Kap. 30 Obekväma sängar och sanningar
"Jag kan inte fatta det…" sa Ron och la sig på rygg i sin säng.
"Jag menar, vad tänker de med!" Utbrast Ron, fortfarande irriterad sen sitt gnabb med Seamus.
"Ron, jag är okej," försäkrade han med ett leende, som Ron inte såg eftersom han stirrade upp i taket. Ron vred sig i sängen som en mask på en metkrok.
"Gud vad den här sängen är obekväm!" Utbrast han.
"Värst vad mycket du hade ett klaga på då," sa han med ett flin och slog sig ner på sängen bredvid Ron.
"Den var faktiskt hård," utbrast han förvånat när han studsade lite på sängen. Smått förvånad över att en säng på Hogwarts kunde vara obekväm.
"Men strunt i det nu, vi har värre problem," sa Ron och satte sig upp. Han mötte Rons blåa blick, den var allvarlig och hård på ett ovant sätt.
"Ron, förlåt för det där med Malfoy," sa han lågt och tvingade sig själv att inte vika undan med blicken. Rons blick mjuknade snabbt.
"Det är okej, du ville ju inte göra det egentligen, eller hur?" Frågade Ron. Han skakade kraftigt på huvudet.
"Kan vi inte bara skita i alla ett tag?" Bad Ron trött, och Harry nickade.
"Men vad menar du med det?" Frågade han. Ron svarade inte utan fortsatte att stirra upp i taket.
"Äh, glöm det, jag vet inte vad jag menade", sa Ron trött. Han trodde honom inte men lät saken vara.
"Ska vi gå ner till biblioteket?" Frågade han efter närmare tio minuters tystnad.
"Gå ner med Hermione du, jag kommer efter," sa Ron utan att ta blicken från det tydligen mycket intressanta taket.
"Okej, kom snart," sa han och kysste snabbt Ron på munnen. Ron log snabbt men rörde sig inte.
Han gick ner och fann Hermione i färd med att läsa en bok nere i uppehållsrummet.
"Vill du med ner till biblioteket?" Frågade han.
"Visst," svarade hon och smällde igen sin bok.
"Nej, nu vet jag inte vart jag är!" Utbrast hon sen och fick honom att börja skratta.
"Det är inget att skratta åt Harry! Den här boken är över tvåtusen sidor!" Sa Hermione och hötte med den läskigt tunga boken mot honom.
"Du var på sida ettusentvåhundrasjuttiotre," sa han med ett leende.
"Jag såg det innan du smällde igen boken, och efter som det är ganska mycket så noterade jag det," förklarade han när hon såg förvånat på honom.
"Du har ingen aning, eller…"
"Är det sant vad det står i tidningen Potter!" Skrek en tredje års elev och avbröt Hermione. Hermione tog ett djupt andetag och slöt ögonen för att avhålla sig från att skrika på den idioten som frågat.
"Skit i det du så lever du förmodligen längre," muttrade han irriterat.
"Va?" Frågade Hermione och öppnade ögonen.
"Inget, jag bara hotade med ett döda det lilla kräket," muttrade han lågt till Hermione, som log beklagande mot honom.
"Låt det vara bara," sa hon lugnande.
"Lättare sagt än gjort, "
"Jag ska försöka," lovade han istället.
"Har Harry gått än!" Hördes plötsligt en röst över sorlet i uppehållsrummet.
"Vad ska du med det äcklet till?" Svarade en röst.
"Han är där borta," svarade Ginny trött sin bror.
"Tack, " sa Ron och gick bort till dem.
"Hej," sa han till Hermione som höjde huvudet till svar. Rons blåa ögon mötte hanns och Ron log lite.
"Är det okej om jag följder med?" Frågade Ron.
"Visst," svarade han, och Hermione suckade tungt.
"Vart ska vi gå då?" Frågade Hermione trött.
"Va, skulle vi inte till biblioteket?" Frågade han förvånat.
"Med Ron?" Fnös Hermione. Hela Gryffindortornet skrattade dovt till som när en stor grupp av människor hör ett halvbra skämt. Harry, Ron och Hermione vände sig om och blängde på gruppen av människor, som blängde tillbaka på dem. I hopp om att ingen mer än Ron och Hermione skulle förstå vart han ville gå, så ingen kunde följa efter så försökte han hitta på något bra att säga.
"Vi kan gå dit vi var när… när…" Herregud, hade de inte gjort något som hela slottet inte redan visste om?
"Åh, vi kan väll bara gå ut härifrån?" Bad han trött och drog med Ron och Hermione ut från uppehållsrummet.
"Vi kan väll gå ner till sjön?" Bad han efter att ha försäkrat sig att ingen kunde höra dem.
"Nej," sa Hermione snabbt.
"Varför inte?" Frågade han förvånat.
"För att, vi är på väg in i november Harry, det är säkert lika svinkallt ute som i morse, två, det spöregnar ute nu, tre, vi går ofta dit, det är massor med folk som direkt skulle fatta att vi gått dit," förklarade Hermione tålmodigt. Han slängde en blick ut genom fönstret nog var det snart vinter alltid. De få löv som ännu fanns kvar dansade snart ner till marken med sina osynliga kavaljerer. Han vände sig tillbaka mot Hermione.
"Och du har någon bättre idé?" Frågade han misstroende.
"Faktiskt," sa Hermione och knyckte på nacken.
"Följ med," sa hon.
"Du tror inte att du skulle kunna berätta för oss vart vi är på väg först?" Frågade Ron retligt och körde ner händerna i fickorna.
