Kap. 21 Mrs Weasleys orättvisa.
Till en början så hade Mrs Weasley varit trevlig mot dem, det där med bröllop och allt. Men det visade sig att det bara var skuldkänslor. Nu, nu hade hon bestämt sig för att Ron var på tok för ung för att hålla på med sådant som kyssar. De hade gått så långt att de inte ens fick vara själva tillsammans i ett rum längre. Mrs Weasley var som en vakande hök över dem. Hon sa aldrig till dem rakt ut men så fort de började närma sig det minsta så satte hon dem i arbete. Första gången det hade hänt så hade hon kört ut dem i trädgården för att kasta ut trädgårdstomtar. Då hade de helt enkelt fortsatt ute i trädgården, lutade mot ett träd. Mrs Weasley hade varit över dem på ett ögonblick och skarpt sagt till dem att de inte kunde sitta där ute och lata sig och att hon minsann behövde hjälp i köket.
Den dagen hade de tagit det ganska lättvindigt, och helt enkelt sparat allt till kvällen. Men när Mrs Weasley hade kommit på honom med att ge Ron en god natt puss så hade hon flyttat honom in till att sova inne på Bills rum. Eller, kanske lite mer än en god natt puss, men båda hade i alla fall haft kläder på sig och de hade stått upp. Lite händer på smått opassande ställen kanske, men inte värre än så.
De hade försökt få henne att förstå genom att prata med henne, men Mrs Weasley vägrade att lyssna och hade nu drivit det så långt att han nu inte hade varit ens i närheten av att kyssa Ron på två veckor.
Två veckor som höll på att driva honom till vansinne.
Han vände sig mot Bill där han låg under sitt täcke.
"Vad ska jag göra?" Frågade han och gav luft åt sina funderingar.
"Vi," rättade Bill.
"Och jag har inte en aning…" sa han och rynkade pannan medan han försökte komma på något.
"Jag ställde till det här så jag tänker inte bara lämna er åt att försöka lösa det själva…" fortsatte Bill frånvarande. Han vände tillbaka huvudet och stirrade upp i taket. De låg tysta i säkert fem minuter innan Bill öppnade munnen igen.
"Jag vet inte, det ända ja skulle kunna komma på är… Nej, glöm det var en dålig idé," sa Bill avvärjande
"Strunt samma om den är dålig det är det ända vi har," konstaterade han och tittade tålmodigt bort mot Bill. Men sanning och säga var han inte särskilt tålmodig. Två veckor och inte ens en kram, nu när de var ihop igen så hade han hoppats på att få vara nära Ron så ofta som de kunde. Bill ryckte på axlarna.
"Det ända jag kan komma på är att mamma, nej det här är verkligen dumt, men om hon såg oss, liksom ja, kyssas så kanske du skulle få flytta tillbaka till Ron, men det är naturligtvis inte säkert. Du kan ju lika gärna hamna inne hos Charley eller Ginny, men det var det ända jag kunde komma på." Sa Bill med en lätt rodnad på sina kinder.
"Skulle du göra det?" Frågade han tvivlande. Bill nickade.
"Självklart, det är mitt fel och jag ska göra allt för att ta er ur det." Sa Bill bestämt.
Mrs Weaslys steg hördes i trappan, att det var Mrs Weasleys hörde man på att Ron sa: "Nej, jag sover inte mamma" med irriterat tonfall.
"Nu?!" Frågade Bill skräckslaget.
"Ja, hade du tänkt vänta en vecka eller så du? Jag saknar redan Ron tillräckligt mycket." Sa han och ställde sig upp efter att ha kastat av sig täcket. Bill ställde sig lite tveksamt upp. Han skyndade sig att öppna dörren så Mrs Weasley förhoppningsvis skulle se dem. När han vände sig mot Bill igen så fylldes han ac den konstigaste känsla han någonsin upplevt. Eller det var inte en känsla, snarare upp emot tjugo. Skuld, genans, irritation och ett tiotal till, dessutom en underlig förväntan som han försökte pressa ner. Han hade ingen lust att ta första steget så han blängde uppmanande på Bill.
