mumlade Ron tyst.

"Ron vad menar du?" Frågade han och lyfte upp Rons ansikte. Ron vände sig bort.

"Varför beter du dig som om du bryr dig?" Frågade Ron hårt, fortfarande utan att se på honom.

"För att jag gör det Ron! Jag bryr mig mer om dig än om någon annan!" Sa han och kände att tårarna hotade att komma.

"Jag älskar dig…" La han tyst till.

"Varför tänker du göra slut då?" Frågade Ron tonlöst och tittade äntligen på honom. Ron snyftade inte längre, men tårarna rann ännu. Han tittade chockat på Ron.

"Det tänkte jag aldrig… Ron jag älskar dig, du betyder allt för mig. Varför skulle jag lämna dig?" Frågade han tyst. Rons underläpp började darra, snart snyftade han alldeles hjärtskärande ner i knäna igen.

"Åh, Ron snälla gråt inte!" Bad han och la armarna om honom. Ron fortsatte bara att snyfta. Han suckade lite och tvingade sen Ron att lägga sig ner. Ron la sig direkt på magen och begravde ansiktet i armarna.

"Ron…" Sa han tyst och strök Ron över ryggen.

"Förlåt…" Snyftade Ron ner i armarna.

"Förlåt ska man bara säga om man har gjort något fel, och det har inte du gjort." Invände han. Ron verkade inte ha något svar på det.

"Men vad var det som fick dig att tro att jag skulle göra slut?" Frågade han förundrat. Ron bara skakade på huvudet och fortsatte snyfta. Han suckade och försökte komma på vad han gjort för fel.

"Var det Ginny?" Frågade han när han kom på det. Ron nickade.

"Hon sa att hon tyckte att du betedde dig som Dean innan han gjorde slut med henne, och sen att hon bara ville varna mig." Snyftade han. Han tittade förvånat på Rons bakhuvud som om han skulle få syn på svaret på sina frågor där. Varför hade hon gjort så?

"Hon ville väll bara Rons bästa?" Föreslog en röst i hanns huvud. Han gillade den ursäkten och bestämde sig för att godta den. Men han hade ändå en obehaglig känsla av att det inte var hela sanningen. Han skakade av sig känslan och la sig bredvid Ron. Han tittade på Ron medan Rons axlar skakade av gråten. Det gjorde ont i honom av att se Ron på det viset, men han viste inte vad han skulle säga för att få honom att sluta. Han kom på en ganska sjuk idé, men eftersom han inte hade några fler idéer än den sjuka så fick det bli den.

"Jag skulle aldrig lämna dig… älskling." Sa han och strök Ron över ryggen. Mitt i alla snyftningar så frustade Ron till av skratt.

"Det lät fånigt…" Sa Ron och tittade upp på honom.

"Tycker jag med." Sa han med ett leende.

"Men jag gör allt för att få dig glad igen…" Sa han tyst och kysste honom. Ron suckade mjukt och slöt ögonen. Några sista tårar rann ner för hanns kinder. Han la armen om Ron och tryckte sig intill honom. Ron kysste honom igen, en långsam, varm kyss som han aldrig ville släppa. Men Ron släppte, allt för snart enligt honom.

"Jag fryser…" Sa Ron tyst. Han slängde en blick bort mot brasan som hade flammat upp igen.

"Kom," sa han och hjälpte Ron upp på fötter. Ron tog några stapplande steg och sjönk sedan ner framför den dansande elden. Han drog av det ena täcket från sängen och gick sen bort till Ron. Han lutade sig mot väggen bredvid elden.

"Kom" Sa han igen och sträckte ut armarna mot Ron. Ron kröp bort till honom, han särade på benen så Ron kunde sätta sig mellan dem. Ron satte sig till rätta och han la täcket över dem. Ron slöt ögonen och lutade huvudet bak mot hanns axel. Han kysste försiktigt Rons kind.

"Ron vi kanske borde gå och lägga oss…" Sa han och tittade upp på Ron. Ron hade velat byta plats och han hade gått med på det.

"Visst…" Sa Ron och ställde sig men viss möda upp. Han räckte upp handen mot Ron, som hjälpte honom upp. De bytte snabbt om till pyjamas, och kröp sen ner i sängen. När Rons starka arm höll om honom så kände han sig återigen som en blyg åttaåring tillsammans med sin storebror. Det var inget han ogillade. Han drog upp benen och kröp närmre intill Ron.

"Sov sött…" Viskade Ron tätt intill hanns öra och kysste hanns kind.

"Sov sött" Mumlade han med ett litet leende samtidigt som han kände Rons varma andräckt mot sin rygg.

---

När han vaknade nästa morgon så var det första han upptäckte att han inte hade något mer än underkläder på sig. Han vände försiktigt huvudet mot Ron och såg att det var samma sak med honom. Han log lite när han insåg att det måsta ha varit Ron som klätt av dem. Han väckte försiktigt Ron, även fast han inte visste vad klockan var.

"Go' morgon…" Sa Ron sömnigt och blinkade ett par gånger för att få bort sömnen ur ögonen.

"Var det du som klädde av mig?" Frågade han och gjorde en gest mot sin bara överkropp.

"Öm…" Sa Ron och blev Röd om öronen.

"Ja, men jag ville bara…"

"Du behöver inte förklara, jag undrade bara." Avbröt han Ron och log mot honom.

Tada! Jag är expert på att va sentimental. Även fast det knaske inte märks i det här kapitlet...

Skriv gärna en review!