Kap. 18 Till Kråkboet

Han hoppade förskräckt till när Mrs Weasley dök upp med ett "plopp". För sent kom han på att han förmodligen nu hade en stor blåtira efter sin morbrors slag. Han vände hastigt bort huvudet, men för sent. "Men kära lilla vän då! Vad har du gjort?!" Utbrast Mrs Weasley utan att ens säga hej först. Som vanligt svarade han inte med ord utan skakade på huvudet. Mrs Weasley tog bryskt tag i hanns haka och vred på hanns huvud så blåtiran kom framför hennes blick. Han vred ur sitt huvud ur hennes hand och gav henneen bedjande blick.

"Inte nu…" Hon tog hanns arm och transfererade iväg dem utan ett ord. Den obehagliga känslan som ingick i transferensen övermannade honom, och precis när han trodde att hanns lungor skulle sprängas så stod de plötsligt framför Kråkboet.

"Kom nu med in så jag får ta mig en ordentlig titt på dig…" Sa hon bryskt och ryckte i hanns arm. Han följde motvilligt efter. Kanske morbror Vernon hade varit att föredra framför det här? Mrs Weasley slog upp dörren med en smäll. Hon släppte tillslut hanns arm och gick för att tända ett ljus. Plötsligt så flödade ljuset ut över köket.

"Se så, ta av dig den där nu." Sa hon och lät ganska orolig. Han gav henne en undrande blick. Hur kunde hon veta om hanns sår på ryggen?

"Sjåpa dig inte!" Suckade hon och drog tröjan över hanns huvud. Han flämtade till när sårskorpan lossnade tillsammans med hanns tröja. Mrs Weasley studerade hanns rygg i några sekunder, sen rätade hon på sig och gick fram till ett skåp.

"Jag vet att jag ska ha någon salva som borde hjälpa…" Sa Mrs Weasley mer till sig själv än till honom. Hon stod och rotade ett tag i en ganska liten låda fylld med olika burkar och flera olika tuber med olika salvor i. Ibland tog hon upp en tub eller burk och läste texten på den. Tillslut så tycktes hon hitta det som hon hade letat efter.

"Ron!" Ropade hon plötsligt.

"Intenuintehärvarärmintröja!" Tänkte han förtvivlat för sig själv.

"Vad är det mamm…" Ron avbröt sig när han kom in i köket. Själv kunde han inte göra annat än att bita sig i läppen och stirra ner i golvet. Och det var tur det, annars skulle han ha sett hur Ron omedelbart vände sig om för att gå upp igen.

"Ta med Harry här upp till ditt rum och hjälp honom att få på det här på hanns rygg." Sa Mrs Weasley bestämt och stack tuben i Rons hand.

"Men…" Började Ron protestera.

"Åh, och jag måste börja med maten nu också. Jag säger då det, det är inte bra att vara så tunn." Mumlade hon, och återigen verkade det som om Mrs Weasley pratade mer med sig själv än dem. Ron suckade uppgivet och klampade ilsket upp för trappan till sitt rum. Han visste inte riktigt vad han skulle göra till en början, men Mrs Weasley gjorde en otålig gest mot honom att för följa efter Ron. Han nappade snabbt åt sig sin tröja och skyndade efter Ron. När han kom upp så stod redan Ron på sitt rum och väntade på honom.

"Tappade du farten på vägen eller?" Frågade Ron elakt. Han ryckte på axlarna och gick in på Rons rum. Ron smällde irriterat igen dörren efter honom och gjorde sedan en vevande gest åt honom att vända sig om. Han gjorde som Ron bad honom och vände ryggen mot honom. Han såg i ögonvrån hur Ron vände och vred på sig för att hitta någon bra ställning att stå i. Ron gav upp med en suck och gick ner på ena knäet med andra foten som stöd. Plötsligt så körde Ron fingrarna i hanns öppna sår. Han flämtade till och böjde ryggen från Rons hand av en ren reflex.

"Förlåt," sa Ron, men man kunde höra på flera mil att han inte menade det. Ron började lite försiktigare smörja in hanns blåmärken. Efter någon minuts tystnade så bröt Ron den tillslut.