"Varför jag?" Väste Bill, lågt så inte Mrs Weasley skulle höra honom.
"För att du är äldst!" Väste han tillbaka. Mrs Weasley var nu bara någon meter från dörren. Bill gjorde några irriterade gester och suckade sedan trött. I Nästa sekund var han tätt tryckt mot Bills varma, muskulösa kropp. Han tyckte inte om att känna Bills stäva läppar mot sina, och inte heller Bills kropp passade honom alls så perfekt som Rons gjorde. Ändå tvingade han sig själv till att både öppna sin mun och lägga armarna om Bill. Trots att hela världen tycktes skrika åt honom att pressa samman sina läppar och använda sina armar till att putta bort Bill istället för att trycka honom närmre. Bill drog armen över hanns rygg och la handen på hanns bakhuvud. Bill kysste honom, djupare än va han tänkt sig. Utan att reflektera så besvarade han kyssen. Bill drog honom ytterligare intill sig, vilket tvingade honom att mer eller mindre hänga på Bill. När Mrs Weasley tillslut passerade förbi så tvingade han sig själv att slappna av, han öppnade ett öga och tittade bort mot dörröppningen. Mrs Weasley passerade dörröppningen, utan att titta in!
"Säng inte att vi måste göra om det?" Tänkte han förtvivlat. Bill gav upp ett stön som var så trovärdigt att han först trodde att han hade gjort det av sig själv. Men när Mrs Weaslys steg stannade så förstod han att det var för att fånga hennes uppmärksamhet. Mrs Weasley stannade upp i dörren och glodde storögt på dem. Han gjorde en ansatts att dra sig undan från Bill, men Bill tryckte in sina naglar i ryggen på honom.
"Inte än!" Var hanns budskap med det. Mrs Weasley tjöt till.
"Nu får det vara nog!" Skrek hon och stormade ner till köket. Bill avslutade kyssen med en mjuk puss. Han krånglade sig snabbt ur Bills omfamning, det kändes helt konstigt att kyssa en kille.
"Ron är en kille, pucko!" Skrek hanns hjärna åt honom.
"Ron är ingen kille, Ron är Ron!" Protesterade en annan del av hanns hjärna. Han sköt undan tankarna och torkade sig om munnen med sin pyjamas ärm.
"Det där verkade ju inte hjälpa…" suckade Bill trött. Han hoppades innerligt att Bill bara slickade sig om munnen för att fukta läpparna och inte något annat.
"Nej, och nu måste vi hoppas på att hon får en plötslig…" han avbröt chockat sig själv.
"Varför, varför, varför tänkte jag inte på det!" Utbrast han och slog sig själv i huvudet.
"Det där lär knappast hjälpa…" kommenterade Bill torrt.
"Kan du utföra en glömskeförtrollning?" Frågade han snabbt. Bill såg förolämpad ut.
"Självklart, men varför…" även Bill avbröt sig när han förstod vad Harry tänkte på.
"Du vill att jag ska förhäxa henne va?" Frågade han med ett illmarigt flin på läpparna. Han nickade.
"Jag är strax tillbaka," sa Bill snabbt och försvann ut ur rummet.
---
Han var i full färd med att packa ihop sin säng när Bill kom upp igen.
"Klar," förkunnade han glatt.
"Det var Precis så jag hann dra iväg mamma innan hon berättade för pappa," förklarade Bill och sjönk ner på sin säng.
"Tack," sa han tacksamt.
"Ingen orsak, det var ett rent nöje." Avfärdade Bill hanns tack. Och han var inte riktigt säker på om han tyckte om det sista.
"Öm… Tack i alla fall," sa han med lätt röda kinder och Bill ryckte på axlarna.
"Glöm inte att stänga dörren!" Ropade Bill efter honom när han kånkade iväg mot Rons rum med sin säng.
