Kap. 16 Hem

Okej, nu gör jag såhär; Harry och de andra i trollkarlsvärlden får vänta snällt på att bli myndiga tills de blir arton, precis som alla andra här i världen. Det innebär alltså att de får vänta med att trolla också.

Vist är det väll kul att bara kunna ändra lagar sådär?

---

Han kollade för säkerhetsskull en sisa gång under sängen så det inte låg kvar något där. Tomt, han hade inte glömt något, utom sin lycka. Han suckade och fick sin koffert att börja sväva med en ickeverbal formel, han hade fortfarande inte börjat prata. Han gick ner för trappan och ställde sig att vänta på Hermione. Han hoppade till lite när hon plötsligt la en hand på hanns axel.

"Ska vi gå ut?" Frågade hon och gjorde en gest rakt ut i luften Han ryckte på axlarna och de började gå utåt. De gick under tystnad, långt borta i sina egna tankar.

När de hade kommit utanför Hogwarts så var de dyngsura på tio sekunder. Himlen var mörkt blågrå av molntäcket som hade lagt sig över himlen som en tjock ogenomtränglig flit. Regndropparna var stora och tunga, och dansade smattrande när de nådde marken. Han suckade och tittade på det svarta testral paret som drog vagnen som Hermione höll på att klättra in i. Den närmsta tittade tillbaka på honom med stora, kloka, vita ögon. Utan att han riktigt visste hur så förstod han, bara genom att titta på den, att den också hade förlorat någon. Någon som hade betytt mycket för den.

"Harry?" Hermione bröt förtrollningen. Han nickade och klev snabbt in i vagnen. Med ett ryck så började testralerna gå och det stod klart att de skulle få vagnen för sig själva. Hermione la sin hand på hanns och tittade oroligt på honom.

"Hur är det Harry?" Frågade hon. Hade han inte vetat bättre så skulle han nog ha misstänkt att hon gillade honom. Han gav henne en blick. Hon suckade.

"Jag förstår…" Sa hon tungt. Och det gjorde hon, det visste han att hon gjorde. Han vände blicken från henne och tittade ut. En fuktig förmiddagsdimma hade börjat smyga sig över landskapet, skulle man bara gå på vädret så skulle man aldrig kunna gissa att de var på väg in i juli. Vagnen hoppade till när den körde ner i en grop och han slog i huvudet. Han suckade tungt när han kände på den ömmande punkten, det skulle garanterat bli en bula.

Vagnen stannade plötsligt sin resa med ett ryck. Han lät Hermione gå ur först och följde sedan efter själv. Klädnaderna, som hade torkat lite under resan, blev snabbt blöta igen. De fällde upp sina huvor och skyndade in i närmaste vagnen. I den var alla kupéer fulla. De fortsatte, och efter tre vagnar så hittade de äntligen en som var tom. De la upp sina väskor och satte sig sedan ner mittemot varandra. Hermione tittade oroligt på honom. Han tyckte inte om det så han bad henne med en tyst blick att sluta. Han var säker på att hon hade förstått, men hon tittade ändå inte bort.

"Du ser mager ut Harry…" Sa hon allvarligt. Han blängde på henne.

"Du låter som Mrs Weasley." Tanken fick honom att tänka på Ron. Ron låg alltid och surrade som en fluga runt hanns huvud, men när han tänkte på något särskilt, som Molly till exempel, så var det som om flugan flög in i hanns öga. Den känslan fick han nu. Hermione tycktes märka det för hon vände snabbt bort blicken och tittade ut genom fönstret.

Tio minuter senare så började tåget sin resa precis som allt annat den här morgonen, med ett kraftigt ryck. Trött sparkade han av sig skorna och la upp fötterna på sätet. Han lutade huvudet bakåt mot det immade fönstret. Oktober, oktober var den månade han skulle ha gissat på att var om han inte hade vetat att det var juni. Han höjde huvudet och fick en sista glimt av slottet innan det försvann när tåget svängde. Ett år, ett ynka år hade de kvar där, sen var de tvungna att trampa upp egna stigar i vidmarken till egna mål i livet.

"Vad vill du göra efter Hogwarts?" Frågade Hermione och tittade på honom. Han gav henne en blick.

"Åh, förlåt Harry…" Hon rodnade lite och slog ner blicken. Voldemort hade förstört hanns framtid, och skulle förmodligen utplåna den också.

