Kap. 28 Rita Skeeters återkomst

"Orättvist, det visste inte ens jag för än igår!" Utbrast han och slet upp tidningen på sida tre som den lilla texten under rubriken hänvisade till.

"Enligt mycket säkra källor… bla bla bla… så har den berömde Harry Potter, pojken som överlevde, och alla andra trams-namn som finns… bla bla bla… Åh, på den här sidan så finns det ju inget!" Utbrast han uppgivet och bläddrade till nästa blad. En bild täckte halva sida fem. En bild av honom som kysste en kille. Som man tackochlov inte såg vem det var, trots att bilden var rörlig. Han pustade lättat ut.

"Det syns i alla fall inte vem det är jag är ihop med," sa han lättat medan han skummade igenom även den här sidan.

"Hör här, de har gjort några intervjuer… med bilder till… först har vi någon Patricia White… känner ni henne?" Frågade han samtidigt som han började gå igen.

"Jag känner henne inte, men jag vet att hon går tredje året i Hufflepuff, fortsätt," bad Hermione och föll in i hanns takt.

"Hon säger att hon skulle kunna tro mig om vad som hälst och att jag verkar helt sinnessjuk, och vi vet väll alla att hon har rätt va?" Ron suckade uppgivet.

"Sen har vi Ginny, en hand som täcker för Bilden och texten lyder: ingen kommentar," han skrattade till lite bittert, undrade för sig själv varför de ens tagit med den intervjuen och fortsatte sedan att läsa.

"Två till som säger ungefär samma sak som den första," han slängde en blick på deras bilder.

"De ser ut att vara typ från femte året, men de går i alla fall i Slytherin," suckade han och ökade takten ytterligare, när han tittade närmre på en av bilderna så såg han att det faktiskt var Pansy Parkinson på den.

"Åh, nej men titta de har förhört Malfoy, ska vi se vad snällt han har sagt om…" han avbröt sig när hanns blick föll på texten bredvid bilden.

"Det kan inte ha varit Malfoy som sagt det här…" muttrade han för sig själv.

"Hör här; Potter är väll knappast smart, men han är definitivt inte galen, som Pansy sa. Alltså det var Pansy som gjorde den förra intervjun," förklarade han för Ron och Hermione.

"Jaja, vi fattar, fortsätt nu!" Uppmanade Hermione otåligt.

"Jag antar att det är fullt möjligt att Potter är bög. Men så länge han håller sig borta från mig så bryr jag mig faktiskt inte…" Malfoy traskade ur sin bild med en avfärdande knyck på nacken.

"Jaha, tror ni Malfoy är sjuk eller något?" Frågade Ron förundrat.

"Nej," sa han kort och svängde mot ytter portarna.

"Vart ska vi?" Frågade Ron förundrat och sprang några steg för att komma ikapp.

"Tror du verkligen att det är så smart att vara i slottet när alla postugglor kommer? Det var väldigt tur att Hermiones uggla var hög så den kom tidigare." Sa han med en suck.

"Jaja, men vart ska vi då?" Frågade Ron igen. Han vände sig mot honom.

"Till Hagrid,"

---

Han bankade på Hagrids dörr och Fang började omedelbart skälla.

"Men tyst me dig din dumma hund, flytt på dig… men flytt på dig sa ja!" Hördes det innanför dörren innan den sköts upp av Hagrid.

"Hej på er, det var länge sen vi sågs!" Utbrast Hagrid när han såg dem och hanns ansikte sken upp i ett leende.

"Får vi komma in?" Undrade han. Hagrid nickade och klev åt sidan.

"Men har inte ni tre lektioner att gå på?" Frågade Hagrid en smula förvirrat.

"På en lördag Hagrid, lägg av!" Utbrast Ron.

"Men du borde faktiskt ta och göra dina läxor Ron," påpekade Hermione.

"Kan inte ni två bara lägga ner!" Bad han och sjönk ner på en av Hagrids köksstolar.

"Ni verkar vara lite irriterade, e det något som e på tok?" Undrade Hagrid försiktigt och sjönk ner på stolen mittemot Harry. Han mötte snabbt Rons och Hermiones blick. Båda såg tveksamma ut. Men vad spelade det för roll om Hagrid fick reda på det nu? Han kunde ju inte undvika både tidningar, andra lärare och dessutom sina egna elever i flera månader framåt ändå. Han tog upp tidningen från Hermiones väska igen och slängde över den till Hagrid. Som bleknade en aning när hanns blick föll på första sidan. Hagrid flackade med blicken mellan förstasidan och Harry själv. Han bara vevade trött åt Hagrid att läsa igenom det. Hagrid öppnade tveksamt tidningen.

