Kap. 17 Morbror Vernons vrede.
De följande tre veckorna var hemska. Alltid var det låst om honom. Men han brydde sig inte, för även fast han hade fått gå ut och in som han ville så skulle han förmodligen hålla sig på rummet för det mesta. Direkt när han hade kommit hem den morgonen efter att morbror Vernon hade slagit honom första gången hade han smitit förbi Dudley, som hade öppnat dörren, och upp till sitt Rum. Där hade han funnit sina tillhörigheter spridda över golvet. Sidor från olika trolldomsböcker utslitna ur sina respektive böcker och kastade ner på golvet. Hanns Hogwartsklädnad var delad i två, men han var osäker på om det hade gjorts med kniv eller om morbror Vernon helt enkelt hade slitit itu den. Vad morbror Vernon skulle ha gjort med hanns trollstav om den hade funnits i rummet vågade han inte ens tänka på.
Tyst hade han stängt dörren om sig och sedan lagt sig på sängen efter att ha städat upp lite. Han hade inget mer att göra där inne än att tänka. Han tänkte på Ron, inte en sekund hade Ron lämnat hanns tankar. Ibland, om nätterna speciellt, hade han känt för att gråta. Med vad skulle det hjälpa?
Vad det gällde mat så fick han cirka ett mål varannan dag. Men å andra sidan behövde han väll inte så mycket mer egentligen, eftersom han bara låg på sin säng hela tiden.
Men vad annars skulle han göra?
Hedwig hade i alla fall vett nog att hålla sig undan. Annars skulle väll hon varit död sedan länge tillbaka.
---
Han öppnade munnen och gav ifrån sig en ofrivillig gäspning, strax efter kom en hög knorrning från hanns mage. Den senaste gången han hade fått något att äta var middagen i måndags, nu var klockan kvart över sex på torsdagens tidiga morgon. Han slängde en trött blick på den låsta dörren, trotts att han visste att chansen att han skulle få mat nu var lika med noll. Vad skulle han göra? Han började med att vandra runt i rummet. Sen blev det ovanligt tråkigt, då la han sig på sängen. Men den tycktes obekväm. Han suckade och ställde sig upp. Han gick bort till fönstret och öppnade det, sen satte han sig på fönsterbrädan. Den tidiga morgonens tunnaste guldskimmer steg sakta över hustaken på Privet Drive och marken glittrade overkligt. Dagen som kom såg ut att bli nästan retsamt vacker, än så länge skymtades inte ett enda moln på den blå himlen. Ett plötsligt prassel fick honom att titta ner mot marken på andra sidan gatan. Det prasslade till igen och han spände sig och gjorde sig beredd på det värsta. En katt sprang som skjuten ur en kanon över gatan och in i ett par andra buskar. Han slappnade av och lutade huvudet bakåt. En liten svart prick uppenbarade sig plötsligt på himlen. Han lekte med tanken på att det kunde vara en uggla från Ron, man han slog snabbt bort tanken. Men när pricken kom närmare så såg han att den flaxande.
"Lugna ner dig, det är säkert bara en skata!" Bannade han sig själv. Men en liten del av honom kunde inte låta bli att hoppas, han försökte trycka ner den för att slippa bli besviken när brevet, om det nu ens var en uggla, inte alls var från Ron. Han lyckades nästan, men när han tittade närmre på fågeln så såg han att det var en uggla. Plötsligt så var det som om ugglan dog, mitt uppe i luften. Men rätt som det var så tog den ny satts och tvingade upp sig i luften igen.
"Ingen annan uggla än Errol flyger så!" Tänkte han upphetsat. Han orkade inte sitta kvar i fönstret längre, utan hoppade ner på golvet igen. Han mer eller mindre stod och hoppade upp och ner medan han väntade på att ugglan skulle komma inflygande. Närmre och närmre kom ugglan, och tydligare och tydligare syntes det att det var Errol. Tillslut kom Errol fram och han hann precis hoppa undan innan Errol flög in genom det öppna fönstret. Errol kraschlandade på golvet och gled in under sängen. Han la sig snabbt på mage och drog omilt fram Errol i hanns ben. Errol hoade förebrående, men han struntade i det. Brevet var inget mer än ett hopprullat stycke pergament, men det var likt Ron så han brydde sig inte. Han Rullade snabbt upp brevet och började läsa. Det hoppade till i bröstet på honom när han läste den första meningen.
Kära Harry!
Jag hoppas du mår bra och jag skulle gärna vilja bjuda in dig hit till Kråkboet för sommaren, men jag förstår om du hellre vill stanna hos dina släktingar. Men jag vill att du ska veta att du är varmt välkommen hit om du skulle vilja.
"Onödigt formella ord för att komma från Ron…" Tänkte han för sig själv medan han ögnade igenom resten av brevet. Hjärtat sjönk i bröstet på honom när han läste underskriften:
Med kära hälsningar från Molly Weasley.
