Kap. 27 Patronusen

En månad hade nu gått sen de anlände till Hogwarts. En månad utan några vanliga lektioner. En månad med fler obehagliga tripper ner i minnessållet som James måste ha glömt kvar. En månad fylld med allt från tjocka böcker om honom, till James och Hannas betydligt intressantare förklaringar om vad de tre hade gjort tillsammans. Det visade sig att de tre under sitt första år hade räddat de vises sten från någon konstig gubbe som hade Voldemort utstickandes från sitt bakhuvud. James hade skrattat, något som var ytters sällsynt, när han påmint Hanna om den gången hon hade tydligen blivit helt hysterisk och glömt bort att hon var häxa när hon skulle göra upp eld. Och under sitt andra år hade han tydligen dödat någon jätte-orm med Gryffindors svärd, men det kunde de inte förklara så bra eftersom de inte hade varit med hela tiden. Vad var det den där ormen hette nu igen, Basilika? Jaja, hursomhälst hade han gjort mycket mer än vad han kunde komma ihåg. Och en del hade han lite svårt att tro på, som att han hade duellerat med Voldemort under sitt fjärde år. Om han verkligen skulle ha gjort det så skulle han väll knappast ha varit i livet vid det här laget, eller hur?

Han tyckte om att låna, eller låna och låna han stal dem väll snarare, Hannas böcker. Det fanns så många trollformler i dem som han aldrig hade hört talas om. Och som han så gärna ville prova. Albus hade snart upptäckt att hanns trollkonstförmåga var oförändrad trots att han inte kunde någon trollformel. Men allt Albus hittills hade lagt fram till honom hade han klarat på första försöket, och ändå hade Albus envisats med att han skulle repetera dem i timmar. Och de var så simpla hela högen! Han hade bara fått lärt sig att öppna låsta dörrar, få saker att sväva, göra upp eld, skära i saker, hur man skulle lyfta en lamslagningsbesvärjelse och andra saker som knappt behövde någon ansträngning alls! Han ville lära sig något som han faktiskt kunde få nytta av!

Så därför satt han nu återigen med en av Hannas många böcker i sitt knä. Han bläddrade förstrött i den efter något som kunde vara av intresse. Som vanligt så stannade han till när han fick se en av de få rörliga bilderna i boken. En häxa gjorde en bestämd rörelse med trollstaven och en silvervit skepnad bröt fram ur spetsen på den. Det silvervita skimret tog formen av en gås som ilsket vaggade framåt. Det såg inte särskilt skräckinjagande ut. Han skrattade till. Han slängde en blick på texten. Han plöjde igenom sidan snabbt och tog bara in vad man skulle göra och säga.

"Tänk på något glatt och säg 'Expecto Patronum' det verkar inte så svårt…" mumlade han och ställde sig upp. Han koncentrerade sig.

"Expecto…"

"Harry vad håller du på med? Du ska upp till Dumbledore nu," avbröt James som precis hade kommit in i sovsalen för att hämta sin väska.

"Jag tänkte bara prova en trollformel," sa han och ryckte på axlarna. James satte händerna i sidan.

"Harry," suckade han.

"Jag vet att du tycker att Dumbledore bara ger dig enkla formler men du borde inte prova någon bara sådär, vet du ens vad den gör?"

"Du låter som Hanna…" muttrade han till svar. James bara blängde på honom.

"Nej, jag vet väll inte riktigt vad den gör," medgav han.

"Nej precis, men kan jag få kolla?" Bad James, och han räckte över boken till honom. James tittade besvärat ner i boken.

"Du har kunnat den här, men jag betvivlar att du kommer klara den på första försöket nu, men du kan väll prova…" sa James tveksamt och kastade tillbaka boken. Han fångade den och la ner den på sängen igen. Han visste inte riktigt vad han skulle tänka på, förut hade han tänkt tänka på när Ginny berättade vem han verkligen var. Men det var nog inte riktigt lyckligt, än sen då, han hade inget bättre.

