Kap. 25 Albus Dumbledore
James och Hanna hade som hastigast sprungit ifrån honom för att leda förstaåringarna till deras elevhem, eftersom James och Hanna tydligen var perfekta. Prefekter, prefekter var de, även fast James såg väldigt…
"Aah, inte tänka så, du tycker inte om honom på det sättet idiot, det är bara det att alla säger att du gör det och då tror du det och allt sånt där babbel!"
"Åh, förlåt Harry men vi var tvungna att, ja du vet, men har Dumbledore gått än?" Flämtade Hanna och stödde händerna mot knäna efter språngmarshen.
"En lång gammal gubbe med vitt skägg," sköt James in med en lätt flämtning. Han hade precis tänk svara när en road röst svarade åt honom.
"Är det mig ni pratar om?" Han snodde runt och fick se en mycket gammal man med mycket långt skägg och halvmånformade glasögon på en mycket krokig näsa, det såg ut som om den hade blivit bruten. De vänliga blåa ögonen hade en road glimt i sig när han såg ner på dem. Eller James var egentligen inte så himla mycket kortare än den här mannen, men gubben fick se ner på honom och Hanna i alla fall.
"Förlåt pro…"
"Vem är Ni?" Avbröt han James och glimten i gubbens ögon försvann när han spände sin blick i honom.
"Mins du inte mitt namn, Harry?" Frågade Gubben oroligt.
"Det var…"
"En glömskeförtrollning, jag förstår det miss Granger," avbröt gubben Hanna. Hanna såg ner i marken, generad.
"Jag är rektor på den här skolan, men mitt namn vill jag att du försöker komma på själv, följ med till mitt kontor detta är ingen lämplig plats för en diskussion som den här," sa gubben och hanns mörkblå mantel flaxade till bakom honom när han började gå.
"Ursäkta mig, herr… herr…" vad skulle han kalla honom?
"Herr Gubbe, men var ligger ditt kontor?" Frågade han och gick ikapp gubben framför honom.
"Har de tagit ifrån dig din fantasi också, Harry?" Frågade Gubben, det var inget retsamt i det, eller förolämpande, men han rodnade ändå. Han fick svar på sin fråga när de kom fram till en ful stenstaty som Gubben lämnade ett lösenord åt. Den fula statyn hoppade åt sidan och lämnade en snurrande stentrappa synlig. Tveksamt följde han, James och Hanna med gubben upp till vad som verkade vara han kontor. Gubbens kontor var cirkelformat och fullt med underliga ting som snurrade, pyste och gav ifrån sig andra underliga små ljud.
"Sitt," beordrade gubben efter att ha trollat fram tre fåtöljer. Hanna satte sig och la benen i kors, James satte sig även han ner och stödde armbågarna mot knäna medan han gned sig i ansiktet.
"Miss Granger, vill du vara vänlig att förklara vad som har hänt?" Bad Gubben Hanna.
"Vi såg inte exakt, men Harry måste ha blivit träffad av en glömskeförtrollning," svarade Hanna sorgset. Gubben svarade inte, men såg bekymrad ut när han sjönk ner i sina egna tankar.
"Jag ska förklara för er vad jag tror har hänt," Hanna och James såg ut som om de snarare beredde sig på sanningen av vad som hade hänt.
"Det måste ha varit en väldigt stark förtrollning, annars skulle han komma ihåg era namn. Men…"
"Ursäkta Professorn, men när jag och Harry var nere i Hemligheternas kammare så utförde ju Lockman en glömskeförtrollning på sig själv, och han glömde ju bort sitt förstånd, eller vad man nu ska säga. Varför har inte Harry gjort det?" Frågade James med en lätt rodnad på kinderna.
"För att," började gubben tålmodigt,
"Din trollstav var trasig Ron, då kan man inte kontrollera magin i samma omfattning!" Utbrast Hanna irriterat. Gubben nickade.
"Åter till Harry, jag misstänker att han har sett något om Voldemort som Voldemort inte ville att han skulle se, och därför skickat ut Peter Pettigrew att ta bort Harrys minne," avslutade gubben.
