Del 2 Hej, här kommer på begäran en del två, egentligen hade jag gärna lämnat dem där, men jag kunde inte låta bli att skriva om dagen efter också ;)

Disclaimer: Nope, det enda jag äger är Malfoys skjorta, och den är MIN moahahaha!

Motvilligt öppnade Hermione ögonen. Hennes huvud kändes som en tung sten som någon försökte banka sönder, för att inte tala om resten av kroppen som värkte som om hon blivit körd i en tvättmaskin.

En motbjudande lukt fyllde hennes näsa, det stank av gammal svett, alkohol och något annat oidentifierbart.

Hon låg på en knölig madrass i ett mycket litet, ganska dunkelt rum.

Hur hade hon hamnat här?

Hon försökte lyfta på huvet, men det ökade bara den dunkande smärtan. Vad hade hänt föregående kväll?

Just det, festen. Lavender och Parvati som sminkat henne och lånat ut sina kläder.

Men hade hon verkligen varit på fest? Hon mindes Lavender och Parvati, och hur hon snubblat in i killarnas sovsal.

Jo, sen hade de gått. Hon hade dansat.

Lösryckta minnesbilder från föregående kväll flög genom hennes huvud.

Hermione förbannade sig själv, varför hade hon druckit så mycket? Vad hade hon tänkt på egentligen?

Med en kraftansträngning satte hon sig upp, rörelsen fick henne att må illa, hon drog några djupa andetag. Först då upptäckte hon den sovande personen bredvid sig.

Vem? Och vad hade de gjort?! Hon flämtade till när hon upptäckte att hon inte hade några kläder på sig.

Hon begravde sitt dunkande huvud i händerna och tvingade sig själv att inte börja gråta.

Hon måste ta sig tillbaka till sin sovsal.

Hon såg på den sovande, han låg på sidan med ryggen mot henne och det blonda håret på ända.

Blont hår… Med onda aningar tog hon tag i hans axel och vände honom omilt mot sig.

Uppenbarelsen fick henne att skrika högt.

Malfoy!

Han grymtade till men öppnade inte ögonen.

Hon såg sig omkring i virrvarret av kläder. Hon fick tag i Parvatis kjol och sitt linne.

Underkläderna hittade hon inte, och hon tänkte INTE gå hela vägen till Gryffindortornet i ett tajt linne utan behå. Hon plockade upp något som måste vara Malfoys skjorta från golvet, med viss tvekan drog hon den på sig.

Hon ryckte till sig Lavenders strumpbyxor från golvet, det gick en stor reva tvärs över ena benet.

Hon tog dem i handen och kastade sig ut ur rummet. Hon tänkte inte stanna en sekund längre än nödvändigt tillsammans med den nakne Malfoy.

En liten röst i hennes huvud sa henne att det hade hon nog inte tyckt igår.

Hon stönade och började gå mot Gryffindors uppehållsrum.

Hon ansträngde sig för att minnas.

Fest, hon dansade, träffade Malfoy vid bålskålen, men då hade hon ju gått därifrån? Hon hade hittat Ron och Harry. Hon dansade med Seamus…

Sen?

Hon hade ramlat. Malfoys ansikte flöt suddigt ut och in i hennes minne.

Hur hade de hamnat i det där rummet? Och vad hade de gjort??

Med tanke på bristen av kläder och hur ont hon hade i vissa intimare kroppsdelar så tydligen alldeles för mycket.

Malfoy! Hur hade hon tänkt egentligen?

Det var tomt i uppehållsrummet sånär som på ett par andraårselever som stirrade på henne med chockade, nästan skrämda miner. Hon ignorerade dem och gick med tunga steg uppför flickornas trappa.

Allt hon ville göra var att dricka ett stort glas vatten, tungan kändes som en torr svamp, och krypa ner i sin säng och gömma sig för omvärlden.

När hon sköt upp dörren möttes hon genast av:

"Hermione! Vart har du varit inatt? Du ser förjävlig ut!"

Parvati satt på Lavenders säng, Lavender själv låg nerkrupen långt under täcket och såg inte ut att må speciellt bra.

Hermione hummade bara och satte kurs mot vattenkaraffen som stod på Lavenders sängbord.

"Herregud Hermione! Vad har du gjort egentligen?" Parvati stirrade på henne.

"Den som ändå visste det." Svarade Hermione och svepte sitt första glas vatten, när hon hällde upp sitt andra plockade Parvati upp en mycket liten flaska ur sin väska och räckte den till Hermione.

