Kap. 32 Förbannelsen

Han kravlade sig upp på fötter och insåg plötsligt att facklorna hade slocknat.

"Professorn!" Skrek han och staplade ut till rektorn genom det kompakta mörkret.

"Ron…" han svalde kraftigt, men varför viste han inte riktigt.

"Ron… han kommer dö om inte vi inte tar oss tillbaka till slottet snart!" Att Ron redan kunde vara död var för smärtsamt för att ens tänka på. Han kände tårarna trycka på och han mådde illa av oron som hade grävt sig in i honom.

"Vad är det som hänt Harry?" Frågade rektorn med ett lugn som fick honom att vilja strypa den gamle mannen. Han återgav Voldemorts meddelande som fortfarande snurrade i hanns huvud. Han blev oroligare för varje sekund som gick men rektorn stod fortfarande orörlig.

"Han är inte död än Harry," sa rektorn i ett försök till lugnande ton. Orden fick motsatt effekt på honom. Än. Det fick det sista lilla hopp han hade att dö, precis som Ron oundvikligen skulle göra.

"Inte ens Voldemort är kapabel till att döda på så stort avstånd, men du har rätt, skyndar vi oss inte så kommer Mr Weasley att dö," En ensam tår rullade snabbt ner för hanns kind och droppade ner på marken. Den fick snart sällskap av en mängd regndroppar som stadigt ökade i antal. Det tycktes som själva himlen redan sörjde Rons död.

De behövde bara ta sig en kort bit ner för berget innan Dumbledore grabbade tag i hanns arm och transfererade iväg dem. De tog mark ett tiotal meter från skolans marker. Han började springa innan han egentligen förmådde det så han snubblade till, föll ner på knä men stannade inte upp. Han reste sig snabbt och började springa mot slottet. Natten över slottet var klar men månen var ny och stjärnorna var sparsamma med sitt ljus. En av säsongens första riktigt kalla dagar hade passerat och lämnat platts för den ännu kyligare natten. Kölden rev i hanns hals och lungor medan han sprang. Han hade tillryggalagt inte ens halva skolområdet, och slottet tycktes fortfarande plågsamt långt bort. Han sprang och sprang, men inte av hanns steg tycktes föra honom närmre slottet. Tröttheten var över honom när slottets port tillslut tornade upp sig över honom. Han sprang de även de sista stegen och ryckte i portens handtag. Till ingen nytta. Han slog hårt till porten med bägge nävar, knutna i vredesmod. Han borrade in naglarna medan sorgen grep tag i hanns axlar och skakade honom. Ett svagt klickande hördes plötsligt. Han drog ett skakande andetag och vände sig om. Han kunde knappt urskilja rektorn i mörkrets svarta filt. Sen tycktes synen ändras och Dumbledore framgick tydligt, som ett ljus i mörkret. Rektorn stod på samma punkt som de hade transfererat sig till, med armen fortfarande höjde efter besvärjelsen som öppnat porten. Manteln dansade svagt i en vindfläkt och stjärnornas bleka sken drog bort all färg från synen. Han gav den resliga mannen en sista blick innan han slet upp porten och rusade in i slottet. Hanns fötter tycktes bara leda honom på omvägar medan han kämpade för att komma på en hemlig gång som kunde ta honom till sitt mål snabbare. Men hanns hjärna var uppfyllt av en enda tanke.

"Ron får inte dö,"

Han skrek lösenordet till tjocka damen så fort han fick henne inom synhåll. Och innan hon hade öppnat sig knappt mer än en decimeter så hade han tryckt sig genom hålet. Ett tiotal par med ögon vändes mot honom så fort han trätt in genom porträtt hålet. Att någon fortfarande kunde bry sig om kunde bry sig om vad som stått i morgonens tidning kunde han inte förstå. Han trängde sig igenom gruppen med människor som snabbt hade samlats i en klunga och börjat bombardera honom mer frågor. Han rusade upp för trappen och ryckte upp dörren till sin sovsal, sin gamla sovsal.