"Expecto…" minnet av James som kysste honom uppe på Albus kontor kastade sig framför det förra minnet. "… Patronum," slapp ur honom av bara farten. En silvervit kronhjort bröt fram ur spetsen på hanns trollstav. Den här Patronusen betydligt mer respektingivande än gåsen från bilden. Patronusen, var hade han fått det ifrån? Hjorten vände sig om och betraktade honom innan den löstes upp. Han slängde en blick på James som stirrade tomt på den plats där Patronusen hade befunnit sin för bara några sekunder sedan.

"Du verkar kunna allt som du kunde förut, bara att du inte minns orden," konstaterade James eftertänksamt. Han nickade stumt.

"Får jag prova en sak?" Undrade James, och återigen så nickade han.

"Lamslå!" Utbrast James så plötsligt att han inte hade en chans att förbereda sig.

"Protego!" Flög det ändå ut ur hanns mun. Vart hade han fått det ifrån, och vad gjorde den? James ögon vidgades av chock innan han lamslogs, av sin egen förbannelse, och föll till golvet.

"Enervate," sa han och lyfte hastigt förbannelsen. Nu fick han i alla fall nytta av den besvärjelsen.

"Hur gjorde jag det där?" Sa han och föll på kan framför James för att kolla om han var okej.

"Jag vet inte," muttrade James och tog sig för bakhuvudet. Plötsligt slogs dörren upp.

"Harry, Dumbledore, nu! Du är redan tio minuter sen!" Sa Hanna och stack in sitt huvud genom dörren.

---

"Hur kunde jag göra det där?" Frågade han sig när han låg i sin säng sent samma kväll. Självklart hade han inga svar. Men det måste betyda något, eller? Inte heller på denna fråga hade han något svar. Han slöt ögonen och tänkte tillbaka. Det hade varit något, något som fått honom att säga sådär. Som en vattendroppe tar sig ut från en smal spricka i ett glas. Om han bara kunde få den där sprickan större!

"Okej, tänk!" Beordrade han sig själv. Vad var det som hade fått honom att göra som han gjort, att använda den där förtrollningen mot James? Han slöt ögonen och försökte greppa om minnet. Precis när hade sagt så hade han tänkt på… han hade varit i ett rum, ett rum han aldrig hade varit i. Det gick inte ihop, men han kunde ändå inte släppa det. Det var något i det som bara kändes rätt.

"Du tappar koncentrationen!" Bannade han sig själv. Han tog ett djupt andetag. Han var i det där rummet, och sa den där fortrollningen. Han sa den till en hel grupp av människor. En grupp av människor som verkade vara i hanns egen ålder, en del ett par år yngre och en del ett, kanske två år äldre. Och alla verkade se honom som någon slags ledare… Nej det stämde inte, det var bara som att hitta på en historia i huvudet och sedan berätta den för sig själv. Han suckade irriterat och vred sig så han låg på sidan. Han slängde en blick bort mot James. Täcket hade glidit ner och täckte nu bara från midjan och neråt, men eftersom han hade pyjamas så spelade inte det så stor roll. James. Om nu James betydde lika mycket för honom som Albus påstod så borde han kanske kunna få fram något minne av James. Han fokuserade blicken på James bakhuvud som om han skulle kunna läsa ut ett minne ur James hjärna. Det… det var någon gång… någon gång James hade kysst honom… kysst honom på ett tåg.

"ÄGG! Det var ju på tåget hit ju, har du en hjärna eller inte?" Han började faktiskt tro på det senare.

"Kom igen, något måste du ju få grepp om!" Han suckade igen. Det var någon gång… fast det kanske inte hade hänt? Strunt samma om det inte hade det, han hade ändå inget annat att gå på. Han drog handen över ansiktet för att återvinna koncentrationen. Den gången… de hade suttit på J… Rons säng… och spelat… kort? Vänta här nu, vart fick han "Ron" ifrån? Åh, han började få huvudvärk av det här.

"Skärpning! Det är nu eller så får du aldrig tillbaka dina minnen!" Men tänk om han inte hade funnits för än då han började minnas då?

"Ja, du måste ju ha rätt, du föddes ju såklart inte för än då. PÅ EN TÅGSTATION SOM SJUTTONÅRING!" Allvarligt, han kanske var för trött för det här? Han suckade återigen och sänkte blicken ner i golvet. Vänta nu, de hade spelat kort på Rons säng och… och han hade velat sluta… men Ron hade intedetsåhanhadetagittagihannsbenochsåhadehanfallittillmarken,ochhanochRonhadebörjatskratta.

