Kap. 22 Happy Birthday To Me!
Dagarna gick och flöt ihop till en lycklig röra. Och plötsligt var det dags för hanns födelsedag.
Han vaknade med ett irriterat stön. Ron låg platt på mage och snarkade högljutt. Han stönade igen och klippte till den ringande väckarklockan. Den for i golvet och tystnade tvärt. Som hämnd för att Ron hade ställt väckarklockan som väckt honom, men inte Ron själv så klippte han till även Ron.
"Aah!" Knotade Ron och rullade över på rygg. Och började snarka igen. Han la sig på rygg bredvid Ron och armbågade honom sedan i magen. Återigen stönade Ron till, men vaknade sen.
"Gomorron…" mumlade Ron och kysste honom. Mot sin vilja så mjuknade han.
"Var du tvungen att ställa klockan på halv sju?" Frågade han med ett snett leende. Ron verkade inte fatta vad han pratade om, för han tittade bara konstigt på honom. Sen spärrade han upp ögonen, och slog sig själv i huvudet.
"Fan!" Svor han.
"Jaja, grattis på födelsedagen då," sa Ron och suckade åt sig själv. Han höjde förvånat på ögonbrynen.
"Ställde du klockan på halv sju bara för att jag fyller år?" Frågade han misstroget.
"Nja, den där klockan går fel så klockan är egentligen bara kvart i sex…" mumlade Ron och kliade sig vid ögat. Harry, som hade satt sig upp för att kunna blänga på Ron bättre, sjönk ihop mot kuddarna.
"Varför, varför, varför var du tvungen att ställa klockan på ringning?" Frågade han med en suck.
"Jag ville bara överraska dig ju," försvarade sig Ron.
"Kunde du inte gjort det vid typ tio?" Frågade han med en gäspning.
"Nej, för då hade du varit vaken," protesterade Ron.
"Jaja, strunt samma, du kan få överraska mig när jag vaknar igen sen." Sa han och la armarna och Rons midja.
"Jag antar det." Sa Ron och strök honom över ryggen.
"Vad var överraskningen?" Frågade han. Ron skrattade.
"Säger jag det nu så blir det ju ingen överraskning!" Protesterade Ron med ett brett leende på läpparna.
"Nähä," mumlade han samtidigt som han gäspade stort. Innan han hann stänga munnen helt så la Ron sina läppar mot hanns och kysste honom. Efter vad som kändes som en alldeles underbar evighet så släppte Ron hanns läppar. Han mötte Rons varma blick och Ron log.
"Vänta två sekunder," bad Ron och försvann under sängen. Förvånat tittade han på nedre delen av Rons kropp, som fortfarande låg kvar i sängen.
"Men va… fan…" svor Ron och försvann hela han under sängen. Han höjde förvånat på ögonbrynen, och Ron bökade på under sängen.
"Ron? Behöver du hjälp?" Frågade han rakt ut i luften och satte sig upp.
"Nej, det går… JAJ!" Utbrast Ron när han tydligen hittade vad han sökt efter och dessutom slog i sitt huvud.
"Ron, är du okej?" Frågade han osäkert.
"Jodå," sa Ron och kravlade fram under sängen.
"Kan du blunda lite bara?" Bad Ron.
"Varför då?" Frågade han förvånat, men slöt ögonen. Han kände hur Ron satte sig på sängen bredvid honom.
"Jo, alltså, jag har en lite present som, tja, kanske inte är så bra att ge dig när de andra, liksom, ser…" sa Ron generat. Han öppnade ögonen. Ron sträckte tveksamt fram en blodröd ros mot honom. Han tog emot den med lätt skakande fingrar. Han tittade från Ron till rosen i sin hand. Den var utslagen till det yttersta, bara några få dagar från sin död. Men otroligt vacker.
"Ja, alltså det är ju inte mycket eller så, den är utifrån trädgården… men…" Han avbröt Ron med en kyss.
"Tack," avbröt han Ron. Ron rodnade och slog ner blicken.
"Det är inte mycket, men jag hoppas att du gillar den…" mumlade Ron och drog nervöst handen genom håret.
"Jag gillar den Ron," sa han och log mot Ron. Ron tittade snabbt upp, med såväl röda öron som kinder.
"Säkert?" Frågade Ron.
"Säkert," försäkrade han. Ron släppte ut ett andetag och släppte ner axlarna. Han tittade ner på rosen igen, och långsamt rann leendet av hanns ansikte.
"Är… är det något fel?" Frågade Ron osäkert.
"Nej, eller… jag vet inte…" svarade han avvaktande.
"Vad är det?" Frågade Ron osäkert.
"När jag var yngre, fem närmare bestämt, så kom faster Marge på besök på min födelsedag. Självklart hade det inte något samband med att jag fyllde år, men hon kom i alla fall. Och hon hade med sig min morbrors fasters barnabarns kusin, eller något liknande. Hursomhälst en avlägsen släkting, en liten tjej som var lika gammal som mig. Hon… hon hade plockat en blomma åt mig, visserligen bara en maskros från dikeskanten, men det var ändå den första riktiga födelsedags present jag fått. Jag fick behålla den i bara någon minut, sen tog min moster den och slängde ut de genom fönstret." Sa han med en axelryckning.
"Öm… jag kanske är dum, men jag fattar inte poängen," sa Ron tveksamt.
"Inte jag heller, men jag kom bara att tänka på det." Sa han och tittade upp på Ron. Till hanns förvåning så flinade Ron mot honom.
"Du gillade henne," konstaterade Ron.
"Det gjorde jag inte alls det!" Sa han och rodnade, han lät mer brydd än vad han hade tänkt sig.
"Du gillade henne," upprepade Ron.
"Ron, jag var fem!" Protesterade han.
"Så du erkänner att du gillade henne!" Sa Ron förtjust.
"Okej, okej jag gillade henne, men jag blev ändå tvungen att komma över henne snabbt." Erkände han.
"Vaddå, blev du påkommen med ett ha ett foto av henne under din kudde eller?" Retades Ron. Han gav Ron en kylig blick.
"Nej, hon och resten av hennes familj brann inne när deras hus brann upp två veckor efter att jag träffat henne," Sa han argt.
"Brann inne, det betyder att…" började Ron sakta.