Dean hälsade smått förvånat, Neville snarkade och Seamus skrek till, men Rons säng var tom. Han lämnade rummet utan ett ord och ryckte upp dörren till sin nya sovsal. Han både bävade och hoppades för att Ron skulle vara där inne. Var han inte där så skulle han bli tvungen att leta igenom slottet. Men var han där… han bävade för att se i vilket skick han skulle finna Ron i. Själva sovsalen var tom men i en impuls så sprang han fram och ryckte upp dörren till det badrum som sovsalen erbjöd. En våg av fruktan, illamående och oro fyllde honom när han klev in i badrummet.

En knapp halvmeter från en dusch som fortfarande stod och sprutade vatten låg en medvetslös kropp. Rons kropp. Det blödde från ett sår i huvudet, men köttsåret som täckte hanns sida var värre. Betydligt värre. Blodet pumpades ut i vågor och hade bildat en pöl på golvet, en del späddes ut med vatten och rann ner med det. Men det var fortfarande en skrämmande stor mängd på golvet. Han sprang fram och vände upp Ron så han låg på rygg. Synen fick honom nästan att spy. Synligt låg nu ett blodigt revben, brutet, och en bit av lungan det en gång hade skyddat.

Blodflödet tycktes öka när inte det kalla golvet hindrade dess framfart. Han började förtvivlat treva efter en puls på Rons hals. Han fann den snart, men den var så svag så det tycktes som en ren lyckoträff att han överhuvudtaget hade hittat den. Han stirrade som förhäxad på Rons bleka ansikte innan han lät blicken glida ner till hanns sida igen. Någonstans djupt inom honom insåg han att Ron inte skulle överleva om han inte gjorde något snart. Men han visste inte vad. Han var rädd att skada Ron ytterligare om han bar upp honom till sjukhusflygeln, men han var rädd för vad som skulle hända om han lämnade Rons sida för att hämta madam Pomfrey. Han tog tillslut försiktigt upp Ron i sina armar och la honom på sin säng sen han mindes hur obekväm Rons egen säng var. I samma ögonblick som han la täcket över Ron i ett fåfängt försök att stoppa blödningen så slogs dörren upp.

Madam Pomfrey iförd ett vitt nattlinne och morgonfrisyr rusade in i rummet. Madam Pomfrey sköt honom helt enkelt åt sidan och ryckte av Ron täcket. Hon flämtade till och vände sig sen mot honom.

"Albus skickade hit mig," började hon med att förklara.

"Jag måste behandla pojken här, man skulle skada honom om man försökte bära upp honom till sjukhusflygeln och en transferens till St Mungos skulle kunna döda honom," det medlidande och den sorg som han såg i madam Pomfreys ögon nu var inget han hade sett innan, och det oroade honom.

"Jag måste be dig att gå nu Potter," sa hon sen. Han hade inte krafter nog att argumentera emot och lämnade rummet. Han ville bara hitta Hermione, eller kanske Ginny. Bara någon som lyssnade på honom. Men han kunde inte minnas om han sett deras ögon nere i uppehållsrummet. Han gick ner ändå. Men ingen av dem var där. Han kunde knappt se eller höra personerna som bombarderade honom med frågor, och till allas förvåning så gick han bara iväg upp mot flickornas sovsalar. Han reflekterade inte ens över att trappan inte blev en hal kana utan behöll sin vanliga form. Eftersom pojkarnas och flickornas sovsalar var lika i formen så gick han helt enkelt till den dörr som motsvarade hanns gamla sovsals. Som i trans bankade han svagt på dörren. Han visste inte om det hade hörts men han orkade inte höja handen till en ny knackning. Efter nästan en minut så öppnades dörren av Lavender. Han var tvungen att bita sig i läppen när hon påminde honom om Ron.

"… Hermione," mumlade han frågade och hörde hur rösten bröts. Lavender bara stirrade chockat på honom.

" Vad…"

"Flytta på dig!" Avbröt plötsligt Hermione och sköt Lavender åt sidan. Hon flämtade till när hon såg honom.

"Harry! Vad har hänt?" Frågade hon förskräckt. Han mötte hennes blick och stirrade sen ner på sina händer. Han vred sakta upp dem så handflatorna blottades. De var täckta av blod. Hanns händer började skaka, han knöt dem och bet sig i läppen när han kände tårarna stiga. Både Lavender och Hermione såg förändringen.

