Kap. 33 Skuld
Han förmådde sig inte att somna. Klockan sex så kravlade han ur sängen och tog fram den andra flaskan som madam Pomfrey hade lämnat kvar. Han drog en skakande hand över Rons mjuka hår och vände upp hanns ansikte. Det var skrämmande blekt. Han hällde försiktigt ner den blodröda drycken i Rons öppna mun. Han ställde ifrån sig flaskan och sjönk ner på knä bredvid Rons säng. Han drog försiktigt täcket av Rons överkropp. Det var lindat ett bandage över såret som skulle hindra blödningen, men det var redan en stor röd fläck på bandaget. Han bet sig hårt i läppen och lät sin hand glida ner över Rons arm för att ta hanns hand. Han grep så hårt han vågade, men hanns hand bara skakade. Han la ner huvudet på sängen och tryckte Rons hand mot sin kind. Det var hanns fel att Ron låg där. Hanns fel att… att Ron kanske… kanske skulle… han svalde. Om han bara inte rört den där horokruxen så skulle inte Ron ha legat här med ett stort ormbett i sidan. Ormbett…
När han tänt ljusen i grottan och sagt öppningsfrasen så hade han gjort det på parselspråk. Och det som stått skrivet i kanten av bordet. Det måste också ha varit parselspråk. Men allt det här hade på något sätt ett samband med ormar, borde man inte kunna…
"Läk…" nej det var på engelska. Han koncentrerade sig
"Läk…" ordet kom ut som en hes viskning. Bandaget som täckte såret rörde sig svagt. Han reste sig upp, osäker på att något verkligen hade hänt. Han tog några steg, och övermannades sen av en plötslig trötthet som fick honom att sjunka ihop på golvet. Det svartnade för ögonen på honom. Han hade inte alls varit beredd på den fullständiga urladdningen. Han slöt ögonen och lät medvetslösheten ta över. Omedveten om att Ginny hade betraktat det hela.
När han slog upp ögonen igen så stirrade han in i hennes hasselnöts bruna ögon.
"Harry! Harry!" Hennes ögon var förtvivlade.
"Sluta skaka mig, annars kommer jag få hjärnskakning," muttrade han och satte sig upp. Hon slutade omedelbart skaka om honom.
"Förlåt, man jag har försökt få liv i dig i nästan femton minuter…" mumlade hon och han såg tårarna stiga i hennes ögon.
"Ginny…" utbrast han och strök över hennes arm.
"Vad har hänt med min bror?" Snyftade hon. Han kunde inte berätta om horokruxerna för henne.
"Jag… jag rörde vid något som Voldemort hade lagt en förbannelse över…" Han tystnade och svalde.
"Genom att röra vid detta ägg så har du trotsat Mörkrets Herre, Lord Voldemort, den mäktigaste varelsen som har vandrat på denna jord. Och jag kan lova dig att du kommer få betala ett dyrt pris för det. Genom att röra vid detta ägg så kan jag lova att du dömt varelsen som ligger närmast ditt hjärta till en ytterst plågsam död.Ta detta som en varning, och kom ihåg – Lord Voldemort håller alltid ett löfte…"
Ginny stirrade storögt på honom när han repeterat orden som han nu kunde utantill.
"Ron… Ron ligger närmast ditt hjärta?" Frågade Ginny med ett uttryckslöst ansikte. Han hade inte tänkt på att han erkänt det när han upprepade förbannelsen. Men han nickade.
"Det är ditt fel!" Skrek Ginny och hennes ansikte var förvridet av ilska bakom tårarna.
"Det är ditt fel att Ron ligger där! Precis som det var ditt fel när pappa blev biten!" Varma tårar rullade snabbt ner för hanns kinder och droppade ner i hanns knä. Han nickade skakigt. Vad var det för mening med att förneka något som var så sant?
"Ron, min bror, kommer att dö på grund av dig!" Skrek hon och hennes röst gick ofrivilligt upp i falsett.
"Nej, nej, det… det är mitt fel, men han får inte dö… han kan inte dö nu…" Tårarna droppade allt snabbare ner i hanns knä.
"Se på honom, Hermione berättade för mig hur hanns sår såg ut, han lunga syntes. Ingen överlever något sådant. Pappa överlevde knappt och hanns sår var inte lika djups som Rons och satt bättre till…" Hon tystnade och svalde.
"Vi har ingen möjlighet att flytta honom till St Mungos utan att riskera hanns liv…" Han drog in ett skakande andetag och tittade bort mot sin bror.
"Han kommer att dö Harry, och det är ditt fel," Plötsligt gav Ron ifrån sig ett lågt stön och rörde lite på sig. Han reste sig snabbt och tog ett steg mot Ron. Men Ginny hindrade honom.
