Kap. 15 Quidditchfinalen.

Medan han drog den röda lag tröjan över huvudet så försökte han drömma sig upp i luten. Men Ron tog upp hanns hjärna. Minnet av deras första kyss bubblade upp till ytan. En lätt smak av Ron kändes i hanns mun. Det hade varit underbart, men Voldemort hade förstört det hela. Precis när han tänkte Voldemorts namn så stack det till i ärret.

"Inte nu! Jag har ju sluppit så länge!" Smärtan försvann lika plötsligt som den hade kommit. Han andades lättat ut. Men så återkom den med fördubblad styrka. Blå fläckar trädde fram och täckte hanns synfält. Hanns medvetande slets brutalt bort från hanns kropp och bort mot Voldemort.

"Kan ni ta er in?" Frågade han.

"Vi har diagnostiserat chanserna och…" Han vände sig mot mannen som knäböjde framför honom.

"Kan ni ta er in!" Röt han.

"N… N… Ne… nej, nej, Sir…" Stammade mannen fram. Han röt till och drämde näven i bordet. Mannen på golvet hoppade till och böjde sig så djupt ner att hanns näsa snuddade vid golvet. Det retade honom ännu mer. Han drog fram sin trollstav och pekade på mannen med den.

"Crucio" Befallde han och manen skrek till av smärta. Det var underbart lättade att få tortera någon. Han böjde bak huvudet i ett vansinnes skratt och…

Flämtande satt han på knä och stirrade ner på sina händer. Han dunkade hårt ena knytnäven i golvet. Vart skulle de ta sig in? Till Hogwarts? Eller skulle de in i ministeriet igen? Eller skulle de försöka infiltrera fenixorden? Nej, där hade de redan Snape.

"Harry är du okej?" Frågade Fred, eller George, och la en hand på hanns axel. Han nickade och bet ihop käkarna. Hade han inte redan nog med bekymmer? Det hade dröjt så lång tid att han nästan glömt Voldemorts kontakt med honom. Men nu fanns den där igen. Klarare än någonsin. Vem var mannen på golvet? Det stack till i ärret igen. Vem det än hade varit så var han död nu. Då måste det ha varit en mindre betydelsefull person eftersom han blev dödad så snabbt. Han skakade på huvudet och ställde sig upp på lätt skakande ben.

"Kan du spela?" Frågade Angelina. Han nickade.

"Bra, nu måste jag få prata med er." Sa hon bestämt. De följande femton minuterarna innehöll taktik snack och det-viktigaste-var-inte-att-vinna-utan-att-de-gjorde-sitt-bästa-talet som tydligt sa att de skulle vinna, annars skulle de få med henne att göra. Han suckade, sparkade av sig skon och rättade till stumpan, som hade åkt ner. Var det verkligen nödvändigt att dra samma visa år efter år, precis som kalle anka på julafton hemma hos Durslys. Jul, Ron, de var bort bägge två. Han svalde ner klumpen i halsen. Allt skulle naturligtvis påminna om Ron, till och med Angelina. Han suckade och tittade upp. Angelina var skrämmande nära han ansikte, hon rörde på läpparna men inget ljud hördes. Med en kraftansträngning så sköt han bort sina tankar, ljudet kom tillbaka till världen.

"Det är ytterst viktigt, Potter, förstår du vad jag säger ." Sa Angelina skarpt. Han skakade på huvudet. De andra i laget frustade till av skratt. Angelina suckade.

"Fånga kvicken." Sa hon trött.

"Nej, du menar inte att det är ytters viktigt att fånga kvicken?" Tänkte han ironisk för sig själv och himlade med ögonen. En signal från planen visade på att det var dags att gå ut. Med en suck så ställde han sig upp och gick sist ut. Ljuset bländade honom när han kom ut på plan. Tre fjärdedelar av publiken jublade medan den sista delen buade åt dem, men det brydde han sig inte om. Han önskade bara att matchen kunde sätta igång först. Angelina gick fram till Slytherinarnas lagkapten med lätt rynkad näsa, som om hon kände en vidrig doft. Vilket hon förmodligen gjorde också efter som hon stod så nära Slytherinaren. På madam Hooch befallning så skakade de hand. Först så försökte slytherinaren krossa Angelinas hand, men hon rörde inte en min, så han gav förmodligen upp. Då passade Angelina på att krossa tillbaka, slytherinarens feta ansikte drogs ihop av smärta. Angelina log ett sött leende och gick sen tillbaka till sitt lag.

