Kap. 14. Ron

Efter det förändrades allt. Lektioner utan Ron, lunch utan Ron, sova utan att ha Rons varma omfamning över sig. Ron hade suddat ut sig själv från hanns liv totalt. Ron hade till och med fått McGonagall att förflytta honom till en annan sovsal! Han hade slutat prata, med alla. Inte ett ord hade han sagt sen den frukosten med Hermione, utan Ron. Ginny hade kommit och dragit upp honom ur sängen och ner till uppehållsrummet. Hon hade bett om ursäkt och sagt att hon kunde prata med Ron om han ville det. Han hade skakat på huvudet.

"Harry, du måste förstå, jag ville verkligen inte att det skulle bli såhär. Jag ville inte att det skulle ta slut mellan er. Jag… jag ville bara få veta hur det kändes att kyssa dig…" Hade hon sagt medan hennes ögon fylldes av tårar. Då hade det brustit för honom också. Han hade börjat gråta, tysta tårar som rann ner för hanns kinder medan han försökte dölja dem med händerna. Det hade varit lönlöst.

"Är jag förlåten?" Hade Ginny frågat tyst, och man kunde tydligt höra klumpen av känslor i hennes hals när hon pratade. Han hade nickat och förlåtit henne. Hur skulle han kunnat ha gjort något annat? Han visste ju precis hur hon kände det. Han skulle ge vad som hälst för att få kyssa Ron igen, men han hade inte mod att göra det. Ginny hade tagit modet till sig och gjort det. Det hade blivit fel, helt fel. Men hur skulle hon kunnat veta att det skulle bli så? Hon ångrade sig, och skulle ta tillbaka det utan att tveka om hon bara fick chansen. Vad mer skulle han begära? Det hjälpte ändå inte att gå runt och var arg på henne. Dessutom, vad skulle det ha spelat för roll om Ron ändå tänkt lämna honom? Ginny hade ställt sig upp och kramat om honom, viskat ett litet "förlåt" i hanns öra och sedan lämnat honom ensam i mörkret.

Han hade hört att det viskades om honom, till och med bland lärarna.

Flitwick hade han hört viska till McGonagall när han trodde att Harry inte hörde: "Den pojken som brukade le så ofta…" Han hade även hört McGonagall och Dumbledore tala lågmält med varandra utanför ingången till Dumbledores kontor.

"Jag trodde aldrig att de tre skulle sära på sig…" Hade McGonagall sagt med en sorgsen underton.

"Inte jag häller Minerva… inte jag heller…"

Överallt i korridorerna viskades det om honom. Teorier om hanns elände vandrade från öra till öra, några hade varit i närheten, men ingen hade gissat rätt.

Malfoy missade aldrig ett tillfälle att reta honom, varje gång de sågs så påpekade han Rons uppenbara frånvaro. Nätterna efter deras sammandrabbningar så grät han, tyst så ingen skulle höra. Han brukade ligga på sidan och titta bort mot Rons säng som alltid gapade tom medan tårarna ritade våta ränder på hanns kinder. Annars grät han aldrig. Han var bara tom.

Som om det inte var nog så nalkades även nästa Quidditch match. Han bävade inför den dagen. Allt hängde på honom, som ingen var sen att påpeka, om dom skulle ta sig till final eller inte. Han hade inte gått på några träningar. Angelina hade sprungit ikapp honom och frågat varför, han hade inte svarat. Han hade sagt att han inte behövde komma på träningarna, att hon litade på honom. Han hade inte trott henne, men han hade nickat medhållande och lämnat henne ensam i den annars tomma korridoren.

Han önskade att han kunde finna Ron gråtandes i ett hörn. Eller bara få se ett sorgset uttryck i hanns ansikte. Men aldrig. Ron var lika likgiltigt neutral hela tiden.

