Kap. 31 Horokruxer

"Vad menar du Harry?" Frågade Dumbledore och blev med ens allvarlig.

"Precis vad jag säger, Ni har fel, Nagini är ingen horokrux," upprepade han och Dumbledore gjorde en gest åt honom att sätta sig.

"Du låter väldigt säker på din sak," kommenterade Dumbledore, och först då insåg han att Dumbledore tvivlade på honom.

"Du tror mig inte," sa han tonlöst och lät händerna falla ner i knät.

"Med största ödmjukhet, Harry, men jag har ytters sällan fel, för att inte säga aldrig," sa Dumbledore, nästan beklagande.

"Men Ni måste tro mig, jag vet att Ni har fel," sa han, och glömde totalt att det kunde låta oartigt.

"Ursäkta mig Harry, men varför skulle jag, du ger mig inget som stärker dina… misstankar?" Frågade Dumbledore med ett artigt leende.

"Läs," sa han kort och sköt fram uppslaget med Vierpan till Dumbledore. Dumbledore läste igenom det snabbare än vad han trodde var möjligt.

"Jag har läst, men jag vill att du förklarar din teori för mig," sa Dumbledore och sköt tillbaka boken mot honom. En oro över att han kanske hade missat något viktigt slog över honom, men det var för sen att göra något åt det nu.

"Viste Ni att Nagini var en Vierpa?" Frågade han och undvek Dumbledores fråga.

"Jag har bara hört talas om Vierpor två gånger i mitt liv, medräknat den här, så nej, det visste jag inte," det var en underlig känsla att vetat något som stod att finna i en bok som inte Dumbledore visste.

"Men berätta nu Harry," bad Dumbledore igen.

"Voldemort var ju i Albanien i runt ett år, eller hur professorn?" Frågade han, och Dumbledore nickade.

"Och Vierpan finns ju i Albanien, det läste Ni?" Återigen så nickade Dumbledore.

"Voldemort har alltid velat ha horokruxer som är kraftfulla, det står att Vierpan är mycket kraftfull och magisk, men också att en av de få saker som är ännu kraftfullare är Vierpans ägg. Och tycker inte du att det är lite konstigt att Voldemort skulle skicka ut sin själ i en orms kropp bara för att döda? Jag menar, det är inte ens alltid det är särskilt betydelsefulla personer ormen mördar," sa han långsamt.

"Voldemort är närmast beroende av kraftfulla ting…" det blev en lång tystnad medan han spänt väntade på att Dumbledore skulle fortsätta.

"Jag tror du har rätt," sa Dumbledore tillslut.

"Gör du?" Utbrast han förvånat.

"Ja," sa Dumbledore med ett litet leende.

"Din teori är mycket troligare än min," medgav Dumbledore med ett lätt leende.

"Jag vill följa med," sa han snabbt.

"Ska vi någonstans?" Frågade Dumbledore smått förvånat.

"Till ägget," förtydligade han.

"Det får vi se när den tiden kommer," svarade Dumbledore, men professorn avbröt honom innan han hann invända.

"Nu vill jag att du går," sa Dumbledore med en gest mot dörren.

"Men…" började han, men Dumbledore avbröt honom.

"Nu, Harry," Det var inte ovänligt men långt ifrån vänligt. Han reste sig upp.

"Adjö professorn," sa han motvilligt.

"Adjö Harry," svarade Dumbledore, och han stängde dörren bakom sig och lät sig föras ner av trappan.

Ron och Hermione stod och väntade på honom med en skock folk omkring sig.

"Förklara, nu," beordrade Hermione.

"Kom då," sa han och drog iväg med dem innan åhörarna hann bombardera honom med idiotiska frågor. Men de kom snart efter.

"Herregud, har inte de ett eget liv eller?"

"Är du verkligen bög Potter?" Skrek en komplett idiot som sprang efter dem som lustigt nog gick i Ravenclaw.

"Men det här är ju fånigt, in här!" Utbrast Hermione och puttade in dem i ett pyttelitet rum som visade sig vara en städskrubb.