"Du kommer inte nära honom igen Harry," sa hon och drog fram sitt trollspö och ställde sig framför Ron. Han tittade upp i hennes bruna ögon som hela tiden fylldes med tårar. Skulden värkte och brände i honom, men rädslan att förlora Ron var ännu värre.
"Det är mitt fel att han ligger där Ginny, och det är mitt fel om han dör. Men jag ville aldrig skada honom, jag älskar honom Ginny, mer än vad jag älskat någon innan." Han svalde och vände ryggen åt henne. Han tog upp sin trollstav från sängen och lämnade sen rummet med tårarna fortfarande rinnandes ner för kinderna.
Han kom ner till uppehållsrummet samtidigt som professor McGonagall kom in i det.
"Rektorn söker dig Potter," sa hon i sin vanliga barska ton. Men hon ryckte förvånat till när hon såg hanns tårar.
"Du… gråter Potter," påpekade hon chockat. Han bara ryckte på axlarna.
"Vad vill Dumbledore?" Frågade han med skrovlig röst.
"Han kommer att dö, Harry," Ginnys ord ringde fortfarande i hanns öron.
"Det hoppades jag att du skulle kunna svara på Potter," sa McGonagall och tittade undrade på honom medan de började gå mot rektorns kontor.
"Är det om Weasley, Harry?" Frågade hon, och han hade aldrig hört hennes röst så sorgsen. Han bet ihop käkarna och nickade kort.
"Poppy gör sitt bästa, han kommer säkert att klara sig," sa McGonagall tröstande.
"Professor McGonagall, minst ett revben är brutet såret är så djupt så att jag kunde se hanns lunga och han har säkert fått en hjärnskakning av fallet. Det är samma orm som bet Mr Weasley så såret kommer inte att läka. Han kommer att dö, och det är mitt fel." Hanns röst var stadig men tårarna rann allt snabbare när han stannat och stirrade in i förvandlingskonst lärarens chockade ögon.
"Hur kunde Weasley bli så allvarligt skadad?" Frågade McGonagall. "Albus förklarade inte det för mig"
"Han hade sina skäl," muttrade han till svar.
"Potter, glöm inte att det är din lärare du talar med," sa McGonagall och återvann en del av sin vanliga ton.
"Genom att röra vid detta föremål så har du trotsat Mörkrets Herre, Lord Voldemort, den mäktigaste varelsen som har vandrat på denna jord. Och jag kan lova dig att du kommer få betala ett dyrt pris för det.
Genom att röra vid detta föremål så kan jag lova att du dömt varelsen som ligger närmast ditt hjärta till en ytterst plågsam död.
Ta detta som en varning, och kom ihåg – Lord Voldemort håller alltid ett löfte…" Rabblade han snabbt och bytte ut några ord.
"Han kommer att dö Harry, och det är ditt fel,"
"Så The Daily Prophet hade rätt för en gångs skull," sa McGonagall mest för sig själv.
"Ni vet, professorn, att man kan faktiskt bry sig om en person utan att älska den på det sättet," påpekade han skarpt. McGonagall tittade på honom.
"Men du älskar Weasley på 'det sättet', inte sant?" Frågade McGonagall med ett litet leende. Han slog ner blicken och började gå igen.
"Det är ditt fel…"
De gick under tystnad tills de bara hade några få meter kvar.
"Vad var det egentligen du tog i för något?" Frågade McGonagall.
"Det kan jag inte säga," svarade han sanningsenligt.
"Potter…" började McGonagall varnande.
"Det är en order från professor Dumbledore, han var med och jag gjorde inget som bröt mot skolans regler," sa han trött och torkade irriterat bort en tår från sin kind. McGonagall tittade tvivlande på honom men tog inte upp ämnet igen. Hon viskade lösenordet till den fula stenfiguren så han inte skulle höra det, men han brydde sig inte. De ställde sig på trappan som snabbt tog den upp och McGonagall knackade på rektorns dörr.
"Ja," kom det inifrån. Han öppnade dörren innan McGonagall ens hade hunnit lagt handen på handtaget.
"Skulle jag kunna få byta några ord med pojken, Minerva?" Frågade Dumbledore artigt och log lite mot professor McGonagall.
"Självfallet, Albus," svarade McGonagall. Det blev en underlig tystnad.
"Åh…!" Utbrast McGonagall när hon insåg att rektorn ville att hon skulle gå.
"Ja, då lämnar jag er, säg till om du vill något mer Albus," sa McGonagall och lämnade sen snabbt rummet. Han sjönk ner i stolen som stod framför rektorns bord och begravde sitt tårdränkta ansikte i händerna. Han övermannades av en ny flodvåg av sorg.