---

Veckan gick och tog slut och dagen för Quidditch matchen kom. Den morgonen vaknade han av Deans och Seamus uppspelta röster. Själv hade han känt för att gömma sig under täcket och låtsas att han inte fanns. Men han blev uppkörd och ner puttad till frukosten. Folk hade påmint honom om hur hanns insats i den matchen betydde. En seger för dem eller så skulle Slytherin vinna. Hufflepuff och Ravenclaw hade satt ihop så dåliga lag att publiken faktiskt hade blivit imponerade när ingen hade ramlat av kvasten på en hel minut.

Varje person som hade gått förbi honom hade gett honom en klapp på ryggen, ironisk eller välmenande. Dean hade glatt tryckt in en macka till i munnen på honom medan han önskade att han bara kunde få spy upp alltihopa. Tiden, som aldrig tycktes göra som man ville, hade flugit iväg och snart, utan att han riktigt visste hur, hade han stått på planen med sin åskvigg i handen. Som i en dröm hade han satt sig gränsle över kvasten, och när Madam Hooch hade blåst i sin pipa hade han sparkat ifrån och stigit upp i luften. Det hade känts underbart att få komma upp i luften igen. Alla hanns bekymmer var för tunga för att kunna lämna marken så de hade blivit kvar där nere. Bekymmerslös hade han flugit omkring där uppe.

Men till hanns stora förtret så hade han snappat åt sig kvicken efter bara trettiosju sekunder. Nytt rekord på Hogwarts. Han hade använt en av de komplicerade dykningarna i boken han hade fått av Hagrid. Men eftersom kvicken hade ändrat sig och flugit uppåt istället så hade han kombinerat dykningen med en loop och fångat kvicken medan han hängde uppochner i luften. Det, rekordet, och att Malfoys chanser under matchen hade varit noll, påminde alla honom om. Utom Slytherinarna som verkade vilja sudda ut matchen från sina minnen snarast möjligt. Han själv hade bara längtat upp i luften igen. Han hade inte kunnat le, men i alla fall kunnat känna sig bekymmerslös där uppe.

"Harry, vi måste gå ner och äta nu." Sa Hermione och väckte honom ur sina tankar. Han suckade och ställde sig upp. Matchen hade varit för två veckor sedan. Finalen skulle spelas imorgon. En månad, en månad utan Ron. Om en månad, om en enda månad så skulle de vara tvungna att åka hem. Den här sommaren skulle han inte få några brev från Ron. Sommaren innan han börjat i tvåan och han inte fått några brev, hade han trott att det var för att de inte brydde sig. Nu visste han att Ron inte brydde sig. Medan de gick så såg han att Hermione sneglade oroligt på honom. Han störde sig på det, men sa som vanligt inget. Det hade inte varit något medvetet beslut att sluta prata, snarare ett undermedvetet. Därför hade han inga problem men att hålla sig tyst. Under lektionerna när de var tvungna att utföra verbala formler mumlade han dom så tyst att ingen kunde höra. Men nästan alla lärare hade börjat med ickeverbala formler så han klarade sig ganska bra. Hermione slängde en ovanligt enveten blick på honom. Han tittade trött på henne.

"Jag saknar din röst…" Sa hon och tittade sådär oroligt på honom igen. Han ryckte på axlarna som för att säga att det var inget att göra åt.

"Jag vet, men jag gör det ändå." Något positivt hade följt med hanns tystnad, han och Hermione förstod nu varandra bara genom kroppsspråk. Eller Hermione förstod honom i alla fall. Men inte fullt ut, hon visste inte vad han kände, för då skulle det märkas på henne. Hon visste att han inte mådde bra och att han saknade Ron betydligt mer än hon, mer visste hon inte. Hon visste inte hur ont han hade, inte att varje hjärtslag var en plåga för honom. Inte en chans hade hon att förstå hela honom. Som i trans satte han sig mittemot Hermione. Han la en minimal potatis på tallriken och snart fick potatisen sällskap av en köttbulle och en gurkskiva.

"Är du inte hungrig?" Frågade Hermione oroligt. Han nickade.

"Men ät mer då." Sa Hermione och la huvudet på sned. Han skakade på huvudet.

"Nu är det du som äter ordentligt eller så proppar jag in maten i munnen på dig!" Fräste Hermione så några förskrämda andraårselever tittade förskräckt på henne. Han stirrade chockat på henne, och knyckte sen på huvudet åt andraårseleverna.

