Kap. 24 Glömska

Morgonen därpå hade Hermione tydligen fått lov att ljuga ihop något om Rons förfärliga fotsvett när Mrs Weasley kommit in för att täcka över att de låg med armarna tätt om varandra. Och det faktum att Harrys läppar bara hade varit någon centimeter ifrån Rons gjorde ju inte saken bättre. Hermione hade i alla fall lyckats övertala Mrs Weasley, som ändå inte hade något bättre förklaring.

Fördelen med att Hermione hade kommit, förutom mer trevligt sällskap då, var att han och Ron kunde dela säng utan att någon ifrågasatte det. Nackdelen var ju då att de inte kunde dra någon nytta av det.

Hursomhälst så verkade de få veckorna tills deras sista skolår rusa fram. Och innan någon av dem hann fatta det så var plötsligt allt inköpt och packat. Natten inför återfärden infann sig med Piggys hysteriska hoande och en klarröd fullmåne, tillsammans med en tung sömn.

"Han måste dödas…" mumlade han för sig själv.

"Ursäkta mig, mästare men…"

"Avbryt mig inte!" Röt han åt manen framför honom.

"Alla måste ha någon svaghet! Till och med Dumbledore, det måste finnas ett sätt att döda honom!" Morrade han ilsket, samtidigt som en annan del av honom kved till av förtvivlan.

"Potter!" Hanns ögon vidgades av chock.

"Var mästare?" Frågade mannen på golvet förtvivlat.

"Tyst, han känner igen din röst!" Röt han till mannen på golvet.

"Jag måste få honom att försvinna…" mumlade han för sig själv. Han slöt ögonen och koncentrerade sig. I nästan tre minuter stod han så, sen slog han upp ögonen.

"Jag tror att han är borta nu…" sa han lågt.

"Men svara inte på något jag säger med ord," la han till.

"Han måste glömma, pojken får inte veta vad jag planerar…" väste han lågt.

"Du!" Röt han åt mannen.

"Du, få honom att glömma! Få pojken Potter att glömma allt, ta bort allt utom förstånd, tal- och rörelseförmåga." Sa han med ett grymt leende.

"För att försöker du få honom att glömma bort sitt förstånd så kommer du att dö, och inte det minsta hända med pojken!" Morrade han åt mannen på golvet.

"Du har dina årder, och se till att få det gjort innan…"

"Ron, Harry, Hermione, vi måste åka nu annars missar ni tåget!" Ropade Mrs Weasley samtidigt som hon sprang upp för trappan. Han vaknade med ett ryck, precis som Ron och Hermione.

"Vi skyndar oss mamma!" Ropade Ron tillbaka och hoppade ur sängen, drömmen försvann ur hanns minne så fort han slog upp ögonen.

---

Bara tjugo minuter senare så stod de på perrong nio och trekvart.

"Ni får köpa er något på tåget, få se nu var la jag pengarna…?" Mumlade Mrs Weasley för sig själv och kände på sina fickor.

"Att du skulle glömma pengarna Ronald, det var då typiskt dig!" Fräset hon åt Ron, som såg besvärad ut.

"Mrs Weasley, jag kan betala åt Ron," försäkrade han Mrs Weasley.

"Har du sett hur mycket Ron äter? Nej, det är för mycket begärt av dig…" mumlade Mrs Weasley medan hon rotade igenom sin handväska.

"Jag har sett Ron äta Mrs Weasley," skrattade han. "Det är inte alls för mycket begärt, jag har ju fått bo hos er hela sommaren, och dessutom kan du inte ge Ron några pengar nu eftersom du glömde pengarna på köksbordet," förklarade han med ett leende.

"Åh, är du säker på det vännen?" Frågade Mrs Weasley och slängde en blick på tåget som nu gav ifrån sig en gäll visselsignal.

"Ja, jag är rädd för det," svarade han och la även han en blick på tåget.

"Nå ja, sköt om er nu, och ta inga dumma risker!" Bannade Mrs Weasley och kramade om alla fyra.

"Nu måste ni skynda er, annars missar ni tåget!" Sa Mrs Weasley stressat och viftade iväg dem.