Aldrig, aldrig, aldrig, att han tänkte åka dit. Ron ville inte ha honom där, det visste han allt för väl. Men hanns mage kändes nästan smärtsamt tom när han tänkte på Mrs Weasleys utsökta mat. Men Ron, han ville vara nära honom igen, bara samma rum skulle räcka, men Ron skulle aldrig vilja se åt honom. Än mindre vilja tala med honom. Visst, han kunde umgås med Ginny, men det skulle bara kännas som om han svek Ron ännu mer. Och visst, han kunde säkert sitta och diskutera allt vad mugglare hette med Mr Weasley, men när han inte var hemma då? Dessutom, han skulle aldrig klara att Ron inte såg på honom, att Ron inte talade med honom, att Ron inte tog i honom.
Hanns ögon var lätt tårade när han prydligt vek ihop pergamentet. Plötsligt började Errol hoa, till en början var det lågt. Men det blev högre och högre, han började flaxa med vingarna och flög snart runt i cirklar över Harrys huvud. Errol skrek ut sina hoanden i högan sky, utan att han kunde finna minsta andledning till det. Han försökte få tag i ugglan, men den flög hela tiden utom räckhåll. Han kände sig både besviken, arg och rädd. Besviken för att ugglan inte var från Ron, arg för att den förde sånt väsen och rädd för vad morbror Vernon skulle göra mot honom. På ett sätt var det faktiskt lättare att möta Voldemort än morbror Vernon, för när han möte Voldemort kunde han använda magi eftersom han var i fara för sitt liv. Men när han mötte morbror var han aldrig i fara för sitt liv, han skulle bara få väldigt, väldigt ont.
Men plötsligt så var det som om Errol fick en ny knäpp, för han tystnade lika plötsligt som han börjat och flög ut genom fönstret som fortfarande stod öppet. Han andades halvlättat ut och sjönk ner på sängen. Men han flög snabbt upp igen när han insåg att faran inte var över än. På tysta fötter tassade han ut ur sitt rum. Längre hann han inte innan ett hårt slag träffade över hanns öga. Han svajade till, men lyckades hålla sig upprätt. Blodet dunkade i hanns öron och blicken var suddig när han såg upp i morbror Vernons högröda ansikte.
"Vad menar du med att låta din pippi föra sådant väsen mitt i natten?" Väste morbror Vernon hotfullt. Hade han pratat hade han förmodligen påpekat att det inte alls var mitt i natten, utan morgon. Men nu knyckte han bara lite på nacken. Det verkade reta morbror Vernon ännu mer. Morbror Vernon knäade honom och puttade sedan ner honom på golvet. Han försökte hindra sig själv från att rulla ner för trappen, men han hade fortfarande för mycket fart. Dunsande rullade han ner för trappen för att tillslut slå huvudet i Durslys sko ställ. Han stönade och knep ihop ögonen av smärta. Han misstänkte att lite av huden hade skrapats bort under hanns färd ner för trappen för det kändes varmt och lite fuktigt till höger om hanns ryggrad.
"Våga inte gå ifrån mig när jag talar till dig…" Sa morbror Vernon hotfullt medan han gick ner för trappen.
"Hur kan han vara så stark?" Tänkte han förtvivlat för sig själv när morbror Vernon högg tag om hanns fotled och började släpa honom upp för trappan. Hanns huvud dunsade i varje steg på trappan. När de tillslut var uppe så kastade morbror Vernon in honom på sitt rum, följde sedan efter och stängde tyst dörren bakom sig.
"Vill du att hela grannskapet ska vakna av din förvuxna gråsparvs lilla sång eller?" Väste morbror Vernon lågt. Han kunde inte annat an stöna till svar. Han fick en hård spark i sidan.
"Hände det igen så…" Ytterliggare en spark träffade honom, fast denna på ryggen. Morbror Vernon vände om och gick ut ur rummet. Med ett stön så la han sig på mage. Han klarade inte det här längre. Han fiskade upp Mrs Weasleys brev ur sin ficka tillsammans med en blyertspenna.
Kära Mrs Weasley.
Jag tackar gärna ja till din inbjudan, och kommer gärna och bor i Kråkboet för resten av sommaren. Men vad det gällde flampulvret, min morbror var inte så glad åt det förra gången och säger att han inte på några villkor går med på det igen. Så därför skulle jag vilja be er att transferera er hit, och använda jämsides transferens för att få med mig tillbakaJag undrar även om det skullegå bra om ni hämtade mig redan kl sju ikväll. Om det vore så, så skulle det gå bra om ni dyker upp i gränden vid slutet av gatan eftersom min morbror inte tillåter "Fuffens" i sitt hus
Med vänliga hälsningar, Harry.
Han var imponerad över att han kunde skriva så formellt trots att nu hela hanns kropp dunkade efter morbror Vernons slag och sparkar.
Femton minuter senare så försvann Hedwigs lilla prick utom synhåll. Han vände sig om mot sitt nu ganska stökiga rum. Han gick ner på knä när han skulle plock upp sina kringströdda grejer på golvet för att inte anstränga sin rygg. En sak var säker, så fort att var ihop packat så skulle han ge sig av. Aldrig att han stannade här längre än nödvändigt. Men vem som än sa att tiden kan läka smärtan så hade han fel. Han skulle aldrig kunna släppa Ron. Han skulle fortfarande dö för honom. När som hälst, skulle han dö för honom…
Buäää! Nerå, så sorgligt kanske det inte är, men lite gulligt tycker iaf jag.
Har feber för tillfället, så du kanske kan skicka en review som medicín: D