"Jag bryr mig inte om dom! Jag bryr mig om dig Harry! Jag förstår att du inte mår bra och jag förstår att du inte vill prata! Men jag kan inte tillåta att du svälter dig själv!" Sa hon och tippade skålen med köttbullar över hanns tallrik så sjutti procent av köttbullarna hamnade på hanns tallrik. Han tittade tomt upp från köttbullarna på henne.

"Okej, du behöver inte äta upp alla de där." Sa hon med en suck och en menade blick mot de över fyrtio köttbullarna som hade, förmodligen på magiskt vis, travat upp sig på hanns tallrik. Han suckade och spetsade en köttbulle på gaffeln, varpå han stoppade den i munnen. Hermione betraktade honom i en sekund sen började hon själv äta.

När han ätit ungefär sjutton köttbullar så blängde Hermione inte längre på honom. Han reste sig upp.

"Ska du träna?" Frågade hon och tittade upp på honom samtidigt som hon svalde en sista tugga. Han nickade.

"Jag följer med." Sa hon och la ifrån sig sina bestick. Han tittade skeptiskt på henne.

"Vaddå då? Till och med jag tycker det är hyfsat fascinerande att titta på när du tränar, du är otroligt bra ska du veta." Sa hon frånvarande medan hon rotade i sin väska efter något. Han ryckte på axlarna och tittade upp från henne. Lagom för att få se Ron komma in i stora salen. Och se Ron vända så fort han fick syn på honom. Hermione tittade upp från sin väska och tog in situationen.

"Jag skulle kunna säga att jag också saknar honom, men jag antar att det inte alls är samma sak…" Sa hon och såg medlidsamt på honom. Han skakade på huvudet, och började sen gå mot dörrarna där Ron precis hade försvunnit.

Han lutande sig framåt på kvasten och fick den att göra en rät dykning ner mot marken. Han fick kvasten att börja snurra. När han var fem meter från marken så lutade han sig ytterligare framåt och fick kvasten att göra en loop uppåt igen. Allt med en frånvarande lätthet. Det här hade han gjort förut. Flygningen hade varit en enorm lättnad. Så fort han fick en lucka så försökte han komma upp i luften. Han slängde en snabb blick mot marken och såg att Hermione stod och vevade med armarna åt honom. Han sänkte kvasten mot marken igen, men ytterst ovilligt. Något mer måste han väll hinna göra? Han börja snurra runt igen när han inte kom på något annat. Han släppte händerna från kvasten och torkade sig snabbt om ansiktet. Precis då så gjorde kvasten ett litet skutt och han tappade balansen. Som tur var hade han bara någon meter ner till marken. Han gjorde en kullerbytta och landade sen hårt på rygg. Han tappade luften.

"Harry är du okej?" Frågade Hermione och han öppnade ögonen. Fyra Hermione stod böjda över honom. Tre, två, tre, de smälte samman och Hermione blev kompakt. Han nickade svagt och tittade sen förbi Hermione och upp på den stjärnbeströdda natthimlen. En tunn månskära glimmade i takt med de vita stjärnorna.

"Harry, kom nu…" Sa Hermione tyst och räckte honom sin hand. Han tog den, men gjorde ingen ansats att ställa sig upp. Hermione höll hanns hand nu, som Ron så många gånger förut. Han vände bort blicken från Hermione och tittade in i det blåröda skimmer av solens sista strålar. Försökte tro att det var Ron som höll hanns hand.

"Harry? Kom nu, är du snäll?" Bad Hermione, men hennes röst hade en konstig blandning av Rons.

"Harry?" Rösten som talade till honom tillhörde Ron. Han vände tillbaka blicken igen. Det var Hermione som stod böjd över honom. Besvikelsen sköljde över honom som en iskall våg, trotts att han egentligen vetat att det var Hermione hela tiden. Ändå så fanns besvikelsen där och pressade upp tårar i hanns ögon. Han ville, ville verkligen inte gråta så någon kunde se honom. Men nu var det för sent. Han höll munnen stängd, skakade lite lätt, men annars var tårarna det enda som tydde på hanns sorg.