"Harry, vad…" började Lavender, men återigen avbröt Hermione.

"Ut! Ut med er bägge två!" Sa Hermione skarpt och föste ut de två tjejerna trots att de bara var iförda pyjamas. Hon drog in honom i rummet i samma rörelse som hon förste ut de andra. Han slängde sig om halsen på Hermione och begravde ansiktet i hennes axel. En mållös Parvati stängde dörren om dem. Han hulkade och snyftade i ett medan Hermione satte honom ner på sin säng.

"Sssh," mumlade hon och strök honom över ryggen medan han borrade sig ner i hennes axel.

"Kan du inte berätta vad det är som har hänt?" Bad Hermione. Han skakade på huvudet, oförmögen att få fram ett enda ord.

"Harry, snälla försök," bad Hermione. Han snyftade så kraftigt så bokstäverna i Rons namn inte blev sammanhängande.

"Är det Ron? Har han sagt något?" Frågade Hermione. Tänk om det vore så enkelt. Han skakade kraftigt på huvudet. Han tryckte kinden mot Hermiones hals och lugnades en smula av hennes dunkande puls.

"Är… är han skadad?" Frågade Hermione och han kände hur hennes puls ökade när han snyftade och nickade.

"Var är han? Snälla Harry, jag måste få se honom!" Bad Hermione och sköt honom ifrån sig. Han drog ett skakande andetag.

"Du… du vill inte se… honom…" rösten brast igen och han började snyfta.

"Harry, snälla, du måste berätta var han är?" Rösten skars av Hermiones oro. Motvilligt tog han henne till Ron.

Madam Pomfrey tittade bara på dem när de klev in i rummet. Han backade undan och sjönk ner på Rons säng. Hermione gick fram och tittade ner på Rons sår som madam Pomfrey fortfarande inte hunnit lägga om. Hon slog händerna för munnen med tårar som vällde upp i ögonen på henne när hon backade undan för att sen sjunka ner på knä och begrava ansiktet i händerna under väldiga snyftningar. Han var så rädd att han inte kunde få fram ett ljud. Tårarna rann ner för hanns ansikte, men han var för rädd för att kunna få fram minsta snyftning. Han var för rädd att förlora Ron.

Lakanet som Ron låg på var färgad av blodet som aldrig tycktes sluta rinna, och madam Pomfrey hade redan bytt det två gånger när hon rätade på sig.

"Det ser ut att vara ett ormbett, men jag vet inte från vilken sort. Men giftet gör så blodet inte koagulerar därför behöver han en blodpåfyllningsdryck en gång var tredje timme, kan jag lägga det ansvaret på dig Potter?" Frågade madam Pomfrey och såg med ens mycket trött ut. Han nickade.

"Då kan du ge honom en om en halvtimme och nästa gång klockan sex. Jag har gjort allt jag kan nu, och det är för riskabelt att flytta honom till St Mungos. Nu är det helt upp till honom." La hon till med en suck. Han nickade.

"Jag kommer och tittar till honom imorgon bitti," sa hon och stängde sen dörren bakom sig. Bara några minuter senare så reste Hermione sig ljudlöst och lämnade rummet. Han satt i några minuter och stirrade på Ron tills han var tvungen att ge honom drycken som madam Pomfrey hade bett honom om. Han tog upp flaskan med det blodfärgade innehållet och drog loss korken. Han hällde drycken i Rons vidöppna mun. Han gled ner på golvet och satte sig på knä. Han lutade ansiktet ner i den mjuka madrassen.

"Ron, Ron, snälla Ron… ge inte upp, jag… jag älskar dig…"

Minns du vad jag skrev om Vierpans bett? Hm, eller tänkte jag bara skriva det...? Iaf, det är en sånn orm Ron har blivit biten av...

Jo, och så tänkte jag beträtta att sista kapitlet inte kommer ha någon sån här grej, där jag skriver till dig liksom... Så är det något du undrar om då så får du reviewa... : D

Och det kan du väll göra nu med!