Jennie vaknade med ett ryck. Hon andades snabbt och ryckigt, mardrömmen hade kommit igen.
Hon svängde benen över sängkanten och satte försiktigt ner dem på det kalla golvet. Hon gick med sakta steg mot det stora fönstret som vette mot den enorma trädgården.
Hon öppnade fönstret och kände en kall vindpust mot sin varma kind. Hon satte sig på fönsterbrädet och tittade upp mot den stjärnklara himlen. Fullmånen lyste starkt och långt borta i skogen hörde hon en varg yla mot månen, eller var det kanske en varulv.
Hon tittade på den stora klockan som hängde på vägen, den visade på tjugo i tre, om ungefär åtta timmar skulle hon träffa sin bästa vän Lily Evans i diagongränden. De skulle handla sina nya skolsaker. Jennie såg verkligen fram emot att träffa Lily igen, de hade bara skrivit brev till varandra på sommarlovet de hade aldrig träffats, för Jennie ville inte att någon skulle komma hem till henne och hennes föräldrar ville inte låta henne åka till Lilys mugglar familj.
Jennies familj var renblodstrollkarlar och de ville egentligen inte att Jennie skulle umgås med Lily men Jennie gjorde som hon ville i det fallet.
Även om Jennie och Lily var bästa vänner visste Lily inget om Jennies förflutna. Hon visste inget om vad mardrömmarna handlade om eller varför hon fick dom hon visste bara att Jennie plågades av dom.
Hon huttrade och hoppade ner från fönstret och stängde det, hon gick till garderoben och tog fram en tjock tröja och satte på sig den över sitt pyjamas linne. Hon tog även fram ett par gamla slitna tofflor och satte dem på de frusna fötterna.
Hon gick ut från sitt rum och smög tyst mot den enorma marmortrappan, innan hon gick ner för den lyssnade hon för att höra om någon hade vaknat. Men det verkade som om alla sov fortfarande.
Hon smög tyst och smidigt ner för den stora trappan och fortsatte genom en lång korridor som ledde till hallen. Hon kom fram till den stora ytterdörren och satte handen på handtaget, hon skulle precis trycka ner handtaget och gå ut i den kyliga kvällen när.
– Jennie, du vet att vi har förbjudit dig att gå dit. Jennie vände sig om och där stod hennes mamma med en siden morgonrock virad runt den slanka kroppen.
– Mamma du vet att det kväver mig jag måste få gå dit, hon tittade med bedjande ögon på sin mamma, men den blicken kunde inte tränga igenom ett hjärta av sten.
– Gå och lägg dig nu Jennie, hennes mamma tittade på henne med en blick som sa att det inte ens var värt att försöka säga emot. Jennie gick med böjt huvud genom den långa korridoren som ledde till den stora marmortrappan. Hon gick vidare mot sitt rum med sin mammas hökögon i ryggen. När hon satte handen på handtaget suckade hon djupt och gick sedan in i sitt fängelse.
Hon satte sig på sängen och drog tröjan över huvudet och la den i fotändan på sängen, hon tog sedan av sig tofflorna och ställde dem prydligt bredvid sängen.
Hon la sig ner och borrade ner huvudet i kudden. Hon lyssnade efter hennes mammas och pappas röster i sovrummet bredvid. Hon visste att de just nu låg och pratade om henne, att hon borde släppa taget, att hon borde komma över det, att hon borde växa upp och lära sig att det finns viktigare saker i livet än det förflutna. Det vanliga samtalet när hon hade försökt smyga sig ut.
När hennes föräldrars röster hade tystnat och det bara hördes djupa andetag släppte hon taget och lät alla känslor komma ut. Hon började gråta, det rann floder av tårar ner för hennes kinder. Hon la ansiktet mot kudden och skrek in i den. Hon vände ansiktet mot fönstret. Hon gick upp ur sängen med tårarna fortfarande rinnande ner för kinderna. Hon gick sakta fram till ett skåp som stod undangömt i ett hörn, hon sträckte ut handen mot handtaget, handen slöt sig runt det lena handtaget, men hon kunde inte förmå sig att öppna dörren hon sjönk ihop på golvet skakandes av gråt, hon slog handen i golvet, igen och igen, för varje gång hon slog handen i golvet kändes det som en kniv skar ett djupare och djupare sår i hennes hjärta.