"Ur mitt privata förråd, egentligen ingen jag bjuder på men du ser ut att behöva det… Det är ett elixir mot baksmälla, senaste nytt från Weasleys vassa varor.

Hermione tog tacksamt emot flaskan och drack tveklöst. Som genom ett mirakel försvann huvudvärken och illamåendet, tyvärr kvarstod smärtorna i kroppen.

Med en suck sjönk hon ner på sin egen säng, hon stönade när hon upptäckte hur ont det gjorde, bland annat på grund av att rumpan var väldigt öm och det högg till i ena höften.

Parvati betraktade henne oroligt.

"Nu måste du tala om vad som har hänt med dig!" krävde hon.

"Hur vet du att något har hänt?" frågade Hermione irriterat, men hon kände sig mycket bättre efter Freds och Georges baksmälledryck.

Parvati såg skeptiskt på henne.

"Är du medveten om hur du ser ut?"

Med en suck vände sig Hermione mot spegeln, sucken övergick i en flämtning när hon fick syn på sin spegelbild.

Sminket hade runnit ner under ögonen, håret var stort och trassligt, men det som var värst var att hennes hals var full med något som såg ut som stora blåmärken, de täckte hela framsidan och såg ut att fortsätta ner under linnet.

Hon tog av sig Malfoys skjorta och studerade sin överkropp.

Utan att säga något till Parvati som fortfarande stirrade uppfodrande på henne gick hon in i badrummet och tog av sig kläderna.

Hennes rygg var full av något som såg ut som rivmärken och hon hade ett stort blåmärke över vänster skuldra.

Hur hade det här hänt?

Hon klev in i duschen, det varma vattnet sved över ryggen, ändå tvingade hon sig själv att stå kvar, noggrant skrubbade hon hela kroppen för att göra sig av med alla osynliga spår av Malfoy.

Minnesbilder blixtrade hela tiden genom hennes huvud när hon kom åt ömma punkter.

Blåmärket på ryggen måste hon ha fått när hon föll bakåt, hon kunde inte minnas att det hade gjort ont när hon föll, men å andra sidan kunde hon inte minnas att nånting hade gjort ont.

Tvärtom…

Men hon kunde fortfarande inte förstå, Malfoy av alla människor?

Ändå blev hon inte äcklad när hon tänkte på vad de hade gjort, bara generad över sitt eget uppträdande.

Hon hoppades verkligen att han inte kom ihåg nånting, men det var väl att hoppas för mycket.

När hon klev ut i sovsalen igen verkade Lavender också ha vaknat till liv och nu satt hon och Parvati och undersökte Malfoys skjorta.

"Vems?" frågade Lavender och viftade med skjortan.

Hermione kände hur hon rodnade.

"Vet du hur mycket en sån här kostar! Du kammade hem en riktig jackpott inatt Hermione!" utropade Parvati menande.

"Äh, det var ingen…" mumlade Hermione.

"Nähä, så det är alltså "ingen" som har gett dig alla de där sugmärkena och sin skjorta…" Lavender och Parvati utbytte en allvetande blick innan de återgick till att stirra på Hermione.

Hermione svarade inte utan vände sig istället mot sin garderob och rotade fram ett nytt par underkläder, när hon fått på sig dem svepte hon in håret i handduken hon tidigare haft lindad runt kroppen.

Lavender och Parvati flämtade unisont till.

"Hermione! Vad har du gjort!?" ropade Parvati.

"Vem har gjort det här mot dig? Du måste anmäla honom!" Lavender såg skräckslagen ut.

Hermione suckade och mindes blåmärket och rivsåren.

"Jag ska inte anmäla nån, jag kände inte ens när jag fick dem."

"Men Vem? Jag tror någon här har haft en vild natt med en hemlig älskare." Lavenders min gick från rädd till menande nyfiken. Hermione rodnade ännu mer, hon kunde inte se någon utväg på den här situationen, hon tänkte absolut inte tala om för Lavender och Parvati att hon haft sex med Malfoy, men de skulle aldrig ge sig.

"Det är ingen idé att ni tjatar, jag tänker inte tala om vem det var! Men för att lugna er kan jag erkänna att jag inte blivit misshandlad…" Hermione kastade en ny blick på sig själv i spegeln och tillade bistert:

"Även om det är så det ser ut…" Ett blåmärke prydde hennes vänstra öga, hur hade hon lyckats med det egentligen? Hade de slagits?