"Det här börjar kännas fånigt…" tänkte han när han tyst sköt upp dörren till Rons rum. Ron sov redan när han kom in. Han ställde snabbt ner sängen på golvet och la hastigt i ordning täcket och rättade hastigt till lakanet innan han försiktigt kröp ner bredvid Ron. Han la täcket över sig och log lite när han såg att Ron inte sov i mer än underkläder. Han kröp närmre Ron och försökte intala sig själv att han bara skulle sova. Men Rons varma kropp var för nära. Han böjde sig över Ron och kysste hanns mjuka läppar. Det var en helt annan upplevelse än med Bill, inte för att hade väntat sig något annat men skillnaden var så påtaglig. Halvvaken så besvarade Ron hanns kyss.
"Harry, mamma då?" Frågade Ron och slet sina läppar från hanns.
"Det problemet är löst, jag bad Bill lägga en glömskeförtrollning över henne och det gjorde han. Så nu är det löst som sagt," mumlade han och kysste Ron igen. Han lämnade snart Rons läppar och kysste hanns nacke.
"Ska vi verkligen göra det här nu?" Frågade Ron med ett leende på läpparna, men fortfarande med ögonen stängda.
"Varför inte?" Frågade han och kysste ner mot Rons bröst.
"Vill du då?" Frågade Ron osäkert, medan hanns hand smekte över hanns hår.
"Är himlen blå?" Svarade han retsamt.
"Du svarar med frågor, vet du det?" Frågade Ron och drog upp honom så de låg i jämnhöjd igen.
"Du med," gav han igen.
"Det är möjligt," svarade Ron och kysste honom igen. När de släppte varandra så började Ron snabbt knäppa upp knapparna på hanns pyjamasskjorta. Två sekunder senare låg den bredvid sängen på golvet. Han greps av en så otrolig lust att kyssa Ron igen att det var som om den trängde ut allt annat ut hanns hjärna. Han böjde sig fram mot Ron och slöt sina läppar om hanns, Ron öppnade omedelbar sin mun. Han trevade ner över Rons överkropp tills han nådde kanten på hanns boxershorts. Ron grep efter hanns hand och stoppade honom. Han lossade försiktigt sina läppar från hanns och tittade honom djupt in i ögonen. Han kände Rons varma andedräkt mot sin mun innan Ron tog till orda,
"Jag älskar dig," sa Ron. Han förmådde sig inte att svara utan kysste Ron igen. Återigen drog Ron sig undan.
"Nej, jag måste få veta, älskar du mig?" Frågade Ron och såg nervös ut. Han tittade tillbaka in i Rons varma, blåa ögon.
"Jag älskar dig Ron, jag älskar dig av hela mitt hjärta." Sa han mjukt och kysste sedan Ron igen. Ron släppte hanns hand igen, så han visste inte riktigt vart han skulle göra av den. Han la den på Rons axel. Rons smekte mjukt över hanns rygg tills han kom till kanten på hanns pyjamasbyxor.
"Kan du inte ta av dig de där?" Bad Ron. Han nickade och klättrade ur sängen. När han kröp ut under täcket så kunde känslan liknas med ett få en kalldusch, trotts värmen under dagen så var sommarnatten kall och Ron hade bara myggnät för sitt fönster. Han drog snabbt av sig pyjamasbyxorna och kröp sen ner i sängen bredvid Ron igen. Ron la täcket över honom och han kröp tätt intill Rons varma kropp. Ron la armarna om honom och han la pannan mot Rons bröst.
"Ibland gillar jag att vara kort," mumlade han med ett litet leende på läpparna.
"Du är väll inte så kort?" Protesterade Ron och strök honom över håret.
"Jämfört med dig så är jag det," mumlade han tyst.
"Ja, men det är de flesta," sa Ron och han hörde att Ron log. Han kysste Ron på den plats där hanns läppar råkade befinna sig; ungefär mittemellan Rons revben. Ron suckade av välbehag.
"Vad önskar du dig?" Frågade Ron plötsligt, efter en stunds tystnad.
"Va?" Mumlade han halvsovandes.
"I present, vad önskar du dig? Frågade Ron igen.
"Är det inte långt kvar till jul?" Frågade han förvirrat, för trött för att få sin hjärna att fungera. Ron skrattade.
"Jovisst, men din födelsedag är om mindre än en vecka." Flinade Ron.
"Va trevligt," mumlade han, innan han somnade och Rons röst blev ett luddigt töcken.
