Kap. 20 Oops…
När han vaknade igen så kändes det som om hanns huvud hade bytts ut mot en stor, tung sten under natten. Ron låg redan med öppna ögon och betraktade honom med ett leende. Han log tillbaka.
"Du anar inte hur mycket jag har saknat ditt leende," sa Ron.
"Kan man sakna ett leende?" Mumlade han till svar.
"Du skulle bara veta," flinade Ron. Han kröp närmre och kysste Ron.
"Mamma dödar oss om hon hittar oss såhär," sa Ron med ett leende.
"För dig, min älskade, så dör jag med en kyss." Citerade han ur en sen i Romeo och Julia, eller att han trodde i alla fall att den var där ifrån. Sen höll han på att göra som han sagt, för precis när han kysste Ron igen så smällde Mrs Weasley upp dörren utan minsta knackning. Men Ron var tackochlov snabb och tryckte ner hanns huvud under täcket.
"Var är Harry?" Frågade Mrs Weasley.
"Inte fan vet jag, kan du var snäll att gå ut nu, jag byter om!" Tjöt Ron och höll upp täcket över kroppen. Mrs Weasley mumlade något om att hon faktiskt hade en hel hög med pojkar och att hon minsann hade bytt blöja på dem alla innan hon tillslut stängde dörren. Han kröp fram under täcket igen.
"Tittut," sa han med ett leende.
"Hon tycker verkligen att du och Ginny ska bli ett par." Sa Ron sorgset.
"Tycker inte jag," sa han och la huvudet på Rons bröst.
"Och inte Ginny heller," La han till för säkerhetsskull. Ron log lite mot honom och strök honom över ryggen. Först då blev han medveten om att han hade somnat med kläder och vaknat utan.
"Ron," skrattade han.
"Vad?" Undrade Ron och höjde på ögonbrynen.
"Klädde du av mig?" Frågade han med ett flin. Ron blev röd om öronen.
"Mm, det såg inte särskit bekvämt ut," erkände Ron. Han skrattade åt Ron och skakade på huvudet. Han slöt ögonen igen.
"Är du fortfarande trött?" Frågade Ron förundrat. Han nickade.
"Då sover vi ett tag till då," sa Ron.
"Men om Mrs Weasley kommer igen och kollar till oss då?" Invände han, "då kan vi ju inte ligga i samma säng heller?" Sa han och slog upp ögonen. Ron vände sig om och drog fällsängen som han skulle han sovit i så den stod kant mot kant med Rons säng. Sen puttade han ner täcket och skrynklade till lakanet lite.
"Simsalabim…" sa Ron, och nu lät han också ganska trött.
"Jag älskar dig Ron," sa han med en suck.
"Jag älskar dig med," sa Ron och placerade en mjuk puss på hanns läppar. Han släppte ut en suck och kände hur tröttheten övermannade honom igen.
När han vaknade så låg Ron fortfarande och sov. Täcket hade glidit ner över Ron så det låg nere vis hanns midja. Han sträckte ut handen och rörde försiktigt vid Rons varma överkropp. Han följde synliga och osynliga linjer som sakta tog honom längre ner. Vid det här laget hade Ron vaknat, men det verkade som om Ron hade planer på att sova räv ett tag till så han lät honom hållas.
"Harry, du vet att jag är vaken va?" Frågade Ron plötsligt med ett leende.
"Jaa," svarade han sanningsenligt.
"Där ser man," mumlade Ron sömnigt.
"Jag drömde om dig, " sa Ron med ett leende sen.
"Verkligen?" Frågade han och Ron nickade.
"Brukar du drömma om mig?" Frågade Ron, och hade svårt att dölja sin förväntan.
"Jag gjorde det medan vi var ifrån varandra, men inatt sov jag så tungt så alla mina drömmar föll mig ur minnet så fort jag slog upp ögonen." Sa han med ett leende.
"Få höra då?" Bad Ron.
"Vad? Få höra vad?" Frågade han förvirrat.
"Om drömmarna såklart," sa Ron förväntansfullt.
"Jag tror inte du vill höra dem," sa han med en skeptisk min.