"Du ser inte ut att ha ätit så mycket…" sa Ron frånvarande. Han skakade på huvudet och tittade ner på din bara överkropp. Nog var han smal, men det hade han alltid varit. Ytterliggare några minuters tystand följde.

"Du, nu tar jag det här stora bodiga, så det kan göra lite ont…" förvarnade Ron. Han spände sig och väntade på att Ron skulle börja. När Ron satte fingrarna mot hanns rygg så gjorde det självklart ont, han hade inte väntat sig något annat, men Rons rörelser var försiktiga, ömma. Sakta slappnade han av, att Ron bara rörde vid honom igen var en obeskrivlig lättnad. Men hade han hoppats på att hanns känslor hade svalnat för Ron så hade han haft fel. Han älskade fortfarande Ron, älskade honom så mycket så det gjorde ont. Han hade varit så uppe i sina egna tankar att han inte märkt att Ron redan slutat och nu otåligt stirrade upp på honom. Han tittade frågande tillbaka. Gud, vad vackra ögon Ron hade!

"Ja, du får ju ta av dig de här. Annars kommer jag inte åt." Sa Ron och vevade med sina fingrar som var täckta med vit salva.

"Vill han att jag ska ta av mig byxorna? Men där sparkade han mig aldrig?" Tänkta han förvirrat, samtidigt som han skakade på huvudet åt Ron.

"Men Herregud…!" Suckade Ron uppgivet. Han flyttade på sig och började själv knäppa upp hanns byxor. Han tittade chockat ner på Ron. Såg han fel eller skakade Rons händer? När Ron drog ner hanns gylf så fick han anstränga sig hårt för att inte visa allt för tydligt vad han kände. Ron drog abrupt ner hanns byxor och lät dem sen ligga som en hög nere vid hanns fötter. Sen satte sig Ron bakom honom igen. Tydligen hade han fått blåmärken på benen också för Ron kletade på den kalla salvan på hanns ben. Han slöt ögonen och önskade att han bara kunde få kyssa Ron igen. Återigen så förvånades han över att Ron bara satt igen, utan att röra sig. Men Rons hand vilade fortfarande på hanns höft. Utan att tänka så lyfte han försiktigt sin hand och strök ömt bort håret från Rons ansikte så han kunde se Rons ögon. Till hanns förvåning så var de fyllda av tårar. Ron tittade tyst upp på honom, sen skyndade han sig att blinka bort tårarna.

"Förlåt…" Rons röst var inte mer än en viskning.

"För vad?" Tänkte han, förtvivlad över att se Ron ledsen.

"… För att jag ljög…" Sa Ron tyst. Sen reste han sig upp.

"Ta en tröja ur garderoben bara, jag går ner till köket så länge…" Sa Ron och skakade på huvudet, sen lämnade han rummet. På hanns höft, där Rons hand hade vilat, kändes nu en underlig kallvarm känsla. Som en kall hand som inramades av brännande konturer. Han suckade, vad hade Ron menat? Med huvudet fullt med olika möjligheter drog han upp och knäppte sina byxor, sen öppnade han Rons garderob. Han hittade snabbt en av Rons slitna T-shirtar som han mer än väl kände igen. Det var den röda tröja Ron hade haft på sig den morgonen i vid behov rummet när de precis hade blivit ihop igen, efter Lavender. Han tog tag i kanten på tröjan och drog upp den över sitt ansikte. Den luktade underbart av Ron. Han släppte ner tröjan igen och följde sedan efter Ron ner till köket.

Till hanns förvåning så satt även Bill och Charley vid bordet. Han höjde huvudet mot dem som hälsning.

"Hej Harry! Jag hörde att ni vann quidditchfinalen tackvare dig." Hälsade Charley glatt. Han slängde en förvånad blick på Ron som slog ner blicken och blev röd om öronen. Han nickade.

"Då får man väl säga Grattis då!" Flinade Bill. Han blinkade förvånat, utan att veta vilken gest han skulle använda för att svara på det. Bill och Charley utbytte förvånade blickar.

"Jaha, hur har sommaren varit hittills då?" Frågade Bill tveksamt och drog lite i sin hästsvans av rött hår. Han ryckte på axlarna. Återigen så utbytte Bill och Charley förvirrade blickar. Plötsligt så mumlade Ron något.