Nej, hon trodde inte det, de hade varit väldigt våldsamma, men på ett sätt som just då hade varit skönt… Herre Gud, hon skulle aldrig mer kunna se på Malfoy utan att påminnas om vad hon hade gjort, hur skulle hon överleva??

"Okej, om du inte avslöjar vem det är så måste du avslöja allt annat! Vem hade kunnat tro nåt sånt här om dig Hermione!" Parvati och Lavender såg krävande på henne, de skulle aldrig ge sig.

"Det är inte speciellt mycket att avslöja." Svarade Hermione undvikande och sjönk ner på sin säng.

"Det finns det visst! Hermione, har du precis haft våldsamt sex tillsammans med en kille i vår årskurs?!" Frågade Lavender och verkade tillochmed själv förvånas av sina ord. Var det verkligen så illa? Ja det var det, men det lät verkligen hemskt när Lavender uttryckte det i ord.

Hermione kände hur färgen steg på kinderna och hon begravde ansiktet i kudden.

"Hon har haft sex med nån i vår årskurs!" skrek Parvati.

Det blev för mycket för Hermione, hon reste sig från sängen, slängde på sig de närmaste kläderna hon kunde hitta och ropade:

"Kan man få ha lite privatliv här eller?!" innan hon rusade ut ur sovsalen.

Hon förstod att Lavender och Parvati var nyfikna och kunde inte klandra dem för deras frågor, det var hennes egna svar hon inte kunde förstå.

Kunde alkohol verkligen förändra två människor så mycket? Hon hatade Malfoy! Och han hatade henne. Det gjorde han väl?

Hon sjönk ner i soffan framför brasan och stirrade in i elden.

Långsamt gick hon igenom kvällen i huvet, det gick bra fram tills att Harry och Malfoy börjat slåss. Efter det var det mest lösryckta minnen, men tillräckligt mycket för att hon skulle förstå vad som hänt.

Däremot kunde hon inte för sitt liv förstå Varför det hade hänt.

"Hej Hermione." Hon hörde Harrys röst och kände hur han satte sig bredvid henne, långsamt vände hon sig mot honom.

"Hur mår du idag?" frågade han orolig innan han förvånat flämtade till. Han måste ha upptäckt hennes blåtira.

"Det är bra, du?" frågade hon tillbaka och hoppades att han inte skulle fråga, naturligtvis hoppades hon förgäves.

"Vad har hänt med dig?"

"Öh… ramlade?" försökte hon och tittade oskyldigt på honom.

"Vem har gjort det här mot dig? Åh Hermione jag är så ledsen, jag borde inte ha lämnat dig ensam igår, inte i ditt tillstånd…"

"Ta det lugnt!" avbröt hon honom.

"Det är ingen som har slagit mig. Okej? Jag råkade bara…" Vad skulle hon säga att hon gjort?

"Inte? Vad har du gjort då?" frågade han skeptiskt.

"Jag kommer inte riktigt ihåg…" svarade hon undvikande, det var nästan sant, hon hade inget minne av att Malfoy slagit henne i ansiktet.

"Det gör du visst. Berätta för mig Hermione, vem har gjort det här mot dig?" Han såg så orolig ut att hon tyckte synd om honom, men var det något hon tänkte säga till honom så var det definitivt inte sanningen. Hon hade därför lite dåligt samvete när hon öppnade munnen.

"Du Harry. Men det gör ingenting."

Han stirrade chockat på henne.

"Jag?"

"Du slogs med Malfoy och jag fick din armbåge i ögat, det var en olycka."

Det kunde ha varit sant, hon hade fått Harrys armbåge nånstans, kanske var det den som var upphov till blåtiran."

"Åh, förlåt mig Hermione…" Harry rodnade och såg otroligt skuldmedveten ut.

Hon log mot honom.

"Det gör ingenting sa jag ju. Vart är Ron?"

"Han sover, jag tror inte han mår så bra, han kom inte tillbaka förens halv sju imorse…"

Hermione suckade,

"Han skulle behöva lite av Freds och Georges elixir mot baksmälla."

"Va? Finns det ett sånt? Det skulle jag också behöva, men inte lika mycket som Seamus, jag trodde aldrig att en människa skulle kunna få i sig så mycket alkohol och fortfarande stå på benen…"

"Jag fick lite av Parvati… Jo Seamus verkade… lite borta." Hon log vid minnet av honom.

