Kap. 23 Sanning

Resten av kvällen passerade i stort sätt händelselös. Händelselös, nej händelselös var den inte. Normal kan men inte säga att den heller var, men det var det närmaste normal hanns födelsedag någonsin varit. Det kom folk, de skrattade, åt och pratade. Han kunde inte låta bli att fundera på när han varit med och bestämt allt det här. Men det var förmodligen en självklarhet hos familjen Weasley.

Det onormala var all magi som ingick i fästen. Och sen såklart att Ron med jämna mellanrum drog iväg med honom för att få ha honom för sig själv i några minuter. Jag menar, i trollkarlsvärlden är det inte direkt normalt att två killar är ihop.

Ingen tänkte på klockan för än den tillslut slog två slag. Då skulle plötsligt alla hem, och de som redan var hemma skulle lägga sig.

Eftersom Mrs Weasley inte brydde sig om att gå runt sin vanliga runda och "natta" alla, så brydde inte heller han sig om att lägga sig i sin säng först utan la sig direkt bredvid Ron. Ron hade dragit av både honom och sig själv kläderna, och de hade snart somnat i varandras armar.

Morgonen där på hade han vaknat av att Ron hade tagit ett krampaktigt grepp om hanns hand som var så pass hårt att det faktiskt gjorde ont. Han antog att Ron led av en mardröm, för Ron andades tungt och gav ifrån sig små stön med jämna mellanrum. Han stödde sig yrvaket på armen och tittade mått oroad på Ron. Ron låg på rygg med slutna ögon, men munnen vidöppen. Han böjde sig ner över Ron och kysste honom.

"Ron, Ron, du måste vakna," sa han sedan lågt i Rons öra. Ron suckade som ett tecken på att han var vaken. Han la sig ner på sin kudde igen och betraktade Ron med ett leende. Ron vred huvudet från sida till sida och öppnade sedan ögonen och betraktade honom smått irriterat.

"Varför var du tvungen att väcka mig, jag drömde ju en så bra dröm…" knotade Ron.

"Va? Hade du inte en mardröm?" Frågade han förvånat.

"Neej…" sa Ron lite surt.

"Förlåt, jag trodde att du hade en mardröm," ursäktade han sig. Ron betraktade honom irriterat i några sekunder innan mjuknade.

"Jaja, det kunde ju inte du veta," sa Ron och pussade honom snabbt på läpparna.

"Nopp," sa han nöjt. Det blev en obesvärad tystnad.

"Men du, om det inte var en mardröm, vad drömde du då?" Frågade han eftertänksamt.

"Öm…" Ron blev röd om öronen och vände upp blicken i taket. Han höjde förvånat på ögonbrynen.

"Men kom igen," uppmanade han.

"Men…" Ron suckade och fortsatte stirra upp i taket. Sen plötsligt flinade Ron mot honom.

"Jag säger det på ett villkor," sa Ron leendes.

"Vad som hälst," svarade han förvånat.

"Säg inte det innan du har fått höra villkoret," protesterade Ron.

"Jaja, men få höra då?" sa han otåligt. Ron log ännu bredare.

"Att du uppfyller mina drömmar," svarade Ron, glatt men lätt röd om öronen. Han rynkade oförstående på ögonbrynen.

"Att du gör som du gjorde i drömmen," svarade Ron med ett slugt leende.

"Drömde du om mig?" Frågade han förvånat, men samtidigt var han lite smickrad. Ron suckade och himlade med ögonen.

"Men vad tror du?" Frågade Ron trött.

"Nee, jag drömde om Hermione…" sa Ron med tillgjord röst. Han skrattade lite och tittade sedan uppfodrande på Ron.

"Nå, nu har jag lovat, vad drömde du? "Frågade han oroligt.

"Öm…" Ron blev så generad att rodnaden gick över till hanns kinder.

"Vet du vad, jag är trött, vi kan väll sova lite till?" Frågade Ron med en för stor gäspning för att kunna vara äkta.

"Roon," sa han förebrående.

"Vi har varit vänner sen vi var elva, tror du inte att jag vet när du ljuger?" Frågade han trött.

"Vänner?" Frågade Ron och såg sårad ut. Nu var det hanns tur att sucka och himla med ögonen.

