Kap. 26 Förtrollade Trappsteg

Precis tvärtemot vad Albus sagt så var han nu på sin första lektion, och den råkade vara… t… t… trollkonsthistora? Var det verkligen det? Hursomhälst så hade han tydligen inte gillat ämnet, i alla fall enligt Hanna och James. Och han måste medge att läraren i ämnet gav honom kalla kårar nu med. Och vilken frisyr! Jag menar, hallå? Han kunde lika gärna ha satt ett smörpaket på huvudet! Och näsan, han såg ut som en kråka! Professor… Sate, var det så James hade sagt? Något liknande var det i alla fall.

Nej, det var inte alls trollkonsthistora, det var trolldryckskonst. Vad skulle de annars ha kittlarna till?

Nu satt han i alla fall och halvsov. Egentligen hade det varit något som både James och Hanna hade varnat honom för. Men Albus hade sagt att han sagt åt professor Sate att inte fråga honom något eftersom han alldeles säkert inte skulle kunna svara, så det skulle väl inte vara någon fara?

"Potter?" Han ryckte till. Det var ju inte meningen att professor Sate skulle fråga honom något.

"J… ja professorn?" Frågade han försiktigt.

"Svara på min fråga!" Fräste professor Sate och stegade argt fram till honom.

"Ursäkta jag hörde inte professorn," mumlade han ursäktande och svalde nervöst.

"Vilken ört ska man tillsätta i den levande dödes brygd för att få den svagare?" Sates röst var överlägset hånfull. Ört? Ört? Han kunde bara namnet på en enda ört, och hur stor chans var det att den skulle vara rätt? Men han beslutade snabbt att det var bättre att svara fel än att inte ha något svar alls.

"Malört, professor Sate?" Mumlade han tyst, mer som en fråga än ett svar. Han kände nästan hur James fick kämpa för att inte dunka huvudet i bordet. Hagrid (Malfoy) brast ut i ett högljutt skratt. Sate höjde lätt på ena ögonbrynet.

"Pf," Fnös Sate sen och vände sen på klacken.

"Malört, Potter, gör så drycken överhuvudtaget har något effekt," Sate kastade honom en illvillig blick.

"Varför är du fortfarande kvar?" Frågade Sate och gjorde en menande gest mot dörren. Han uppfylldes av ett hat som speglades i Sates svarta ögon när de mötte hanns. Sates ena mungipa drogs uppåt i ett svagt leende fullt av skadeglädje. Han reste sig upp och samlade onödigt långsamt in sina grejer medan han böjde sig ner över bänken för att slippa möta Sates blick. Han rätade på sig, fullt medveten om att han hade hela klassens blickar på sig. Han gick sakta bort till dörren och la handen på handtaget. Sen slog han plötsligt av en idé.

"Jag hittar inte härifrån," sa han högt och tydligt, utan ett spår av genans i rösten. För det han sa var lögn, han hade lagt varenda korridor på vägen ner på minnet så han skulle kunna hitta tillbaka även fast han kom ifrån James och Hanna. Hagrid skrattad igen. Sates uttryck, däremot, skiftade snabbt från skadeglädje till förvåning. För något ögonblick så såg Sate ut som om han övervägde att låta honom irra runt ner i fängelsehålorna tills han hittade ut själv. Men så suckade han.

"Då så, jag har väl inget annat val än att skicka någon med dig," Sate såg ut över klassen.

"Weasley," sa han tillslut och knyckte på nacken mot honom. James ställde sig upp och rafsade hastigt ihop sina saker. James gick fram till honom och puttade ut honom och smällde sen igen dörren efter dem.

"James…" Började han försiktigt. James bara skakade på huvudet och började gå i snabb takt.

"James," upprepade han och skyndade efter James.

"James, snälla lyssna på mig," Bad han och tog tag i James arm.

"Släpp," sa James och ryckte loss sin arm och tog sen trappan två steg i taget. Han saktade in och gick efter James upp för trappan. Men så tog det stopp.