"Varför är det alltid städskrubbar? Kan det inte vara ett vardagsrum när man blir in puttad i ett rum för att gömma sig?" Det fanns ingen lampa i det kvadratmeterstora rummet, det var bara en liten strimma ljus som sipprade in under dörren. Hermione satte fingret mot läpparna i en gest att de skulle vara tysta, sen drog hon fram sitt trollspö.

"Muffliato," mumlade Hermione i riktning mot dörren.

"Förklara," beordrade hon sedan. Och han drog igenom allt på en minut.

"Okej, så nu vet du var ännu en horokrux finns?" Frågade Ron och han nickade. Handen som klämts in bakom Rons rygg drog han nu långsamt neråt, medan Hermione sa något.

"Va?" Frågade han, men fick bara en trött suck till svar. Ron tog plötsligt tag i hanns ansikte och tryckte det intill sitt eget. Ron mötte med ett leende hanns blick innan han kysste honom. Tyvärr var det så trångt i städskrubben att Hermione nästan också blev med i kyssen.

"Killar, kan ni bara vänta lite" Bad hon och puttade lite på dem. Motvilligt kände han hur Ron lämnade hanns läppar.

"Så, nu kan jag komma ut," sa hon och tryckte dem åt sidan så hon kunde gå ut. Hon tryckte upp dörren och snubblade ut innan hon stängde den igen efter sig.

"Har vi väntat lite nu?" Frågade Ron med ett leende. Han flinade och kysste Ron igen.

"Granger, är verkligen den där Potter bög?" Frågade en röst utifrån. Han mötte Rons blick och nickade med låtsad eftertänksamhet.

"Jag trodde inte att du nedlät dig till att prata med smutsskallar Parkinson?" Bet Hermione tillbaka.

"Men himlen är inte alltid blå," sa Parkinson i ovanligt dryg ton.

"Men du är korkad i alla väder," sa Hermione trött och både han och Ron fnissade till. Pansy fnös till och stegade sedan iväg utan svar på sin första fråga. Ljudet av Parkinsons steg hann knappt dö ut innan de ersattes av nya.

"Hermione vet du vart Harry är?" Frågade en röst. Han tryckte örat mot dörren för att urskilja vem rösten tillhörde.

"Ja," kom Hermiones svar utifrån. Sekunden senare rycktes dörren upp och både han och Ron stapplade till när de plötsligt inte hade något stöd längre. Han tappade balansen och landade hårt på stengolvet, och fick Ron på sig.

"Här," sa Hermione med en gest mot dem.

"Öh, hej Dean," sa han och skulle ha höjt en hand om inte båda hanns händer hade varit fastklämda under Ron.

"Öm, hej," sa Dean och verkade smått förfärad över deras entré.

"Hej Dean," sa Ron och hävde sig upp på armarna och klev upp. Ron räckte honom en hand och hjälpte honom upp. Dean såg ut som om han sett ett spöke. Eller nej, för det skulle inte ha varit något ovanligt. Dean såg ut som om han blivit mordhotad av Voldemort iförd en balett klänning, med tyll. Det var faktiskt en ganska bra beskrivning.

"Dean… vad ville du?" Frågade han osäkert.

"Jag vill inte veta vad ni gjorde där inne," sa Dean och såg äcklad ut.

"De gömde sig om du måste veta," sa Hermione och räddade dem.

"Öm… åh, javisst," sa Dean och rodnade lite.

"Kom du hit för att göra bort dig själv eller ville du något?" Fräste Hermione som nu verkade vara riktigt irriterad.

"Jag tänkte bara säga att vi mer eller mindre har mördat Seamus och att du kan flytta tillbaka," sa Dean och rodnade försvann av en bister min.

"Flytta tillbaka?" Frågade Hermione förvirrat.

"Sa jag inte att Seamus körde ut mig?" Frågade han med lätt höjda ögonbryn.

"Men du får flytta tillbaka nu," sköt Dean in.

"Flytta tillbaka, det låter som om Seamus förvisade honom ut ur landet," fnös Ron.