Madam Hoochs visselpipa ljöd och de fjorton spelarna sköt upp i luften. Han andades tacksamt ut när den starka vinden rufsade om hanns hår och fick det att piska i pannan på honom.

Matchen utvecklade sig verkligen inte bra för Gryffindors jägare. Alicia Spinnet fick en dunkare på axeln så hon nästan ramlade av kvasten. Angelina fick en fot på sin näsa så hon började blöda näsblod. Dessutom ledde nu Slytherin, makalöst nog, med tvåhundratio poäng mot trettio. Han suckade djupt och slet ögonen från spelet. Det var inte det att de spelade dåligt, de fick aldrig klonken bara. Plötsligt, som en blixt av skimrande guld fick han syn på den. Kvicken cirklade runt en bit bredvid Ravenclaws läktare. Han satte av åt precis motsatta hållet.

"Men vad gör idioten? Fångar Potter kvicken nu så förlorar ju Gryffindor!" Hördes kommentatorns magiskt förstärkta stämma.

"Just precis, det är därför jag flyger åt fel håll." Tänkte han för sig själv samtidigt som han såg Malfoy störta efter i ögonvrån. Om han fångade kvicken så skulle inte Gryffindor vinna, men gjorde han det så skulle Malfoy förlora. Och han visste att Malfoy hatade att förlora, så därför kunde han också veta att Malfoy skulle följa efter honom. Han såg sig om över axeln. Han hade lyckats, kvicken var försvunnen igen. Nu behövde han bara hålla Malfoy sysselsatt så han inte skulle få syn på kvicken själv. Han gjorde en tvär dykning neråt, och Malfoy följde blint efter.

"Och Johnson gör mååååååååååååååååååååål!" Slytherins tvåhundratio mot Gryffindors fyrtio. Shit, där var den ju! Kvicken flög i en snabb båge under honom. Han vände tvärt och hoppades att Malfoy inte sett kvicken. Han lutade sig platt över kvasten för att göra den påhittade matchen trovärdigare. Malfoy följde efter.

"Helt otroligt, Johnson gör ännu et mål för Gryffindor!" Två mål till, sen… Han stannade tvärt och lotsades att han förlorat kvicken ur sikte. Han såg i ögonvrån hur Malfoy besviket saktade in bakom honom.

"Den tjejen är helt otrolig! Efter en helt fantastisk passning från Spinnet så gör Angelina Johnson ytterligare ett mål för Gryffindor!" Ett mål till… Plötsligt så svängde Malfoy runt och satte full fart snett neråt på andra sidan plan. Han svängde runt och fick syn på den; en liten guldskimrande boll nere vid marken på andra sidan planen.

Han la sig framåt på kvasten och fick den att skuta snett neråt.

"Gör mål gör mål gör mål gör mål gör mål!" Tänkte han medan han knappade in på Malfoy, och därmed kvicken.

"Johnson tar klonken från Flink, hon får en dunkare efter sig men… Ooh, den missar med en hårsmån hennes huvud. Hon passar till Spinnet, som passar tillbaka till Johnson, Johnson har klonken och… JA! DET ÄR MÅL FÖR GRYFFINDOR!!!" Nu, nu var det bar att fånga kvicken. Vilket inte var så bara, speciellt eftersom Malfoy fortfarande hade nästan två merters försprång. Kvicken flög plötsligt uppåt, till hanns fördel. Kommentatorn skrek något i mikrofonen men han kunde inte urskilja orden för vinden som blåste i hanns öron. Han släppte kvasten med höger hand och sträckte fram den mot den lilla bollen som flög framför honom. Malfoy gjorde samma ska någon meter bakom honom.

"Kom igen, kom igen!" Tänkte han för sig själv och lutade sig längre fram. I samma sekund träffade en dunkare hårt hanns rygg och han flög framåt. Marken blev till ett virvlade grönt töcken innan han slog ner i den med ryggen först. Han stönade till och det sista han var medveten om var en skarp visselsignal och publikens vrål när en guldskimrande boll lösgjorde sig ur hanns slappa grepp. Sen svartnade det för ögonen på honom.