"Pettigrew!" Utbrast Hanna förskräckt.
"Varför han?" Frågade hon sedan.
"För att han är en animagus, Harry skulle han ha märkt om en människa smugit sig på honom, men en råtta är inte lätt att upptäcka." Förklarade gubben tålmodigt. Han tyckte om gubben, han verkade snäll.
"Harry såg Voldemort ett par gånger medan han var hos mig," sa James lågt. Gubben vände omedelbart sin fulla uppmärksamhet mot James.
"Vad såg han?" Frågade gubben omedelbart.
"Han sa… han berättade att du-vet-vem är en animagus, en orm, och att…" James tystnade. Det James sa kändes bekant, som en sång han glömt bort.
"Och vad?" Frågade Gubben oroligt.
"Och att ni hade dödat Bellatrix Lestrange, som var gravid, och att du-vet-vem tänkte göra henne till en av Inferierna…" sa James med lätt darrande röst. Gubben såg med ens mycket sorgsen ut.
"Han spydde innan han berättade det för mig, jag frågade om det var för att han… om det var för att han hade ont…" James tystnade, som om minnet plågade honom.
"Jag åt av henne Ron… hon var död och jag åt av henne…" Citerade James. Gubbens ansikte var outgrundligt. Hanna däremot slog en hand för munnen och stirrade förskräckt på James. Det blev en tom tystnad. Hade han ätit en död kvinna? Det kunde han väll inte ha gjort. Eller?
"Minns du vad jag heter Harry?" Frågade gubben plötsligt och bröt tystnaden.
"Nej," svarade han sanningsenligt.
"Jag kommer inte ihåg någonting, utom hur man pratar, beter sig, och rör sig. Namn har jag särskilt svårt för, jag vet hela mitt namn, att min mamma heter Lily, och en flicka som jag träffade på tågets namn; Ginny. Jag tror att hon var din syster James," sa han lågt. James begravde ansiktet i händerna.
"Varför kallar du mig och Ron för James och Hanna när du nu kommer ihåg vad Ginny heter?" Frågade Hanna sårat.
"För att James och Hanna var vad jag kallade er för först, du frågade om jag kom ihåg vad ni hette och jag svarade två namn, de var fel men de fastnade. Jag inser att jag kommer kalla någon annan för era namn, eftersom jag kommer ihåg dem men kan inte koppla dem till er," förklarade han, mest riktad till James. James som inte hette James.
"James," sa han lågt och James tittade upp med en tår rinnande ner för sin kind.
"Jag förstår att jag har sårat dig, men det är svårt för mig också, tänk dig själv. Du kan inte minnas någonting, förolämpar de som är dina vänner för att du inte minns. Jag fick fråga en, för mig, fullkomlig främling om mitt namn, jag hade bara tur att det var Ginny som faktiskt var min vän." Sa han lågt och slog ner blicken. Återigen la sig en tystnad över dem.
"Miss Granger, vill du vara vänlig att lämna oss?" Bad gubben.
"Men…" Protesterade Hanna, men nickade sedan och lämnade rummet.
När hon stängt dörren efter sig så vände sig gubben till honom.
"Mitt namn är Albus, kom ihåg det," bad Albus. Albus… Albus, det kände han igen. Albert Dum! Det var Albus han hade försökt komma på.
"Albus Dum… Dum… Dumb…" började han och ansträngde sig för att komma ihåg. Albus vände sig förvånat mot honom. Han mötte rektorns blåa ögon. Rektor för Hogwarts skola…
"Albus Dumbledore!" Andades han, namnet hade bara poppat upp i hanns huvud, men han var nästan säker på att det stämde. Ett leende spred sig på Albus läppar.
"Ja, men ödsla inte tid på att försöka komma ihåg mig, jag är inte viktig," sa Albus vänligt. Det var något med Albus som sa precis tvärt emot, något hos den gamla mannen som sa att han var mycket viktig. Men han nickade.
"Ron," Albus vände sig till James, och plötsligt kändes det som om han tjuvlyssnade på något privat.