"Jaja, men vad ska man säga då?"

"Vad menar du? Varför gjorde han det?" Frågade Hermione och ignorerade Dean och Ron.

"För att Harry är bög," svarade Dean snabbt. En onaturlig tystnad tycktes lägga sig över dem.

"Öh… vad menar du?" Frågade Harry osäkert.

"Precis vad jag säger," sa Dean med ett litet leende.

"Du menar inte att du tror på The Daily Prophet?" Frågade Hermione och blängde vaksamt på honom.

"Jo…" sa Dean och ställde sig lite bakom Ron som om han var rädd att Hermione skulle förhäxa honom.

"Asså, det har egentligen inte så mycket med The Daily Prophet att göra, det är mer… vad jag tror," försvarade sig Dean. Han, Ron och Hermione blängde misstänksamt på honom.

"Jag tycker inte att det är äckligt eller något, jag bara… tror det," de fortsatte bara att blänga på Dean.

"Men kom igen! Tyckte jag att det var något vidrigt fruktansvärt så skulle jag väll inte övertala Seamus att låta dig komma tillbaka till sovsalen?" Sa Dean till sitt försvar. De blängde på Dean och Dean blängde tillbaka på dem. Tystnaden la sig över dem igen som ett tjockt täcke.

"Öm… du vet inte vart din syster är Ron?" Frågade Dean, men det verkade som om han bara ville bryta tystnaden. Ron mörknade genast och öppnade munnen för att komma med ett skarpt svar. Utan att tänka la han en hand på Rons.

"Nej," sa han tyst, för Ron såg nästan ut som om han tänkte börja gräla på Dean. Deans ögon vidgades.

"Ron…" andades Dean.

"Ron… det är du och… Ron?" Utbrast Dean lågt medan ett leende spred sig över hanns läppar.

"Men lägg av, jag är ihop med Ron!" Utbrast Hermione bakom dem. Alla tre blängde på henne. Och Hermione lyckades se precis ut som om hon försagt sig om något som hon inte skulle ha gjort. Dean tittade misstroget på henne.

"Är det så svårt att tro på då?" Frågade Hermione irriterat.

"Ja, faktiskt," sa Dean med lätt höjda ögonbryn. Ron verkade göra ett blixt beslut och drog Hermione intill sig. Världen tycktes stanna när Rons och Hermiones läppar möttes. Och sedan sättas igång på lägsta möjliga hastighet. År verkade släpa sig förbi innan Dean bröt tystnaden.

"Okej, allvarligt, det börjar bli äckligt nu, jag tror er," Ron släppte Hermione och backade undan ett steg från henne.

"F… förlåt att vi inte sagt något, men vi visste inte hur du skulle ta det," mumlade Ron i ett försök att ursäkta hanns förskräckta min.

"Du… visste inte?" Frågade Dean misstroende. Han skakade på huvudet. Han önskade att han kunde få vara ifred, komma ifrån alla. Inklusive Ron. Särskilt Ron.

"Öm… jag… ska vi kanske starta operation byta-tillbaka-sovsal, då?" Föreslog han halvhjärtat. Dean flinade mot honom.

"Helt klart," sa Dean med ett flin.

"Ni får sköta det själva, jag måste till biblioteket," sa Hermione och vinkade åt dem innan hon gick.

"Okej," sa Ron och vinkade åt henne. I samma ögonblick hörde han ett popp och kände hur något tog i hanns ena byxben. I nästa sekund så stod han inne i rektorns kontor. Man kan säga att se sin pojkvän kyssa någon annan och sen bli iväg "poppad" men en husalf mot sin vilja går en på nerverna ganska rejält.

"Vad!?" Utbrast han irriterat och snurrade runt mot rektorn.

"Vi måste åka," svarade Dumbledore och genomborrade honom med sin blåa blick. All ilska rann av honom.

"Nu?" Frågade han förvånat. Dumbledore nickade svagt.

"Varför?" Frågade han, det var inte vad han hade tänkt sig, det bara flög ur honom.