"Men glöm inta att skriva!" Ropade hon efter dem när de började gå mot tåget. Han vände sig om och log mot Mrs Weasley och satte sig sedan på knä för att knyta sin gympasko, vars skosnöre hade gått upp. Medan han gjorde det så såg han en råtta kila över golvet.

"En råtta?" Då mindes han sin dröm, Voldemorts årder. Råttan försvann in bakom ett hörn.

"Det var in…" Han avbröts av att någon skrek

"Oblivate!" Han hann inte få fram trollstaven innan förhäxningen träffade honom.

Vad var det han hette? Han hade ett namn surrandes i bakhuvudet…

Som började på… R…

R… Ro…

Nej, nej, det var inte hanns namn…

Det var något annat.

Al… Al… Alb… Albert? Hette han Albert? Ett efternamn… på "D"

D… do… nej, inte "Do…" Du… Dum…

Hette han Albert Dum!?

Vilket förskräckligt namn!

"Harry?"

En flickröst talade till honom. Eller var det till honom, var det han som var Harry?

Harry, det fanns ett efternamn någonstans i hanns bakhuvud…

"Harry?"

Nu var det en kille som pratade med honom, eller en man.

"Harry, är du okej?"

Det var pojken som talade till honom igen. Eller det var nog en man, eller någon som var nära man i alla fall.

"Det spelar ingen roll om han är okej just nu, kolla tåget går nu!"

Det var rösten som tillhörde en flicka, eller kvinna. Åh, här var det ännu svårare att höra skillnad. Fyra armar drog plötsligt upp honom på fötter och fick honom att börja springa. Han visste inte om han hade slutna ögon än, men han såg i alla fall inget.

Armarna puttade ner honom på ett mjukt säte och han slog upp ögonen.

"Minns du våra namn?" Frågade en tjej med bruna ögon och brunt hår som stod framför honom.

"Varför skulle…?" Den brunhåriga tjejen avbröt pojken med blåa ögon och rött hår.

"Tyst!"

Vad kunde flickan heta? Han förknippade henne med ett namn, men vilket?

Något på H…

He… He… Herr…

Herr!? Ingen var väl så dum att den döpte en tjej till något som "Herr"?

Nej, det måste vara något annat.

"H… H… He… Hanna?" Sa han tveksamt.

Flickan suckade djupt.

"Han då? Vet du vad han heter?" Frågade hon med en gest mot den blåögda pojken. Ett namn kom till honom och trängde sig in i hanns huvud.

"James?" Andades han prövande. James såg sårad ut och han bet sig i läppen medan hanns ögon fylldes med tårar. James backade undan från honom och satte sig på sätet mittemot. Hanna sprang fram till James och la armen över hanns axel.

"Han minns inte mitt namn…" snyftade James ner i Hannas axel.

"Sssh, Ron, det är inte hanns fel, det år någon som har förhäxat honom," tröstade Hanna. Han drog upp knäna intill kroppen och la ner sitt huvud mot knäna, han stod inte ut med att betrakta James mer. Han hade uppenbarligen sårat honom när han inte kunde komma ihåg hanns namn. Men det var som Hanna sa, han kunde inte komma ihåg någonting.

"Jag är ledsen James, men jag vet inte ens vad jag själv heter, jag vet inte vart jag är…" han slängde en blick ut genom fönstret och på landskapet som flög förbi, "eller var vart vi är på väg…" la han dystert till. Plötsligt slogs dörren upp och en pojke med blont, nästan vitt, hår och stormgrå ögon kom in genom den. Pojken var ganska snygg, och på något sätt fann han en trygghet i honom. Ett nytt namn dök upp i hanns huvud.

"Hagrid?" Frågade han och kisade mot pojken, som nu såg oerhört förolämpad ut. Pojken vände tvärt på klacken och drog igen dörren med en smäll. James frustade till i en konstig skrattsnyftning.

"Förolämpade jag honom?" Frågade han olyckligt.

"Ja det gjorde du, men det gör inget, du gillar ändå inte honom." Förklarade Hanna med ett litet leende.