"Att de dog, ja!" Fräste han irriterat åt Ron. Egentligen hade han väll inte så stor rätt att fräsa åt Ron, men han hade kommit åt en öm tå. Och dessutom trampat på den flera gånger.
"Förlåt, jag visste inte…" mumlade Ron skamset och hängde lite med huvudet.
"Nej, du gjorde väll inte det…" suckade han uppgivet.
"Men herregud, Ron, har du hört talas om finkänslighet?" Frågade han och himlade med ögonen.
"Hört talas om, ja, bemästrat, nej," sa Ron med ett ursäktande leende.
"Jag märker det," sa han och fnissade lite.
"Men hur såg hon ut då?" Frågade Ron nyfiket.
"Va?" Frågade han förvirrat.
"Hur såg hon ut? Din tjej, alltså," frågade Ron med ett flin.
"Ron, du är helt hopplös," suckade han och la sig ner igen, med Rons ros fortfarande i sin hand.
"Nej då, mina ben fungerar både till att gå och hoppa på men vill du inte prata om det så är det okej." Sa Ron med en axelryckning och la sig bredvid honom. Han suckade uppgivet.
"Hon var rödhårig, smal och lång," sa han trött.
"Din smak har inte förändrats mycket." Kommenterade Ron.
"Håll klaffen!" Suckade han och la sig med ryggen mot Ron.
"Äh, kom igen jag vet att du bara är trött," sa Ron och la armen om hanns midja.
"Ja, och vems fel kan det vara?" Frågade han med låtsad nyfikenhet.
"Kan det vara mitt tror du?" Retades Ron och kysste hanns nacke. Han stönade, halvt av irritation, halvt av njutning.
"Ron, lägg av, jag försöker vara sur på dig här!" Protesterade han och böjde bak huvudet så inte Ron skulle komma åt hanns nacke.
"Och om inte jag vill att du ska vara sur på mig då?" Frågade Ron.
"Då har du problem," konstaterade han. Ron kysste honom.
"Eller så är det kanske jag som har problem," suckade han. La sig sedan över Ron och kysste honom. Plötsligt knackade det på dörren. Han rullade snabbt över Ron och la sig i sin egen säng. Dörren slogs upp och hela Weasley familjen paraderade in, sjungandes på "ja må han leva!" Utom Ginny då som vinglade in med håret på ända och halvslutna ögon.
"Ja visst ska han leva, javisst ska han leva, javisst ska han leva ut i hundrade år!"
"Flytt på dig nu Harry, du kan ta Rons säng, jag vill sova!" Muttrade Ginny och puttade ur honom ur hanns säng och över till Rons. Eftersom han bara hade underkläder på sig så kröp han snabbt under Rons täcke eftersom Ginny hade ockuperat hanns.
"Va gör ni här såhär tidigt, klockan är väll knappt sju?" Frågade han.
"Det skulle jag också vilja veta!" Kom det från Ginny som låg i hanns säng under hanns täcke.
"Ginny, du är ohövlig! Ställ dig upp nu!" Sa Mrs Weasley barskt till Ginny.
"Orka!" Suckade Ginny tillbaka. Det här var i särklass den underligaste födelsedagen han hade varit med om.
"Du håller i en ros, vart fick du den ifrån?" Hördes Freds röst bakifrån folkmassan. Fred och George trängde sig fram genom muren av Weasleys och gjorde sig synliga.
"Fred, George, vad gör ni här?" Frågade han förvirrat.
"Vi hade tänkt fira jul!" Svarade George retsamt.
"Ha, ha," suckade han och drog handen genom sitt, förmodligen, redan rufsiga hår.
"Men vem är rosen ifrån då?" Frågade Fred igen.
"Öm…" började han avvikande.
"Men kom igen, killar, han kanske vill hålla sin hemlige beundrare just hemlig!" Protesterade Bill och blinkade åt honom.
"Grattis Harry!" Sa Mr Weasley och la ett paket på hanns mage.
"Öm… tack," sa han förvirrat.
"Vasse go!" Mumlade Ginny och drog täcket över huvudet.
"Och du! Den här kanske du minns?" Frågade Charley och kastade till honom en läder pung.
"En… påse?" Frågade han förvirrat när den landade på Rons täcke.
"Jag brukar, liksom, inte lägga påsar på minnet," ursäktade han sig.
"Det är inte pungen du ska minnas, det är innehållet!" Utbrast Charley med ett flin.
"Okej…" sa han tveksamt och drog upp en arm underifrån täcket. Han öppnade försiktigt den lilla påsen och stack ner handen. Vassa tänder grep omedelbart tag om hanns finger. Med ett utrop av förskräckelse på drog han snabbt upp handen. En liten svart drake dinglade från hanns hand, med ett säkert grepp om hanns finger. Det var miniatyrmodellen av den ungerska taggsvansen han hade slagits mot i turneringen i magisk trekamp. Han såg hur magen på den lilla draken spändes ut. Han drog snabbt bort draken från sitt finger, och i nästa sekund sprutade den lilla draken ut en mycket liten, men säkert också mycket varm, boll av eld. Draken fällde ut sina vingar och landade mjukt på Rons säng, och eftersom den landade på kanten av sängen så tryckte han sig mot Ron för att undkomma eldstrålen. I sin "flykt" från draken så satte han bak händerna för att kunna kravla snabbare. Och tyvärr så satte han ner handen på Ron, på lite fel ställe på Ron… Både han och Ron rodnade snabbt, men tackochlov så valde draken just då att spy ut lite mer eld och krossa Rons fönsterruta (det fönster som var stängt då, inte det med myggnät för) och flyga iväg.
"Jaha, det var den draken det…" muttrade Charley och ryckte på axlarna.
"Ja, men om ni frågar mig så var det nog bäst så," sa Mrs Weasley och lagade sen fönstret med en viftning på sin stav.
"Men nu var det ingen som frågade dig mamma," sa Fred och satte sig på kanten av hanns säng, som Ginny nu låg och sov i.
"Ha den äran Harry, det här är från Mig och Fred." Jaha, det var tydligen George som hade satt sig på sängkanten. Ron drog ner honom till liggande igen.
"Harry, din hand… ta bort din hand…" fnissade han i örat på honom. Han rodnade och tog snabbt bort sin hand från Rons mer privata delar. Övriga familjen Weasley tittade nyfiket ner på dem, utom Ginny då som sov, i tydlig förväntan över att få reda på vad de viskat om.