"Vill jag visst," sa Ron bestämt. Han skakade på huvudet.
"Men kom igen, annars skulle jag väll inte fråga?" Sa Ron och himlade med ögonen. Han suckade medgivande, och bestämde sig för att återge en av de drömmar han mindes med skrämmande tydlighet.
"Först står jag ensam på Quidditchplanen, sen börjar dimman som ligger över den dra ihop sig och bilda en kropp, din kropp. Du ler och sen går du fram och kysser mig. Sen plötsligt så får jag ett hårt slag i bakhuvudet och jag faller till marken. Ett slagträ bildar form i din hand ur dimman. Du säger: 'Du är så patetisk, inser du inte att det är omöjligt att älska dig? Du är så ful så det nästan är skrämmande. Ingen med förståndet i behov kan älska dig. Jag förstår varför Voldemort försökt döda dig.' Sen höjer du slagträet och slår mig i magen, ett av mina revben knäcks. Jag ber dig att sluta, då slår du mig i huvudet. Jag höjer armarna som skydd, men innan du hinner slå igen så vaknar jag." Avslutade han. Ron låg med blicken fäst på en punkt i taket med ett både plågat och skuldmedvetet ansiktsuttryck.
"Jag… jag är ledsen, men jag trodde att du inte ens saknade mig, att du ville bli av med mig, att du ville ha Ginny…" sa Ron tyst. Han visste inte vad han skulle svara.
"Varför kysste du henne egentligen?" Frågade Ron och tittade anklagande på honom.
"För att jag trodde att hon var du, jag kanske inte sa det, men hon hade druckit polyjuice-elixir." Sa han tyst och slog ner blicken.
"Du ljuger," konstaterade Ron rakt på sak. Han skakade på huvudet.
"Jag älskar bara dig Ron, ingen annan, jag trodde att du viste det?" Det sista sa han ganska retsamt.
"Ibland tror jag bara att det är för bra för att vara sant…" mumlade Ron och kysste honom. Han la handen på Rons axel och rullade så han låg över Ron. Han trevade ner över Rons varma överkropp medan han kysste honom. Plötsligt for dörren upp med en smäll. De flög ifrån varandra snabbare än vad han trodde var möjligt. Mrs Weasley stormade in i rummet, högröd i ansiktet av ilska.
"RONALD BILIUS WEASLEY!" Gormade hon, och Ron kunde skratta sig lycklig över att blickar inte var förmögna att döda.
"Jag förstår inte…! Hur kunde du…! Jag…! " Mrs Weasleys röst darrade av ilska.
"DU… Jag är inte klar med dig än…" morrade hon hotfullt åt Ron. Han hade aldrig sett Mrs Weasley så arg, och han hade ändå sett när hon skällde ut Fred och George efter att de hade gett Dudley en tungtänjarkola. Plötsligt så låg Mrs Weasleys armar beskyddande om honom.
"Lilla vännen, du kan inte må bra efter det där…" Hon blängde ilsket bort mot Ron.
"Gå nu bort till Bill så hjälper han dig. Du vet väll vart Bills rum ligger?" Frågade Mrs Weasley vänligt. Han var för förvånad för att kunna göra annat än nicka.
"Seså då, skynda dig nu bort till Bill så ska jag ta hand om Ron så länge." Ron vitnade i ansiktet vid hennes ord. Mrs Weasley puttade milt men bestämt ut honom ur rummet, och låste dörren efter honom. Som i trans gick han bort mot Bills rum. När hanns fötter nådde sitt mål sträckte hanns hand ut sig på eget bevåg och öppnade dörren. Bill satt på sin säng, som stod direkt till höger innanför dörren, så först så såg han honom inte. Men när han la märke till Bill så såg han att Bill satt ihopsjunken med huvudet i händerna.
"Vad har jag gjort?" Mumlade Bill för sig själv och skakade på huvudet, uppenbarligen hade inte Bill märkt att han kommit in än. Hanns mun öppnade sig.
"Ja, det skulle jag också gärna vilja veta" sa den. Bill tittade snabbt upp.