"Det gör ändå inte saken bättre, jag vill inte förolämpa någon för att jag inte vet något," sa han och bet sig i läppen.

"Åh, Harry," mumlade James och strök bort en tår från sin kind. Han tittade upp på James som nu satte sig bredvid honom.

"Heter jag Harry?" Frågade han och kände sig väldigt korkad. James log lite mot honom.

"Det var ju bra att han inte trollade bort hela dig i alla fall…" mumlade James och kysste honom. Kysste honom?! Men James var ju också en kille, för en av de få saker han fortfarande var säker på var att han själv var en kille. Och James tunga var nu i hanns mun. Han puttade bort James och kravlade undan från honom.

"Vad håller du på med?" Tjöt han och torkade sig om munnen med tröjärmen. James ögon fylldes åter med tårar och han ställde sig upp och försvann ut ur kupén.

Både han och Hanna betraktade James förtvivlat.

"Du mins verkligen ingenting va?" Frågade Hanna och tittade nästan anklagande på honom. Han skakade på huvudet.

"Minns du inte dina känslor?" Frågade Hanna.

"Ni skulle kunna vara mina värsta ovänner för jag minns inget av er, Hanna…" sa han dystert.

"Harry, du älskade honom," sa Hanna tyst. Han skakade förskräckt på huvudet med uppspärrade ögon. Hanna nickade.

"Nej, nej det kan inte vara sant," mumlade han och skakade kraftigare på huvudet. Hanna suckade.

"Jag tycks inte kunna övertyga dig, men varför skulle Ron annars kyssa dig?" Frågade Hanna dystert.

"Ron?" Frågade han förvirrat.

"James heter Ron!" Utbrast Hanna irriterat.

"Förlåt Hanna, men jag mins verkligen inget," sa han och kände hur hanns egna tårar tryckte sig upp till ytan.

"Inte Hanna, jag heter Hermione!" Utbrast Hanna ilsket. Varför blev det så här, han kunde ju inte minnas? Och vad han än gjorde så var det fel. Han ville inte såra någon, och ändå gjorde han inget annat. En tår rann ner för hanns kind, men han strök generat bort den.

"Åh, Harry, det gör inget Dumbledore vet säkert vad vi ska göra, men nu måste jag leta reda på Ro… James." Ändrade hon sig, och försvann sedan ut genom dörren. Han suckade och tittade ut genom fönstret igen. Det kunde inte vara möjligt att han var ihop med en kille, om han faktiskt var kär i honom så skulle han ha kommit ihåg det. Plötsligt öppnades dörren igen.

"Hej Harry, vart är Ron och Hermione?" Det var en rödhårig tjej som hade kommit in i kupén, hon var smal och hade bruna ögon. Hon såg ut att vara runt femton år och på det hela taget var hon inte helt olik James.

"Vad heter du?" Frågade han. Flickan såg förvånad ut och drog igen dörren efter sig.

"Ginny, men vad är det med dig Harry?" Frågade Ginny oroligt.

"Är du släkt med James?" Frågade han.

"James, han var väll renblodig inte sant? Så jag antar att han och jag var släkt på långt håll, men vad spelar det för roll?" Frågade hon förvirrat och satte sig mittemot honom.

"Du säger 'var' varför då?" Frågade han eftertänksamt.

"För att din pappa är död, då säger man var! Vad är det för fel på dig egentligen, har det hänt något?" Frågade Ginny och hon såg nu irriterad ut. Var hanns pappa… död?

"Ma… mamma då, lever hon?" Nu såg Ginny riktigt skrämd ut.

"Lily, din mamma, dog tillsammans med James, din pappa, för över sexton år sedan Harry," sa Ginny mjukt och satte sig bredvid honom. Återigen kände han hur en tår rann ner för hanns kind.

"Hu-hur gammal var jag då?" Frågade han med en snyftning.

"Ett, Harry, har du blivit utsatt för en glömskeförtrollning?" Frågade Ginny och torkade bort tårarna från hanns kind. Han skakade på huvudet.