"Jag följer med dig." Sa Hermione mjukt. Han tittade skarpt på henne. Hon kunde inte följa med, det fick hon inte. Skulle hon dö och det var hanns fel så skulle han aldrig förlåta sig själv. Men han behövde henne, både som hjälp och vän. Det visste de bägge två. Han lutade huvudet bakåt igen och slöt ögonen. Precis som många nätter innan så hade han inte sovit mycket. Han la armarna om sig själv för att försöka värma sig, och släppte sen ut en tung suck.

Tio minuter senare så sov han.

Han vaknade korta stunder med jämna mellanrum, men somnade snabbt om varje gång. En gång satt Hermione oroligt böjd över honom. Men även den gången så somnade han om igen på bara några sekunder.

När han tillslut vaknade en sista gång för att inte somna om igen så vände han huvudet mot Hermione som satt och läste en bok. Han hade den underliga, torra smaken av sömn i munnen. Han gjorde en grimas och satte sen ner sina sovande ben på golvet. Det stack obehagligt i dem hela tiden, men han var för trött för att bry sig. På det lilla bordet framför honom la han nu märke till att det låg lite godis på. Närmare bestämt tre chokladgrodor, en lakrits stång, två kittelkakor och en polkagris klubba. Han sträckte sig efter en chokladgroda och vecklade hungrigt upp pappret. Men så fort han öppnat pappret så hoppade grodan iväg.

"Perfekt," tänkte han ironiskt och sjönk ner på knä på golvet för att få tag i grodan. Men innan han hann få tag i den så hoppade den iväg igen. Han kravlade snabbt framåt, men grodan hoppade panikartat iväg. Han stönade irriterat, men Hermione fnissade till åt hanns hopplösa jakt. Fast egentligen var den ganska hoppfull eftersom grodan hoppade iväg från honom hela tiden. Fniss. Inte. Tillslut hoppade grodan uppåt och han lyckades klämma fast den. Men när han tittade upp så insåg han att det var Hermiones ben han hade klämt fast grodan mot. Hermione rodnade generat men log fortfarande lite, han såg förmodligen ganska fånig ut än. Plötsligt sköts dörren upp med en kraftig smäll.

"Nej men titta, Potter och Smutsskallen har kärat ner sig i varandra!" Hånade Malfoys fula nylle dem, och Crabbe och Goyle skrattade dumt bakom honom. Hermione ställde sig abrupt upp och gick fram till Malfoy.

"St… stå inte så nära." Fnös han, men det lät lite halvhjärtat och det ryckte konstigt i hanns näsa när han sa det. Hermione knyckte lite på huvudet och gav honom sedan ett hårt slag i magen. Malfoy vek sig dubbel och Hermione passade på att putta ut honom så han flög in i den stängda kupédörren bakom honom. Hon smällde igen dörren hårt och vände sig sen om mot honom.

"Jag hatar honom verkligen, det gör jag…" Sa hon och skakade på huvudet, sen satte hon sig ner igen. Då blev han medveten om att han fortfarande satt på knä och ställde sig hastigt upp. Han sjönk ner på sitt säte igen och en ofrivillig gäspning undslapp honom.

"Sov du Harry, vi är inte framme än på ett par timmar." Sa Hermione och log vänligt mot honom. Han slöt tacksamt ögonen igen och drog upp benen mot sin kropp.

När han slog upp ögonen igen så stod Hermione framför honom i full färd med att vränga sin tröja endast iförd en kort kjol och en ljusrosa bh. Han slöt snabbt ögonen igen och hoppades att hon inte hade märkt att han hade vaknat.

"Harry?" Viskade Hermione någon minut senare i hanns öra och han slog upp ögonen. Hon hade sminkat sig och satt upp håret i en tofs, utom lite av luggen som hon lät hänga fram. Och tackochlov hade hon nu ett linne på sig. Han gav ifrån sig ett höjde handen för att visa att han var vaken.