"Va?" Frågade Bill och Charley i munnen på varandra. Ron hävde upp sin röst.

"Han pratar inte." Sa han.

"Va?" Sa de igen, men den här gången av förvåning.

"Men han kommer att börja snart igen…" Fortsatte Ron tyst. Förvånat betraktade han Ron, den tanken hade han inte ens själv tänkt än. Två ord kunde han sen läsa av på Rons läppar; Hoppas jag… Han tittade förvånat på Rons ansikte i någon sekund innan han bestämde sig för att han måste ha sett fel. Plötsligt hördes dunsar i trappan bakom honom och Ginny kom ner.

"Åh, hej Harry! Jag skulle ha hälsat tidigare om jag vetat att du var här." Ursäktade hon sig och ryckte på axlarna. Han nickade lite.

"Jaha hur har dina släktingar varit då?" Frågade hon med ett leende.

"Jaa, de har varit jättesnälla. Min morbror gav mig denhär jättefina blålila saken som sitter på mitt öga. Blåtira tror jag att det kallas." Tänkte han ironisk och himlade med ögonen.

"VA!?" Tjöt Ginny förskräckt. Han spärrade upp ögonen, aldrig att han hade förväntat sig att hon skulle förstå honom. Mrs Weasley, Bill, Charley och Ron (med andra ord alla de andra personerna i köket) hade hoppat till vid Ginnys utrop, och tittade nu uppfodrande på henne. Hon vände sig mot Mrs Weasley.

"Mamma det är…" Han hög tag i hennes axel och vände tillbaka henne mot sig. Han tittade bedjande in i hennes ögon.

"Nej, snälla, inte här," Ginny spände ögonen i honom.

"Men…" började hon, men han avbröt henne med en blick.

"Jag lovar att berätta för någon, senare." Lovade han, tyvärr gjorde att "tala" med ögonen det svårt att säga något annat än vad man verkligen menade. Och ännu svårare att ljuga. Så nu förstod Ginny såklart att det var Ron han tänkte berätta för. Om nu Ron någonsin ville prata med honom igen.

"Lova?" Bad hon med en snabb blick mot Ron. Han nickade.

"Då borde det inte dröja så lång tid då…" Sa hon med en suck. Han rynkade på ögonbrynen åt henne och skakade på huvudet. Han sneglade snabbt mot bordet och såg att det nu fanns fyra platser lediga. En bredvid Ron, en i ena änden av bordet, en bredvid Bill och en bredvid Charley. Ginny satte sig bredvid en förstummad Charley och Mrs Weasley tog plats i änden av bordet efter att ha ställt ner en gigantisk gryta med köttfärssoppa på bordet. Nu återstod alltså platsen bredvid Ron och platsen bredvid Bill. Bill satt på andra sidan bordet medan Ron satt på hanns sida av bordet. Så skulle han sätta sig bredvid Bill nu så skulle det se ut som om han undvek Ron medvetet. Men han var bara rädd att Ron skulle bli ännu argare på honom, och vilja ha ännu mindre med honom att göra. Ron sneglade upp mot honom. Han ville tro att Ron fortfarande brydde sig kanske lite, lite, lite om honom. Plötsligt flög stolen ut.

"Aj min fot!" Utbrast Ginny och tog sig om benet. Han skulle förmodligen ha kunnat genomskåda hennes bluff med bindel för ögonen, men de andra verkade inte märka något. Nu skulle det definitivt verka konstigt om han satte sig bredvid Bill. Och även om han inte riktigt ville erkänna för sig själv så ville han väldigt gärna ha en ursäkt för att få vara nära Ron igen. Han gick tveksamt fram och satte sig mittemot Ginny. Bredvid Ron.

Han tog för sig av soppan, som för övrigt smakade utsökt, men höll sig utanför samtalen. Tills någon sa hanns namn. Han tittade förvirrat upp och nickade. Då fick han en förvånad blick från Ginny och Ron sjönk ihop bredvid honom. Han såg sig förvirrat om och såg nu också att Mrs Weasley strålade mot honom.

"Du… hörde inte vad vi sa, va?" Frågade Ginny tveksamt. Han skakade på huvudet. Ginny pustade lättat ut och skakade på huvudet.

"Jag var rädd att jag hade missat något, jag…" Mumlade Ginny för sig själv.