"Just det, han kände inte igen dig… Vi får se vad han säger när han vaknar… Är du hungrig föresten? Ska vi gå ner och se efter om det finns nån lunch kvar?

Hermione kände efter och tänkte att det nog inte skulle vara helt fel med lite mat.

Det klev ut genom porträtthålet medans de skrattade åt Seamus beteende kvällen innan. Hermione var tacksam över att han inte frågade vart hon tagit vägen efter slagsmålet.

Inte förens de var precis utanför stora salen kollade han lite konstigt på henne.

"Vart har du fått den där skjortan ifrån Hermione? Och varför har du på dig den fast den är trasig?"

Hon såg er på sig själv och upptäckte först nu att hon hade Malfoys skjorta på sig. Den hade legat på sängen och hon måste ha slitit åt sig den utan att tänka när hon rusade ut ur sovsalen.

Hon var i alla fall tacksam över att t-shirten gick hela vägen upp till halsen och att den tillsammans med håret dolde märkena på halsen.

"Öh, jag vet inte riktigt, jag bara drog på mig den imorse… Den kanske är Parvatis..." svarade hon svävande.

"Varför skulle Parvati ha en trasig killskjorta av ett märke som kostar en månadslön?" frågade Harry misstänksamt.

"Hon fick väl med sig den igår." Suckade Hermione och önskade att han kunde lämna ämnet, egentligen ville hon ta av sig skjortan och slänga den ifrån sig men hon förstod att Harry då skulle bli ännu mer förvånad om hon gjorde det.

"Nej det fick hon inte." svarade Harry som fortfarande stirrade misstänksamt på henne. Nu var det hennes tur att se misstänksam ut.

"Och hur vet du det?" Harry rodnade igen.

"För att hon gick och la sig samtidigt som mig, och då hade hon ingen skjorta."

Äntligen hade de kommit fram till Gryffindorbordet och Hermione började ta för sig av maten i hopp om att om hon inte sa något skulle Harry lämna ämnet. Men han verkade ta hennes tystnad som en outtalad fråga.

"Alltså, vi gick från festen tillsammans, det är allt…" Började han. Hon hade aldrig sett Harry så generad tidigare.

"Visst jag tror mig, sålänge du tror på mig." Avbröt hon, helt ärligt så var hon inte speciellt nyfiken på vad Harry och Parvati egentligen gjort, hon ville i alla fall inte höra det från Harrys sida, men tänkte att hon kunde använda det till att försvara sig om Parvati skulle börja fråga om hennes natt igen.

De åt under tystnad och när de nästan var färdiga kom Ron instövlandes i salen med Dean i släptåg.

De satte sig mitt emot Harry och Hermione. De såg verkligen förjävliga ut, båda två med håret på ända och röda, svullna ögon, dessutom luktade de hemskt, Harry hade i alla fall haft vett att ta en dusch och borstat tänderna.

De grymtade mest till svar på Harrys och Hermiones hälsningar och började kasta in mat i munnen.

Det var först när Ron tittade upp för att säga nånting som tystnaden bröts, dock inte av Ron vars ögon hade fastnat nånstans bakom Hermione utan av Harry som irriterat utbrast:
"Vad?" När Ron inte svarade vände han sig om och verkade också stirra på samma fläck innan han med ett brett flin sa:

"Oj, allt det där kan omöjligt ha varit jag."

Hermione vände sig förvirrat om och det första hon såg var Malfoy. Han såg lika hemsk ut som Ron med håret på ända, en svullen läpp och en hals som täcktes av blåmärken och rivsår.

Hon kände hur färgen steg på hennes kinder och hon mumlade något om att hon måste gå innan hon rusade därifrån.

Hon skyndade tillbaka till sin sovsal med avsikten att aldrig mera lämna den.

Den avsikten höll i sig ända tills måndagsmorgonen när hon visste att hon skulle bli tvungen att gå på lektionerna.

"Hermione! Kom nu, annars kommer du försent till frukosten, vad är det med dig? Kan du inte tala om varför du vägrar gå härifrån, snälla?" Lavender såg vädjande på henne, hon stod fullt påklädd och slängde ner böcker i sin väska. Parvati som stod framför spegeln och borstade sitt långa svarta hår vände sig om.