"Okej, vi har varit vänner sen vi var elva och fram tills… Öh… för några veckor sedan då vi var mer än vänner…" fortsatte han smått förvirrad över den korta tid som hade gått i kråkboet. Ron såg ut som om han inte visste vilket uttryck han skulle välja, men det blev tydligen förvirring tillslut.

"Jaja, berätta din dröm nu bara," sa han och viftade bort förvirringen.

"Öm… alltså, jo… vi var typ… i sängen, och… ja…" Ron pratade så tyst att han knappt hörde. Men han hörde tillräckligt för att förstå vad Ron hade drömt om. Och när man tänkte på Rons stön och hårda grepp om hanns arm innan Ron vaknade så var det kanske inte så där jättesvårt att lista ut. Han rullade så han stod på alla fyra över Ron.

"Så du drömmer sånt du…" sa han retsamt. Ron log bara lite generat till svar.

Han böjde sig ner, la sin kind mot Rons och viskade i hanns öra: "Det var inte särskilt snällt av dig att få mig att lova något som jag inte visste vad det var…" Han kysste Rons nacke och Ron suckade belåtet. Han fortsatte ner över Rons bröstkorg snabbare än vad han annars skulle ha gjort men Ron verkade inte ha något emot det. Hanns hand var före hanns mun och fingrade redan på Rons boxershorts. Han lät sin hand glida över Ron på utsidan av boxer shortsen. Ron stönade och växte ytterligare under han hand.

"Killar, det är frukost!" Hördes Mrs Weasleys röst nerifrån. Han la sig försiktigt ovanpå Ron och tittade upp mot Rons ansikte, Ron hade slutna ögon så han tittade inte tillbaka. "Töligt för dig…" sa han retsamt. Ron stönade bara till svar, fast den här gången snarare av frustration än njutning. Han vände ner huvudet i Rons mage och bet försiktigt i Rons mjuka skinn. Då kände han Rons hand smeka över hanns bakhuvud.

"Snälla Harry, sluta inte än…" bad Ron med något som lät som förtvivlan i rösten. Han drog av Ron det sista han hade på sig och tog sedan in honom i sin mun. Ron gav ifrån sig det högsta stönet hittills. Han blev lite tveksam eftersom det här inte var något han direkt hade övat på. Men det var tydligen inget problem, för Ron kom innan han knappt hunnit påbörja något överhuvudtaget. I brist på annat så svalde han. Ron stönade lättat och slappnade av. Han kröp upp och la sig i höjd med Rons ansikte igen. Ron vände sig sakta mot honom och slog upp ögonen. Han log osäkert tillbaka mot Ron, men blev lite nervös när Ron inte log tillbaka. Leendet rann av hanns ansikte. Tänk om han hade gjort något fel så Ron var arg på honom? Ron närmade sig sakta och öppnade munnen. Han fick någon slags déjà vu känsla tillbaka till absolut första gången de kysstes, den gången i sovsalen. Innan Rons läppar omslöt hanns. Tungor dansade mellan munnar medan han tryckte Ron närmre intill sig.

"Killar, det är frukost!" Hördes Mrs Weasleys påminnelse nerifrån köket. Sen hördes skrapet från en stol som sköts bakåt. Han släppte försiktigt Rons läppar. "Frukost," mumlade han och la sina läppar mot Rons kind. "Jag vill inte," protesterade Ron, samtidigt som Rons mage gav ifrån sig ett högt kurrande. "Din mage verkar tycka något annat," påpekade han och hävde sig upp ur sängen. "Dumma mage," muttrade Ron surt, men gick upp han med.

Han och Ron tog promenaden som aldrig hade blivit av igår. De pratade om allt mellan himmel och jord medan de gick, och tappade totalt tidsuppfattningen.

Sju, sju var klockan när de tillslut återvände till Kråkboet. Både han och Ron stirrade förvånat på klockan när de kom in i köket. Till och med Rons mage verkade ha tappat tiden, men när Ron tittade på klockans visare så började den kurra i ungefär samma ljudnivå som en större explosion.

"Jag trodde aldrig att ni skulle komma hem, jag har sparat lite mat åt er," sa Mrs Weasley som precis kom in i rummet medan hon torkade av händerna på en kökshandduk. "Det var inte meningen att göra dig orolig," svarade han artigt och sparkade av sig sina skor.

"Jag förstår det, men ta med er en klocka till nästa gång," sa Mrs Weasley med en fnysning och trollade sedan fram resterna från dagens lunch. De satte sig ner och började äta, hungriga eftersom de inte ätit något på så länge.