"De frågade om inte du och jag var ett par." Förklarade Ginny och log lite. Han spärrade upp ögonen och skakade på huvudet. Han såg tydligt hur Mrs Weasley sjönk ihop på sin stol. Han sneglade mot Ron, han satt fortfarande hopsjunken på sin stol.

"Du han väl inget emot om du får sova på Rons rum, Harry? Freds och Georgs misstänker vi att de inte är så säkert att sova på, Bill och Charley har ju sina nu och P… Percys har vi inte kunnat öppna?" Frågade hon vänligt. Han skakade lite på huvudet och följde sedan snabbt med Ron upp till hanns rum.

"Har du inget bättre för dig?" Frågade Ron när han kom upp. Han tänkte efter, och skakade sedan på huvudet. Ron suckade uppgivet.

"Kom då så fixar vi en säng till dig." Sa Ron lite små surt och vinkade åt honom att följa efter. Han kände sig lite som en lydig hund som följer sin husse när han gick efter Ron ner till köket igen. Mrs Weasley satt och läste en bok på en av köksstolarna, och till hanns förvåning så var det Gyllenroy Lockmans smilande ansikte som korkat blängde på honom från omslaget av boken.

"Mamma, kan du fixa fram en säng åt Harry?" Ron lät nästan motvillig när han sa det.

"Det kan ni väll fixa själva?" Sa Mrs Weasley frånvarande.

"Nej," svarade Ron irriterat.

"Oj, förlåt, jag glömde. Här ta min stav." Sa Mrs Weasley och räckte fram sin stav mot dem, men hon lyfte fortfarande inte blicken från sin bok.

"Mamma, det är inte min stav det är fel på det är min ålder, jag är inte arton än." Sa Ron med en uppgiven suck. Och sen, som om han glömde bort sig, så tittade Ron rakt in i hanns ögon. I ren förvåning och lycka så glömde han bort att andas. Den magiska känslan försvann när Mrs Weasley bröt tystnaden.

"Åh, javisst ja, jag fick för mig att du var Bill…" Sa Mrs Weasley, fortfarande inne i sin bok. Med en loj viftning på staven så fick hon en fällsäng att dyka upp ur tomma luften.

"Kan du inte få den att flyga upp också?" Bad Ron. Nu tittade Mrs Weasley tillslut upp och såg på Ron. Hon granskade honom uppifrån och ner.

"Även fast du är spinkig, Ron, så kan du nog behöva lite muskler." Var hennes kommentar. Ron blev röd om öronen, men utan fler protester så tog han tag i fällsängen och började släpa den upp för trappan.

"Bära, inte släpa," mumlade Mrs Weasley från son bok. Ron lyfte irriterat upp sängen.

"De här kanske ni behöver också…" mumlade Mrs Weasley och trollade fram sängkläder tillsammans med en madrass till hanns säng. Madrassen var ihoprullad och ihop bunden med något som såg ut som ett morgonrockssnöre, så den var lätt att bära. Han tog madrassen under armen och de två kuddarna tillsammans med lakarnätt i handen. Men när det kom till täcket så kunde han inte få upp det på något sätt. Han harklade sig för att fånga Mrs Weasleys uppmärksamhet. Hon tittade upp.

"Åh, vänta lite Harry så ska jag hjälpa dig," sa hon och ställde sig upp. Hon tog täcket och la det över axlarna på honom.

"Sådär," sa hon nöjt och återvände sedan till sin bok. Han suckade och började vinglande gå upp för trappan.

Ron hade redan ställt i ordning sängen när han kom upp. Han böjde sig framåt i en djup bugning så täcket ramlade av honom. Hade han hört fel, eller hade Ron fnissat? Han bestämde sig för att han måste ha hört fel och dumpade resten av grejerna på golvet. Han rätade på sig och tittade på Ron. Till hanns förvåning så prydde ett brett leende Rons vackra läppar. Bubblorna vällde upp i honom som i en skakad Colaflaska. Ron slog generat ner blicken och leendet dog bort från hanns ansikte.

