Kap. 19 En ny början

(När jag säger; Alla i familjen Weasley, och, hela familjen Weasley mm, så menar jag naturligt vis alla utom Percy)

En vecka hade gått sen hanns bråk med Ron, sen han kom till kråkboet. De hade inte bråkat mer, och även tagit några få pyttesmå myr steg i rätt riktning. När Mr Weasley och Ron hade kommit tillbaka och Ron sett att han hade flyttat tillbaka sin säng in till Rons rum så hade han bara noterat det, inte kommenterat det.

Första natten hade han inte kunnat somna utan bara legat och tittat på Ron. Andra natten hade gått lite bättre, och de kommande nätterna hade han somnat lika fort som Ron.

Nu låg han på sin säng och stirrade rakt upp i luften. Den här sommaren hade verkligen inte börjat med något annat än regn. Ron kom tillbaka till sitt rum från att ha varit någonstans, men brydde sig inte om att stänga dörren. Ron sjönk ner på sin säng och lutade sig mot väggen. De satt tysta i säkert fem minuter innan Ron tog till orda.

"Jag saknar din röst," sa Ron tyst. Han tittade bort mot Ron, och Ron slog snabbt ner blicken. Han öppnade munnen för att säga något, men till hanns förfäran så gick det inte.

"Jag saknar dig…" mumlade Ron, mer för sig själv än till någon annan. Det var ju han som skulle bli tvungen att göra det, så varför inte nu? Han rullade över på alla fyra och kravlade sig över till Rons säng. Han satte sig bredvid Ron och la sin hand över hanns. Rons öron blev lätt röda när han tittade från deras händer till hanns ansikte. Han fuktade snabbt läpparna och lutade sedan huvudet lite åt sidan. Ron såg både rädd och nervös ut men lutade sig ändå någon centimeter framåt.

"Bara som vän eller något mer?" Hanns röst var raspig och hes efter att ha stått oanvänd så länge. Men han var lättad över att det trots allt gick att prata. Nu var deras läppar bara någon centimeter ifrån varandra.

"Som… som… bara som…" Ron avslutade inte meningen, men strök med sin hand över hanns rygg.

"Vet du, Harry, vi kan väll bara vara vänner…" sa Ron tyst. Han nickade, sårad, men drog sig inte undan. Rons hand strök honom över ryggen. Hanns beröring var så mjuk så hanns hud knottrade sig. Sakta så lät Ron sina fingrar vandra upp för hanns rygg, för att vända uppe vid hanns axel. Han lutade sig fram och mötte Rons mjuka läppar. Ron öppnade långsamt sin mun och lät honom komma in. Kyssen var långsam och känslofull, och precis som i drömmen så kände han hur knuten som Ron omedvetet hade knutit om hanns stämband löstes upp.

"Jag älskar dig Ron, lämna mig aldrig igen." Viskade han tyst. Ron tittade chockat upp på honom.

"Gör du?" Frågade Ron. Han nickade.

"Jag älskar dig också." Suckade Ron och kramade om honom. Han kände sig liten under Rons omfamning, väldigt, väldigt liten. Men, för första gången sen Ron lämnat honom, kände han sig också älskad. Han la armarna om Rons midja igen och slöt ögonen mot hanns axel.

"Jag älskar dig, du har inte en aning om hur mycket jag älskar dig." Mumlade han i Rons öra. Ron tog tag i hanns axlar och sköt honom ifrån sig. Rons blåa ögon mötte hanns egna gröna. Sakta la Ron huvudet lite på sidan och mötte hanns läppar. Han lät sig läggas ner på Rons mjuka säng och möte försiktigt Rons kyss. Han suckade mjukt och lät sin hand leta sig ner till Rons midja. Plötsligt bröt steg den underbara tystnaden om dem. Snabbt intog de mer normala ställningar för en vanlig omgång pojkbrottning. Ron höjde sig snabbt över honom med hjälp av sina armar så det såg ut som om han tryckte ner honom mot madrassen, inte av den andledning det faktiskt var då. Trots att han viste att han inte borde så kunde han inte låta bli att titta på Rons vackra ansikte när Ron tittade bort mot dörren, som nu öppnades med en knackning. Han kände hur ganska pinsamma saker höll på att hända straks under hanns midja.