Han var på Quidditchplanen, läktarna var tomma och en lätt dimma vilade över marken. Han såg sig om, men det fanns inte en levande själ i närheten. Och inte någon död heller för den delen. Plötsligt började dimman dra ihop sig och bilda ett allt kompaktare moln.

"Dementorer!" Var hanns första, skräckslagna tanke. Han fumlade över sina fickor efter sin trollstav, och kände paniken komma smygande när han inte kunde hitta den. Försvarslös stod han och stirrade på dimman framför sig, som nu började ta form och färg. Att han faktiskt kunde ha sprungit sin väg slog honom inte ens in. Dimman blev allt kompaktare och bildade tydliga former. Armar ben… Dementorer hade inga ben! Han pustade ut, men insåg snart att det kunde vara något minst lika fruktansvärt. Han stirrade förfärat på när dimman tjocknade framför honom. En människa tog form framför hanns ögon, och när all dimma var insugen av kroppen så såg han tydligt vem det var. Ron. Ron log varmt mot honom och gick fram och strök hanns kind. Sekunden senare slöt sig Rons läppar om hanns, lycklig la han armarna om Rons midja och drog honom närmre intill sig. Ett hårt slag träffade honom i bakhuvudet och han föll till marken, genom Rons armar. Hårt slog han i den frusna marken, och hård var Rons blick när han hånfullt såg ner på honom.

"Du inser visst aldrig, va?" Frågade han kallt och en hård spark träffade honom i sidan.

"Du är så patetisk, inser du inte att det är omöjligt att älska dig? Du är så ful så det nästan är skrämmande. Ingen med förståndet i behov kan älska dig. Jag förstår varför Voldemort försökt döda dig." Sa Ron och log ett hånleende samtidigt som han skakade på huvudet för att understryka sina ord. Ett slagträ bildade form i Rons hand, precis som Ron själv hade gjort, ur dimman. Han höjde det, och med omänsklig styrka drämde han det i magen på honom. Han hörde hur saker inom honom sprack och en ljudlig knall när ett av hanns revben träffades och bröts av. Han väntade på att han skulle svimma, men mörkret och medvetslösheten kom aldrig, det gjorde bara outhärdligt ont. Ron höjde slagträet igen.

"Ron…" Hanns vädjan var svag, nästan obefintlig. Ron slog honom hårt i huvudet med slagträet. Han kände hur det varma blodet rann ur hanns huvud i samma pulserande takt som hanns hjärtslag. Dudunk, dudunk, dudunk… Varför kunde han inte få dö? Krossad av den enda personen han älskat… Ron höjde slagträet för ett nytt slag. Kraftlöst höll han upp armarna för att skydda sig.

Rons slag hade träffat, och gjort stor skada. Men det som hade sårat honom mest var Rons ord…

"Jag förstår varför Voldemort försökt döda dig…"

När han slog upp ögonen så rann redan en strid ström av tårar längst hanns kinder. Han släppte tungt ner sina armar som han försökt skydda sig med. Hermione strök tröstande bort hanns tårar och viskade tröstande i hanns öra. Han var så rädd, ville ha närhet. Han la armarna hårt om Hermiones rygg och drog henne hårt intill sig. Han snyftade över hennes axel, men försökte samtidigt hålla tårarna inne. Han förstod inte varför egentligen, det var ju meningslöst, precis som allt annat. Hermione strök honom försiktigt över ryggen, det ilade till av smärta, men han hade inte krafter nog att bry sig. Han gömde ansiktet i Hermiones axel och höll inne skakningarna av den kraftiga gråten. Varför var Ron tvungen att försvinna? En road harkling hördes. Han släppte Hermione och tittade vem som hade gett ifrån sig ljudet.

"Ursäkta att jag stör erat kramkalas, men om det är okej att jag kommer tillbaka nu så ville jag bara meddela…" Hon tystnade och leendet försvann från hennes ansikte när honom såg hanns rödgråtna ansikte.