"James!" Ropade han. James skakade på huvudet igen.

"James!" James försvann utom synhåll.

"James, kom tillbaka!" Inget svar.

"Weasley, jag sitter fast!" Skrek han efter James. James kom sakta tillbaka. James höjde lätt på ögonbrynen när han såg honom.

"Hjälp," bad han med en hjälplös gest. James gick ner för trappan igen.

"Weasley, det är det närmsta du kommer komma mitt namn eller hur?" James svalde hårt och gjorde ingen ansats att hjälpa honom upp, trotts att han nu hade sjunkit ner till bara en bit under knät. Han förmådde sig inte att svara.

"Varför kan du inte minnas att du älskade mig?" Frågade James och slog ner blicken i marken.

"För att jag aldrig har gjort det," sa han och mötte James blåa ögon, som fylldes med tårar.

"Harry… Harry snälla, någon gång… du älskade mig någon gång…" bad James med förtvivlad röst och tårar som rann ner för hanns kinder.

"Nej," sa han och skakade på huvudet.

"Snälla…" bad James med en snyftning.

"Hur förklarar du då att jag kan känna glädje, sorg och ilska, alla känslor, men inte kärlek?" Frågade han och höjde rösten en aning.

"Jag vet inte…" mumlade James och svalde hårt.

"Dessutom älskar inte du mig," sa han sen. James lyfte huvudet och mötte hanns blick, James tårfyllda ögon var hårda.

"Älskar inte jag dig? Älskar inte jag dig? Varför skulle jag då försöka övertyga dig om att du älskar mig?" James hårda ögon bröts av förtvivlan.

"Jag älskar dig Harry, det har jag vetat sen jag var fjorton," sa James och drog in ett skakande andetag. Han hade inget svar på det.

"Lägg armarna om min hals så hjälper jag dig upp," sa James sen och böjde sig fram mot honom. Han la lätt tveksamt armarna om James nacke och lät James lägga armarna om hanns midja. James drog till, inget hände. James drog till igen, enda resultatet var att han fick ont i benet. James svor lågt.

"Håll hårt," mumlade James i hanns öra, och han kunde inte låta bli att sluta ögonen när han kände James varma andedräkt mot sin kind. Han la armarna tätare om James hals.

"Varför tar du inte bara om benet?" Frågade han sen.

"För att om det lo-hossnar då så kan ingen av oss hålla balansen," svarade James med en lätt snyftning. Han svarade inte, men tog ett säkrare tag om James nacke och tryckte sig på så sätt nära James varma kropp. James ryckte till hårare än förut och den här gången så lossnade han. James lyste upp honom i luften och satte försiktigt ner honom på andra sidan om sig. Han gjorde en ansats att dra sig undan från James, men James hindrade honom.

"Släpp inte än," bad James. Han tryckte sig närmre intill James och fick ställa sig på tå för att nå James öra.

"Jag älskar inte dig James, du kan inte tvinga mig att älska dig. Du kanske har känt mig tillräckligt länge för att kunna älska mig, men jag har bara känt dig i knappt en vecka, jag kan inte älska dig." Han kände hur en av James tårar rann ner för hanns egen kind.

"Du sa svaret på din egen fråga, du kan känna alla känslor utom kärlek för kärlek behöver tid," mumlade James i hanns öra. James drog sig sakta undan, men på vägen så nuddade James försiktigt vid hanns läppar med sina egna.

"Du kanske aldrig älskade mig, men jag älskade alltid dig, vad jag än sa…"

Aww! Lite gulligt måste du erkänna att det är!

Okej, om ni undrar vfr "Sate" skickade Ron med Harry så var det för att han vet hur det ligger till mellan dem och vill plåga Harry ännu mer genom att tvinga dem att vara ensamma tillsamans... tada, så var det med det. Och om ni undrar vfr ja inte al ut något igår så var dte för att jag var lat helt enkelt, jag gick inte ens in på datorn, jag bara gick och la mig.

Skriv en Review är du snäll:D