"Det är bara du som kan få Harry att minnas," sa Albus bestämt.
"Men Sir…" Protesterade James och en tår rann snabbt ner för hanns kind, "jag är inte alls lika stark som Ni, eller Harry, jag kan inte jag vet inte hur man gör…" sa James och stirrade ner på sina händer.
"Du underskattar din styrka, men det är sant att du inte är lika stark som Harry, eller mig, ytterst få trollkarlar är lika starka som Harry," sa Albus milt. Var han stark? Han kunde inte en enda trollformel, och ändå påstod Albus att han, Harry, var starkare än Albus själv.
"Men Harry älskar dig, även fast han inte minns det, du är den personen som betyder mest för honom, det finns inte någon han värderar högre än dig," sa Albus. Han ville lita på Albus, och det gjorde han också, men han kunde bara inte tro på honom när han sa att han älskade James. Det gick bara inte. James snyftade till, uppenbart generad över att gråta framför Albus.
"Om det Ni säger är sant, " sa James med en snyftning, "varför minns han mig då inte?"
"För att, Harry minns inte något, hela hanns värld består just nu i vad han har hört och fått se från tåget och in i slottet." Förklarade Albus tröstande.
"Men jag förstår fortfarande inte hur jag kan få tillbaka Harrys minne?" Sa James och försökte hålla tillbaka sina snyftningar.
"Du har träffat Lockman, inte sant?" Frågade Albus.
"Vem är Lockman!?" James nickade.
"Han har inte återhämtat sig, trots att det har gått flera år sedan han förlorade minnet, det har du sett?" Frågade Albus. James såg skrämd ut, men nickade.
"Det är för att han aldrig älskade någon, i alla fall inte som de vet om på St Mungos," sa Albus.
"Men jag förstår ändå inte, hur kan det hjälpa om nu Harry älskade mig innan han förlorade minnet så minns han det inte nu?"
"Nej, det gör han inte, men de finns där. Vet du hur en minnesutplåning går till?" Frågade Albus allvarligt. James skakade på huvudet.
"Man döljer minnena från hjärnan och binder dem utom räckhåll. Man kan säga att varje minnesutplåning har en begränsad tillgång med rep, så därför blir det svårare att knyta om minnena ju fler man tar," förklarade Albus.
"Så Ni menar alltså att det är bättre att de tog bort fler minnen från Harry, än om de bara skulle ha tagit bort några få?" Undrade James hoppfullt.
"Nej, jag är rädd för att det inte fungerar riktigt så. Du förstår, ju mer minnen man binder ju noggrannare blir man med att minnena inte ska kunna återvända, man gör helt enkelt starkare knutar på sitt rep." Förklarade Albus och såg besvärad ut.
"Det hela är en mycket avancerad vetenskap när det gäller att få tillbaka minnet, och inte alls så svårt när det gäller att binda det. Men det viktiga är att du kan hjälpa Harry att få minnet tillbaka." Sa Albus.
"Du säger hela tiden att jag är den enda som kan hjälpa honom, men du säger aldrig hur!" Utbrast James ilsket, men såg ut att ångra orden så fort han uttalat dem.
"Förlåt professorn, men jag är orolig för Harry," ursäktade sig James och slängde en blick bort mot honom.
"Jag tog inte illa vid, men det stämmer nog att jag talar i gåtor. Jag ska visa dig något," sa Albus, och riktade sig nu mot honom.
"Men säg först vad du tror?" Bad Albus och riktade sig åter mot James.
"Har det något med… kärlek att göra?" Undrade James tyst.
"Det är kärleken som ska få Harrys minne tillbaka, han vet att han har sårat dig och han ångrar det, men han tror fortfarande inte att ni två har haft ett förhållande. Så småningom kommer han att acceptera det, det kommer att ta en tid, men han kommer att acceptera det. När han gör det kommer han förlita sig på dig, du måste försöka hjälp honom att minnas. När han minns sin kärlek till dig då kommer hanns minne tillbaka,"
"Det är kört, jag kommer aldrig få mitt minne tillbaka!" Albus suckade.