"Åh, jag är så ledsen, Harry, jag uttryckte mig på fel sätt! Och du vet hur mamma är? Hon tolkade allt på sitt eget vis. Förlåt, jag försade mig och hon tvingade det…" Rabblade Bill osammanhängande. Hanns hjärna hade nu klarnat tillräckligt för att kunna ta kontrollen över hanns kropp igen.
"Stopp, stopp, stopp!" Avbröt han Bill.
"Vad sjutton är det som händer?" Frågade han förvirrat.
"Jag såg er och…" Började Bill.
"Er? Vaddå, vilka såg du?" Frågade han, ännu mer förvirrad än förut.
"Er! Dig och Ron såklart! Och sen fällde jag någon dum kommentar om det inför mamma och hon tvingade det ur mig. Föråt Harry, jag menade inte att förstöra för er." Sa Bill ångerfullt. Harry svarade inte, han var för upptagen med att bli röd som en tomat i ansiktet.
"När… när såg du oss?" Hanns röst lät ansträngd och ljus när han pratade. Nu log Bill.
"När ni låg och kysstes i Rons säng, igår var det va?" Sa Bill och tog nu bort händerna från sitt ansikte. Han nickade slött, utan att riktigt veta åt vad.
"Ni var faktiskt riktigt söta tillsammans," sa Bill.
"Det var väldigt vad många det var som tyckte det." Tänkte han och himlade md ögonen.
"Öm… Så du tycker inte att vi är… typ äckliga eller något sånt?" Frågade han tveksamt.
"Nej, nej inte alls!" Utbrast Bill.
"Däremot skulle jag råda er att dölja er lite för omvärlden ett tag. Jag fick ju gå och stänga dörren om er! Du förstår, Charley är lite känslig mot sådant. Men jag vet inte, riktigt normalt är det väll inte, men Ron är min bror och jag har inget annat val än att acceptera hanns val. Dessutom gillar jag dig och tycker att alla ska ha rätt att vara tillsammans med den de älskar." Sa Bill.
"Fast jag gillar dig inte på samma sätt som Ron uppenbarligen gör då, utan mer som en polare. Eller nått." La Bill snabbt till.
"Det är synd bara att mamma har en mer gammaldags syn på saker och ting." Fortsatte han.
"Bill, du svamlar," sa han och fnissade lite åt Bill. Bill log ett ursäktande leende upp mot honom.
"Men du, jag måste ta hand om Mrs Weasley innan hon äter upp Ron." Sa han med ett skämtsamt leende. Bill visade honom ut med en gest mot dörren. Han nickade innan han gick ut som tack för pratstunden. För varje steg han närmade sig Rons dörr så höjdes rösterna högre. Han skyndade sig fram sista biten för att förkorta Rons lidande så mycket som möjligt. Han knackade hårt på dörren för att det skulle överrösta deras vrål. Han fick rejält ont i knogarna, men det funkade i alla fall för rösterna tystnade snabbt. Mrs Weasley öppnade dörren.
"Harry, lille vän, skulle det kunna vänta ett par minuter?" Han såg Ron över axeln på Mrs Weasley och Ron såg nästan gråtfärdig ut. Han skakade snabbt på huvudet. Mrs Weasley gav Ron en ilsken blick innan hon stängde dörren bakom sig.
"Vad är det vännen?" Frågade hon milt och log mot honom.
"Jag älskar Ron." Sa han rakt på sak. Mrs Weasley såg ställd ut i cirka en hundradels sekund.
"Du behöver inte försvara honom lilla vän, det han gjorde var fel och det vet han snart." Sa Mrs Weasley vänligt.
"Nej du förstår inte, jag älskar honom och jag är rädd att Ni förstör något mellan oss om Ni fortsätter skälla på honom." Sa han bedjande.
"Du behöver inte försvara honom lilla vän, det han gjorde var fel och det vet han snart." Upprepade Mrs Weasley vänligt.
"Men du förstår ju inte! Jag kysste honom, inte tvärt om!" Sa han trött.
"Du behöver inte försvara honom lilla vän, det han gjorde var fel och det vet han snart." Sa Mrs Weasley, men lät inte lika vänlig längre.
"Varför tror ingen på mig när jag säger att jag älskar honom?" Tänkte han irriterat.