Tjugo minuter in i maten så knackade det på dörren.

"Ron, jag har händerna fulla kan du öppna?" Bad Mrs Weasley. Ron muttrade irriterat för sig själv men gick sedan för att öppna dörren. Han kikade försiktigt ut genom fönstret först för att kontrollera vem det var.

"Shit," utbrast Ron och vände sig snabbt mot honom.

"Det hade i alla fall jag glömt," sa Ron och ryckte sedan upp dörren. Det blev en spänd tystnad när Ron och den personen som hade kommit, vem det nu än var, tittade på varandra. Sen slängde sig personen som hade kommit om halsen på Ron med en gäll snyftning. Hermione. Nej, det hade han också glömt! Ron la armarna om Hermiones midja och lutade sin kind mot hennes hjässa. Hanns hand föll till bordet när han såg Ron ömt stryka över Hermiones rygg och viska tröstande ord i hennes öra. Hermione tryckte sig tätt intill Ron med skakande axlar. Ron la handen över Hermiones hår samtidigt som hanns andra hand fortsatte stryka över Hermiones rygg. Han klarade inte av att titta längre, utan vände bort blicken. Innan han kände sig tvungen att titta tillbaka igen. Rons händer gled över Hermiones arma och lossade försiktigt hennes grepp om Rons midja.

"Hermione," mumlade Ron lågt och släppte hennes händer.

"Kom här," sa han när Hermione la händerna över sitt tårade ansikte. Ron ledde henne försiktigt framåt och satte ner henne på en stol, och satte sig själv sedan bredvid honom. Han hävde upp sin röst.

"Vad är det som har hänt?" Frågade han. Hermione tittad förskräckt upp som om hon hade fått en stöt.

"Harry," andades hon snyftande. Han nickade. Ett litet leende spred sig över Hermiones ansikte, men rann snart ner med tårarna igen.

"Vem vad det som…" Mrs Weasley kom in i köket, men avbröt sig när hon såg vem som hade kommit.

"Hermione, hej, inte för att du är ovälkommen men jag visste inte att du skulle komma." Sa Mrs Weasley smått förvirrat.

"Jag skickade ett brev till Ron, men det kanske inte har kommit fram än," svarade Hermione och dolde sitt ansikte för Mrs Weasley, och Harry var tvungen att medge att han var mäktigt imponerad över hur stadig hon lyckades hålla sin röst.

"Okej, ska du stanna länge?" Frågade Mrs Weasley vänligt.

"Jag vill bara prata med Harry och Ron lite, sen kan jag åka hem till mamma och pappa…"

"Kära barn, det är klart du får stanna här om du vill!" Utbrast Mrs Weasley och avbröt Hermione.

"Tack så mycket Mrs Weasley, jag stannar gärna om jag inte är till för mycket besvär." Sa Hermione artigt, fortfarande med imponerande stadig röst.

"Du är alltid välkommen hit lilla vännen, jag ska genast gå upp och bädda åt dig uppe hos Ginny," sa Mrs Weasley vänligt.

"Mrs Weasley…" nu bröts Hermiones röst, men inte så mycket att det hördes att hon grät.

"Jag… jag, om det är okej så vill jag gärna sova inne med Harry och Ron…" mumlade Hermione lågt. Harry, Ron och Mrs Weasley tittade förvånat på Hermione.

"Men vännen, det går inte in någon mer säng in dit…" sa Mrs Weasley, och det hördes att hon inte hade någon lust att låta de tre sova i samma rum.

"Det går bra mamma, vi kan sova skavfötters," försäkrade Ron. Mrs Weasley spände förskräckt blicken i Ron, som genast verkade krympa en halvmeter.

"Jag och Ron alltså," fortsatte han. Mrs Weasley såg inte övertygad ut. "Snälla," bad Hermione, och det var nästan elakt av henne att låta hennes olycka speglas i hennes röst. Men Mrs Weasley mjuknade omedelbart.

"Jag antar att det skulle gå bra…" sa hon, åter med ganska vänlig stämma.

"Ni får ursäkta…" sa hon sedan och försvann ut från köket. Han harklade sig, smått besvärad.

"Ska vi gå upp och fortsätta kanske?" Föreslog han. Hermione och Ron nickade och de dukade av och gick sedan upp.

Ron stängde dörren bakom dem och Hermione sjönk omedelbart snyftandes ihop på sängen. Ron slängde en frågande blick mot honom.