Och eftersom Hagrid inte precis var den snabbaste läsaren så fick de vänta ett bra tag innan Hagrid tillslut la ner tidningen. Hagrid harklade sig nervöst och drog sig i skägget. Ron satte sig bredvid honom och Hermione satte sig ner på golvet och begravde ansiktet i händerna.

"Är det sant då?" Frågade Hagrid nervöst och drog sig återigen i skägget. Han tvekade lite över frågan och flackade lite med blicken mot Ron, som nickade knappt märkbart.

"Jag antar… jag har ju en, men det är liksom bara honom och inga andra killar jag… ja…" han rodnade och slog ner blicken.

"E de sant?" Frågade Hagrid igen.

"Jag… ja... ja, jag antar det" mumlade han och lutade sig tungt bakåt mot stolens ryggstöd.

"Jaha…" sa Hagrid, uppenbart ovetandes om vad han skulle göra nu.

"Öm… ja… vem e de då?" Frågade Hagrid tillslut. Han rodnade kraftigt och slog ner blicken. Det blev en pinsam tystnad då ingen vågade säga något.

"Jag," kom det plötsligt från Ron.

"Va?" Kom det från Hagrid.

"Det är jag," förtydligade Ron.

"Du som e vadå?" Frågade Hagrid förvirrat. Ron mumlade någon, mycket snabbt och mycket tyst.

"Va?" Frågade Hagrid.

"Som är Harrys… kille…" mumlade Ron lågt och hanns öron antog färgen av en övermogen tomat. Hagrid stirrade mellan dem medan bägge två stirrade ner i bordet.

"Du driver me mig va?" Frågade Hagrid tveksamt.

"Tänk vad svårt det verkar vara för folk att tro på det då," suckade han trött.

"Ska jag behöva kyssa Ron framför näsan på dig också?" Undrade han irriterat och tittade upp på Hagrid.

"Öm… va?" Hagrid verkade ha fått ett nytt favorit ord. (Behöver jag säga vilket?)

"Du hörde vad jag sa," suckade han och begravde ansiktet i händerna.

"Men du kan väll inte mena… jag menar… ni kan väll inte hålla på me sånt… ni e ju… vänner?" Stammade Hagrid.

"Mer än vänner Hagrid," sa Ron och slog sig i pannan.

"Men ni… jag menar, ni kan väll inte ha kysst varandra?" Frågade Hagrid tvivlande. Hermione ställde sig upp och la sig för första gången i diskussionen.

"Men snälla Hagrid, de är sjutton! De har säkert legat med varandra också!" Utbrast Hermione. Vid det här laget så var han och Ron ganska rejält mycket rödare än ett par stoppljus. Hagrid harklade sig nervöst och en spänd tystnad la sig över rummet. Han drog till sig tidningen bara för att ha något att göra. Han slog upp sidan med intervjuerna. Han sprack upp i ett bistert leende när han fick syn på vem som hade skrivit artiklarna.

"Jag tror inte att det blir ett så stort problem som vi trott, det är kossan Skeeter som har skrivit det här," meddelade han. Hermione gav ifrån sig ett underligt ljud som kunde liknas med en morrning.

"Jag tror att ministeriet kommer få ett anonymt tips om en oregistrerad animagus," muttrade Hermione surt. Han skrattade till och vände sig sedan mot Hagrid igen. Han såg fortfarande blek ut.

"Hagrid, är du okej?" Frågade han.

"Öm… Jarå, men ni… skulle ni kunna tänka er att berätta ur länge de här har gått på," frågade Hagrid.

"Pågått, Hagrid," rättade Hermione frånvarande. Han mötte Rons blick, skulle de verkligen berätta det för Hagrid? Trots allt så var han faktiskt Hogwarts största glappkäft.

"Ta inte illa upp Hagrid men…"

"De kan inte lita på att du håller mun," fortsatte Hermione frånvarande, medan hon fortsatte på sitt brev till ministeriet.

"Åh, nej de e klart…" sa Hagrid och rodnade lite.

"Och du får absolut inte säga till någon att det är Ron som… ja," sa han allvarligt.

"Jag ska försöka…" suckade Hagrid.

"Ja kan bara inte fatta de," sa Hagrid, mer till sig själv än till dem.

"Harry, kan jag få låna Hedwig?" Frågade Hermione och ställde sig upp.

"Javisst, men jag vet inte riktigt vart hon är, jag släppte ut henne för ett par dagar sedan men hon har inte kommit tillbaka än," sa han med en axelryckning.