"Ja Hermione, har det nåt med den där killen att göra? Alla gör sina misstag…"

Hermione som satt på sin säng med håret på ända och fortfarande iförd pyjamas hummade bara till svar. Men hon reste sig i alla fall upp och drog på sig skoluniformen.

När hon håglöst tog ett steg mot dörren tog Lavender tag i hennes hår. Trött lät hon henne sätta upp det i en slarvig hästsvans, det hade återgått till sin vanliga risiga struktur, men efter ett dygn i sängen, utan något som helst försök till minsta vård var det ovanligt stort och trassligt.

Ångestfyllt följde hon med ner till frukosten, hur skulle Malfoy reagera när han såg henne? Hade han berättat för nån annan? Hade han hunnit se att hon faktiskt hade haft hans skjorta på sig?

Hon gick med huvudet nerböjt och slog sig ner bredvid Harry och Ron utan att kasta en blick på Slytherinbordet.

"Hur är det Hermione? Vart var du igår?" frågade Ron oroligt.

"Jag sov… mådde inte så bra." Svarade hon undvikande och petade oentusiastiskt i sina flingor.

"Hände det något i lördags kväll?" undrade Harry misstänksamt.

"Nej." Mumlade hon undvikande.

Hon kunde inte koncentrera sig på trollformelslektionen, allt hon kunde tänka på var att de snart skulle ha trolldryckskonst och hon skulle tvingas befinna sig i samma rum som Malfoy.

"Miss Granger?" Hon ryckte till.

"Ja?" Professor Flitwick stirrade förvirrat på henne.

"I ditt fall gör det inte speciellt mycket, men var snäll och försök följ med i lektionen i fortsättningen."

"Ja professorn." Mumlade Hermione och ansträngde sig för att lyssna på vad han sa, det gick inge vidare.

"Hermione, är du helt säker på att du mår bra?" frågade Ron när de slutligen lämnade klassrummet och styrde stegen mot fängelsehålorna.

Hermione var nu lika irriterad på deras frågor som på sig själv för att Malfoy kunde kontrollera henne på det här sättet.

Hon svarade inte utan drog istället ett djupt andetag. Han skulle aldrig våga antyda nåt, i Slytherin var hon ingen erövring, snarare tvärtom. Om det kom ut att Draco Malfoy hade så mycket som kysst henne skulle hans rykte vara totalförstört…

Hennes också för den delen.

När de kom fram till klassrummet stod redan Slytherinarna utanför. Hermione kastade en blick på Malfoy, han stod med ryggen mot henne och verkade inte ha märkt att de kom.

Harry, Ron och Hermione anslöt sig till Lavender och Parvati samtidigt som Blaise Zabini högljutt frågade:

"Kom igen Draco, vem var det?"

"Ja, vem är det som har misshandlat dig?" fyllde Nott i med ett elakt flin.

"Jag har ju sagt att jag inte har blivit misshandlad av en jävla brud, det gick bara lite våldsamt till!" ropade Malfoy frustrerat.

Hermione kände hur färgen försvann från ansiktet, hon såg de röda strecken i hans nacke som fortsatte ner under skjortkragen. Hon hade inte tänkt på att det fortfarande måste synas på honom också.

När han vände sig om vände hon snabbt bort blicken. Men inte tillräckligt snabbt, hon hann se att hans hals var prydd av blåmärken, han hade inte ens Försökt dölja dem. Helt fräckt stod han där med de två översta skjortknapparna uppknäppta, fortfarande med svullen läpp, han hade ett sår precis under underläppen, det såg ut som om någon hade bitit honom… Hon visste att hon hade gjort det och kunde inte förstå hur de kunnat orsaka varandra så mycket skada och samtidigt tyckt att det var skönt. Själv hade hon i alla fall haft vett nog att linda en sjal om halsen.

Hon hörde hur Zabini och Nott skrattade.

"Så du vill inte avslöja vem som är din våldsamma älskarinna Draco?" Det var Pansy Parkinsons vassa röst som skar genom luften.

Hermione la hela sin vilja på att försöka få Malfoy att förstå genom tankekraft att han absolut inte fick avslöja henne.

"Varför så upprörd Pansy? Önskar att det var du kanske? Är du lite avundsjuk?" Malfoys röst var mjuk och hånfull, Hermione vände sig tillbaka mot slytherinarna precis i tid för att se Pansy bli tomatröd i ansiktet.