"Hon har varit hos Viktor Krum under sommaren, jag tror att det kan ha något med honom att göra?" Det sista var riktat som en fråga till Hermione. Hon gnydde till svar. De satte sig ner på Rons säng och väntade på att Hermione skulle lugna ner sig såpas att hon kunde berätta för dem vad som hade hänt. När Hermione tillslut hade lugnat ner sig lite så drog hon in ett skakande andetag och började berätta.

"Ja-hag var ju hos Vi-hiktor då, och vi-hi ha-hade jätte tre-hevligt. Ha-han var så gullig, och, ja, vi-hi blev vä-häll ganska sna-hart mer än vä-hänner." Hermione rodnade svagt bakom tårarna.

"Orkar du fortsätta?" Frågade han försiktigt. Hermione nickade skakigt, och hon verkade återvinna lite kontroll över sin röst.

"Han bjö-höd mig med på-hå någon ba-hal i samband me-hed Quidditch. Vi-hi dansade och åt, men e-hefter ett ta-hag så började en jä-hätte snygg tje-hej flirta med ho-honom." Hermione gjorde en paus och begravde ansiktet i händerna.

"Men snälla Hermione, säg inte att det är därför du är så upprörd?" Utbrast Ron. Både han och Hermione blängde ilsket på Ron, Hermione visserligen bara genom fingrarna men hon lyckades bra med att se ilsken ut ändå.

"Bry dig inte om honom," sa han till Hermione i en uppmaning att få henne att fortsätta.

"Jag började ve-herkligen att gilla honom, så när vi kom tillbaka till honom drog ja-hag upp va-had jag hade sett. Han lo-hovade att det i-hinte var något så jag bry-hydde mig inte mer. Efter några ve-heckor så ville jag gå-hå u-hut på pro-homenad, men han sa att han var för trött för att fö-hölja med. Så-hå jag gick e-hensam. Det tog längre ti-hid än va-had ja-hag vä-häntat mi-hig, me-hen nä-här ja-hag väl kom ti-hill ba-haka så-hå va-har ha-han i-hinte dä-här, så-hå ja-hag ble-hev orolig och bö-hörjade le-heta e-hefter ho-honom…" Hermione bröt ihop fullständigt i snyftningar och klarade inte av att berätta mer, han förstod ändå. Och om det han hade slutit sig till var rätt, då var det verkligen synd om Hermione. Han slängde en blick på Ron som tittade medlidande på Hermione, men han verkade inte förstå vad som hade hänt.

"Ron," sa han lågt. Ron vände blicken mot honom.

"Vad är det som har hänt, har Krum dött eller vad?" Frågade Ron bekymrat.

"Nej, nej det tror jag inte," sa han eftertänksamt.

"Då skulle hon aldrig ha nämnt den där tjejen på balen, vet du vad jag tror?" Ron skakade på huvudet.

"Jag tror hon kom på dem…" sa han lågt. Ron stirrade chockat på honom.

"I sängen…" fortsatte han ännu lägre. Ron stirrade förtvivlat från honom till Hermione, som nu hade lagt sig ner och begravt huvudet i hanns kudde. Han mötte Rons blick igen, ingen av dem visste vad de skulle göra för att trösta Hermione. Ron sträckte försiktigt ut armen och strök med fingertopparna över Hermiones rygg.

Efter minuter än tio minuter var hennes andetag jämna och hon hade slutat snyfta.

"Är det bättre nu Hermione?" Frågade Ron försiktigt. Inget svar.

"Hermio…"

"Hon sover," avbröt han Ron i en plötslig insikt. Ron vände sig förvånat mot honom och log sedan lite.

"Någonting säger mig att Hermione inte har sovit ordentligt på ganska länge," viskade Ron. Han log mot Ron.

"Ska vi också sova kanske? Jag vet att klockan inte är särskilt mycket men…"

"Det blir bra," avbröt Ron honom och tog försiktigt av hanns glasögon.

"Nej, nu ser jag ju inget," protesterade han viskandes.

"Behöver du se om du ska sova?" Retades Ron och nöp honom i tårna innan Ron drog av hanns strumpor. Han skrattade tyst och sträckte upp armarna i luften när Ron drog av hanns t-shirt. Trots att han såg dåligt utan glasögonen så såg han att Ron log mot honom när Ron försiktigt stök bort en svart hårslinga från hanns ansikte. Han lät sig falla bakåt mot de mjuka kuddarna och stirrade sen upp i det, för honom, suddiga taket. Ron kröp upp och la sig bredvid honom och han vände huvudet mot Ron.