"Hon sitter på taket, jag är snart tillbaka," sa Hermione och gick ut, förmodligen för att ropa ned Hedwig.

"Hon kommer aldrig få ner henne va?" Undrade Ron trött.

"Aldrig utan att klättra upp på taket," svarade han med en suck.

"Jag tror vi måste gå nu Hagrid, men kom ihåg; säg inget till någon," bad han.

"Mhm," mumlade Hagrid och vinkade frånvarande till dem medan han sjönk allt djupare in i sin egen lilla värld. Som nog föresten måste vara ganska stor eftersom Hagrid själv måste få plats i den. De vinkade tillbaka och gick sedan ut för att hjälpa Hermione få ner Hedwig.

"Varför måste din uggla vara så envis," muttrade Hermione när hon fick syn på dem. Han svarade inte utan lockade ner Hedwig med lite ludd han hade i sin ficka, men Hedwig trodde naturligt vis att det var godis så hon susade ner omedelbart.

"Duktig flicka, men jag har inget godis," ursäktade han sig och räckte fram Hedwig mot Hermione.

"Här," sa han, och hon knöt snabbt fast sitt brev runt Hedwigs ben.

"Flyg till trolldomsministeriet är du snäll Hedwig," bad Hermione. Hedwig gav honom en sur blick innan hon tog spjärn mot hanns arm och flög iväg. De tittade efter Hedwig i några sekunder.

"Vad gör vi nu då? Jag är hungrig," sa Ron och bröt tystnaden.

"Jag tänker i alla fall inte gå dit in än," konstaterade han med en nick mot slottet.

"Men jag är huuungriiig!" Klagade Ron.

"Det är okej, ni kan gå in och äta utan mig," sa han och log mot Ron.

"Glöm det, jag går upp och hämtar din osynlighetsmantel så får vi väll gå till köket sen," sa Hermione och blängde på Ron.

"Föreslår du att vi ska bryta mot reglerna Hermione?" Frågade Ron förvånat.

"Men Ron, du kan väll inte allvarligt tro att vi går opåverkade av det här?" Frågade Hermione, på gränsen till nedlåtande.

"Öm… jo," svarade Ron förvånat och kliade sig på kinden. Hermione suckade uppgivet.

"Vid det här laget vet väll varenda kotte på hela Hogwarts att vi håller ihop med Harry, folk kommer bombardera oss med frågor hela tiden," sa Hermione som om det vore det självklaraste i världen.

"Oj då, tänkte inte på det," sa Ron med en suck.

"Nej, jag förstår det," sa Hermione och lät nu lite vänligare.

"Gå ni ner till sjön så ingen kan se er, så går jag och hämtar osynlighetsmanteln," sa Hermione med en avfärdande gest.

"Okej, ses snart då," sa han och vinkade åt Hermione. Hon vinkade tillbaka och vände sedan ryggen åt dem och började gå mot slottet, medan de började gå åt motsatta hållet, mot sjön.

"Hon är bra konstig Hermione…" muttrade Ron. Och fortsatte babbla på om Hermione medan de gick ner mot sjön.

"Börjar du bli kär, Ron?" Frågade han med ett retsamt leende, men kände sig samtidigt ganska oroad. Ron slutade babbla och vände sig förvånat mot honom. Sen sprack Ron upp i ett brett leende.

"Det är jag redan," sa Ron och kysste honom. Han log mot Rons läppar och öppnade munnen lite. Ron släppte honom allt för fort, enligt honom i alla fall.

"Fast det är inte i Hermione," flinade Ron, och började sen gå igen. Han sprang två steg så han kom ikapp Ron igen sen föll han in i hanns takt. Han lät sin hand glida ner över Rons underarm innan han tog tag i Rons hand. Ron log brett mot honom, och han log tillbaka. De gick under tystnad tills de kom fram till sjön.

"Ska vi sätta oss?" Föreslog Ron med en gest mot en bred björk som utgjorde en perfekt sittplats.

"Varför inte?" Svarade han och satte sig lutad mot stammen. Ron satte sig ner han också och la sitt huvud i hanns knä. Ron rodnade lite och tittade upp på honom som för att fråga om det var okej. Han svarade inte utan började stryka med fingrarna över Rons hår istället. Ron log, suckade belåtet och slöt sedan ögonen.

"Herregud!" Utbrast Hermione och sjönk ner bredvid dem.

"Vad?" Frågade han och Ron i mun på varandra. Hermione suckade tungt och lutade sig bakåt mot trädet.