"Men även det kommer att ta en tid, och jag är rädd att jag inte kan säga hur lång. Det kan vara allt från att han minns imorgon, till att han inte kommer att minnas på flera år. Men Harry är stark, jag hoppas verkligen att vi inte ska behöva vänta i år. Jag kommer att försöka påskynda processen med alla medel, därför vill jag inte att han ska gå på några lektioner tillsammans med er. Han ska få gå hos mig." Sa Albus, och la fram det som ett förslag, som om James sa nej så skulle det inte bli något av det.
"Varför, vad ska han lära sig hos dig?" Frågade James och verkade glömma bort att vara artig.
"Han ska få läsa om sig själv, läsa om saker han har gjort. Men ni kommer att behövas, jag vet inte allt som ni vet, ni måste berätta för honom exakt vad som hände. Utöver självstuderingen så kommer jag att lära honom simpla trollformler, sådana som ni lärde er under ert första år." Sa Albus och återigen lät det som om allt hängde på om James svarade ja.
"Du låter som om du lägger ansvaret om Harry på mig…" mumlade James tyst.
"Det gör jag också, om du anser att det inte borde genomföras så låter jag det inte heller ske. Just nu litar jag fullständigt på ditt omdöme när det gäller honom." Bekräftade Albus.
"Varför jag, Hermione är mycket bättre på att fatta bra beslut?" Frågade James.
"För att hon förmodligen skulle lita fullständigt på mig, och för att hon inte älskar Harry som du gör." Sa Albus enkelt. Han begravde ansiktet i händerna. Var det möjligt att James verkligen älskade honom? Nej, nej, aldrig.
"Harry?" Frågade Albus vänligt. Han suckade tungt och lyfte huvudet. Albus gjorde en gest mot en silverskål med silverfärgad vätska i.
"Vad är det?" Frågade han tveksamt samtidigt som han ställde sig upp.
"Minnen," svarade Albus och gjorde en ny gest mot skålen.
"Ta i det," bad Albus. Han gick fram och doppade tveksamt pekfingret i minnena.
"Som luft…" tänkte han innan han plötsligt sögs ner i minnena.
Han stod i samma kontor som han precis lämnat. Men nu stod Albus på golvet framför sitt skrivbord.Och det fanns två av honom själv!En satt på golvet framför Albus och den "honom" som han var medveten om stod bredvid Albus.
"Albus!" Sa han förtvivlat. Till hanns förvåning så reagerade Albus inte utan tittade bara oroligt på den "honom" som låg vid hanns fötter.
"Albus?" Sa han igen och försökte rycka tag i Albus klädnad för att fånga hanns uppmärksamhet. Men hanns hand fick inget grepp, den bara gled igenom Albus klädnad.
"Ett minne!" Insåg han.
"Jag är i ett minne, ingen här kan se eller höra mig." Albus höjde trollstaven mot den "honom" som låg på golvet.
"Legilimens!" Minnena överraskade honom bakifrån. Han såg sig själv krama om Hanna uppe i sin sovsal, sen sig själv kyssa James i städskrubben, sen sig själv kyssa… Han blev plötsligt ur puttad ur sin egen hjärna, men han hade sett tillräckligt. Han hade faktiskt kysst James! Han tittade ner på sig själv som nu tittade ner i golvet med en kraftig rodnad på kinderna och det verkade som om han inte vågade möta Albus blick. En minut gick, två minuter gick, tre minuter gick men det verkade som om dem gick på snabbspolning.
"Jag trodde att det skulle bli en Weasley…" Sa Albus chockat och gick och satte sig bakom sitt skrivbord, tiden i minnet verkade nu gå som vanligt igen.
"Han från minnet" ställde sig upp och tittade Albus i ögonen.
"Jag älskar honom." Sa "han" tyst. Albus höjde lite på ögonbrynen. Själv tappade han hakan. Hur kunde det vara möjligt?! Sen insåg han det, Albus måste ha fifflat med minnet. Han iakttog minnet, nu med allt växande tvivel.