"Avundsjuk på vaddå Draco? Ett våldsamt fyllestrul?" sa hon kallt och stormade in i klassrummet i samma ögonblick som dörren öppnades av professor Snigelhorn.

Han följde efter henne utan så mycket som en blick på Hermione, vilket hon var tacksam för, vid det här laget var hon lika röd som Pansy.

"Tänk om det var mer än ett fyllestrul?" väste Malfoy hotfullt. Hela klassen stirrade på honom och Hermione frös till is. Vad menade han?

De gick mot sina platser, och trots att Malfoy bara pratade med slytherinarna så lyssnade även alla gryffindorare nyfiket på vad han sa.

"Vad menar du, har du gått och skaffat dig en flickvän?" frågade Nott skeptiskt, som om det vore den otroligaste sak i världen.

"Det sa jag inte, bara att det var mer än ett strul." Svarade Malfoy som nonchalant var upptagen med att leta efter något i sin väska.

"Kom igen Draco, det är redan uppenbart att du hade sex med henne, vi undrar bara vem det är!" ropade Zabini.

Malfoy såg sur ut.

"Ja, tala om det så man vet vem man ska passa sig för, jag vill då inte gå runt och se ut som om jag blivit attackerad av en aggressiv hippogriff…" fyllde Nott i.

"Som om du skulle kunna fixa dig ett one night stand din impotenta oskuld!" ropade Malfoy.

"Nej nu får det vara nog!" ropade professor Snigelhorn och Nott gav Malfoy en arg blick innan han vände ansiktet mot tavlan.

Hermione satt som förstenad och tvingade sig själv att andas lugnt. Hon tyckte inte om att höra att de pratade om henne som om hon bara var en värdelös liten slampa, en i mängden. Och hon var livrädd att Malfoy skulle tappa tålamodet och skrika att det var hon, Granger, smutsskallen, Potters kompis, gryffindoraren, pluggisen och besserwissern som var hans våldsamma sexpartner.

En vecka senare var hon fortfarande livrädd för att nån skulle få reda på vad de gjort. Hon kunde inte koncentrera sig på vare sig de lektioner de hade tillsammans, eller de läxor de hon fått i de ämnena.

Hon hade byggt upp en frustration och rädsla, som för det mesta gick ut över hennes vänner. Det blev inte direkt bättre av att hon varje dag såg Malfoys skjorta som hon hängt upp på handtaget till sin garderob, om den nu var så dyr som Parvati och Harry påstod hade hon inte hjärta att slänga den, vad hon skulle göra med den hade hon ingen aning om.

När hon på måndagsmorgonen kom ut ur stora salen efter att ha ätit lunch mötte hon Malfoys blick, och för första gången bröt hon inte kontaken. Hon förstod varför hon tyckt att han var snygg, men såg inget tilldragande i honom längre.

Hon visste att hon rodnade, och han blev faktiskt också lite röd om kinderna. Men han avvek inte från sin väg, han verkade ha bestämt sig för att gå rakt in i henne, och eftersom det var så mycket folk så kom hon inte undan. Allt hon kunde göra var att stanna och se honom komma närmre och närmre. När han var precis framför henne lutade han sig fram och väste lågt:

"Jag vill ha tillbaka min skjorta Granger." Tyst, men inte tillräckligt tyst för att bara hon skulle höra, en förvånad flämtning hördes bakom henne.

"Är det Malfoys skjorta?!" ropade Lavenders röst chockat. Folk vände sig om och stirrade på dem. Malfoy såg nöjd ut. Hur kunde han? Han tänkte väl inte avslöja dem, eller?

"Så kan ju du få tillbaka dina underkläder också." Sa han högt. Tydligen.

Det blev för mycket. Utan att veta varifrån den kom hade hon gett Malfoy en örfil med all sin kraft.

"Det spelar ingen roll!" skrek hon. Nu stirrade alla i hela entréhallen på dem, och det var oturligt nog ungefär halva skolan.

"Säg det! Du förlorar nog mer på det än jag. Säg det!" Hon forsatte skrika medans Malfoy förvånat rätade upp sig och gned sin rodnande kind.

"Tyst!" vrålade han och satte ena handen för hennes mun och den andra runt hennes nacke som för att hålla ljudet av hennes röst inne.