"När jag kom in i slottet så var det ganska lugnt, men sen fick en grupp med tjejer syn på mig och rusade fram. Allvarligt Harry de typ dyrkar dig…"

"På viket sätt?" Avbröt han oroligt.

"Du vet när du kom på det där med ägget och vattufolket när du var i prefekternas badrum?" Frågade Hermione. Han nickade, Myrtles lilla visit hade satt sina spår.

"De har handduken du använde den gången. Och alla tjejer som ville gå på jul balen med dig antar jag att du inte har glömt?" Han skakade kraftigt på huvudet, nästan som när man försöker ruska bort en fluga.

"Av de jag såg där, så skulle jag tro att ungefär 98 procent av tjejerna var från den gruppen," sa Hermione med en irriterad suck.

"Jaja, då kommer det i alla fall något bra med den här böghistorien, de där ur flippade tjejerna måste ju inse att jag inte är intresserad," konstaterade han i ett försök att vara positiv.

"Hoppas inte på för mycket, jag skulle snarare tro att det får de där tjejerna att gå på dig ännu mer för att få dig 'normal' igen," sa Hermione och lyckades utmärkt med att låta som en riktig pessimist. Harry och Ron suckade i kör.

"Jaja, åter till saken, när jag väl gjort mig av med de galna tjejerna så skyndade jag mig naturligtvis upp till Gryffindortornet. Där fler folk attackerade mig, så jag blev tvungen att smälla igen eran sovsalsdörr på näsan på dem. Då väckte jag Seamus, som självklart inte hade något på sig förutom täcke. Så han skrek ju som en stucken gris tills jag lyckades få tyst på honom. Då kom Dean in från duschen med schampo i ögonen och ville ha tvål, och hur mycket brukar man ha på sig när man duschar? Nåja, det slutade i alla fall med att jag fick använda osynlighetsmanteln för att ta mig ut överhuvudtaget." Sa Hermione trött och la sig ner i gräset. Ron och Harry flinade mot varandra. Hermione verkade inte direkta ha haft en bra morgon. Han la sig ner bredvid Hermione och la sin arm om Ron när Ron kravlade över honom och la sig bredvid honom. Det blev en tystnad när de stirrade upp i den klarblå himlen.

"Tror du vi kan undvika allt och alla i… vad kan det bli… tre månader?" Frågade han, utan att riktigt veta om han riktade sig till Ron eller Hermione. Men det spelade ingen roll eftersom han inte fick något svar av någon av dem, tills Hermione tog till orda igen nästan två minuter efteråt.

"Jag, om jag får lägga mig i, tycker att ni borde… hur ska man säga, visa er," sa Hermione.

"Varför då?" Ville Ron veta.

"Tycker du det är kul att behöva gömma sig Ron?" Replikerade Hermione

"Nej," svarade Ron tveksamt medan han betraktade Hermione över Harry.

"Då kan ni väll lika gärna passa på att avslöja er nu när hela England redan vet hälften av det?" Hermiones ord lämnade efter sig en tystnad som lät dem tänka över vad hon hade sagt.

"Vet du vad, du har rätt Hermione," sa Ron plötsligt. "Om att ni borde avslöja er?" Frågade Hermione förvånat.

"Det också, men det här med att hela England vet det. Jag menar the Daily Prophet är ju inte direkt någon skoltidning, och sen är det ju inte direkt så att Harry är okänd för allt och alla heller," sa Ron med en suck. Ron hade rätt det var inte bara Hogwarts som skulle få reda på om det här, det var flera miljoner trollkarlar och häxor därtill.

"När tänker livet bli lätt?" Suckade han och begravde ansiktet i händerna.

"Just nu verkar det som om det aldrig kommer att inträffa," suckade Ron trött. Han skakade medhållande på huvudet.

"Men det behöver vi ju inte älta hela tiden," påpekade Ron och rullade så han låg över honom. Han log upp mot Ron och mötte sedan hanns läppar. Han såg hur Hermione log mot dem och skakade på huvudet innan han slöt ögonen. Helt uppslukade av varandra så märkte de först inte Hermiones varning.

"Killar," sa hon oroligt,

"Killar, det är verkligen dags att lägga av nu," sa Hermione och de slog upp ögonen. Precis i den sekunden så föll en skugga över dem. Ron rullade snabbt av honom och båda vände upp blicken. Draco Malfoys tunna skepnad höjde sig hånfullt över dem.

Visst var väll Hermiones morgon trevlig, eller vad tycker du?

Förlåt att det dröjer så lång tid melllan kapitlen, men se det såhär, då dröjer det längre innan ficen är slut: D

Skriv en review! Snälla---