"Jag vet inte, jag kan inte minnas någonting…" mumlade han och tvingade sig att hålla tillbaka tårarna.

"Du måste ha tonvis med frågor, ställ några så ska jag se om jag kan svara?" Den här Ginny som satt framför honom verkade vara den enda som förstod hur han kände sig. Hade hon kanske blivit utsatt för något liknande?

"Känner jag dig?" Frågade han.

"Ja, du blev vän med Ron, en rödhårig kille med blåa ögon under sin första resa med det här tåget. Och jag är hanns syster, mer?" Frågade Ginny vänligt.

"Ron måste vara samma person som James, men jag kommer aldrig att komma ihåg hanns riktiga namn, dessutom så vore det som att ge någon ett namn som egentligen inte var dens," insåg han och nickade sedan.

"Kommer vi två bra överens?"

Och så fortsatte det. Han fick reda på allt han frågade om. Att han var sjutton år, att Hogwarts var skolan han gick på. Att Voldemort hade mördat hanns föräldrar och vem Voldemort var. Vilka James och Hanna var. Och framför allt; vem han själv var.

"James, vad tyckte jag om honom innan jag glömde?" Frågade han tyst. Ginny log svagt.

"Du älskar honom Harry, du älskar honom väldigt mycket, och ni är ihop sen i början av sommaren." Sa Ginny vänligt. Han skakade på huvudet.

"Nej, jag älskar honom inte, jag tycker bra om honom men jag älskar honom inte." Sa han bestämt.

"Ron, James, kommer att bli väldig ledsen," sa Ginny tyst.

"Det är han redan…" mumlade han för sig själv.

"Men vi är ju killar, vi kan ju inte vara ihop?" Ifrågasatte han. Ginny höjde misstroget på ögonbrynen.

"Det brukade vara Ron som hade problem med det," sa Ginny med ett leende.

"Du kommer komma ihåg Harry, du är stark, du kommer att hitta tillbaka och det kommer vara Rons förtjänst." Sa Ginny tvärsäkert. Han tvivlade starkt på det, men nickade för att göra Ginny nöjd.

"Harry James Potter, sjutton år, går sjunde året på Hogwarts skola i… G… Ravenclaw, rätt?" Sa han för att byta ämne, men hjälp vad de där elevhemmen var svåra. Kunde de inte hete typ A B C D och E, istället? Eller vänta nu elevhemmen kanske bara var fyra? Och var inte elevhemsnamnen något i stol med grundarnas efternamn eller något liknande? Godric D, han log för sig själv. Men varför hade han tänkt på just Godric? Hette någon av grundarna Godric? Ginny hade inte nämnt någon av dem.

"Du går i Gryffindor, annars var det rätt," sa Ginny tröstande. Han tystnade och betraktade Ginny under luggen som delvis hängde ner över hanns ögon.

"Ginny,"

"Ja?" Han var lite rädd för den här frågan, men hon hade inte skrattat åt honom när han frågade efter sitt namn så det borde hon väll inte göra nu häller?

"Är det helt säkert att det inte var du och jag som var ihop?" Frågade han tyst. Frågan tycktes överraska Ginny, och hon rodnade och slog ner blicken.

"Jag har varit kär i dig, men du har aldrig varit kär i mig, det har aldrig varit något mellan oss," mumlade Ginny tyst.

"Åh," sa han generat.

"Jag ska gå och hämta James och Hanna, vänta här så kommer jag snart," sa Ginny och reste sig hastigt upp. När Ginny kom till dörren så stannade han plötsligt.

"Harry, kommer du ihåg någon trollformel?" Frågade hon snabbt. Han ansträngde sig för att komma ihåg, men mindes inte en enda.

"Nej," sa han sanningsenligt.

"Och det är ditt FUTT år i år…" suckade Ginny.

"Jaja, jag måste gå nu…" sa hon och vinkade lite åt honom innan hon stängde dörren efter sig. Han tyckte om James och ville inte såra honom. Men han älskade honom inte. Det kunde han inte.

I don't know what you think, but I like it!

MEn skriver du en review så får jag ju reda på vad du tyckte! ;D