"Få hit madrassen," bad Ron. Han tog upp den och kastade den till Ron, som fångade den. Men tappade balansen och studsade ner på sängen bakom honom. Rons förvånade min såg så dum ut att han nästan, nästan log. Ron suckade irriterat och drog upp snöret om madrassen så den rätade ut sig med ett knappt hörbart studsande ljud. Ron puttade över madrassen från sitt knä och ner på sängen. Den hamnade snett så Ron sparkade till den. Ett fjongande ljud skvallrade om att Ron hade träffat själva sängen också. Ron ställde sig upp från sängen och tog upp lakanet. De la det över sängen och stoppade slarvigt in det under madrassen så det inte skulle rulla ihop sin till en korv direkt när han la sig till att sova. Samtidigt böjde de sig ner för att ta upp samma kudde. Deras ansikten var bara någon centimeter ifrån varandra. Ron drog kort in andan och öppnade munnen, precis som om han tänkte säga något, men så stängde han sin mun igen och blåste ut andetaget sakta genom näsan. Sen vände Ron snabbt bort ansiktet igen och ställde sig upp. Hanns ögon tårades som hastigast, men han blinkade snabbt bort det. Han ställde sig upp, kastade kudden på sängen och tog bort håret ur ögonen med en knyck på nacken. Ron tog snabbt upp täcket och kastade det över sängen.

"Jag måste bara…" Sa Ron och gjorde en gest med tummen åt det hållet han visste att toan låg åt. Han nickade och satte sig ner på sängen. Sen ändrade han sig och la sig ner med huvudet i fotändan. Han slöt sakta ögonen. Han var kall med hade inte ork att svepa in sig i täcket. Han tyckte han hörde ett ljud som kunde vara ett fotsteg, men när det inte hördes något mer så struntade han i det. Han la underarmen över sin mun och näsa. Tröjan luktade fortfarande av Ron, men den underbara doften hade dämpats lite av hanns egen lukt. Han suckade och släppte ner sin arm så den studsade på den mjuka madrassen.

Plötsligt så mötte ett par andra läppar hanns och pressade upp hanns mun. Han slog chockat upp ögonen. Ron låg över honom med en hand på hanns axel. Innan han hann fatta vad som hade hänt så släppte Ron honom och ställde sig upp. Ron tittade på honom och såg både chockad och rädd ut. Han satte sig upp som i trans. Han andades flämtande ut, utan att egentligen vara medveten om att han hade hållit andan. Han tittade först ner i sitt knä, sen upp på Ron. Det måste ha varit en dröm. Han måste ha somnat när han låg och blundade, och nu var han mitt uppe i en dröm. "Men om det nu är en dröm så gör det väll inget om du kysser Ron igen?" Sa en röst i hanns huvud. Det stämde ju. Han ställde sig upp, tryckte upp Ron mot väggen och kysste honom igen. Det var underbart att få känna smaken av Ron i sin mun igen. Men samtidigt så otroligt smärtsamt att veta att det var en dröm. Han kände hur Ron försiktigt började lämna hanns läppar. Rädd för att vakna tryckte han sig intill Ron igen, Ron tvekade för en sekund men kysste honom sen tillbaka igen. Han kunde känna hur knuten om hanns stämband lossnade, och önskade att det skulle komma att kännas lika underbart om han någonsin fick kyssa Ron i verkligheten igen. Han la armarna om Rons smala midja, Ron tog tag i hanns arm och tryckte till för att visa att han faktisk behövde luft. Motvilligt släppte han Rons läppar. "Förlåt för att jag ljög, jag slutade aldrig att älska dig." Sa Ron och hanns blick lyste av ånger. "Drömmer jag?" Tänkte han. "Gör du det så vill jag aldrig att du vaknar, men om du ändå drömmer så kyss mig när du vaknar." Sa Ron allvarligt. "Hur kan jag veta att jag inte drömmer?" Tänkte han förtvivlat och kände hur en klump började växa i halsen på honom. "Det vet du inte för än du vaknar." Konstaterade Ron. Han tog tag i sin arm och klämde så hårt han kunde. Ron gjorde en hastig rörelse som för att hindra honom, men det såg ut som Ron ändrade sig.

Han slog upp ögonen och drog häftigt in andan. En dröm, precis som han hade befarat. Han suckade när han hörde Rons steg kommat tillbaka. Ron kom in i rummet och stängde ordentligt dörren efter sig.