"Det är inget jag kan säga är jag rädd," sa Dumbledore med ett ursäktande leende.

"Okej…" sa han förvirrat.

"Har du med din stav?" Frågade Dumbledore plötsligt.

"Ja," sa han en smula förolämpad.

"Du åker vi," sa Dumbledore och grep tag om hanns arm. Känslan av att pressas genom en slang övermannade honom, och när de tillslut tog mark så föll han ner på knä i en kraftig hostattack. Han reste sig skakande upp med tårar i ögonen.

"Hade vi verkligen så bråttom så du inte kunde ha sagt till först, professorn?" Frågade han halvkvävt.

"Ja, jag blev tvungen att lyfta skyddsbarriären runt skolan för våran avfärd," svarade rektorn med blicken fäst på det väldiga berget framför dem.

"Jaha…" mumlade han och kände sig dum. Han vände även han blicken mot berget som han identifierade som Korab.

"Tror Ni vi måste ända upp dit professorn?" Frågade han och tittade upp mot toppen som höjde sig nästan tretusen meter över dem. Himlen var mörkt blågrå och gav själva platsen ett intryck av mystik och magin runt platsen fick huden att knottra sig på armarna.

"Det tror jag inte, om någon mugglare skulle bestiga berget så skulle toppen vara målet, jag tror snarare på en avskild grotta ungefär halvvägs," Dumbledore lät blicken vandra över berget som om han väntade att få syn på en skyllt.

"Det skulle vara troligt eftersom det är tillräckligt högt upp för att man inte ska kunna se den ordentligt från marken, men samtidigt utom fara från sikt uppifrån," svarade Dumbledore på hanns outtalade fråga.

Själva bestigningen av berget var ingen trevlig upplevelse. Marken tycktes röra sig under fötterna på honom, medan Dumbledore inte tycktes ha några problem alls att hålla takten uppe.

Men plötsligt så stannade rektorn så plötsligt att han gick in i honom. Dumbledore grep ett säkert tag om hanns underarm och hindrade honom från att falla. Natten hade fallit och bara ett fåtal stjärnor hade brutit genom molntäcket och tycktes bara göra skuggorna djupare. En gles dimma hade lagt sig över landskapet och fick snart hanns kläder genomvåta.

"Tänd din stav Harry," beordrade rektorn och han kunde ana en spänning i hanns röst.

"Men jag får inte använda magi utanför skolan," protesterade han.

"Vi är tillräckligt nära horokruxen för att det inte ska märkas," svarade Dumbledore. Han förstod inte vad Dumbledore menade men gjorde ändå som rektorn bad honom.

"Lumos," mumlade han till sin stav, men inget tycktes hända. Spetsen på trollstaven såg ut som en fjärran stjärna, men den spred inget ljus.

"Vi är nära," sa Dumbledore och höjde sin egen stav.

De fortsatte en bit till och snart kunde han urskilja en svart grottöppning i det dunkla mörkret.

"Var försiktig," förmanade Dumbledore och tog ett litet steg mot grottan. Den smala stigen var nu tillräckligt bred, så han gick försiktigt runt rektorn och närmade sig grottan.

"Vänta…" I samma sekund som Dumbledore uttalade ordet så föll han ihop. Smärtan som sakta började fylla honom fick honom att skrika. Stjärnor flimrade under ögonlocken medan det kändes som han sänktes ner i flytande lava. Smärtan blev så stark så han slutade skrika, så han slutade andas. Sen, lika plötsligt som den kommit, så försvann smärtan. Ett svagt dunkande kändes i hanns huvud och ben. När han slog upp ögonen så mottes de av ett par blåa ögon.

"Ron," var hanns första tanke. Men när dunkandet avtog så insåg han att ögonen som mötte hanns saknade skönheten i Rons varma blick.

"Professorn jag är ledsen, jag visste inte…" mumlade han svagt och lät Dumbledore hjälpa honom upp på fötter. Han svajade och sökte fäste med blicken. Han fann det på bergets skrovliga yta. Där en text var inristad.