"Glöm det," sa Ron med en suck.
"Någon borde verkligen ta och öppna fönstret…" muttrade plötsligt Ginny, som tydligen inte alls sov.
"Varför då?" Frågande Mr Weasley förvånat.
"För att annars kommer Errol…" En studsande fjong avbröt plötsligt Ginny, snart åtföljd av ljudet av grenar som knäcktes och något ganska tungt som brakade ner i marken.
"… Att krocka…" fortsatte Ginny trött.
"Jag är förvånad över att inte den ugglan har fått hjärnskakning än," sa Mrs Weasley och skakade uppgivet på huvudet.
"Jag går ut och hämtar honom, det är säkert till dig Harry," sa Mrs Weasley och lämnade rummet.
"Ni kan också gå, så får vi klä på oss." Sa Ron och knyckte med huvudet mot dörren.
"Jaha, ska vi inte ens få se när Harry öppnar presenten?" Undrade Fred… George stött.
"Jovisst, jag kan öppna den vid frukosten, men nu skulle jag vilja klä på mig." Sa han ursäktande.
"Jaja, som du vill…" Sa Fred eller George och ställde sig upp.
"Vill du att jag ska ta med mig paketen ner?" Frågade Bill.
"Åh, öm, jatack…" sa han och rodnade lite. Gud, han skulle aldrig kunna se Bill i ögonen igen. Charley drog upp Ginny på fötter och de lämnade honom och Ron själva. Bill, som var sist, stängde dörren efter sig. Ron började skratta.
"Hjälp, jag trodde aldrig att du skulle släppa!" Skrattade Ron. Han kände hur ansiktet hettade värre än på länge. "
Jag var inte medveten om det, den där dumma draken sprutade ju eld!" Sa han generat. Ron låtsades inte om honom.
"Så ivrig visste jag inte att du var!" Skrattade Ron.
"Det är jag inte heller, men…" han avbröt sig när han inte kunde komma på någon ursäkt. Ron lugnade ner sig lite och log varmt mot honom.
"Vi kan ju alltid fortsätta, senare?" Föreslog Ron och kysste honom. Han log mot Ron och drog sen på sig sina jeans. Ron skrattade lite och drog sen en tröja över huvudet.
Fem minuter senare gick de ner till frukosten. De två paketen han hade fått av familjen Weasley och Fred och George gjorde frukosten sällskap på bordet. Han satte sig vid bordet bredvid Ron.
"Kom igen nu öppna dem!" Manade Bill och log brett mot honom. Han log svagt tillbaka och tog upp presenten från Fred och George och skakade den. Det skramlade lite och han drog av snöret. Fred och George flinade mot varandra och tittade sedan förväntansfullt på honom. Han hade nu fått av pappret, och en låda stod nu på bordet. Han tog av locket. Han lutade sig fram och tittade ner i lådan. Någonting rosa kom flygande mot hanns ansikte och han drog sig undan så snabbt att stolen tippade bakåt och landade på golvet med ett ljudligt brak. Han låg som en sköldpadda på rygg och stirrade förskräckt på det som hade poppat ur lådan; Umbridges huvud på en magisk fjäder så den hoppade ur lådan på vem som än råkade öppna den. Försedd med rosa, sliskig hatt och allt. Fred och George gapskrattade och Umbridges fuskhuvud guppade upp och ner på sin stålfjäder. Lätt chockad lät han Ron hjälpa honom upp på fötter.
"Det där var inte kul!" Sa Mrs Weasley och hötte med fingret åt Weasley tvillingarna.
"Han kunde ha fått allvarliga hjärnskador!" Skällde Mrs Weasley argt, men den bistra minen sprack av att hon inte kunde hålla tillbaka ett leende.
"Mrs Weasly det är okej, jag mår bra," lugnade han Mrs Weasly. "Hanns min!" Skrattade Fred och höll sig för magen. George nickade medhållande, men skrattade så mycket så han inte fick fram något ljud. Mr Weasley skrockade roat.
"Det verkar som ni har allvarliga hjärnskador!" Fräste Mrs Weasley åt Weasley tvillingarna. Mr Weasley tystnade snabbt.
"Harry, ska du inte ta och öppna present från oss? Den kommer inte att skada dig," sa Mrs Weasley vänligt.
"Nej, den kommer bara att hoppa upp och bita dig i näsan!" Skrattade Fred. Mrs Weasley kastade en arg blick på honom.
"Självklart kommer den inte att göra det," sa Mrs Weasley vänligt. Han log mot henne och drog i rosetten på paketet så den gick upp. Pappret, som tydligen bara hade hållits fast av snöret, föll av paketet. Även i denna var det en låda om själva presenten. Han tog av locket och tittade med stor försiktighet ner i även den här lådan. Av ren reflex så lutade han sig snabbt tillbaka innan han ens hunnit se van som fanns inuti. När inget attackerade så kikade han försiktigt ner lådan igen. Två böcker låg i lådan. Han tog upp den översta.
"Quidditch genom tiderna," läste han på omslaget. Han log mot familjen Weasley och la boken åt sidan för att kunna ta upp den andra boken. Ron trampade honom varnande på tån. Han försökte låssas som om inget hade hänt, men samtidigt visa Ron att han hade förstått att Ron ville att han skulle vara försiktig. Det lyckades ganska bra. Han tog upp boken.
"Knep för sökare" stod det i glänsande röda bokstäver på omslaget av boken. Han vandrade med blicken över omslaget, tills han fick syn på författarens namn. Han blev så förvånad att han höll på att tappa boken i golvet. En bok av Gyllenroy Lockman. Lockman och Quidditch var inte den bästa kombinationen han kunde tänka sig, faktum var att det var nog en av de sämsta han kunde tänka sig.
"Det är… öm… Lockman som har skrivit den här…" sa han och höll upp boken så alla kunde se den.
"Självklart, han är en mycket duktig sökare själv, precis som du hjärtat mitt." Sa Mrs Weasley och log brett mot honom, det var tydligt att det var hon som hade valt boken.
"Om han nu är en sökare så borde han ta och söka upp sitt förstånd, jag visste inte ens att han kunde skriva?" Sa Ron irriterat.
"Han skrev den här innan han tappade sitt förstånd, titta här." Sa han och pekade på årtalet. Ron tittade.