"Nej," sa Hermione som om det vore självklart.
"Slipp då," muttrade Ron småsurt.
Hermione gick två steg framför dem ända tills hon stannade framför Barnabas den barnsliges gobeläng.
"Allvarligt Hermione, vid-behov-rummet?" Frågade Ron med höjda ögonbryn.
"Ja, tyst nu," sa Hermione och stegade snabbt fram och tillbaka tre gången.
"Då får jag läsa och ni göra vad ni vill… oj," sa Hermione när hon öppnade rummet och såg vad hon hade fått fram. Rummet var inte helt olikt ett av de små utrymmena mellan bokhyllorna i biblioteket. Bokhyllor som mer eller mindre tapetserade väggarna och mjuka fåtöljer mellan dem. Det var bara det att det stod en säng bakom fåtöljerna. Hermione rodnade kraftigt.
"Det var inte så jag menade med att göra vad ni vill," mumlade hon tyst medan han och Ron började skratta. Hermione blängde på dem.
"Äh, in med er bara innan någon ser oss," sa hon och puttade in dem i rummet och smällde igen dörren bakom dem. Hermione drog ut en bok och sjönk ner i en fåtölj och drog in fötterna under sig efter att ha sparkat av sig skorna. Ron sjönk också ner i en fåtölj efter att ha dragit fram en bok, och även han sjönk ner i den sista fåtöljen, men han utan att ta fram en bok. Han nöjde sig alldeles utmärkt med att titta på Ron medan han läste.
Rons ögon drog sig ganska sakta ner för raderna medan hanns ansiktsuttryck växlade mellan förvåning, förbluffning, och ett litet leende.
Efter närmare femton minuter så bröt Ron tystnaden.
"Oj, hör här," Utbrast Ron och Hermione tittade upp från sin bok efter att ha satt ett finger där hon befann sig.
"Vierpan är en af de ovanligaste ormarna i hela trollkarlsvärlden. Den står bara att finna i södra Egypten och på berget Korab i Albanien, som sägs vara en mycket kraftfull plats. Men det är inte det intressanta, hör här," han och Hermione utbytte en road blick.
"Vierpan är en af de giftigaste och magiska tingen som funnits, endast en Basilisk är mer fruktad. Vierpans bett läker inte ihop, och den jättelika ormen kan utföra magiska ting som endast de mäktigaste trollkarlarna kan drömma om. Bla bla bla, bla bla bla… den största Vierpan som mötts upp var hela tjugotre meter lång!" Sa Ron och flinade upp mot dem. "Liten orm va?" Han log tillbaka och gick runt Ron för att läsa lite av texten själv. "Det finns en bild också, kolla här," sa Ron och bläddrade tillbaka en sida. Hanns leende slocknade omedelbart när han fick syn på bilden. "Vierpans ägg är en af de få saker som är kraftfullare än Vierpan själv. Skalet är vanligen nattsvart med skiftningar af blodrött, och närmast oförstörbart. Dessutom reparerar det sig själv direkt efter kläckningen. Coolt va?" Fortsatte Ron som uppenbarligen inte hade märkt att hanns leende slocknat. Han ryckte boken ur händerna på Ron och kollade närmre på bilden. Ormen som blängde på honom med svagt mörklila ögon var mer än skrämmande lik Nagini.
"Jag måste till Dumbledore…" mumlade han, mer för sig själv än till de andra. Han började snabbt gå mot dörren.
"Varför då?" Frågade Ron och hoppade upp efter honom.
"För han har fel…" sa han stressat, åter igen mer till sig själv än till de andra.
"Om vad?" Frågade Hermione och smällde igen sin bok och reste på sig.
"Om… om Voldemort," mumlade han lågt. Ron och Hermione stod nu alldeles bakom honom.
"Nej, ni kan inte följa med, inte den här gången," sa han, nu vänd direkt mot dem. Ron såg närmast sårad ut, medan Hermione chockat stirrade på honom.
"Vad menar du? Vi följer alltid med dig," sa Hermione med ett litet leende vid det sista.
"Inte nu," och innan de hann komma med fler invändningar så klev han snabbt ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig. Snabbt styrde han stegen mot rektorns kontor medan han ögnade igenom resten av vad som stod om Vierpan. Folk kom med gliringar och undrande blickar medan han korsade korridor efter korridor, men han låtsades inte märka. Faktum var att han inte märkte det häller. Han var för uppslukad av sina egna tankar och bokens innehåll. Han kom fram till statyn som vaktade trappan till Dumbledores kontor, men än brydde han sig inte. Han fortsatte läsa om sin upptäckt.
"Låter nästan som magiska godisägg," mumlade han för sig själv och slog igen boken. När han tittade upp så såg han precis hur statyn hoppade undan och blottade trappan.
"Godisägg? Vore inte det vettigare att ha till påsk, man borde ha skummtomtar såhär års," fnös han och sprang sedan upp för trappan som redan snurrade uppåt. Han brydde sig inte om att knacka utan slog helt enkelt upp dörren.
"Professor Dumbledore, Ni har fel," sa han med andan i halsen, inte av språngmarshen upp för trappan, utan av sin egen insikt.
"Du har fått tillbaka minnet Harry, underbart," konstaterade Dumbledore.
"Men får jag fråga vad jag har fel om?" Frågade Dumbledore vänligt.
"Nagini, hon är ingen horokrux,"
Vad tycks om det du?
Tack och lov så finns det ju en liten knapp här som gör så du kan säga precis vad du tycker!