"Professorn," sa han och höjde en pekande hand mot skriften. Rektorn vände sig om och böjde sig fram för att granska den närmre.

"Underligt, jag har aldrig sett något liknande," mumlade Dumbledore, mest till sig själv. Han såg över axeln på rektorn, och utan att vara riktigt medveten om vad han gjorde så la han handen på skriften.

"Vad sa du?" Frågade rektorn. Han blinkade till och slog upp ögonen, omedveten om att han ens slutit dem.

"Jag sa inget," svarade han förundrat och såg sig om. Hur hade han tagit sig in i grottan?

"Kommer ni professorn?" Frågade han en smula otåligt.

"Jag kan inte," svarade rektorn tålmodigt.

"Vad menar Ni?" Frågade han förundrat och gick fram till Dumbledore.

"Jag kan inte komma in i grottan," förtydligade Dumbledore.

"Inte?" Frågade han misstroget.

"Nej," svarade Dumbledore enkelt och la handen på luften som en mimare lägger handen på en obefintlig vägg.

"Men jag kommer in," sa han och gick och ställde sig framför rektorn.

"Driver Ni med mig?" Frågade han och kunde inte hålla irritationen från rösten helt och hållet.

"Ta min arm," sa Dumbledore och ignorerade frågan. Han gjorde som rektorn bad honom med viss förundran.

"Gå nu in i grottan," sa Dumbledore. Han gjorde återigen som rektorn bad honom. Och gick rakt in i en osynlig vägg. Han kunde inte motstå impulsen att gnida sig om näsan där väggen tagit emot.

"Släpp mig nu och försök samma sak igen," sa rektorn. Han släppte rektorn och gick med vaksamhet en bit in i den djupa grottan.

"Det finns inget här," sa han efter att ha trevat i luften som en sömngångare.

"Harry, du måste fortsätta utan mig," sa rektorn allvarligt. Han snodde förskräckt runt.

"Jag ser inte långt in i grottan så jag kan inte hjälpa dig, men du måste fortsätta," rektorns röst innehöll ett dödligt allvar men det dolde inte oron. Han nickade svagt och gick djupare in i grottan.

"Jag vill se…" mumlade han för sig själv, och som om någon hört hanns bön så flammade två facklor upp. Grottan visade sig inte vara mer än kanske femton meter djup, och var perfekt rundad i slutet. Mitt i rundeln stod ett litet stenbord, och på stenbordet låg ett svart ägg. Det nattsvarta ägget var stort som en amerikansk fotboll och bar ett tunt spindelnät av ljusgrå ådror. Han gick hänfört fram till det och la en kraftigt skakande hand på ägget. Det var kallt som is, men mjukt som finaste siden. Han rös till och fattade tag om ägget med bägge händer. Sen, som om någon annan varelse tog över hanns ögon, så föll hanns blick på kanten av stenbordet. En skrift hade dykt upp på dess yta.

"Han blinkade till och orden tycktes läsa upp sig själva i hanns huvud. Orden var en väsande sång utan melodi, och han kunde inte tyda den för än den sista väsande tonen hade dött ut. Återigen föll hanns blick på texten. Voldemorts egen röst tycktes läsa upp den i hanns huvud.

"Genom att röra vid detta ägg så har du trotsat Mörkrets Herre, Lord Voldemort, den mäktigaste varelsen som har vandrat på denna jord. Och jag kan lova dig att du kommer få betala ett dyrt pris för det.

Genom att röra vid detta ägg så kan jag lova att du dömt varelsen som ligger närmast ditt hjärta till en ytterst plågsam död.

Ta detta som en varning, och kom ihåg – Lord Voldemort håller alltid ett löfte…"

Han föll skakande ner på knä, alla krafter tycktes ha lämnat hanns kropp. Hanns röst var inte mer än en hjälplös kvidning när han lyckades häva upp den.

"Ron… Ron… åh, Ron, vad har jag gjort?"

Tada! Nu är det bara fyra kapitel kvar!

Och skriv gärna en review!