"Jaja, få höra lite ur boken då?" Sa Ron och la skeptisk armarna i kors. Han rynkade på näsan åt boken, för nu hade Lockman själv återvänt till det innan svarta bokomslaget. Han tittade bedjande på Ron, men Ron gjorde en gest åt honom att sätta igång. Han tittade bort mot Mrs Weasley som satt sig ner med förväntansfull min. Han harklade sig och öppnade boken.
"Hur man fångar klanten," läste han rubriken.
"Klanten?" Sa Fred förvånat.
"Sen när heter kvicken klanten?" Fortsatte George förbryllat. Mrs Weasley hyschade dem snabbt.
"Fortsätt, vännen min," sa hon otåligt till honom.
"Klanten, är som ni alla vet, är den guldskimrande boll som sökaren har i uppgift att fånga. Till hjälp har sökaren ett slagträ. Slagträet är till för att slå bort anfallande spelare som flyger mot sökaren, samt att slå luften ur klanten. När sökaren har slagigt luften ur klanten fem gånger är det de andra spelarnas tur att spela. Ett lag består av: Två vaktare vars uppdrag är att göra mål på det motsatta laget. Fyra slagmän som har som uppgift att slå bort klanten från det egna målet, och slutligen fem jagare som har i uppgift att jaga bort fientliga åskådare och…" han tystnade när han såg vad mer jagarna hade för uppgift. Ginny, Ron, Fred och George låg och vred sig på golvet av skratt. Bill, Charley och Arthur stod med skakande axlar och försökte hålla tillbaka sina skratt. Mrs Weasleys leende, däremot, var minst sagt borttorkat från hennes ansikte.
"Harry!" Skrattade Ron.
"Jag måste få låna den där boken av dig…!" Ron vred sig och la sig på mage och bankade med händerna i golvet för att få utlopp för sitt skratt.
"Är du säker på att han skrev den där innan han förlorade förståndet?" Skrattade Fred, eller George. Han rodnade lite och slog igen boken, rädd att verka otacksam. Mrs Weasley harklade sig besvärat.
"Jo, jag hittade Errol förut också, han hade med sig ett brev till dig Harry, eller jag tror att det var till dig men det står ingen adress…" sa Mrs Weasley, pinsamt ivrig att byta ämne, och räckte honom ett ihoprullat brev. Han öppnade det snabbt, och läste det på mindre än en sekund.
Jag kommer 1 augusti.
Det var allt som stod. Han kramade ihop den lilla pappersbiten till en boll och stoppade den i fickan. Han försökte att inte se bekymrad ut när han tittade upp från sitt brev. Alla medlemmar av familjen Weasley tittade förväntansfullt på honom för att han skulle läsa upp brevet.
"En födelsedagshälsning från Dobby," ljög han snabbt. För snabbt. Om det skulle komma någon så borde han väll berätta det för familjen Weasley. Först nu märkte han att Ron försökte fånga hanns uppmärksamhet. Han tittade förvånat på Ron och Ron blängde menande på lådan som böckerna hade legat i. En liten pappersboll låg i botten på lådan. Även den stoppade han diskret i fickan, men den här utan att läsa den först. Ron suckade lättat.
"Öm… jag är ganska hungrig, är det något jag kan hjälpa till med när det gäller frukosten?" Frågade han för att försöka släta över Rons allt för tydliga suck. Hanns mage valde precis då ett mycket bra tillfälle att kurra, för den kav ifrån sig ett knorrande ljud som underströk hanns ord.
"Inte alls vännen, den är redan klar! Se nu till att du äter ordentligt, om jag skickar iväg dig sådär till Hogwarts så kommer Dumbledore flå mig levande i tron att jag inte gett dig mat!" Sa Mrs Weasley och ställde sig upp, tydligen för att hämta en hög med stekta ägg.
"Hugg in," sa hon och gjorde en gest mot frukostbordet. Han tog för sig av det rostade brödet, bredde smör på sin smörgås och la ett av de stekta äggen på.
"Ursäkta mig," sa han och reste sig upp, "jag måste bara…" han gjorde en gest i riktning mot toan. Mrs Weasley nickade och han gick mot badrummet. Han låste dörren om sig och halv lutad mot handfatet så fiskade han upp lapparna från sin ficka. Han vecklade ut den första och fann att det var lappen från Ron.
Jag vill gärna ha dig för mig själv ikväll.
Vad sägs om en kvällspromenad?
Älskar dig…
Han log brett för sig själv och läste Rons lapp igen. En kvällspromenad skulle inte vara fel. Speciellt inte om det innebar att han skulle få vara ensam med Ron. Men han behövde få prata med Ron innan ikväll. Så snart som möjligt.
Han hade tillslut lyckats få Ron för sig själv efter middagen. Han putade in Ron i Rons rum och låste dörren bakom dem. Ron satte sig på hanns fällsäng och han kysste Ron innan han satte sig ner. Han drog fram bägge lapparna och vecklade upp den ena, det var Rons den skulle han inte ha… nu. Han vecklade upp den andra, medlandet utan avsändare.
"Kolla här!" Sa han och la fram lappen. Han betraktade den själv i någon sekund. Handstilen var bekant. Men det gjorde inte saken lättare. Han hade sett Snapes handstil när han skrev "K" på hanns uppsatser. Han hade sett McGonagalls handstil när hon satte "Ö" på hanns prov. Han hade sett Lucius Malfoys handstil på papper han lämnat över till trolldomsministern. Han hade till och med sett Voldemorts handstil i Tom Dolders dagbok. Alla handstilar kunde likas vid den här. Han tittade upp på Ron. Till hanns förvåning så hade Ron inte ens tagit blicken från honom för att titta på brevet utan tittade fortfarande på honom.
"Vad är det?" Frågade han oroligt.
"Inget, du är så vacker bara…" svarade Ron, log och rodnade samtidigt. Han suckade uppgivet, men log mot Ron.
"Ron vi skulle väl fokusera på brevet nu?" Frågade han med ett snett leende och lätt röda kinder. Ron slängde en hastig blick på brevet.
"Kommer Hermione? Synd, då får jag inte ha dig för mig själv…" sa Ron skämtsamt och tittade sen upp på honom igen.
"Hermione?" Frågade han förvånat.