"Kom här," bad han Mrs Weasley och drog med henne in till Ron igen. Utan att bry sig om Rons möjliga genans över att kyssa någon mitt framför ögonen på sin mamma så tog han tag om Rons ansikte och kysste honom. Ron tvekade i de första fem sekunderna innan han besvarade kyssen. Han lät sina händer glida ner för Rons hals tills de hängde över hanns axlar. Ron tryckte honom så nära intill sig att han var tvungen att sätta upp ena benet på sängen för att inte välta över Ron. När Rons kyss blev så djup så han inte kände sig hundraprocentigt lugn över alla sina kroppsdelar så var han tvungen att släppa Rons läppar. Ron avslutade deras kyss med en snabb puss och ett leende. Sen vände han sig om mot Mrs Weasley. Först stod Mrs Weasley bara och tittade chockat på dem, sen plötsligt föll hon till marken med slutna ögon. Hon hade svimmat! Tio sekunder senare så stod Bill i dörren med uppspärrade ögon.
"Jag hörde en duns! Vad är det som har hänt?" Frågade han med andan i halsen.
"Jag kysste Ron och då svimmade er mamma." Sa han sanningsenligt. Bill stirrade misstroget från honom till den medvetslösa Mrs Weasley på golvet. Sen började han skratta, liksom han själv och Ron.
"Ni behövde väll inte grovhångla mitt framför ögonen på henne!" Skrattade Bill och vek sig dubbel med händerna för magen. Han fick vänta tills han hade skrattat klart lite innan han svarade Bill.
"Jag berättade för henne, men hon trodde mig inte så vad skulle vi göra?" Fick han fram innan ett nytt skrattanfall kom över honom. Hela situationen var så absurd så det inte fanns mycket annat att göra.
"Oh, " suckade Bill, "nej, förmodligen inte. Men att få mamma att svimma tror jag inte ens Fred och George har lyckat med." Sa han när skrattanfallet hade lagt sig.
"Ska vi hjälpa mamma lite kanske?" Föreslog Ron med en gest mot Mrs Weasley som nu rörde sig lite.
"Ja, det kanske vore bra," Sa Bill och satte sig på huk bredvid Mrs Weasley.
"Mamma?" Sa han prövande och puttade lite på henne. Hon slog upp ögonen och satte sig upp med en snyftning och tittade mellan honom och Ron. Han tog snabbt bort handen från Rons axel och rodnade lite.
"Jag trodde att det skulle bli du och Ginny en vacker dag," sa Mrs Weasley och konstigt nog så fylldes hennes ögon med tårar.
"Du får inte tycka illa om mig, men det hoppades jag verkligen… Att du och hon…" Mrs Weasley snyftade till. Vid det här laget hade hanns leende ersatts med dåligt samvete, och för en obetänksam sekund så hade han nästan önskat att det var Ginny han älskade istället för Ron. Men så hade han sneglat på Ron och ångrat sig innan han hunnit utveckla tanken.
"Mrs Weasley jag är ledsen men jag älskar Ron, det gör jag verkligen…" sa han, och det sista var mer menat till Ron än till Mrs Weasley.
"Jag vet, men jag hoppades… Och när du sov hos Ginny en natt, jag trodde…" Mrs Weasley skakade på huvudet och ställde sig upp.
"Nej, jag måste få vara ifred… samla tankarna…" mumlade hon och lämnade rummet med tårfyllda ögon. Så fort Mrs Weasley stängt dörren efter sig så sjönk Ron ihop med skakande axlar. Det gjorde ont att se Ron så ledsen, men för ett ögonblick så viste han inte vad han skulle göra annat än att stå där. Sen insåg han att det knappast skulle hjälpa Ron, så han kröp upp och satte sig bredvid Ron.
"Hon är bara chockad Ron, det är allt." Sa han och la armarna om Ron. Ron skakade av sig hanns armar och kravlade bakåt så han satt i sin egen säng med ryggen lutad mot väggen.