"Och hanns känslor om dig? Vad vet du om dem?" Frågade Albus.
"Han älskar mig." Svarade "han" lite för snabbt.
"Hur, om jag får fråga, kan du vara så säker?" Frågade Albus artigt.
"Han drack veritaserum och… ja, sa det…" Svarade "han" generat.
"Så länge du är lycklig." Sa Albus och med en gest på handen så visade han honom ut.
Med ett ryck så återvände han till verkligheten. Han gav Albus en skeptisk min och satte sig sedan i sin fåtölj igen.
"Vill du se?" Frågade Albus James. James nickade. Albus visade fram även James till silverskålen med en gest. James körde ner huvudet utan tvivel. Det blev en spänd tystnad när James försvann.
"Du trodde inte på vad du såg." Konstaterade Albus enkelt.
"Och det förvånar dig inte," gav han igen.
"Nej, jag är rädd för att det inte gör det…" suckade Albus.
"Vad är veritaserum?" Frågade han nyfiket.
"Ett serum som gör så du inte kan ljuga," svarade Albus, lika enkelt som vanligt.
"Åh, okej…" sa han förvånat. Om ett var så att minnet faktiskt var sant så älskade James honom verkligen.
"Men nu är inte minnet sant!" Påminde han ilsket sig själv. Det kunde det inte vara… Ron kom plötsligt tillbaka till nutiden med ett bistert leende på läpparna och en svag rodnad på kinderna.
"Ja, det där var ju inte helt O-genant…" mumlade James. Albus log lite mot honom.
"Professor Dumbledore…" mumlade James och han öron blev röda.
"Ja?" Frågade Albus artigt.
"Tror du… jag menar… om jag kanske… Nej glöm det," sa James avfärdande och satte sig tungt i sin fåtölj igen.
"Jag är rädd att jag inte kan det, vad har du på hjärtat?" Frågade Albus och höjde intresserat på ögonbrynen.
"Skulle jag kunna få… låna Ert minnessåll?" Bad James tyst. Ett leende spred sig över Albus ansikte.
"Javisst," sa han och tog sedan fram sin trollstav och trollade fram några glasflaskor. Han doppade ner trollstavsspetsen i minnena och drog sedan upp den igen med en silvervit tråd dinglandes från spetsen på hanns trollstav. Så fortsatte han tills alla flaskor var fyllda och minnessållet tömt.
"Mitt enda krav är att det kommer tillbaka helt," sa Albus och räckte fram silverskålen till James. Som tog den och ställd ner den på ett bord bredvid sig.
"Och, att du gör mig en tjänst?" Sa Albus. James blinkade förvånat mot Albus.
"Vad?" Frågade James nervöst.
"Kyss Harry," sa Albus. Både han och James stelnade till.
"Det kan jag inte göra, Harry v… vill ju inte…" invände James och bet sig i läppen.
"Vi vet båda två att Harry vill, men inte kan minnas det," invände Albus. Han kunde inte förneka att han började känna sig utnyttjad. James suckade och ställde sig upp.
"Förlåt Harry…" mumlade Ron och la en hand på hanns axel. Sen kysste han honom. Utan att riktigt tänka på det så öppnade han sin mun för James och slöt ögonen. Han ville inte erkänna det för sig själv men han tyckte om det. Nej! Vad tänkte han på?! Han slog tvärt upp ögonen igen. Han ville ha honom nära… Han ville inte ha honom nära! Han gjorde det första som föll honom in för att få bort James från dina läppar. Han sparkade till honom. James flög bakåt och landade på golvet nedanför fåtöljen. Han tittade andfått ner på James som förtvivlat mötte hanns blick. De blåa ögonen fylldes med tårar. James vred sig om så han låg på mage och la ner huvudet på armen. James rygg började skaka samtidigt som en kvävd snyftning hördes från honom. Albus vände sig genomträngande blick mot honom och suckade.
"Det är visst värre än vad jag trott…"
Ooo... Stackars Ron... Men det var kul att skriva iaf.