"Jag… öm…" Sa hon, och verkade smått chockad. Sen stod hon tyst i nästan en halvminut innan hon lämnade sjukhusflygeln utan ett ord. Han önskade att han kunde lägga sig på mage och begrava ansiktet i kudden, men smärtan i ryggen var för strak ännu. Han sträckte försiktigt upp handen för att nå sin kudde, men även det gjorde för ont. Hermione hade förmodligen sett vad han tänkte göra. Hon la sin ena hand på hanns bakhuvud och lyfte det försiktigt uppåt. Han slöt ögonen och försökte föreställa sig att det var Ron, men orden Ron sagt till honom i hanns dröm ringde fortfarande för klart i hanns öron. Hermione tog bort hanns kudde bakom honom och la försiktigt ner hanns huvud på madrassen. Hon gav kudden till honom och han tryckte den över sitt våta ansikte. Drömmen kom tillbaka till honom igen. Rons grymma ansiktsuttryck när han höjde slagträet för att slå igen, de skarpa huggen i hjärtat vid Rons ord. En snyftning steg genom hanns kropp och fick hanns överkropp dra ihop sig.

"Jag… jag körde bort de andra i laget när jag såg att… att du började drömma. Jag antog att du inte ville att de skulle se dig såhär…" Sa Hermione tveksamt och la en hand på hanns mage. Han la sin skakande hand över hennes för att visa att han var tacksam.

"Ingen orsak, " Mumlade hon och hon strök lite med sin tumme över hanns hand. Raska steg bröt plötsligt tystnaden som lagt sig efter Hermiones ord.

"Miss Granger, jag måste be dig att gå." Sa madam Pomfreys barska röst från andra sidan kudden. Hermione släppte snabbt hanns hand och, av det skrapande ljudet att döma, ställde sig upp. Hon tog bort kudden från hanns ansikte och la den försiktigt bakom hanns huvud igen. Han gjorde en grimas åt henne innan hon lämnade rummet med en liten vinkning. Han vände sig mot madam Pomfrey. Hon flämtade till när hon fick syn på hanns ansikte. Det var kanske inte direkt varje dag som hon såg sextonårig kille med rödgråtna ögon. Men hon kanske inte hade sett så förvånad ut om hon hade sett vad han hade drömt för femton minuter sedan.

"Öm… ja, drick det här Potter." Sa hon och räckte honom en stor mugg med en rödbrun sörja med geggig konsistens inuti.

"Allt," la hon till för säkerhetens skull. Med en obehaglig rysning så började han dricka. Till hanns förvåning så smakade det inte värre än ruttna jordgubbar med lite jord. När han druckit upp så räckte hon honom en gals med vatten, som han tacksamt drack upp.

"Så, då kan du gå." Sa hon och tog glaset ifrån honom när han var klar. Han tittade förvånat upp på henne.

"Ja redan, du bröt otroligt nog inget, och den lättare hjärnskakning du fick drack du en brygd mot när du kom hit. Även fast du kanske inte minns det." Fnös hon och vevade med armarna åt honom för att få honom att stiga upp. När han stack ut benen från täcket så märkte han, till sin förvåning, att han fortfarande hade quidditch-klädnaden på sig. Han ställde sig upp, lite för fort. Blå fläckar sprängde ut hanns syn och gjorde så att han inte kunde se, trots att han var väl medveten om att han hade ögonen öppna. Han började svaja, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

"Så var det dags igen, då." Var hanns sista tanke innan han svimmade igen.

Han hann återfå medvetandet igen lagom för att känna när hanns huvud slog i golvet med en duns.

"Sjåpa dig inte Potter!" Fräste madam Pomfrey när han vacklande ställde sig upp med händerna på sitt huvud. Vart hade den där överbeskyddande skolsköterskan som knappt låtit honom gå, trots att han var fullt frisk, tagit vägen? Han suckade och gick svajande ut ur sjukhusflygeln, utan att vända sig om och se tillbaka på madam Pomfrey.

När han gick tillbaka mot Gryffindors uppehållsrum bestämde han sig för att kolla sig själv, för en gångs skull så litade han inte ett dugg på madam Pomfreys bedömning. Han försökte minnas. Hur lång tid var det kvar till de skulle sluta skolan?

"Exakt en månad, igår," Svarade han på sin egen fråga. Ron. Han mindes Ron. Smärtsamt klart, självklart hade han inte glömt. Även fast en liten del av honom hade hoppats det. Men han förstod att det skulle krävas med än en hjärnskakning för att glömma Ron.

För första gången i sitt liv längtade han faktiskt hem till Durslys.

Tada, jag bestämde mig för att lägga ut två kapitel idag eftersom det inte kom något igår.

Vad tyckte du om Quidditchmatschen? Den längsta jag någonsin lyckats skriva iaf...