"Du hörde inte allt vad hon sa till mig innan du kom!" Snyftade Ron uppgivet. Han visste inte vad som var värst; att bli avfärdad och påhoppad av Ron eller att se Ron så upplöst i tårar. Han närmade sig Ron igen i hopp om att Ron bara gjort som han gjort eftersom han var upprörd. Han la handen på Rons axel.
"Ron din mamma var bara förvånad, och Bill hade uttryckt sig fel, så hon visste inte vad hon skulle göra." Sa han, och blev osäker på om han försvarade Mrs Weasley eller tröstade Ron.
"Vet du vad hon sa innan du kom in!? Hon sa att jag förstörde Ginnys chanser hos dig!" Snyftade Ron. Han hade ingen aning om vad han skulle svara på det.
"Jag vet inte, det kanske är lika bra att vi bara är vänner…" suckade Ron och strök bort en tår från sin kind. Till en början tänkte han protestera, men han ändrade sig.
"Jag antar att jag inte kan hindra dig om det är vad du vill…" mumlade han tyst.
"Jag vet inte vad jag vill!" Utbrast Ron och slog ut med armarna.
"Jag vill inte göra mamma arg på mig, och jag vet inte vad jag vill med dig! Men just nu så tvingar mamma mig att välja mellan dig och henne!" Skrek Ron upprört, men avbröts titt som tätt av snyftningar.
"Och du är ju inte till mycket hjälp heller, du har ju inte ens några föräldrar!" Sa Ron i ett plötsligt påhopp mot honom. Orden träffade honom som ett slag mot ansiktet. Han drog häftigt in andan och försökte intala sig att Ron inte menade det. Men när Ron blängde surt på honom så var det svårt. Han harklade sig.
"Ron," sa han lågt och flyttade sig lite närmare Ron. Ron la plötsligt armarna om hanns hals och snyftade kraftigt mot hanns axel. Efter en sekunds tvekan så la han armarna om Rons midja och drog honom tätt intill sig.
"Sssh…" mumlade han tröstande i Rons öra.
"Förlåt, men jag hoppades verkligen att hon skulle förstå… jag trodde verkligen det… och nu när hon inte gjorde det så känns det som om ingen kan förstå," sa Ron och kröp upp i hanns knä.
"Hon fick bara reda på det på fel sätt, vi hade aldrig någon chans att förklara för henne och hon blev förvånad. Det var därför hon blev arg." Ron verkade godta hanns förklaring för han lugnade sig lite och la huvudet mot hanns bröst. Han tryckte till lite med armarna mot Ron och lutade sig med sidan mot väggen. De satt tysta en bra stund innan Ron bröt tystnaden. "Förlåt för vad jag sa," mumlade Ron.
"Vilket av det?" Frågade han och rynkade på ögonbrynen.
"Det där jag sa om att du inte var till mycket hjälp och… ja, det där jag sa om dina föräldrar…" mumlade Ron och tryckte sig närmre intill honom som om han var rädd för att han skulle putta bort honom.
"Nej det gör inget, det var så länge sedan de försvann, jag har kommit över det nu," sa han ner i Rons hår. Han ljög, han hade förlorat sina föräldrar. Det är inget man kommer över, eller en del kanske gjorde det, men han skulle inte göra det i första taget. Speciellt inte med tanke på var han hade fått bo istället, där han inte ens fått reda på hur hanns föräldrar verkligen dött eller fått möjlighet att prata om det. Han kysste försiktigt Ron på halsen.
"Du var visst till hjälp, du har alltid hjälp mig," mumlade Ron. Rons uppriktiga tacksamhet värmde.
"Tack," viskade han, så tyst att Ron knappt hörde.
"Det är väll jag som ska tacka," sa Ron med ett fniss.
"Det är möjligt, men det kändes bra att säga så," mumlade han med ett leende. Ron böjde upp ansiktet mot honom och fick en kyss. Rons varma läppar smakade salt av hanns tårar. Tröstande så smekte han Ron över ryggen medan han kysste honom. Ron suckade belåtet när deras läppar lämnade varandra.
"Jag…" började Ron, men ändrade sig, rodnade och slog ner blicken.
"Vad?" Frågade han och lyfte upp Rons ansikte.