"Han kommer att dö, madam Pomfrey säger att det är för farligt att flytta honom. Det är mitt fel, om jag inte hade tagit i den där stenen så skulle inte Ron dö. Det är mitt fel att han dör." När Dumbledore inte svarade kändes det som han bekräftade det han sagt. Han drog upp knäna till kroppen och slog armarna om dem. Han kunde inte hindra de kraftiga snyftningarna som bröt fram ur hanns strupe och inte heller floden av tårar som trängde upp i hanns ögon. Han skakade av gråt och önskade inget hällre än att Rons varma arm skulle omfamna honom och mumla att allt var okej, att det inte alls var hanns fel. Men ingen Ron kom. Och det sista han gjort mot Ron, han hade varit arg på honom. Arg för att han kysst Hermione.
"Jag räknade inte med att Toms angrepp skulle vara psykiskt," sa Dumbledore plötsligt. Han svalde ner snyftningarna och tittade upp på rektorn. "Han har insett att man kan plågas mer på insidan än utsidan," Det fanns inte den stolthet i rektorns röst som det fanns när en av de egna hade blivit skickligare, men inte häller den oron eller fruktan som kom när ens fiende hade utökat sin makt.
"Det är ditt fel att Ron kommer att dö,"
"Och jag föll för det, Ron kommer att… dö på grund av mig…" snyftade han.
"Tror du verkligen det Harry?" Frågade rektorn med allvarlig min.
"Hur skulle jag kunna!?" Han drog en skakande andetag.
"Jag älskar honom, hur kan man tro på att en av de man älskar ska dö?" Han suckade med en svag snyftning.
"En del av mig tror fortfarande inte på att Sirius är borta," sa han lågt och bet sen hårt ihop käkarna. En tystnad följde
"Berätta för mig vad du har gjort med Weasley," bad Dumbledore plötsligt och slog sig ner mittemot honom. Han tog ett djupt andetag som skakade lätt.
"Jag hittade honom inne i duschen med blod omkring sig, jag vände på honom så han låg på rygg," han blev tvungen att svälja vid minnet.
"Sen lyfte jag upp honom och…"
"Hur?" Avbröt rektorn.
"I armarna," sa han, osäker på om han uppfattat frågan rätt.
"Fortsätt," bad rektorn och nickade. Han torkade bort en tår med tummen och väntade tills en snyftning hade dött ut innan han tog till orda igen.
"Jag bar honom till min säng och la honom där, sen kom madam Pomfrey och körde ut mig. Jag gick upp till Hermione men hon ville få se Ron så vi gick tillbaka. När madam Pomfrey blev tvungen att gå så bad hon att jag skulle ge honom en blodpåfyllningsdryck vid klockan tre och sex så det gjorde jag. Och sen så sa jag… Läk…" ordet hade varit på ormspråk
"Vad betyder det?" Frågade Dumbledore.
"Läk," upprepade han, fast nu på engelska. Rektorn sprack upp i ett leende.
"Det är inte ditt fel att Ronald är skadad, men det är tackvare dig som han kan komma att överleva," Han tittade tvärt upp på rektorn med tårarna fortfarande rinnande ner för ansiktet.
"Vad menar du?" Frågade han.
"Att du räddade Ronalds liv genom att säga det ordet, säg mig, visst blev du väl utmattad efter att ha sagt det?" Frågade Dumbledore.
"Jag svimmade," bekräftade han.
"Du hjälpte Mr Weasley att läka, det är jag säker på, men jag vet inte hur," sa Dumbledore och hanns blåa ögon glittrade av något som kunde vara stolthet.
"Gå och ta av Mr Weasley bandaget nu, jag är säker på att han vill se dig," sa Dumbledore med en gest mot dörren.
"Nej," hanns skarpa svar tycktes förvåna rektorn.
"Får jag fråga varför inte?" Rågade Dumbledore artigt.
"Jag utsätter honom och Hermione för en alldeles för stor risk när jag är med dem, jag kan helt enkelt inte göra så mot dem," tårarna hade nu slutat rinna ner för hanns ansikte.
"Tror du verkligen att du kan sudda ut dem från ditt liv så totalt?" Frågade rektorn och la huvudet på sned. Han bet sig i läppen och nickade sen knappt märkbart.
"Tror du att de skulle kunna sudda ut din från sina liv?" Frågade Dumbledore och spände sina genomträngande ögon i honom. Han skakade uppgivet på huvudet.
"De skulle aldrig gå med på det, men de har inget val, det är för farligt för dem," sa han och slöt ögonen.
"Du behöver dina vänner Harry, de har egna viljor och de har valt dig, det är inget du kan bortse ifrån," sa Dumbledore med ett vänligt leende.