"Du måste nog byta om nu, vi kommer fram om tio minuter." Sa hon och tittade snabbt på sin klocka. Han nickade och ställde sig upp för att ta ner sin koffert. Hermione satte sig ner och la besvärat benen i kors. Hon såg inte direkt ut att trivas i den korta kjolen. Han gav henne en undrande blick, men hon avfärdade den snabbt. Han ryckte på axlarna och tog ner kofferten. Han drog snabbt fram ett par jeans och en svart T-shirt efter att ha öppnat den. Han stängde den igen och puttade tillbaka den på sin hylla. Han slängde en blick ut mot korridoren utanför kupén, han hade ingen lust att gå ut för än det var absolut nödvändigt. Han suckade och drog på sig jeansen under klädnaden, drog snabbt av sig den och trädde sedan T-shirten över huvudet. Eftersom den hade varit Dudleys så hängde den fortfarande löst på honom, men nu var den bara två decimetrar från att passa i längden. Han suckade och sjönk ner på sätet igen. Två sekunder senare bromsade tåget in för att tillslut stanna helt. Han ställde sig upp igen och drog återigen ner kofferten från hyllan. Så även Hermione. Tillsammans trängde de sig ut ur tåget. Väl ute vid återförenade barn och föräldrar så vände sig Hermione mot honom.

"Jag kommer att sakna dig under lovet Harry…" Sa hon och log varmt mot honom. Han log tillbaka. Ett mycket litet leende, men uppriktigt. Han blev nästan rörd till tårar av hur glad Hermione såg ut över att få se honom le igen.

"Hermajoni?" Sa någon med kraftig brytning plötsligt. Båda vände sig mot personen som hade sagt det. Till hanns, men uppenbarligen inte Hermiones förvåning, så stod Viktor Krum där och log nervöst mot Hermione.

"Hej…" Sa Hermione tyst, rodnade och såg ner i marken. Han trampade henne på foten och gav henne en frågande blick.

"Jag ska vara hon honom över sommaren…" Förklarade Hermione tyst. Krum bestämde sig tydligen för att tystnaden som uppstod var för pinsam för att kunna hålla i sig för han stäckte fram sin stora hand mot honom.

"Harry," Sa han och rullade på r: en. Han skakade artigt Krums hand men sa som vanligt inget. Krum verkade lite besvärad.

"Hur mår du?" Frågade han, som alltid med en kraftig brytning. Harry var så van att alltid bli förstådd av Hermione att han bara gav honom en blick som svar.

"Han pratar inte," skyndade sig Hermione att förklara.

"Olycka?" Frågade Krum oroligt.

"Nej, nej, han har valt det själv kan man säga. Men hur är det med dig?" Sa Hermione, närstan pinsamt ivrig att byta ämne.

"Bra," svarade Krum och log ett brett leende mot henne.

"Vi har fått nya kvastar till vårat lag och jag har slagit ett rekord…" Harry avbröt honom genom att hålla upp sin hand framför honom när han pratade. Han gav Hermione en menande blick.

"Öh, Harry vill att jag ska säga till dig från honom att han tycker att du ska ge upp quidditchsnacket direkt, efter som att Harry anser att det är det ända jag inte fattar ett skvatt av," sa Hermione, och det syntes att hon var lite ovan att förmedla hanns ord. Men hon klarade sig bra.

"Öm, förstår du honom blickar?" Frågade Krum tveksamt. Hermione ryckte på axlarna och nickade samtidigt. Krum såg ännu mer förvirrad ut.

"Du får ursäkta, Harry, men jag tänker nog råna Hermajone nu…" Sa Krum och log mot honom. Hermione fnissade åt hanns ordval. Han nickade för att säga att det var okej.

"Jag kommer att sakna dig Harry." Sa Hermione igen och kramade om honom. Han kramade tillbaka och suckade lite i hennes öra. Som vanligt förstod hon precis vad han menade, han skulle sakna henne också. Krum såg nästan lite avundsjuk ut när de släppte varandra.

"Öm, var Weasley?" Frågade han, i ett tydligt och ganska klumpigt försök att dölja sina känslor. Hanns reaktion måste ha varit omedelbar, för Krum såg extremt ångerfull ut.