"Va fan gör du här?" Frågade Ron skarpt. Det plötsliga påhoppet ställde honom totalt.

"Vad är du ute efter egentligen?" Ron började höja rösten.

"Du är ju helt jävla idiotisk, tror du att du bara kan komma här och hoppas på att allt ska vara bra igen, eller?" Ron var nu röd om öronen av ilska.

I minst femton minuter fortsatte Ron spy ur sig anklagelser och förolämpningar.

"Vet du? Det är jävligt mycket lättare att vara arg på någon som inte är en sån feg krake som du, så den åtminstone vågar säga något till försvar i alla fall!" Skrek Ron argt och det såg ut som om Ron var nära att klippa till honom. Han svalde, medveten om att mycket av det som Ron sagt var sant.

"Du är fan helt otrolig…" suckade Ron trött och lämnade sedan rummet och drog igen dörren med en smäll efter sig. Var det inte såhär han hade vetat att det skulle bli? Och ändå hade han åkt. Han hade hoppats, han hade drömt. Och fått både drömmar och hopp krossade i ett slag. Han ställde sig upp och vek ihop fällsängen med täcke och madrass på. Han vek ner benen och puttade upp dörren. Han gick bort med sängen till Ginnys rum och bankade på dörren. Den öppnades snabbt av Ginny. Han tittade ner på sin säng och sen in i hennes rum. Hon suckade uppgivet.

"Tre nätter, sen tänker jag tvinga dig att sova inne hos Ron." Sa hon, och lyckades se plågsamt medveten ut om att det var hennes fel att de bråkade överhuvudtaget. Hon steg åt sidan och lät honom bära in sängen. Han ställde ner de på golvet och vecklade ut den efter att ha fällt ner benen. Han rättade till lakanet lite och la sig sedan med kläderna på ovanpå täcket. Han suckade och slöt ögonen. Om han somnade så slapp han åtminstone vara medveten om verkligheten. Han tog av sig glasögonen och strumporna och la dem på golvet sen kröp han ner under täcket och drog av sig byxorna och Rons tröja. Pyjamasen låg i hanns koffert, kofferten låg i Rons rum, in på Rons rum ville han inte gå. Han sparka ner byxorna på golvet, men han ville inte släppa tröjan än. Det vore som att släppa den sista biten han hade kvar av Ron. Rons ord ringde i hanns huvud: men om du ändå drömmer så kyss mig när du vaknar. Visst, skulle han ha försökt kyssa Ron när han vaknade så hade antalet blåmärken på hanns kropp garanterat ökat i antal. Han tog tröjan intill sig och drog in den varma lukten.

"God natt då…" sa Ginny. Han nickade vagt till svar.

Han hade slutna ögon och hade ena foten i drömmarnas svarta, inbäddade värld. Men han kunde inte på något vis få in hela sig i den bekymmerslösa sömnen. Halvt fångad av drömmar och halvt medveten om allt det som den plågsamma verkligheten hade att erbjuda låg han där timme efter timme. När tillslut morgonens första strålar sipprade igenom Ginnys blå gardiner så somnade han av ren utmattning.

---

Han vaknade med en dunkande huvudvärk som höll på att spränga hanns huvud. Han gnuggade sig i ögonen och tittade bort mot Ginnys säng. Hon sov fortfarande. Han suckade tungt, han skulle aldrig kunna somna om igen. Tio sekunder senare så sov han.

Dömarna virvlade runt och trasslade in sig i varandra. Han stod i sömnens svarta tomrum och önskade nästan att en dröm kunde slita sig loss från det färgade trasslet av möjliga drömmar och kasta sig över honom. Bara så han kunde få slippa allt det svarta, det var en kall sömn som knappt gav någon ny styrka alls.

---

När han återigen slog upp ögonen igen så var han mycket riktigt väldigt trött. Han slöt ögonen och vred sig i sängen. Då kände han Ginnys blick på sig. Först tänkte han öppna ögonen för att meddela att han var vaken, men han hade inte ork.

"Äh, hon får väll glo hur mycket hon vill," tänkte han irriterat och gav ett ljud ifrån sig som han lika väl kunde ha gjort i sömnen.