"Ja, nu har jag sett brevet, kan jag få fokusera på dig nu?" Frågade Ron med ett brett leende.
Självklart var det Hermione, vem skulle annars använda Errol?"
"Varför inte?" Sa han och lät Ron kyssa honom. Ron la honom ner och halv lade sig sen över honom. Han slöt ögonen när Rons hand letade sig in under hanns tröja. Likt en katts kropp så följde han Rons handrörelser. Han la armarna om Rons midja och tryckte honom tätt intill sig. Ron log mot hanns läppar, men släppte dem inte. Han kände hur Rons hand gled ner över hanns överkropp och under kanten på hanns byxor. Han fick nästen slita sina läppar från Rons.
"Ron… inte nu, snälla, inte nu…" stönade han bedjande. Ron skrattade mjukt och kramade till lite om hanns mer intima delar. Han drog efter andan och slöt ögonen igen.
"Som du vill, jag går före ner," sa Ron, låste upp dörren, öppnade den, gick ut och stängde dörren efter sig. Hur kunde Ron bara gå iväg efter något sådant? Själv kände han det som han inte skulle kunna röra på sig på ett år! Hela han ville ropa tillbaka Ron, utom hanns förnuft som sa honom att de kunde bli upptäckta om han gjorde det. Men en liten stund till skulle väll inte skada?
"Ron, kan du bara komma tillbaka hit en stund?" Ropade han efter Ron. Ron öppnade dörren igen med ett brett leende på läpparna. "Du kan ju inte bara gå sådär," klagade han och drog Ron till sig med hjälp av kanten på Rons tröja. "Inte det? Jag trodde att det var det du ville?" Sa Ron och satte sig bredvid honom.
"Jag ville inte att du skulle gå, och egentligen inte att du skulle sluta heller, men tänk om Mrs Weasley skulle komma upp och hitta oss sådär?" Sa han. "Ja, det hade inte varit så bra förståss…" svarade Ron med ett leende. "Harry, Ron, kan ni hjälpa mig med maten?" Ropade Mrs Weasley nerifrån.
"Men mamma, vi åt ju precis!" Ropade Ron tillbaka.
"Det är kvällsmaten jag vill ha hjälp med, gästerna kommer vid fem och klockan är redan tre!" Hördes Mrs Weasleys svar nerifrån. Ron suckade.
"Det låter som vi inte har något val…" sa Ron trött och kysste honom igen.
"Men vi kan ju ta resten ikväll?" Föreslog han med ett leende. Ron sken upp.
"Så du vill följa med?" Frågade Ron glatt och han nickade till svar.
"Det ser jag fram emot," sa Ron glatt och drog sen med honom ner till köket.
Mrs Weasley satte de genast i arbete med att hacka, skala, skölja, rensa och blanda saker till vad som verkade bli ännu en underbar måltid av Mrs Weasley. Ja, och delvis av dem då. Men han kunde egentligen inte förstå varför de var tvungna att göra det när Mrs Weasley kunde göra det med trollstaven på bara någon sekund. Men de hade roligt i alla fall. Han kunde knappt fatta att klockan gick så fort som den faktiskt verkade göra.
"Upp med er nu och gör er i ordning, båda två måste verkligen duscha så som ni ser ut!" Sa Mrs Weasley och vevade med en slev upp mot trappan.
"Låt bli det där!" Sa hon och smällde till Ron på handen när han sträckte sig efter en bit gurka. Ron struntade i sin mamma och stoppade gurkbiten i munnen.
"Men mamma, vi behöver inte en timme på oss!" Protesterade Ron.
"Det har ni inte heller, Lupin och Tonks bad att få komma lite tidigare för att de skulle iväg redan vid klockan sex." Sa Mrs Weasley och smakade på något från en gryta. Hon brände sig tydligen för hon började studsa upp och ner och vifta med händerna framför munnen.
"Hur lång tid har vi på oss då?" Frågade Ron.
"De kommer vid tjugo över fem," svarade Mrs Weasley.
"Va!? Men då har vi ju bara tjugo minuter på oss!" Utbrast Ron förfärat.
"Tjugofem, Ronald, tjugofem," sa Mrs Weasley trött.
"Ja, men vi kommer aldrig hinna duscha bägge två på den korta stunden!" Protesterade Ron. "Varför kunde du inte sagt till lite tidigare?" Ville Ron veta.
"För jag kom inte på det för än nu," svarade Mrs Weasley och smakade på en gryta som hon sedan hade lite salt i.
"Men vi kommer aldrig att hinna!" Suckade Ron upprört.
"Men herregud Ronald, ni får väll duscha tillsammans då, så sparar ni lite tid!" Suckade Mrs Weasley och pekade åt dem att gå upp och sätta igång. Rons stressade humör försvann som i ett klubbslag, själv rodnade han och såg ner i golvet. Det var nästan orättvist mot Mrs Weasley att hon inte hade någon aning om vad hon precis hade gett tillåtelse till.
"Men våran dusch är ju bara typ en kvadratmeter!" Protesterade Ron med låtsad tjurighet.
"Ni har känt varandra sen ni var elva, jag är säker på att ni båda överlever," sa Mrs Weasley bestämt.
"Okej då," suckade Ron och stövlade iväg mot sitt rum. Med viss tveksamhet så följde han efter.
"Stakars mamma!" Utbrast Ron skrattandes när de kom upp.
"Ron är du säker på att vi ska göra det här?" Frågade han tveksamt.
"Självklart, och även om du inte vill så har du inget val för vi har inte tid med något annat." Svarade Ron och försökte dölja sina sårade känslor bakom ett leende.
"Ron, jag menade inte att såra dig, jag… jag vet inte…" han visste inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han var väll på något vis rädd, eller orolig.
"Jag… jag tror jag är rädd på något vis…" erkände han tyst för Ron.
"Men det behöver du inte vara!" Utbrast Ron förvånat.
"Förmodligen kommer vi ha så bråttom att vi knappt hinner få vatten på oss," sa Ron med ett skratt. Han log mot Ron och tog sedan fram underkläder ur sin koffert.
"Ska vi…?" Frågade Ron och höll upp dörren för honom. Han nickade och gick ut.
"Hur lång tid är det vi har på oss, tjugo minuter?" Frågade han Ron.