Hon använde då sina fria händer till att slå vart hon kom åt på Malfoys kropp, det var som om all hennes frustration och rädsla plötsligt bröt sig ut och hon ville orsaka den som fick henne att känna sig så hemsk så mycket smärta som möjligt. Han släppte hennes huvud för att knuffa till henne, hon föll baklänges, men eftersom hon höll ett stadigt tag om hans klädnad hann han fånga upp henne innan de båda föll.

Han hade armarna runt hennes midja och hon grävde ner sina naglar i hans axlar. Nej, han var för nära.

Varför kände hon såhär? Hon hatade honom fortfarande, hon hade inga som helst positiva känslor för honom, men hennes kropp verkade tycka annorlunda.

Hans ena hand for upp till hennes hår där den tog ett stadigt tag. För hårt. Det gjorde ont.

Han förde hennes huvud närmre och pressade sina läppar mot hennes.

Utan att tänka besvarade hon kyssen och hennes händer hann hela vägen till hans nacke innan hon puttade honom ifrån sig. Vad höll hon på med egentligen??

"Fan vad jag hatar dig Malfoy!" skrek hon innan hon knuffade sig förbi honom och sprang därifrån genom en mumlande folkmassa.

"Desamma Granger!" ropade han efter henne, men han lät inte speciellt fientlig.

Hon stod ute på skolområdet och såg ut över sjön.

Varför?? Varför hade han sagt det? Han kunde omöjligt ha något att vinna på det.

Tårarna rann nerför hennes kinder, att större delen av skolan visste, det kunde hon ta. Hon hade hanterat hånfulla viskningar och elaka blickar förut. Men hur skulle hon kunna förklara det för Harry och Ron? För Ginny?

Med tunga steg började hon gå mot växthusen, trots att det var en hel halvtimme kvar tills lektionen började.

Utanför dörren satt redan en person med sänkt huvud och slokande axlar. Hade Hermione kommit först hade hon förmodligen suttit precis likadant.

När hon kom närmre tittade personen upp och hon mötte Hannah Abbots ögon. Hon hade varit rädd för en anklagande blick, mumlande förolämpning för att sen bli lämnad ensam. Men Hannah log glatt och flyttade lite på sig så Hermione fick plats att sätta sig bredvid.

"Är det sant att det är tack vare dig som Malfoy går omkring och ser ut som om han gått en runda mot det piskande pilträdet?" Frågade hon försiktigt efter en stunds tystnad.

Hermione rodnade, men Hannah lät inte arg, snarare nyfiken, kanske tillochmed lite imponerad.

"Jo…" svarade hon.

"Jag förstår dig, han är ju verkligen snygg, men arrogantare, elakare idiot får man leta efter. Om jag inte har fel så har du precis utövat alla tjejers dröm"

Hermione stirrade chockat på henne.

"Va?" Utbrast hon oförstående. Hannah rodnade.

"Ja, jag menar bara… Om ryktet är sant, att du och Malfoy har… ja du vet… lixom, gjort…Det… Så är det nog många som är avundsjuka. Han är populär vettu, men eftersom han är så elak så är det ingen som vågar erkänna det. Men kombinationen av det, och att du verkar ha slagit honom på käften, är ju fantastisk!"

Hermione förstod ingenting, hon hade legat med sin värsta fiende, som också var de flesta andras värsta fiende, och den snäll Hufflepuff-flickan tog emot henne som en slags hjälte som gjort det omöjliga. Hon visste inte vad hon skulle svara.

Fler hufflepuffare anlände, däribland Hannahs vän Susan.

När Susan fick syn på Hermione log hon och ropade:
"Där är ju Hermione! Hon som lyckats med det omöjliga! Tämja Slytherins monster!"

Hermione kände hur färgen steg på kinderna, men antog att det var bättre än om de hade blängt på henne.

Harry och Ron anlände samtidigt som professor Sprout och de såg allt annat än imponerade ut. Hon gick osäkert in tillsammans med dem och satte sig vid samma bord.

Ingen av dem sa ett ord på hela lektionen, och när den äntligen var slut och de stod utanför växthuset tog de varsitt tag om Hermiones armar och drog iväg henne en bra bit över skolområdet, hon kämpade inte emot.

"Är det sant?" frågade Harry kallt när de helt säkert var utom hörhåll från alla mänskliga varelser.

Hermione såg upp på honom, och på Ron. De såg besvikna och arga ut, men det fanns något mer, en uppgivenhet, som om de inte längre brydde sig om henne.

"Vad är sant?" frågade hon med darrande röst, trots att hon mycket väl visste vad han pratade om.