Två minuter senare så blev han trött på att bara ligga med Ginnys brännande blick på sig. Så han låtsades vakna och stiga upp. Han fick problem när det kom till påklädningen. Kofferten var fortfarande inne på Rons rum. Han suckade och drog på sig byxorna. Sen gick han ut ur Ginnys rum. Han tassade tyst på det knarrande golvet för att inte väcka någon. Han tryckte försiktigt ner handtaget till Rons dörr och klev tyst in i rummet. Ron sov fortfarande, han låg med ansiktet vänt mot dörren och andades djupt. Han blev stående i dörren och bara tittade på Ron. Sen kom han på varför han hade gått dit från första början. Han vred på huvudet och fick snabbt syn på sin koffert. Den låg precis där han hade lämnat den. Han böjde sig tyst ner och tog upp den. Han slängde en blick på Ron, han hade nu börjat mumla i sömnen. Han hoppades att Ron kanske skulle säga hanns namn, men det kom aldrig upp. Faktum var att han knappt kunde urskilja ett enda ord ur det Ron mumlade. Men Ron såg inte ut att ha några trevliga drömmar. Tyst stängde han dörren bakom sig med ett obehagligt styng av saknad. Han gick tyst tillbaka till Ginnys rum.

När han väl var tillbaka så fann han att han var för trött för att orka gå upp och klä på sig. Så han tog helt enkelt av sig byxorna och kröp ner under täcket igen.

---

När han vaknade var rummet tomt. Han gäspade stort och sträckte på sig. Armarna knäckte obehagligt när han sträckte ut dem och hanns högra ben sov.

När han lyckats få på sig kläder så gick han ner till köket. Till hanns förvåning så stod fortfarande frukosten på bordet.

"Ät nu, Harry, du är redan på tok för mager." Sa Mrs Weasley som morgonhälsning när han kom ner.

"Ron har följt med Arthur någonstans, så han kommer inte tillbaka för än ikväll." La Mrs Weasley till sen. Han suckade och satte sig vid frukostbordet. Han tog för sig av brödet och la en skiva ost på sin smörgås. Långsamt tog han ett bett och började tugga. Det smakade lite konstigt och eftersom det var något slags fullkorn så fastnade några frön i hanns tänder. Han åt snabbt upp sin smörgås och tackade sedan för frukosten med en nickning. Han hade ingen aning om vad han skulle fördriva dagen med. Vädret var lika vackert som hanns humör var uppåt, så han hade ingen lust att gå ut. Morbror Vernon hade rivit sönder hanns böcker så han kunde inte göra sina läxor heller. Att han faktiskt kunde låna Rons böcker föll honom inte ens in. Han gick upp på Ginnys rum och la sig på sin säng. Den kändes konstig och obekväm, trots att den egentligen var mycket skön. Han reste sig upp, och utan att egentligen veta vart han var på väg så reste han sig upp och gick. När han tittade upp igen märkte han att han stod i dörren till Rons rum. Han gick fram och la sig på Rons säng. Den var redan obäddad så ingen skulle märka något, ändå kändes det som om han gjorde något brottsligt. Han la sig ner på Rons kudde och drog Rons täcke över sig. Han la armarna ovanpå täcket och stirrade upp i taket. Allvarligt, skulle han bara ge upp så lätt? Ge upp den ende han någonsin älskat, så lätt? Det kanske var som Ron sa, han kanske var för feg? Han kastade av sig täcket, nu hade han i alla fall något att göra i drygt tio minuter i alla fall.

När han flyttat över sin säng tillbaka till Rons rum och bäddat i ordning lite så gick han och hämtade sin koffert. Med en lite duns så släppte han ner den på Rons golv.

"Klart," tänkte han nöjt.

Okej, lite otroligt att Ginny fattade vad Harry menade, jag vet. Men tänk såhär, det är en trollkarlsvarld, och sen vet varken du eller jag hur Harrys gester exakt var.

Undrar du varför Bill och Charlie är hemma? Lägg ner det, jag vet inte, och du lär knappast få göra det. So lern to live with it. ; P

Haha, och du knaske märkte att Harry sov mycket där, klockan var alldeles för mycket för att skriva om något annat än sova när jag skrev det, det var därför det blev så. Hihi, sitter du oxå och gäspar när karaktärerna som du skrivet/läser om gör det? Det jag jag!

Skriv gärna en kommentar!