"Vi ses Harry." Sa Hermione snabbt och kramade om honom igen. Han vinkade lite åt henne när hon släppte honom. Krum vinkade tillbaka till honom och la sen armen om Hermiones midja och drog henne bortåt. Efter några meter så stannade de och med ett litet "poff" så hade de transfererat sig därifrån. Han suckade och vände sig om igen. Han såg sig om efter… ja efter vad visste han inte riktigt men såg sig om gjorde han i alla fall. Familjer återförenades och vänner tog farväl av varandra. En grupp om fyra andra års flickor stod och snyftade med armarna om varandra. Två killar från fjärde året kramade grabbaktigt om varandra och följde sedan med sina respektive föräldrar. Sen fick an syn på Ginny, Mr och Mrs Weasley tillsammans med Ron. Tre av dem vinkade vänligt mot honom, Ron stod med nerböjt huvudet och med ryggen mot honom. Det fick något att dö inom honom. Han förlorade hoppet. Han vände sig bort med tårar i ögonen. Utan att titta bort mot dem igen så lämnade han perrong nio och trekvart. När han väl gjort det så dröjde det inte lång tid för honom att få syn på Durslys bil; den senaste modellen av Porsche. Inte minst för att morbror Vernon stod framför den.

"In med dig," grymtade morbror Vernon så fort han kom inom hör håll.

"Men för guds skull, pojk, lorta ner något och jag plockar personligen ut din lever med en rostig tång!" Röt han sen. Lika varmt välkomnande som alltid, och nu var han dessutom tvungen att tillbringa hela sommaren hos Durslys. Han öppnade trött bakluckan på den svarta bilen och la in sin koffert och ställde in Hedwigs bur i det gigantiska bagageutrymmet. För säkerhetsskull så torkade han sig snabbt under ögonen innan han klättrade in i bilen och tog plats bredvid Dudleys gigantiska bak.

När de kom hem till Durslys så hoppade han ut ur bilen innan den ens hade stannat helt. Han öppnade snabbt bagageluckan och drog ur sina grejer, han var redan inne i huset när de andra precis hade öppnat sina bildörrar. Han slet snabbt upp dörren till sitt rum och slängde in sina saker där. Sen trängde han sig mellan familjen Dursly och ut igen. Så fort han kom utom synhåll för dem så började han springa. Hela resan, hem på nästan en timme, så hade de pratat om Dudleys nya flickvän. Till en början hade han hållit sig i sina egna tankar och tyckt att den där tjejen måste ha fått en kraftig hjärnskada som stod ut med Dudley. Men sen hade de börjat ge sig på honom med en massa gliringar. Att han aldrig hade fått någon flickvän, att han med sitt ovårdade utseende knappast skulle få någon att tycka om honom. Att de inte förstod varför hanns vänner inte hade lämnat honom än. Men de visste inte, visste inte att hanns vän, personen han älskade, redan hade lämnat honom. Lätt flämtande och tacksam för att det inte regnade, sjönk han ner på en ledig gunga på lekplatsen. En unge som såg ut att vara i treårsåldern blängde storögt på honom. Han suckade och lutade huvudet mot den kalla kedjan som höll gungan uppe. När den storögda ungen på gungan bredvid började tjuta så öppnade ena ögat. Han fick en arg blick av ungens mamma innan hon tog det lilla barnet i handen och släpade iväg honom. Han öppnade andra ögat och följde mamman och barnet med blicken. Precis som en del barn så glömde snart ungen vad som hade hänt och tog upp lite jordig sten och stoppade den i munnen. Mamman blev arg och tog ut stenen ur munnen på det lilla barnet. När mamman ändå satt på knä så passade barnet på att lägga armarna om sin mamma och ge henne en jordig puss på kinden. Mamman mjuknade direkt och tokade bort jorden från sin sons små läppar. Han slöt ögonen och lutade huvudet bakåt mot gungans kedja igen.

"Mamma titta! Stora pojken gråter!" Hörde han plötsligt en liten flicka skrika. Han öppnade ögonen igen och såg snabbt hur den generade mamman la handen över sin dotters mun och hyschade åt henne. Han såg sig om, nu var det bara han och dem kvar på lekplatsen. Så vem kunde hon mena? Han torkade sig under ögat för att känna efter. Det var han som grät. Han gav ifrån sig en skakande suck och slöt ögonen igen. Det svarta mörkret omfamnade honom som en mjuk filt.