"Att du har legat med Malfoy!" Ron nästan skrek, han såg fullkomligt ursinnig ut och för ett ögonblick var hon rädd att han skulle slå henne.

"Jag antar det." Viskade hon och slog ner blicken med rodnande kinder.

"Vad menar du med antar?" fräste Harry. Hon aldrig tidigare sett dem bete sig såhär, och hon skulle aldrig ha drömt om att de skulle ha gjort det mot henne.

"Jag kommer inte ihåg…" Det var en lögn, hon visste att de hade gjort det.

"Men han gör det! Du hörde vad han sa förra veckan! Det var dig de pratade om, eller hur?!"

Hermione kände hur tårarna steg i hennes ögon och stillsamt började rinna nerför hennes kinder, orden fastnade i halsen och hon vågade inte öppna munnen i rädsla för att börja snyfta.

"Förstår du vad du har gjort kvinna!? Du har för fan haft sex med Malfoy! Han tycker inte att du är värd ett skit och för hans pappa är det en vanlig dag på jobbet att döda sånna som dig!" Nu skrek Ron åt henne och hon kunde inte hejda sig längre. Hon gav ifrån sig en högljudd snyftning och vände sig bort. Förblindad av tårar snubblade hon därifrån.

"Vänta Hermione!" ropade Harry och de var snart ifatt henne. Hon kände en hand på sin axel men slet sig loss.

"Jag kunde inte hjälpa det!" skrek hon. "Jag var för i helvete aspackad, när jag vaknade mindes jag inte ett skit, hade ont i hela kroppen, och nu har jag gått runt och vart livrädd att han ska avslöja mig, men vet ni vad! Det spelar ingen roll! Varför bryr ni er? Spelar det nån roll vem han är? Harry, var Parvati så mycket bättre, bara för att hon kommer från samma elevhem?!"

Harry och Ron stirrade på henne, deras kalla ansikten hade mjuknat och Ron vände bort blicken, generad över att ha skrikit åt henne.

"Vad har han gjort med dig?" viskade Ron, och det verkade som om hans ilska riktades mot Malfoy istället.

"Inget värre än jag gjort med honom… Ni ser ju hur han ser ut, så mycket skada har inte ens ni åverkat honom samanlagt under alla år tillsammans!"

Plötsligt började hon skratta, hon visste inte varför, tårarna rann fortfarande nerför hennes kinder men nu skrattade hon så kraftigt att hon sjönk ner på marken där hon kämpade för att få luft. Harry och Ron stirrade på henne och utbytte förvirrade blickar.

"Förlåt oss Hermione." Sa Ron lågt.

"Alla gör sina misstag, sen att man råkar göra dem med helt fel person är kanske inte lika troligt men… Är det nån vi borde klandra så är det Malfoy!" Fortsatte Harry.

"Jag kan bara inte förstå varför han avslöjade att det var jag, det är ju inte direkt nåt som hjälper hans rykte precis…" Mumlade Hermione som fortfarande satt på marken.

"Jag tror du har fel… Jag har redan hört rykte gå om att Malfoy har "fått Gryffindors pryda plugghäst på rygg"… för att citera alltså, inget jag håller med om…" svarade Harry.

"Men å andra sidan har lika många imponerade röster sagt att Hermione Granger har "tämjt Slytherins monster"…" fyllde Ron i.

Hermione kunde inte låta bli att le.

"Så ni förlåter mig?" Hon tittade upp på Harry och Ron som faktiskt såg lite skuldmedvetna ut över sitt utbrott.

"Det är klart." De hjälpte henne upp och de gick tillsammans tillbaka mot slottet.

Hermione möttes mycket riktigt av imponerade blickar och på sina håll började grupper med flickor faktiskt jubla när hon gick förbi, Hannah och Susan verkade ha haft rätt. Vid middagen märkte hon att även Malfoy verkade få samma sorts uppmärksamhet, fast av den manliga sidan av Hogwarts elever. Deras blickar möttes tvärs över elevhopen, och ett svagt leende ryckte i hans mungipor. Hon vände bort blicken men kunde inte låta bli att le hon också. Hon tyckte inte om honom, men kunde inte ångra sig, det hade varit för bra. Lavender hade rätt, hon hade upptäckt en ny sida hos sig själv, men den hade inte med alkohol och festande att göra…

Jag har en epilog också (A)…