"Kan du inte försöka glömma honom Harry…?" Han hade försökt och han försökte. Korta stunder gick det. Som när han spelade Quidditch eller försökte lära sig en ovanligt svår ickeverbal formel som krävde stor koncentration. Annars hade Ron inte lämnat honom för en sekund.

Kärleken övervinner allt, utom den önskan att bli älskad. Men tillhörde inte det också kärleken? Kanske. Men om kärleken övervinner allt, skulle inte det vara Ron som satt vid hanns sida nu? Och höll hanns hand? Tröstade honom när han grät. Allt övervinner kärleken…

Han återvände till verkligheten och fann att han låg under täcket i sin säng. Hermione satt på sängkanten. Han gav henne en trött, men frågande blick.

"Jag litade inte på att du skulle ta dig till sängen så jag följde med dig upp." Svarade hon. Inget spydigt "om du inte märkte det" vilket han var tacksam för. Skulle hon sagt så, så hade han förmodligt börjat gråta igen. Fast han kanske grät nu också? Han kände efter. Nej, nej det gjorde han inte.

"Du kommer att drömma om Ron inatt va?" Frågade Hermione tyst. Helt i onödan eftersom sovsalen var tom bortsätt från dem. Han nickade.

"Jag önskar någon kunde älska mig som du älskar honom…" Sa Hermione och log lite, men det fanns ingen glädje i det. Han öppnade munnen, men insåg att han inte kunde säga något. Han insåg att han hade varit så uppe i sina egna problem att han inte insåg att Hermione kunde ha liknande. Han sände henne en frågande blick.

"Nej, det är inte någon särskild. Jag vill bara bli älskad…" Sa Hermione tyst. Han samlade styrka och sa fyra små ord.

"Jag älskar dig Hermione…" Viskade han, hes efter att inte ha använt sin röst på så länge. Han hade menat som vän, och det syntes att hon förstod det.

"Tack, Harry…" Mumlade Hermione.

"Det… betyder mycket för mig att du säger så, speciellt nu…" Fortsatte hon och rodnade lite. Men hon tyckte inte att det räckte. Han kände det. Hon ville ha någon som älskade henne mer än som vän, som hon kunde få älska tillbaka. Det var väll inte så konstigt, men han hade haft svårt att se Hermione så. Fram tills nu. Han lyfte en skakade hand och strök henne lätt över kinden. Hermione förstod att han visste vad hon kände.

"Ja… God natt då… och dröm sött." La hon till med ett litet leende. Han försökte le tillbaka, men hanns krafter hade redan gått åt till att säga de fyra orden. Trycket mot hanns bröst hade lättat lite när han sagt det, men han trodde inte att han kunde börja prata igen. Han sköt tankarna åt sidan och somnade bums.

---

När han vaknade den morgonen så kunde han inte minnas vad han hade drömt, men drömmen hade dragit med Ron. När han kom ner i uppehållsrummet så var de enda som var där var Ginny och Hermione som satt i en av sofforna. De verkade ha varit mitt inne i en vild diskussion när han kommit ner för trappan, men de tystnade tvärt när de fick syn på honom. Han hade en obehaglig, stark känsla av att de hade pratat om honom.

"God morgon Harry, har du sovit gott?" Frågade Ginny och log ett överslätande leende. Han ryckte på axlarna.

"Öm… okej…" Sa Ginny och slog ner blicken. Han tittade snabbt på Hermione som stirrade ner i golvet med lätt röda kinder. Han insåg först nu hur mycket hon lämnat ut om sig till honom i gårkväll. Han slängde en frågade blick mot Ginny.

"Klockan är halv nio." Svarade hon. Hon hade totalt misstolkat hanns fråga.

"Nej…" Mumlade Hermione, utan att se upp. Han nickade och knyckte på huvudet mot utgången.

"Klart vi ska se på matchen, det är ju final!" Utbrast Ginny, återigen hade hon misstolkat.