Han satt där ute tills det blev mörkt, eller så mörkt som det kan bli ute en juni natt. Han satt nu ensam ute på den öde lekplatsen med blicken fäst på en punkt i fjärran. Tunga stapplande steg bröt plötsligt tystnaden. Han blev med ens på helspänn och fumlade snabbt fram sin trollstav. Stegen kom närmre och han snodde runt efter att ha ställt sig upp. Han hade lamslagningsformeln i hjärnan innan han såg vem det var. Och han hann inte hindra sig för än den röda strålen redan hade träffat sitt mål. Morbror Vernon. Morbror Vernon föll med en hård duns till marken. Han upphävde snabbt formeln samtidigt som han undrade vad som skulle komma härnäst. Morbror Vernon ställde sig upp, skälvande och högröd av ilska. Motvilligt kände han hur orolig han var över morbrorns vrede. Mer hann han inte tänka för än ett hårt slag träffade honom över käken och fick honom att falla till marken.

"Du… använde… sådant… där… mot… mig!" Röt morbror Vernon, alldeles utom sig av ilska och gav honom en hård spark i sidan mellan varje ord.

"Varför konstatera något så uppenbart?" Tänkte han och slöt ögonen av smärtan.

"Om du gör om det…" Väste Morbror Vernon i hanns öra. Sen hörde han Morbror Vernon vända sig om och gå ett par steg, sen vände han tydligen om igen. Ytterligare en spark träffade honom i sidan och fick honom att rulla in i en av gungställningens fyra stolpar. Sen skvallrade tunga steg om att morbror Vernon lämnade honom ensam. Han väntade tills stegen dog bort helt innan han, med hjälp av stolpen, mödosamt ställde sig upp.

"Fortsätter sommaren såhär så finns det inte en chans att jag överlever." Tänkte han dystert innan han inte orkade stå upp mer och föll ner på knä. Han kravlade bort till det lilla huset som rutschkanan var fäst på, och satte sig i det kvadratmeter stora utrymmet under det lilla taket. Han lutade sig försiktigt mot väggen bakom honom och stönade till när den mötte hanns ömmande kropp. Han tvingade sig själv till att dra upp sin T-shirt. Ett blåmärke format lite som morbror Vernons sko hade redan börjat ta from vid hanns midja. Han lossade försiktigt lite på sitt skärp så det inte skulle trycka mot hanns ömma kropp. Han lutade huvudet bakåt mot väggen och slöt ögonen. Aldrig att han skulle gå tillbaka dit ikväll. Han hoppades bara att Hedwig skulle klara sig. Ett dovt muller hördes och med det kom regnet. Ett tungt ösregn som den törstiga sanden slukade varenda vattendroppe av. Han suckade.

"Perfekt," tänkte han ironiskt för sig själv. Himlen lystes upp av en blixt som inte var helt olik hanns ärr. Bara tre sekunder senare så följde ett kraftigt muller blixten.

Även om han tillslut somnade så vaknade han flera gånger stelfrusen under natten. Ena gången av att regndropparna sipprade in genom sprickorna mellan plankorna och droppade ner i huvudet på honom, andra gånger av ett särskilt högt muller skapat av åskvädret utanför. Men runt klockan fyra så somnade han om en sista gång och slapp vakna något mer under kvällen.

Den följande morgonen vaknade han av att Hedwig kärvänligt bet honom försiktigt i handen. Han betraktade henne genom trötta ögon. Hennes fjädrar var tilltufsade på ett sett som inte kan ha kommit av nattens jakt. Morbror Vernon måste ha tagit tag om henne och kastat ut henne genom fönstret.

"Förlåt…" Tänkte han och strök henne över huvudet. Hon följde hanns hand lite som en katt och ruskade sedan på huvudet och drog fram en död råtta och la bredvid hanns slappa hand. Han tittade lite äcklat på den döda råttkroppen, men orkade inte bry sig på något mer vis. Han suckade och kravlade sig ut från den lilla byggnaden. Musklerna skrek i protest över smärtan av den obekväma sovställningen han hade tillbringat natten i och morbror Vernons slag från föregående kväll. Han ställde sig stapplande upp och vinglade till lite, men lyckade hålla kvar balansen tillräckligt för att kunna stå upp. Han insåg att det inte skulle hålla i längden att sova ute, och resonerade sig fram till att det var lika bra att få det överstökat med en gång.

Så han började gå mot Privet Drive nr 4, och mot vad som verkade bli en mycket lång sommar.

Jag gillar slutet, men inte morbror Vernon. Han är elak.

Jag låter som en unge, eller hur?

Skriv en review då, och gör det bättre: P

Föresten, du kanske märkt att jag bytt PenName? Det är fortfarande jag, men nu heter jag Daaro Moltor istället för Sluggo, bara så ni är med på förändringen.