"Lite mindre än tjugo minuter," svarade Ron och låste dörren bakom dem. Han svalde klumpigt när Ron drog av sig sin t-shirt. Ron verkade inte märka något utan klev ur sina byxor. Han slängde en blick mot duschen, varför hade han aldrig tänkt på att den var så liten förut? Ron vred på vattnet och hoppade sen undan för den kalla strålen.
"Vad väntar du på?" Frågade Ron förundrat när han såg att han fortfarande hade alla kläder på sig.
"Jag har ingen aning," svarade han sanningsenligt. Ron log mot honom, gick fram och drog av hanns tröja.
"Vi måste skynda oss lite…" sa Ron och kysste honom. Han besvarade kyssen och la armarna över Rons axlar. Ron knäppte sakta upp hanns jeans och lät dem falla till golvet.
"Kom nu, vattnet är säkert varmt nu," sa Ron och tog av sig det sista han fortfarande hade på sig. Han tvekade lite men följde sedan Rons exempel. Ron klev in i duschen före honom.
"Aj! " Utbrast Ron förskräckt och sänkte snabbt värmen på vattnet. Han klev tveksamt in i duschen och klämde in sig bredvid Ron. Ron drog för duschdraperiet, som tack och lov var enfärgat. Det hade varit ganska obehagligt om någonting stod och glodde när man duschade, som bad ankor som Durslys hade.
"Vi hade faktiskt quidditchspelare på först, men tillslut så slutade Ginny använda draperiet så vi bytte…" sa Ron som tydligen följt hanns blick. Han tittade snabbt på Ron. Rons blöta hår låg klistrat mot hanns ansikte och vattnet rann ner för hanns axlar. Han följde vatten ner med blicken, letade sig ner över Rons överkropp. Så nära de var… Ron lyfte hanns haka, log lite mot honom samtidigt som han lyfte ett ögonbryn. Han rodnade och tittade in i väggen för att ha någonstans att göra av blicken.
"Tvål?" Frågade Ron och räckte fram en tvål mot honom. Han tog emot den, tacksam över en andledning att stänga ögonen så de inte skämde ut honom ännu mer. Han tvålade snabbt in både ansikte och kropp. Ron flyttade på sig så han skulle få mer vatten över sig. Tvålen rann snabbt av honom och han öppnade motvilligt ögonen igen och tittade på Rons ansikte. Till hanns förvåning så hade Ron tagit tillfället när han hade tvål i ögonen och inte kunde se, och glo lite på honom i smyg. Han kunde inte låta bli att le brett, trots att inte Ron kunde se det eftersom hanns blick var lite längre ner.
"Hittat något intressant?" Frågade han retsamt Ron. Ron blev kraftigt röd om öronen och tittade hastigt upp.
"Öh…" sa Ron undvikande. Han la en hand på Rons axel och fick honom att backa in i väggen bakom honom. Ron la handen på hanns bakhuvud och tryckte honom intill sig. Ron kysste honom djupt medan vattnet rann över dem. Plötsligt bankade det på dörren.
"Skynda på, jag behöver ha toan!" Hördes en röst utifrån. Bill.
"Gå ut och ta en buske istället!" Skrek Ron tillbaka, och han frustade till av skratt.
"Glöm det!" Skrek Bill tillbaka, men slutade i alla fall banka på dörren. Han log mot Ron.
"Tvål?" Frågade han och räckte fram tvålen mot Ron.
"Gör det du," svarade Ron och vände ryggen mot honom. Smått förvånad tittade han på Ron som nu vred på nacken och log mot honom. Han log tillbaka och började sedan med Rons rygg. Ron suckade lite och han kysste Rons nacke. Ron backade in i honom så han skulle ta framsidan istället. Han struntade i Ron och fortsatte med hanns rygg.
"Harry!" Klagade Ron och tryckte sig intill honom så han inte hade något annat val än att fortsätta till Rons mage. Ron suckade belåtet och la huvudet bakåt mot hanns axel, men ändrade sig när det var för långt ner. Han fortsatte sakta ner över Rons bröstkorg. När han började närma sig Rons midja så fiskade Ron upp tvålen ur hanns hand. Han log och rörde snabbt vid Ron innan han drog sig undan.
"Roligare än så får du inte," sa han med ett leende och klev ur duschen. (Hårtvätten får du väll klämma in själv någonstans) Han tog sin handduk, torkade snabbt av sig och knöt den sedan om midjan.
"Men Harry…" bad Ron.
"Nej, vi har inte tid, Ron, Lupin och Tonks kommer snart." Protesterade han.
"Äh, lite tid har vi att kvar," sa Ron inifrån duschdraperiet och Harry kunde höra att han log. Han övervägde saken och kom fram till att lite mer skulle de nog hinna. Han klev in i duschen igen och kysste Ron, men plötsligt så tog ett annat medvetande över honom och han föll ner på knä.
"Harry?" Rons undran var avlägsen och trots att han hade ögonen öppna så såg han inget.
"Harry går det bra?" Frågade Ron oroligt och han kände vagt Rons händer på sin rygg. Synen kom tillbaka och Rons röst blev tydligare.
"Ja," han röst skakade. "Ja, det går bra tror jag," sa han försiktigt. I nästa sekund så kändes det som om hanns huvud klövs i två delar och hanns medvetande slets bort från hanns kropp.
"Vad hände med Bellatrix?" Hanns röst var låg och kall, mjuk som svart siden men samtidigt mycket hotfull.
"Dö… dö… dödad, mästare…" sa mannen som knäböjde framför honom svagt. Han gick sakta fram mot mannen.
"Jag förstår att det här måste vara mycket svårt för dig, Rodolphushon var ju trots allt din fru, och bar även, vad jag har hört ditt barn. Inte sant?" Sa han med kall stämma utan minsta skymten av medlidande, samtidigt som han sakta smekte över mannens huvud.
"Jo, mästare…" Rodolphus axlar började skaka lätt. Han grep tag om mannens hår och vände omilt upp hanns ansikte.
"Hon är var din fru och hon bar ditt barn, är det inte då din uppgift att skydda henne?" Hanns röst hade nu förlorat sin silkeslena stämma, och var nu endast hotfull.
"Mästare, jag ville inte låta henne följa med, men hon lyssnade inte…"
"Bortförklaringar!" Fräste han åt Rodolphus och tog ett hårdare tag om hanns hår.