OchsenhadeRonkommitnärmreochnärmretills… Han satte sig tungt flämtande upp. Det var som om att han hade hittat ett rep. Velat, men tillslut dragit i det. Då hade han fått en rejäl kalldusch, av minnen. Han mindes, mindes allt som hade hänt honom. Det var som att få uppleva allt igen i snabbspolning. Det blev så många känslor på en gång! Kyla, värme, rädsla, trygghet, trötthet, glädje, ilska, irritation, sorg, smärta, lycka, ångest, skuld, lättnad, nervositet, hat, kärlek… Han började frysa samtidigt som han började svettas för att det var för varmt. Han blev rädd och kände samtidigt en underbar känsla av trygghet. Han började gråta samtidigt som han inte kunde hålla tillbaka ett skratt.

"Ron…" det var sant, han älskade verkligen Ron.

"Ron," han ställde sig upp och vinglade bort till Ron säng.

"Ron," han sjönk ner på sängkanten bredvid Ron och strök sakta bort en hårslinga från Rons ansikte.

"Ron," en tår droppade från hanns ansikte och ner på Rons. Ron slog upp ögonen.

"Harry?" Frågade han oroligt och satte sig upp. Han lutade sig fram och pressade sina läppar mot Rons. Ron öppnade sakta sin mun och kysste honom. Han la sina armar om Ron och tryckte honom intill sig. Hur kunde han ha varit så dum? Ron släppte honom försiktigt.

"Du minns," konstaterade Ron efter att ha tittat in i hanns ögon i några sekunder. Han nickade.

"Ja, ja, åh Ron, Ron jag är så ledsen!" Suckade han ångerfullt.

"Du gråter," sa Ron och konstaterade ännu en självklarhet.

"Ja, jag har precis återupplevt hela mitt liv igen, då blir det lätt så," sa han och torkade av sitt ansikte med hela handen.

"Åh, jag kan inte fatta att jag inte ens kunde komma ihåg ditt namn!" Utbrast han och slog sig i pannan.

"Men du hade liksom redan ett namn, om jag skulle ha börjat kalla dig för Ron så vore det som att döpa om dig utan din tillåtelse!" Ursäktade han sig och torkade återigen bort tårarna.

"Sssh," sa Ron med ett leende. Rons leende var det vackraste han sett på länge. Han la sig ner på Rons säng och stirrade upp i taket med vidöppen mun. Fortfarande lätt andfådd efter chocken att plötsligt komma ihåg allt han gjort. Han blev lätt överrumplad när Ron kysste honom igen.

"Glöm aldrig bort mig igen," bad Ron med en suck och la sig bredvid honom.

"Jag ska försöka," lovade han och la en arm om Ron. I någon minut låg han bara och tittade på Ron, han var så vacker. Hur kunde han ha låtit bli att älska Ron förut?

"Jag är glad att du förlät mig, Ron," mumlade han i Rons öra. Ron vände sig mot honom.

"Ska jag vara ärlig så trodde sig inte att jag skulle kunna förlåta dig. Att du inte kom ihåg mitt namn och både puttade och sparkade bort mig när jag försökt kyssa dig var ganska hårda slag." Han rodnade, och Ron log lite mot honom.

"Men efter ett tag så insåg jag att det inte var ditt fel, och efter ytterligare en tid så började jag inse att det kanske skulle dröja lång tid innan du fick tillbaka minnet igen." Förklarade Ron med ett nervöst skratt. "Jag var faktiskt ganska nära att ge upp ett par gånger," erkände Ron mumlandes.

"När började du acceptera att… ja om oss?" Frågade Ron efter någon sekunds tystnad.

"Det gjorde jag aldrig, jag bara… ville minnas," sa han med en axelryckning. Ron log brett mot honom.

"Vad var det… vad ska man säga… du mindes?" Frågade Ron nyfiket.

"Nyfiken i en struts…" konstaterade han.

"Nyfiken i en strut, Harry," skrattade Ron. Han bara ryckte på axlarna till svar.