---
När han vaknade så låg han utan täcket över sig. Det dröjde någon minut innan han orkade vrida på huvudet. Han suckade när han såg att Ron hade rullat in sig som en kåldolme i sitt täcke. Han tog tag i en flik av täcket och rullade med viss möda ur Ron från sin puppa. Ron stönade irriterat. Han brydde sig inte utan la både täcket och Rons arm över sig. Han sträckte ut armen efter sin klocka. Efter en blick på den så såg han att den var tio, Mrs Weasley skulle komma och banka på Rons dörr om ungefär en halvtimme.
"Vad var klockan?" Sluddrade Ron.
"Sover inte du?" Frågade han med ett leende.
"Tackvare dig så gör jag inte det," muttrade Ron irriterat. Ron öppnade sakta sina ögon som var hoppklibbade av sömn.
"Ljust!" Klagade Ron och stängde snabbt ögonen igen.
"Morgon kallas det," retades han och puffade till Ron.
"Jag vill sova!" Envisades Ron.
"Klockan är redan tio." Invände han.
"Jasså nu passar det sig att svara," muttrade Ron.
"Äh, bort med dig så kan jag sova i en timme till," muttrade Ron och puttade ur honom ur sängen.
"Jasså här har vi inte bara vaknat på fel sida, utan även uppochner också." Fnös han åt Ron, lite sårad över att Ron var så ointresserad av honom.
"Vaknat? Jag somnade knappt, jag låg och glodde på dig halva natten." Mumlade Ron och drog täcket tätare om sig. Han mjuknade snabbt.
"Jaha, god natt igen då," fnissade han och kysste Ron.
"Öj, taskigt, kyssar har samma effekt på mig som på Törnrosa, nu kommer jag aldrig att kunna somna om." Knotade Ron, men öppnade ögonen med ett leende.
"Hur känner du till Törnrosa?" Frågade han förvånat.
"Det var den första mugglarbok pappa läste för mig, jag glömmer aldrig hur förvånad och irriterad jag var över att bilderna i boken inte rörde sig." Sa Ron med ett leende och en ihågkommande glimt i ögonen.
"Men det är väll mer en bok för tjejer?" Sa han och höjde på ett ögonbryn.
"Tror du pappa brydde sig?" Frågade Ron skeptiskt. Han ryckte på axlarna, och Ron kysste honom.
"Kanske dags att gå upp nu," sa Ron med ett leende.
"Förmodligen…" sa han och nickade. Han drog på sig sina jeans (jag vet att det förmodligen blir stekhett, men jag kan verkligen inte se Harry med kortbyxor på sig framför mig,) och ett linne. Ron hade valt ungefär likadana kläder själv, bara att Ron hade en röd T-shirt istället för ett svart linne och hanns jeans var en aning mörkare än Rons. Dessutom passade ju Rons kläder till skillnad från hanns. Dudleys gigantiska linne och jeans var omkring tio storlekar förstora, trots att Dudley hade varit tretton när han använt de kläderna senast. Ron granskade honom.
"Snyggt," Var Rons kommentar. Han log snabbt mot Ron och höjde ett frågande ögonbryn för att sedan rodna och titta ner i golvet. Ron gick fram och lyfte upp hanns haka, och kysste honom.
"Kom nu, jag villa ha frukost." Sa han och gick före honom ut ur rummet. Han tittade efter Ron, började vid hanns fötter och klättrade uppåt med blicken.
"Tänk att någon kan se så…" han avbröt sitt tänkande när han kom upp till Rons ansikte. Ron hade stannat och vänt sig om utan att han märkt det.
"Är det något fel?" Undrade Ron med höjda ögonbryn. Han kunde inte låta bli att le lite.
"Om det är något fel när allt känns rätt så är det väldigt fel nu," svarade han och gick ikapp Ron.
Okej, det där med kyssen och Bill vet jag var helt sjukt, men erkänn du gillade det!? Lite, lite, lite iaf? Äh, skit samma då, tråkmåns, nu står det iaf där och jag tyckte det var kul att skriva. : P
Det finns ju faktiskt mer än bara kysser i det här kapitlet som man kan kommentera...