"Det är din uppgift! Varför skyddade du henne inte? Du är så mycket mindre värd för mig, du kunde ha räddat henne…" Hanns hotfyllda röst slingrade sig fram genom rummet och fick blodet i ådrorna att frysa till is.
"Jag kunde inte, hon… hon gick för långt, hon angrep honom… hon… hon… han dödade henne…" Det började rinna tårar ur Rodolphus ögon. Han slängde undan Rodolphus ansikte och stegade undan.
"Jasså, Albus, du fortsätter mörda… Fortsätter du i den här takten så blir din lista längre än min…" mumlade han lågt för sig själv.
"Var är hon nu?" Frågade han plötsligt och vände sig mot Rodolphus.
"Öm… jag är rädd att jag inte förstår vad du menar, mästare…"svarade Rodolphus tveksamt.
"Bellatrix, var är hennes kropp?" Frågade han igen med befallande stämma.
"Hon… hon ligger här utanför, mästare…" svarade Rodolphus tyst.
"Hämta in henne, och lämna mig sedan," beordrade han. Rodolphus bugade sig och lämnade sedan rummet. För att komma tillbaka bara några sekunder senare med Bellatrix Lestranges livlösa kropp i sina armar, så som en brudgum bär sin brud. Han la försiktigt ner henne på golvet, bugade sig igen och lämnade sedan rummet och stängde dörren ordentligt efter sig. Han gick runt Bellatrix kropp och betraktade henne noga. Han övergick till parselspråk och Nagini ringlade fram ur skuggorna.
"Hon får ansluta sig till Inferierna…" sa han stillsamt till Nagini. Nagini väste irriterat och han betraktade henne tankfullt. Tills ett grymt leende krökte hanns läppar.
"Hon är redan död, det viktiga nu är bara att hennes kropp håller samman." Sa han och kröp ihop på golvet, med skepnaden av en orm.
"Jaa…" Naginis röst var det vackraste han hade hört. Det vackraste och mest skrämmande. Han tittade en sekund på den gigantiska ormen bredvid honom innan han sate tänderna i Bellatrix sida…
Han stod på alla fyra medan hanns rygg höjde sig upp och ner i tunga flämtningar. Han slöt ögonen hårt och knöt händerna.
"Harry?" Rons röst var rädd, orolig, men en enorm lättnad. Han höjde huvudet och mötte Rons oroliga blick. Han såg sitt eget allvar speglas i Rons blåa ögon. Stapplande och vingligt tog han sig upp på fötter. Han grep om handfatet och spydde. Han satte på vattnet och sköljde ur handfatet, samtidigt som han torkade som munnen med handen. När handfatet var rent igen så böjde han sig fram och drack det kalla vattnet. Smaken av spya försvann sakta ur hanns mun, men ersattes av den metallika smaken av Bellatrix Lestranges varma blod. Han fick kämpa för att hålla tillbaka en ny våg av spya. Han sjönk ner på golvet och lutade sig mot väggen. Ron drog sin handduk tätare om sig och satte sig sedan bredvid honom.
"Voldemort är en animagus, en orm…" sa han tyst och stirrade in i motsatta väggen.
"Dumbledore har dödat Bellatrix Lestrange, som var gravid, Voldemort tänker göra henne till en av Inferierna…" sa han tonlöst. Ron verkade bry sig mer on honom än om Dumbledore så hade dödat hela England.
"Har du ont? Var det därför du spydde?" Frågade Ron oroligt. Han skakade på huvudet.
"Jag… jag åt av henne Ron… hon var död och jag… jag åt av henne…" hanns röst darrade av illamående, ånger och rädsla. Ron såg oroligt på honom.
"Du-vet-vem, Harry, inte du, du skulle aldrig göra något sådant." Sa Ron med lätt skakande röst. Han svarade inte men det kändes bra att Ron sa så. Han stirrade bara framåt ett tag innan han ställde sig upp.
"Vi måste göra oss i ordning nu," sa han och räckte Ron sin hand. Ron tog den och lät honom hjälpa honom upp. Ron tittade oroligt på honom.
"Var inte orolig Ron, jag mår bättre nu och dessutom så är det ju ingen på våran sida som är i fara," sa han med ett litet leende.
"Var inte orolig," citerade Ron med en min.
"Det är som att slänga till en hungrig hippogriff en köttbit och säga till den att inte äta…" muttrade Ron surt.
"Ron…" suckade han och gav Ron en snabb kyss. Han vände sig för att samla ihop sina kläder, men Ron fick tag i hanns arm och drog honom intill sig igen. Rons trevande tunga bad om inträde till hanns mun, och fick det snabbt. Han vände sig tillbaka mot Ron och la armarna om Rons bara midja. Ron la en hand på hanns bakhuvud och en på hanns nacke. Ron stönade lågt mot hanns läppar, han lossade sig försiktigt från Ron och log mot honom.
"Stannar de inte för länge så kan vi väl fortsätta ikväll?" Bad han och fingrade lite på Rons bröstkorg. Bekymren som förut tycktes ha varit gigantiska tycktes nu lösa sig själva. Bellatrix hade dött, men egentligen var det bara en fiende mindre. Dumbledore hade dödat henne, men det hade han bara gjort i självförsvar. Voldemort var en animagus, än sen då? Han är världens näst mäktigaste trollkarl, vad annat kunde man vänta sig? Ron log som svar på hanns förslag och kysste honom igen. Bägge två hoppade till när det plötsligt bankade på dörren.
"Vad håller ni två på med där inne? Tonks och Lupin kan vara här vilken sekund som hälst!" Hördes Mrs Weaslys röst utifrån.
"Tror du att vi skulle kunna få lite tid att andas också?" Frågade Ron spydigt.
"Snarare kyssas…" "Bara ni gör det fort så!" Kom Mrs Weasleys irriterade svar.
"Jag lovar att vi ska skynda oss Mrs Weasley!" Ropade han tillbaka till Mrs Weasley för att göra henne nöjd.
"Ni har två minuter på er!" Ropade Mrs Weasley tillbaka, sen hörde de hennes raska steg när hon skyndade tillbaka till köket. Ron suckade tungt.