"Ja, vi är klara att gå…" Sa Hermione och såg äntligen upp.

"Äh, jag ger upp! Jag har inte en aning om vad ni två snackar om!" Utbrast Ginny förvirrat.

"Först undrade han om vi hade ätit sen frågade han om vi skulle gå och äta." Förtydligade Hermione och samlade ihop lite böcker. Ginny tittade på honom, och han bekräftade det Hermione sagt med en nick.

"Okej, jag har ingen aning om hur ni förstår varandra heller…" Sa Ginny i en ton som tydligt sa att hon ville att de skulle förklara för henne. Varken han eller Hermione svarade. Ginny gav upp.

"Ni får äta själva, jag har redan ätit. Och du föresten, Harry, laget skulle samlas klockan tio om du inte redan viste det ." Han nickade.

"Bra då, ses!" Sa Ginny och vinkade åt dem. Hermione suckade när Ginny lämnade dem. Han tittade frågande på henne.

"Privat tjejsnack…" Svarade hon. Egentligen var det väll ganska självklart att han inte fick veta vad de hade bråkat om eftersom de hade tystnat när han kom ner, men han ville ändå fråga.

"Gillar hon fortfarande mig?" Skickade han iväg med blicken.

"Jag har ingen aning…" Sa Hermione och suckade uppgivet.

"Du verkar ha en magnet som drar till sig Weasleys." Suckade hon. Han tittade skeptiskt på henne.

"Förlåt" Mumlade Hermione generat och såg ner i backen. Han ryckte på axlarna.

"Jag har pratat med Ron." Erkände hon. Han spärrade upp ögonen.

"Ron sa två ord innan jag hann säga något överhuvudtaget: Försvinn nu, sen reste han sig upp och gick." Sa Hermione tyst och skakade på huvudet.

"Varför gjorde ni slut egentligen?" Frågade hon samtidigt som hon fiskade upp en fjäderpenna, bläck och ett stycke pergament ur väskan. Han såg tvekande på henne.

"Du måste" Sa Hermione och tryckte det i handen på honom. Han suckade tungt och krafsade sedan snabbt ner vad som hade hänt.

Hermione tittade chockat upp.

"Sa han verkligen så?" Frågade hon upprört. Han nickade. Hermione begravde ansiktet i händerna och suckade tungt.

"Nej, vi måste gå ner till frukosten nu, annars blir du sen." Suckade Hermione efter bara någon minut och tog bort händerna från ansiktet. Han nickade. Sakta började de gå ner mot stora salen, som denna morgon förmodligen skulle var ännu livligare än vanligt.

Han fick rätt. En våg av ljud slog emot dem när de klev in i salen. Hejarop blandade med Slytherinarnas buningar förvandlades till en melodi utan takt. Han slöt ögonen och försökte utestänga ljudet. Meningslöst var ordet. Han öppnade ögonen igen och fick bråttom hinna ikapp Hermione som redan var på väg att sätta sig. De satte sig bredvid varandra och han stäckte sig efter det rostade brödet. Frånvarande bredde han på ett alldeles för mycket smör på mackan.

"Harry, du tror inte att du skulle vilja ha lite bröd till ditt smör?" Påpekade Hermione. Han tittade trött upp på henne. Och sen ner på sin smörgås. Det var nu mer smör än bröd. Han skakade på huvudet och stoppade in en tugga i munnen. Det smakade för jävligt. Han suckade och åt snabbt upp resten av mackan. Sen sträckte han sig efter en ny och åt upp den utan smör, för att kompensera lite. Det smakade också för jävligt. Han suckade och ställde sig upp.

"Går du nu?" Han nickade.

"Lycka till då, Harry, jag kommer och tittar på dig sen." Sa hon och vinkade lite åt honom. Han höjde huvudet lite och gick sen för att hämta sin kvast.

Okej, pretty händelselöst kapitel kanske...

Föresten, sången för ett X antal kapitel sen var alltså den här snövit melodin "Å, hum vår sång är dum men det gör ingenting..." o.s.v, bara så du vet...