"Jag skulle inte klara av om någon av dem dog…" sa han med lätt skakande röst.
"Du kan inte bara släppa dem Harry, och även om du kunde det, skulle du verkligen vilja leva ett liv helt utan vänner?" Han önskade att han hade kunnat svara ett ärligt ja på den frågan.
"Jag måst till Ron," sa han efter en kort tystnad och ställde sig upp.
"Jag vet, Harry, jag vet…" sa rektorn något mer så hördes det inte efter att han stängt dörren.
---
Han kom farm till sovsalen igen skrämmande snabbt och fann att Ginny hade lämnat den. Han hade närmast omedvetet förberett sig för att argumentera emot henne igen, men nu när hon inte var där så tycktes det överdrivet. Ron låg på rygg med täcket neddraget och armarna ovanpå det. Hanns fräkniga ansikte var nästan lika blekt som den vita kudde ett vilade mot. Han tog av sig skor, stumpor och tröja och kröp sen ner bredvid Ron, närmast väggen. Han drog försiktigt med fingrarna över Rons bandagerade överkropp tills han fann skarven som madam Pomfrey helt enkelt hade tejpat igen efter att ha funnit att det behövde bytas så många gånger. Han pillade försiktigt loss den och började linda upp bandaget. Han fick dra den under Ron när han skulle linda upp ryggen. Han blev orolig när han fann att de inre lagren var våta. Hanns hand skakade när han lindade upp de sista lagren. Han viste inte om han skulle sucka av lättnad eller flämta av förskräckelse när han såg Rons sida. Huden runt såret var täckt av ett blålila blåmärke stor som en klonk och såg ut att vara mycket ömt. Själva såret hade läkt ihop klumpigt och det skulle bli ett stort ärr. Men Ron skulle kanske överleva. Han sträckte ut handen och rörde vid det nästan två decimeter långa ärret. En lätt skälvning gick genom Rons kropp och han slog upp ögonen. Men Ron slöt dem så snart han blev medveten om att han öppnat dem.
"Åh, Harry jag hade en så hemsk dröm, jag var i duschen och så plötsligt kändes det som om något bet mig, jag skrek och när jag tittade ner så saknades en stor bit av mig, bokstavligt talat. Jag önskade att jag skulle svimma men det var som om en förhäxning höll mig vid medvetande bara för att jag skulle känna smärtan. Det gjorde så ont Harry!" Mumlade Ron och slog upp ögonen. Rons blå ögon var fyllda med smärta när de mötte hanns egna gröna. Han önskade att han kunde säga till Ron att det bara varit en dröm, att han var vaken nu och att allt skulle bli bra. Men nu var verkligheten grymmare än drömmen. Han sänkte blicken till Rons ärr och svalde innan han mötte Rons blick igen.
"Det är mitt fel Ron, men jag visste inte… "
"Var det ingen dröm?" Frågade Ron tyst.
"Jag hittade dig i duschen i gårkväll…" svarade han och fingrade lätt på Rons ärr. Ron ryckte till av smärta och han drog snabbt åt sig handen. Ron sänkte blicken till sin vanställda överkropp. Han började långsamt förklara allt som hade hänt sen han försvunnit med husalfen dagen innan. Tiden hade gått så långsamt att det kändes otroligt att det var samma dag som the Daily Prophet hade skrivit om honom och samma dag som Ron kysst Hermione.
"Jag är så ledsen, det är mitt fel att du är skadad…" mumlade han och la försiktigt handen mot Rons bröstkorg medan tårarna ritade ränder på hanns ansikte.
"Åh, Harry det är inte alls ditt fel," mumlade Ron och la sina läppar mot hanns. Han svalde och drog sin hand genom Rons mjuka hår.
"Jag är så rädd att förlora dig," viskade han i Rons öra och torkade sen bort en tår som hade droppat från hanns kind ner på Rons. Orden hade varit svåra att få fram, men de hade känts så nödvändiga att säga. Ett svagt leende krökte Rons vackra läppar.
"Jag tänker inte dö Harry," svarade Ron som om det vore det självklaraste i världen. Han förmådde sig inte att svara.
"Men Harry, snälla sov bredvid mig, även om jag inte är vaken så kommer jag att vara medveten om det," sa Ron och log lite. En tystnad följde.
"Tur att det inte var ombytta roller," sa Ron plötsligt.
"Varför det?" Frågade han, det var inte vad han tänkt säga, orden hade bara kommit ur hanns mun.
"För skulle det ha varit jag som hittat dig naken i duschen så skulle jag nog inte haft koncentration nog att bära in dig till sängen," sa Ron med ett lätt skratt.
Sådär, jag tänker lägga ut mästa kapitel nu också, och det är det sista.
Skriv en review är du snäll!