"Menar du vad det var jag försökte minnas när jag… kom på allt vad jag hade glömt?" Frågade han med ett snett leende. Hjälp det var verkligen svårt att uttrycka sig om det här. Ron nickade.

"Först försökte jag komma ihåg vad jag tänkte på när jag sa den där skyddsförtrollningen, men det gick inte så bra. Så… jag vet inte, jag tittade bort mot dig och så… liksom bara mindes jag," sa han med en axelryckning.

"Men vad mindes du?" Envisades Ron. Han mötte Rons blåa blick och log lite.

"Gissa?" Bad han.

"Hm, jag har inte en aning," medgav Ron.

"Det har du visst, du vågar bra inte säga det," konstaterade han. Ron lutade sig lite framåt och kysste honom igen.

"Första kyssen?" Föreslog Ron med öron röda som stoppljus. Han bara log till svar. Sen flög han nästan i taket när Neville plötsligt gav ifrån sig en hög snarkning.

"Herregud, han höll på att skrämma ihjäl mig!" Utbrast han och tog sig för hjärtat. Ron log mot honom och la armarna om honom och drog honom tätare intill sig.

"Jag älskar dig Harry," viskade Ron i hanns öra. En underbar, pirrande känsla uppenbarade sig i hanns mage. Han vred på huvudet och log mot Ron.

"Jag älskar dig med," mumlade han tillbaka.

---

"God morgon Hermione," hälsade han morgonen därpå.

"Gomorron Harry…" mumlade Hermione frånvarande, utan att ta blicken från sin bok. Han sjönk ner i fåtöljen mittemot henne i väntan på att Ron skulle komma så de kunde gå ner och äta frukost. Det blev en kort tystnad innan Hermione sakta lyfte blicken.

"Vad kallade du mig?" Frågade hon misstroget.

"Öh… Hermione…" svarade han tveksamt. Hermione gav upp ett tjut som fick hela Gryffindortornet att vända blickarna mot henne innan hon kastade sig om halsen på honom.

"Hermione… släpp…" sa han förskräckt, och självklart lyssnade hon inte på honom. Gryffindortornet bröt ut i ett förvirrat mummel, precis som Ron kom ner.

"Ron!" Tjöt Hermione och släppte taget om han hals.

"Harry… han… han bara… tjof!" Ropade Hermione till Ron med ett nästan hysteriskt leende samtidigt som hon slog sig själv i huvudet. Ron kom ner till dem.

"Hermione, du kanske borde överväga att sluta skrika, jag vet redan det," sa Ron med ett retsamt leende. Hermiones leende slocknade en aning.

"Visste du?" Frågade hon förvånat.

"Jepp," svarade Ron nöjt. Harry såg sig om i rummet och noterade att alla fortfarande lyssnade på dem.

"Vet ni, vi går ner och äter nu," sa han och drog iväg med dem.

"Jag kom ihåg allt igår natt," väste han i Hermiones öra på väg ut. Hermione bara glodde på honom i någon sekund, sen suckade hon och skakade på huvudet.

"Hjälp vad mycket studier du har att ta igen nu," konstaterade hon och tog sedan fram en hoprullad upplaga av The Daily Prophet ur sin väska.

"Fick du den tidigt idag?" Frågade han smått förvånat när hon drog av snöret som hade varit knuten rumt tidningen.

"Ja, ugglan kom till uppehållsrummet, jag tror att någon hade gett den kaffe för den var alldeles hyper…" sa Hermione frånvarande och rullade upp tidningen. Han suckade och vände sig mot Ron för att diskutera quidditch resultaten som han äntligen fattade något av. Det dröjde någon sekund för dem att inse att Hermione hade stannat.

"Vad är det?" Frågade Ron förvånat medan de gick tillbaka till henne. Hon körde prompt tidningen i handen på honom, han tittade ner på tidningen samtidig som Ron läste över axeln på honom. Rubriken var enorm i stora svarta bokstäver.

Den berömde Harry Potter, pojken som blev bög?

sådär ja... De va ett nytt kapitel de... Ojdå, glömde att stänga av den... Men ä faktiskt ganska nöjd med det, det är lite kul på sina ställen... PÅ EN TÅGSTATION SOM SJUTTONÅRING! hehe...

Jaja, men du kan väll skriva en review... Ä du snäll?