"Jag älskar dig…" mumlade Ron tyst. Han kysste honom igen.
"Jag älskar dig med…" mumlade han till svar och la sin panna mot Rons. Plötsligt hördes tre mjuka knackningar på Rons dörr.
"Kom in," sa Ron utan att tänka sig för. Mrs Weasley klev över tröskeln och tittade osäkert på dem. Han gjorde en ansats att flytta ifrån Ron men Ron tog tag i hanns armar och höll honom kvar.
"Vad vill du?" Frågade Ron och darrade lätt på rösten.
"Be om ursäkt Ron," sa Mrs Weasley.
"Skulle du kunna lämna oss ifred bara för en sekund Harry?" Bad Mrs Weasley med en menande blick. Han hann inte mer en forma munnen till ett "javisst" innan Ron svarade åt honom.
"Han ska ingenstans," sa Ron tvärt. Mrs Weasley såg ut som om hon tänkte protestera men ändrade sig sedan med en nick.
"Självklart inte vännen," mumlade Mrs Weasley hastigt. Han kände hur Ron drog hanns armar hårdare omkring sig och borrade in sina naglar i hanns armar.
"Jo, som jag sa vill jag hemskt gärna be om ursäkt. Jag betedde mig verkligen inte bra mot dig och ångrar det." Sa hon, hon pratade långsamt och tydligt så Ron skulle höra allt vad hon sa.
"Gör det då," sa Ron.
"Va?" Frågade Mrs Weasley lika förvirrat som han kände sig.
"Be om ursäkt." Sa Ron och tittade utmanande på henne.
"Jaha… Jag ber om ursäkt för att jag sa saker jag inte menade och för att jag sårade dig Ron. Jag hoppas att du kan godta min ursäkt." Sa Mrs Weasley lika långsamt och tydligt som förut. Ron nickade långsamt.
"Hur… om det går bra att jag frågar… länge har ni…?" Frågade Mrs Weasley långsamt.
"Sen igår," svarade Ron sanningsenligt. Mrs Weasley höjde tvivlande på ögonbrynen.
"Fast allt började under jullovet," skyndade han sig att lägga till.
"Fast sen gjorde vi slut, och sen blev vi ihop igen, och sen gjorde vi slut igen…" Fortsatte Ron, "eller egentligen var det väll jag som gjorde slut och Harry som fixade ihop oss igen." Erkände Ron med en axelryckning. Sakta, sakta började det kännas som om det återgick till det lite mer normala. Han slängde en blick på Ron, förvånade såg han att Ron tittade på honom. Han blinkade förvånat ett par gånger och drog sig, av ren reflex, tillbaka någon centimeter. Ron lutade sig framåt och placerade en kyss på bara någon sekund på hanns läppar. Han tittade snabbt från Mrs Weasley till Ron, från Ron till Mrs Weasley. Till både hanns och uppenbarligen Rons förvåning så sken Mrs Weasley sakta upp i ett leende.
"Ni är så söta! Jag måste få ta ett kort!" Utbrast Mrs Weasley och försvann snabbt ut ur rummet.
"Har vi en kamera?" Frågade Ron förvirrat med hanns ögonbryn på god väg till nacken. Han ryckte på axlarna med en grimas.
"Uppenbarligen," sa han precis när Mrs Weasley dök upp igen.
"Åh, le nu mor kameran!" Sa Mrs Weasley och knäppte av ett kort. Blixten gick sönder med ett KRAS. Mrs Weasley tittade förvånat på kameran sen slängde hon den över axeln så den studsade mot väggen.
"Strunt samma, åh vad ni är söta!" Sa Mrs Weasley och sprang fram och kramade om dem. Plötsligt drog hon efter andan och släppte dem.
"Åh, men tänk på bröllopet! Vem, ska vara brud? Harry, tror du att du skulle klä i klänning?" Frågade Mrs Weasley med ett leende som var på gränsen till hysteriskt, men det var i alla fall uppriktigt. Han skakade förskräckt på huvudet.
"Mamma!" Skrattade Ron,
"Vi är bara sjutton, eller Harry är inte ens det, du behöver inte planera vårt bröllop!" Utbrast Ron med ett leende.