"Ron," sa han, tyst för att inte väcka Hermione.

"Mm," mumlade Ron till svar.

"När du kramade Hermione nere i köket…" Han lät meningen stå oavslutad. Ron vred sig i sängen, och snart hade han sina glasögon på näsan igen. Ron såg allvarligt på honom.

"Är du svartsjuk?" Frågade Ron med bister min.

"Är du arg?" Frågade han oroligt.

"Nej, besviken kanske, men inte arg," svarade Ron, han höll sig tyst och väntade på att Ron skulle fortsätta.

"På något sätt visar du ju att du tycker om mig eftersom du uppenbarligen är rädd att förlora mig, men samtidigt så tyder det ju på att du inte litar på mig," sa Ron samtidigt som han stödde sig på armen. Han slog ner blicken i dåligt samvete.

"Men du, bara det inte går över gränsen är ju lite avund bara gulligt," sa Ron och kysste honom.

"Och föresten, hittills är det ju jag som har varit värst, trots att du aldrig har gjort något," sa Ron med ett skratt. Bilden av Bill som kysste honom dök upp som en objuden gäst i hanns huvud. Skulle han vara en idiot så kulle han lika gärna kunna vara en ärlig idiot.

"Ron," började han tyst. Ron såg med ens mycket orolig ut.

"Harry, har du gjort något?" Frågade Ron tyst. Han bet sig i läppen och nickade.

"V… vem?" Frågade Ron och drog undan sin hand som förut hade vilat på hanns midja.

"Bill," viskade han och vände bort blicken från Rons ansikte.

"Min… min bror?" Frågade Ron med skakig röst. Han nickade igen.

"Vi gjorde det precis innan jag bad Bill lägga den där glömskeförtrollningen över din mamma, jag hoppades… hoppades att hon kanske skulle flytta tillbaka mig till dig om… om hon inte vågade ha mig och Bill i samma rum…" mumlade han tyst. Han vågade inte möta Rons genomträngande, blåa blick. Vad hade han gjort? Varför kysste han ens Bill? Det var verkligen det dummaste han någonsin gjort. Ron tog av hanns glasögon igen, men han visste inte varför.

"Jag trodde inte att du skulle göra något sånt mot mig," mumlade Ron med tjock röst. Han sträckte fram handen och rörde vid Rons kind. Den var våt. Ron grät, och han ville inte att han skulle se det, det var därför Ron hade tagit av hanns glasögon.

"Ron," kved han ångerfullt. Ron vände ryggen mot honom och svarade inte.

"Ron," mumlade han igen samtidigt som han strök Ron över ryggen. Ron började plötsligt skaka. Han vände på Ron och såg att ett förvridet leende krökte hanns läppar samtidigt som tårarna rann ner för hanns kinder.

"Ron?" Frågade han, den här gången förvånat.

"Bill sku-hulle ju ku-hunna vikariera som fla-haggstång, och du ä ju-hu nästan lika kort so-hom Hermione, det ka-han ju inte ha sett klo-hokt ut…" snyftskrattade Ron. Han slappnade av lite för att Ron inte var allt för arg på honom. Han suckade mjukt och log lite mot Ron.

"Jag älskar sig Ron, du är den enda jag älskar," sa han tyst och la mjukt sina läppar mot Rons.

"Det är mer än vad du kan säga det," sa han med ett skratt.

"Me-hen jag ä-hälskar ingen annan ä-hän dig," protesterade Ron.

"Din mamma och pappa då? Och dina syskon?" Sa han med ett litet leende. Ron hade uppenbarligen inget svar på det. Han böjde sig ner och kysste Ron.

"Jag älskar dig," sa han igen och la armen om Ron.

"God natt," mumlade Ron och fortsatte att stirra upp i taket.

"Är det Bill du bekymrar dig för så kan jag lova att det är inget jag gör om," mumlade han.

"Lovar du?" Frågade Ron oroligt.

"Jag lovar," mumlade han.

Tadam! Jag lägger ut några fler kapitel eftersom jag misssat så många, så nu kommer det roligaste i hela ficen! Enligt mig då...

Skriv en review är du snäll!