Kap. 13 Möten

Jag skrev fel här nedanför: han fick en park på smalbenet, Det gjorde nog ont! Haha!

Vet du? Alla i Gryffindors Quidditchlag var så dåliga att de fick gå om ett år! Bra va? Nu slipper jag göra Harry till kapten!

---

Mars hade passerat så gott som obemärkt. Visst, små saker hade inträffat. Till exempel så hade Peeves en gång vid frukosten gjort misstaget att hälla mjölk i Hermiones hår. Hon hade blivit fullkomligt rasande och skällt ut Peeves inför hela stora salen, inklusive så gott som alla lärare. Man kan säga att reta Hermione är inget Peeves gör om i första taget. Efter den utskällningen så såg till och med Snape ut att vara blekare om nosen, och att få honom blekare är en prestation. Speciellt med tanke på hanns normala hudfärg. Dessutom hade de tre första Quidditch matcherna för säsongen spelats.

Sen kunde man ju tillägga att han hade hittat Ginny gråtandes över den där killen i uppehållsrummet igen. Han hade tröstat henne och frågat vad det var som var fel. Han hade svarat att hon var rädd att ha sårat den där killen och att hon kände sig hemsk över att ha gjort det. Han hade försökt få ur henne vad hon hade gjort men hon hade vägrat att svara. Då hade han återigen uppmanat henne att försöka med allt hon kunde komma på och lagt till att han skulle klippa till den där killen så fort han fick reda på vem det var. Då hade Ginny, konstigt nog, skrattat. Han satt och funderade över det när han plötsligt fick en spark på smalbenet. Han tittade upp på Ron. Ron stack åt honom en lapp i skydd av frukostbordet.

Möt mig i korridoren utanför Tom den Töliges porträtt efter frukosten.

Läste han på lappen. Han vek snabbt ihop den när han märkte att Ginny, som satt bredvid honom, läste över axeln på honom. Han log retsamt mot henne, men hon bara höjde på ögonbrynen och skakade på huvudet. Han tittade tillbaka på Ron som gav honom ett snabbt leende innan han kastade sig in i Deans och Seamus diskussion om huruvida Chudley kanonerna var ligans bästa lag eller inte.

Han stampade otåligt med foten medan han väntade på att Ron skulle komma. Plötsligt fick han syn på honom.

"Hej…" sa han glatt när Ron kom fram. Ron log tillbaka. Det var något konstigt med Rons leende som han inte kunde sätta fingret på. Ron la armarna om honom och drog honom intill sig i en djup kyss. Han besvarade den och la armarna om Ron. I även kyssen fanns det något okänt. Men han slöt ögonen och sköt det åt sidan. Plötsligt var det som om Ron började sjunka ihop. Han öppnade ögonen men Ron la handen över dem och hindrade honom från att se något. Plötsligt något vid hanns hand och kittlade den lätt. Rons läppar krympte, men blev samtidigt fylligare. Handen Ron höll på hanns rygg krympte även dem.

Vad är det som händer?" Tänkte han för sig själv. Han försökte lossa sig från kyssen men Ron la en hand på hanns bakhuvud och höll honom kvar. Nu fick han böja sig lätt för att komma i höjd med Rons läppar.

"Harry!" Hördes plötsligt en röst från slutet av korridoren. Händerna försvann från hanns bakhuvud och ögon. Han tittade bort mot personen som hade skrikit. Till hanns förvåning så var det Ron som stod i slutet av korridoren och stirrade chockat på honom. Han tittade ner på personen han precis hade kysst, som han nu förstod inte alls hade varit Ron. Framför honom stod Ginny. Hon tittade ångerfullt mellan honom och Ron.

"Det är slut." Sa Ron och vände sig om och gick.

"Ron!" Ropade han efter honom, men Ron visade inga tecken på att ha hört och han försvann runt hörnet.Han gjorde en ansats att springa efter, men Ginny grep tag om hanns arm.

"Jag är så ledsen, Harry, jag ville verkligen inte att det skulle bli såhär…" Sa Ginny, och han såg på henne att hon verkligen ångrade sig.

"Jag måste efter Ron…" Sa han och slet loss sin arm, än kunde han inte förlåta henne. Han ökade takten och sprang runt hörnet. Ingen Ron. Han chansade och tog höger vid nästa sväng. När han sladdade runt nästa hörn så fick han syn på Rons ryggtavla.

"Ron!" Ropade han efter honom. Ron vände sig inte om, men stannade. Han hann snart ifatt honom.

"Ron det är inte som du tror…" Andades han fram, lite andfådd efter språngmarschen.

"Du kysste precis Ginny, min syster, rakt framför ögonen på mig." Sa Ron med en isande kyla i rösten.

"Ja, men jag trodde hon var du…" Började han, men Ron avbröt honom.

"Kom igen! Har du inte ens en bra ursäkt?" Sa Ron hånfullt. Han svalde ner en stor klump som bildats i hanns hals.

"… Hon hade druckit polyjuice-elixir." Fortsatte han tyst.

"Snälla Ron, gör inte slut för dethär?" Bad han och skämdes nästan över hur ynklig han lät. Ron gav upp ett vrål av vanmakt.

"Förstår du inte?! Vet du ens varför jag bad dig komma?!" Han väntade inte på svar.

"Så jag kunde dumpa dig! Jag vill inte ha dig längre! Jag älskar dig inte mer! Jag vet inte ens om jag någonsin gjort det…" Det sista kom som en dov morrning. Rons ord fick kylan att börja växa sig i honom. Den växte och pressade ut alla känslor tills han var helt kall.

"Det menar du inte… Ron, säg att du inte menar det." Bad han och skakade på huvudet av misstro.

"Jag… låt mig bara slippa se dig igen." Bad Ron och gick. Gick, och lämnade honom ensam med kylan som tryckte mot bröstet.

Med stapplande steg gick han ner till stora salen igen. Den tycktes tom och ödslig utan Ron där, ändå var den ovanligt välfylld. Han gick och satte sig snett mittemot Hermione som tuggade frånvarande på en macka medan hon bläddrade i en bok. Han satte ner armbågen i bordet, satte handen för ögonen och stödde sig tungt mot sin hand. Efter en minut så började tårarna rinna. Det kändes som smält järn rann ner för hanns kalla ansikte. Han kände hur hanns axlar började skaka svagt.

"Harry, vad är det som har hänt?" Viskade Hermiones oroliga röst i hanns öra.

"Ron… det är slut…"

Oo... hur tror du de löse det här? Eller löser de det över huvud taget... : P