"Men herregud, han kysser dig inte ens, lite borde du väll kunna hålla dig!" Bannade han sig självGinny kom in med ett bistert ansiktsuttryck på sitt ansikte. Han undrade för en stund om hon skulle få veta om dem. Men när Ron lättat pustade ut och la sig över honom så rådde det inget tvivel om saken. Ron hade tydligen känt av hanns pinsamheter, för han kysste honom med ett snett leende och satte sig sedan i hanns knä för att dölja det.

"Vad bra, jag hade precis tänkt säga till er att ni borde ta ert förnuft till fånga, men nu verkar det som det inte behövs." Sa Ginny med ett leende, backade ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Ron tog tag i hanns armar och la dem om sin midja. Han höjde huvudet och kysste försiktigt Rons nacke, Ron suckade belåtet och böjde fram huvudet för att han skulle fortsätta. Försiktigt, försiktigt bet han lite i huden på Rons nacke. Ron slöt ögonen och fnissade till lite. När han inte sedan gjorde något mer så rullade Ron över och la huvudet på hanns axel. Han pussade Ron på kinden, Ron öppnade ögonen och tittade på honom.

"Jag tänkte inte åka hit först…" Sa han, han hade inte en aning om varför, det bara blev så. Leendet försvann från Rons ansikte.

"Inte?"

"Nej," svarade han enkelt och skakade på huvudet.

"Varför inte då?" Frågade Ron förundrat.

"Jag trodde att du hatade mig och aldrig ville se mig igen," svarade han sanningsenligt. Ron tittade medlidande på honom.

"Men jag ville inget hellre än att se dig, även fast jag inte erkände det för mig själv." Sa Ron tröstande.

"Det visste ju inte jag," sa han och ryckte på axlarna.

"Men vad fick dig att ändra dig då?" Frågade Ron tveksamt.

"Jaa, hur tror du att jag fick den här?" Frågade han och pekade på sitt öga som var täckt av en blåtira. Sen, för sent, så insåg han att Ron inte visste hur han hade fått den.

"Inte en aning," sa Ron oroligt.

"Äh, glöm det…" sa han avvärjande och vände bort ansiktet.

"Harry," sa Ron, tog tag i hanns haka och vände tillbaka hanns ansikte.

"Säg," sa Ron bestämt. Han skakade på huvudet och slog ner blicken.

"Harry," sa Ron varnande.

"Okej, okej! Min morbror slog mig! Nöjd nu?!" Gormade han upprört, egentligen visste han att han inte hade något rätt att skrika åt Ron. Men han kunde inte förneka att det kändes bättre efteråt. Han hade vetat hela tiden att Durslys var elaka, men han hade aldrig trott att morbror Vernon skulle slå honom.

"VA!?" Tjöt Ron förvånat och ställde sig så häftigt upp att han genast tappade balansen och ramlade ner på sängen igen. Han suckade tungt och nickade som bekräftelse.

"Vänta här, jag måste berätta det här för mamma." Sa Ron bestämt.

"Men snälla säg att jag inte vill göra någon stor grej av det," bad han.

"Harry det är redan en stor grej," invände Ron.

"Du förstår vad jag menar?" Sa han. Ron suckade.

"Ja, jag ska säga det till henne," sa han tungt och lämnade sen rummet och stängde dörren efter sig. Han satte sig längre in i Rons säng och lutade sig mot väggen. Varför hade han varit tvungen att försäga sig inför Ron? Han hörde Rons och Mrs Weasleys röster stiga upp genom golvet. Efter bara några sekunder så kände han hur hanns ögonlock började glida igen. Slött lyfte han sin arm och tittade på klockan, bara åtta. Fast å andra sidan så hade han inte sovit särskilt bra på väldigt länge. Han undrade snabbt om Ron skulle ha något emot om han lånade hanns säng lite snabbt. Men det skulle han säkert inte, så han tog av sig strumporna och glasögonen och la dem på golvet. Trött kröp han ner under Rons täcke och la huvudet på Rons kudde. Trettio sekunder senare så sov han.

Han var knappt vid medvetande när Ron kysste honom och viskade god natt i hanns öra. För att sen krypa ner under täcket bredvid honom. Somnade om gjorde han på mindre än fem sekunder.

De var bägge två för trötta för att undra över att dörren varit stängd när Ginny hade knackat, när Ron hade lämnat den öppen…

Opsi...

Och om du tycker att det låter som om ficen snart är slut... Ja, i sånna fall kan jag glädja dig med att vi bara är halvvägs! Stönar du nu och slår huvudet i bordet så tycker jag att du kan sluta läsa nu, ingen idé att plågasig själv... xD

Skriv en review är du snäll! ;D