"Åh, nejvisst, förlåt… Men Ron, min gamla klänning skulle säkert passa fint till ditt hår, tror du inte det?" Frågade Mrs Weasley eftertänksamt.
"Nej, mamma!" Sa Ron skarpt.
"Du behöver inte planera vårt bröllop," upprepade Ron.
"Nej, vi vet inte ifall vi ens ska ha något!" La han till efter Ron. Leendet försvann från Rons ansikte.
"Asså, inte för att jag skulle ha något emot att typ gifta mig med dig eller så…" La han snabbt till. Ron rodnade och såg ner i marken.
"Men det känns ju onödigt att planera…" rabblade han på. Ron såg sårad ut igen.
"Jag menar, jag är inte ens sjutton än!" La han till. Ron rodnade igen och såg ner i marken. Nu kunde han inte hålla sig för skratt längre, hela situationen var ju helt absurd! Mrs Weasley verkade helt borta medan hon lämnade rummet, för hon rabblade hela tiden på om vad som skulle passa Rons hår bäst; skärt eller aprikos. Eller "kanske traditionell vit är bättre" som hon uttryckte sig. "Okej, nu är det helt klart, min mamma är helt konstig i huvudet!" Sa Ron förundrat när Mrs Weasley hade lämnat rummet.
"Ronald! Jag hörde det där!" Kom Mrs Weasleys varnande röst utifrån.
Ron fnissade till och skrek: "Som om jag skulle bry mig!" Tillbaka till Mrs Weasley. Han skrattade åt Ron kommentar, men avbröts av ett plötslig snurrande ljud från kameran ner på golvet. Han reste sig och gick förundrat fram till den. Till hanns förvåning hade en liten, fyrkantig bild kommit ur kameran. Han tog upp den och möttes av sitt eget och Rons leende ansikten från bilden. Han rodnade lite när han såg sig själv smygtitta lite på Ron när Ron tittade åt andra hållet. Plötsligt vände sig bild-Ron mot bild-honom, bild-han rodnade lite men slog inte bort blicken. Bild-Ron lutade sig fram och kysste honom.
"Vad är det?" Frågade Ron och fick honom att återvända till verkligheten med ett ryck.
"Nej, inget," svarade han avfärdande.
"Är det därför du står och flinar sådär gulligt då, eller?" Retades Ron. Han nickade skämtsamt till svar med en fånigt snorkig min på sitt ansikte. Ron flinade lite mot honom, sen reste han sig upp och ställde sig mittemot honom. Ron strök mjukt bort en hårslinga från hanns ansikte och mötte sedan hanns läppar. Han slöt ögonen och öppnade sin mun för Ron. När Ron tillslut släppte honom la han sin panna mot hanns.
"Vad tänkte jag på när jag lämnade dig för Lavender?" Frågade han sig själv och verkade lite besviken på sig själv. Han kysste Ron igen, betydligt djupare den här gången. När han lämnade Rons läppar stönade Ron motvilligt och behöll ögonen stängda.
"Tycker du fortfarande att jag kysser sämre än Lavender?" Frågade han. Ron såg förskräckt ut.
"Åh, Harry jag menade inte det där. Eller det gjorde jag visst men jag menar det inte längre. Eller jag vet inte, men… Du är väll inte arg på mig?" Frågade Ron och såg förtvivlad ut. Han skrattade åt Ron.
"Nej, nej inte alls! Men du svarade inte på min fråga." Sa han med ett leende.
"Jag gillar dig bäst, det har jag alltid gjort." Sa Ron bestämt. Han tittade skeptiskt på Ron.
"Äh, va jag än säger så kommer du bara att vränga på det, vi kan väll lägga ner det här ämnet nu?" Bad Ron och ryckte på axlarna med ett leende.
"Du är inte klok Ron," sa han mjukt och drog Ron intill sig.
Hahahahahahahahaha!!! Vilken bild jag får i huvudet! Harry i brudklänning! Med puffärmar och släp och klackskor och slöja!!! Haha
Okej, Mrs Welasey kanske inte beter sig riktigt normalt, men vuxna flippar oxå ur ibland...