"Ja, jag antar att det är bäst om vi lägger på ett kol…" sa Ron trött och tog upp sina kläder från golvet. Han nickade och följde Rons exempel. De gick snabbt till Rons rum, och även fast han hade handduken om sig så var han glad att de inte mötte någon på vägen. De klev in på rummet och Ron stängde dörren bakom dem.
"Vad ska man ha på sig egentligen?" Frågade han när han tittade ner i sin koffert.
"Jag vet inte, du kanske ska ta din klädnad?" Föreslog Ron med en axelryckning.
"De kan nog bli lite svårt du…" sa han frånvarande medan han drog på sig ett par boxershorts i skydd av sin handduk. När han väl gjort det så la han ner handduken på golvet eftersom den ändå mest var i vägen.
"Varför det?" Frågade Ron medan han med ett leende lät blicken svepa över hanns kropp.
"För att min morbror rev sönder den, så jag slängde den," svarade han med en axelryckning.
"Jaha, jaja, men ta vanliga jeans då?" Föreslog Ron utan att ta blicken från honom. Han ryckte på axlarna igen och tog upp ett par jeans som han sen satte på sig och trädde ett skärp i. Han började rota igenom sig koffert efter något att ha på sig på överkroppen, men kunde inte hitta något.
"Ron kan jag få låna något av dig?" Frågade han och kliade sig i bakhuvudet.
"Javisst, om jag har något…" svarade Ron och vände sig om för att rota igenom sin garderob. Efter någon minut så tog Ron fram en svart skjorta.
"Den är för liten för mig, men den kanske passar på dig," sa Ron och räckte fram den åt honom. Han höll upp den framför sig, den såg ut att kunna passa. Han började knäppa upp knapparna på skjortan, precis som de hörde att det knackade på ytterdörren. Han knäppte snabbt upp de sista knapparna och drog den sen på sig. Den passade precis, i alla fall utan att ha knäppta knappar. Han började fumlande med att knäppa knapparna igen. Ron suckade trött och puttade sen bort hanns händer för att knäppa knapparna själv. Den passade när alla knappar var knäppta också. Han backade ett steg så Ron skulle kunna se honom bättre.
"Snygg som alltid, men du kanske borde ta och knäppa upp den översta knappen, det ser ut att strypa dig lite nu." Sa Ron med ett brett leende. Han rodnade lite åt komplimangen och knäppte snabbt upp översta knappen. Han log mot Ron.
"Vad ska du ha på dig då?" Frågade han.
"Jag vet inte riktigt, men inte min gala klädnad som mamma föreslog i alla fall, ibland tror jag nästan att hon glömmer att jag växer," svarade han med en rynkning på näsan.
"När föreslog hon det?" Frågade han förbryllat.
"Åh, javisst ja, du var utslagen när hon ropade det." Sa Ron.
"Är det säkert att du är okej?" Frågade Ron oroligt.
"Ja då, det blir inte värre i alla fall…" svarade han avfärdande. Ron blängde tvivlande på honom.
"Det är säkert Ron," försäkrade han mjukt och log mot Ron, lite rörd över omtänksamheten. När Ron fortfarande såg tvivlande ut bestämde han sig för att byta ämne.
"Men nu måste du faktiskt klä på dig, för även om inte jag skulle ha något emot det så kan du inte gå runt i handduk hela kvällen…" sa han med ett skämtsamt leende. Ron flinade tillbaka.
"Sker på att jag inte ska det?" Frågade han och smög närmre. Han log brett när Ron la handen på hanns axel på ett sådant sätt att det pirrade till i hela honom.
"Jag var det i alla fall…" mumlade han mot Rons läppar. Han lät sin hand leta sig upp för Rons smala rygg medan han kysste honom. Plötsligt hördes ett underligt ljud, som om någon hårt kastade en mjuk boll mot dörren. DUNK. Ljudet hördes igen, och igen, och igen med allt tätare mellanrum. Ron släppte honom motvilligt och svor lågt. Han öppnade irriterat dörren.
"Vad…?" Han stängde snabbt munnen igen för att hindra att en mycket liten uggla flög in i den. Piggy, mer lik en grå garnboll, susade in i rummet hysteriskt hoandes. Ron suckade.
"Jag som hoppats att du flugit in i ett träd och tagit dö på dig själv…" sa han trött. Han skrattade lite, men om det var åt eller Rons uggla eller kommentar visste han inte. Han följde den hysteriska ugglans framfart genom rummet med blicken, tills den plötsligt, nästan som om den dog, föll till golvet. För några sekunder så trodde han, och förmodligen Ron med, att ugglan faktiskt hade dött av hjärtklappning eller något liknande. Tills den gav ifrån sig ett av de underligaste ljuden han någonsin hade hört; Piggy hade börjat snarka. Både han och Ron brast ut i skratt.
"Jag hade ingen aning om att ugglor kunde snarka!" Ron skrattade så mycket att han inte förmådde sig att svara.
"Sådär har han aldrig gjort förut…" sa Ron med ett brett leende.
"Tänk att det fattade jag nästan," sa han och gjorde en gest mot garderoben.
"Ska du inte ta och klä på dig nu, eftersom Tonks och Lupin förmodligen är här nu?" Frågade han.
"Förmodligen," höll Ron med. "Vad ska du…" "Harry kom ner hit!" Hördes Mrs Weasley röst nerifrån. Ron suckade.
"Jaja, det är nog bäst om du skyndar dig," sa Ron och log mot honom.
"Jag kan vänta," svarade han och log mot Ron.
"Harry?" Hördes Mrs Weaslys stressade rop nerifrån.
"Nej, det kan du inte," skrattade Ron. "Jag kommer!" Ropade han tillbaka till Mrs Weasley. "Skynda," uppmanade han Ron. "Va? Åh, javisst…" sa Ron förvirrat och började snabbt rota i en låda, förmodligen efter underkläder.
Bara någon minut senare så klampade de ner för trappen två steg i taget.
"Hej, pojkar," hälsade Lupin med ett brett leende.
Innan han hann öppna munnen till ett svar så sa Tonks: "Tjena mors grabbar!" Även hon med ett brett leende.
"Hej Tonks, hej Lupin," sa han och Ron i kör.
Mohaha, är faktiskt väldigt nöjd med Harrys "Dröm": D
Snuskigt långt kapitel, jag vet, men det var inget jag tänkte på när jag skrev det... /
Men skriv gärna en review!