Jennie och Lily började gå upp för stentrappan som ledde till den stora ekporten. Strax efter dem kom marodörerna skrattandes och pratandes, Jennie log och stoppade händerna i fickorna, hennes högra hand nuddade något fyrkantigt och hårt, Lilys present.

Hon tog upp den och räckte över den till Lily.

– Den här är till dig, jag köpte den i Spanien. Hon log mot Lily. Lily började ivrigt öppna paketet samtidigt som dom gick in i stora salen. De satte sig vid Gryffindorbordet och marodörerna satte sig bredvid.

Lily fick upp sin present, det fina armbandet.

– Men Jennie, det måste ha kostat jätte mycket! Hon tittade på Jennie, ett stort leende spred sig över hennes läppar.

– Det kostade lite men det var du värd. Hon log, men vände sen sin uppmärksamhet mot huvudbordet där McGonagall hade ställt en pall med en maläten hatt på, och på ett led bakom henne gick de nya förstaårseleverna. De såg så små och nervösa ut, hon log för hon hade kommit att tänka på när hon hade stått där de hade stått. När hon skulle gå fram hade hon snubblat och ramlat, Lily hade hjälpt henne upp, från den stunden var de vänner.

Hon avbröts i sina tankar av McGonagalls röst som började läsa från ett pergament, hon började med Anna Alker om hamnade i Rawenclav och slutade med Roger Winslet som hamnade i Hufflepuff.

När sorteringen var klar ställde sig Dumbledore upp och alla i salen blev tysta, han tog till orda och alla lyssnade.

– Jag vill först och främst välkomna alla förstaårselever, sen vill jag påminna alla om att förbjudna skogen är förbjudet område för alla elever, vid de orden tittade han på marodörerna som satt och flinade. Nu har jag bara en sak till att säga, hugg in! Han log och satte sig ner. De nyss tomma faten var plötsligt fulla med läckerheter, Jennie tog för sig av potatisen, köttbullarna och grönsakerna. Lily och Jennie började prata om sommarlovet, Jennie hade haft ett jobbigt lov. Hennes syrra hade varit en pest, hennes mamma en satkärring och hennes pappa en partisk idiot och självklart tog han Jennies mammas sida i allt. Lily hade inte heller haft ett roligt lov, hennes syster hade ignorerat Lily helt och hennes föräldrar var, ja mugglare helt enkelt.

Jennie tittade mot marodörerna som satt tätt ihop och pratade om nått. Jennie log, de planerade antagligen bus.

När Jennie vände fram huvudet igen hade efterrätten kommit fram. Hon tog bara lite glass. Hon såg på Lily, hon såg oroligt på henne. Jennie log.

– Jag är inte sugen bara, hon log snett.

– Okej, Lily lät tveksam och såg misstänksam ut.

När även Lily hade ätit upp började hon och Jennie att gå mot Gryffindortornet, glatt pratandes och skrattandes på vägen, när de kom fram till den porträttet av den tjocka damen sa Lily.

– Chokladgroda och porträttet svängde upp. De kom in i det mysiga uppehållsrummet och satte sig i en varsin fåtölj. De satt tysta och tittade in i brasan, efter några minuter öppnades porträtthålet igen och James, Sirius, Remus och Peter kom in. De gick mot deras sovsal. Jennie såg efter dem. Lily tittade på henne och Jennie som kände hennes blick sa bara.

– Vad?

– Du gillar Sirius eller hur? Hon såg på henne med ett flin på läpparna.

– Ja det gör jag. Hon såg Lilys uppspärrade ögon och la snabbt till. Men Lily vad tror du om mig, jag gillar honom bara som kompis. Lily pustade ut.

– Ska vi gå upp? Jennie nickade, hon och Lily kom in i sovsalen, de bytte om och kröp ner i sängen. De pratade en stund till men efter ett tag sa Lily att hon var trött. Så de slutade prata och efter ca en minut hade Lily somnat. Men Jennie kunde inte sova, så hon gick ner i uppehållsrummet. Hon la sig på soffan och somnade, hon började drömma.

Drömmen

Jennie går barfota på en stengång, hon har en vit klänning på sig som fladdrar runt benen. Hennes hår hänger utsläppt på ryggen.

Hon får syn på en person några meter framför sig, hon börjar springa för att hinna ifatt personen, små vassa stenar skär in i hennes fötter men hon fortsätter springa. Men personen framför springer också, ett skratt hörs men det är inget elakt skratt, snarare roat. Till sin förvåning hör Jennie sig själv också skratta.

Personen framför kommer plötsligt fram till en kulle med ett träd på där stannar den och Jennie hinner ifatt. Personen har lika långt hår som Jennie och när hon vänder sig om ser Jennie att de har likadana drag men hon kan inte riktigt se vem det är. Personen ler mot henne.

– Du har blivit snabbare Jennie, personen flinar. Jennie känner att hon ler.

– Vågar du klättra upp till toppen med mig Jennie? Personen ser frågande på henne. Jennie hör sin egen röst säga.

– Jag vågar om du är med mig hela tiden.

– Jag är precis bakom dig. Jennie börjar klättra upp, personen är precis bakom som hon lovade. Jennie klättrar högre upp. Hon hör sin röst igen.

– Jag vågar inte längre.

– Jodå det gör du, personen puffar på henne och hon börjar klättra igen. När de är i toppen stannar de på en varsin gren. Personen ler.

– Jag visste väl att du kunde, hon tittar mot horisonten. Jennie, lova att aldrig glömma mig.

– Varför skulle jag glömma dig?

– Lova nu.

– Jag lovar.

Som på en signal börjar trädet gunga, Jennie är på väg att ramla men personen säger till henne att hålla i sig ordentligt. Jennie håller i sig men tydligen håller inte personen i sig ordentligt, för plötsligt ramlar hon ner. Jennie skriker och tittar ner, personen ligger i en konstig vinkel med håret utbrett runt sig. Jennie skriker rakt ut.

Jennie kände hur någon ruskade om henne men hon ville inte vakna hon ville vara kvar hos personen hon ville rädda henne, hon ville komma ihåg henne, men personen som ruskade om henne ruskade ännu hårdare. Jennie vaknade och satte sig upp, hon andades ryckigt.

– Lugn, lugna ner dig Jennie, det var bara en mardröm. Jennie vände på huvudet och såg in i Sirius grå ögon.

– Det var så hemskt Sirius, sa hon med svag röst, det var så hemskt. Hon såg in i glöden som var kvar från brasan som brann där igår. Sirius satte sig bredvid henne i soffan och började stryka henne över ryggen.

– Det var bara en dröm Jennie, sa han med lugn röst.

– Nej det var det inte, hon kände att tårarna var nära, men hon svalde ner tår klumpen. Det var någon jag kände, vi sprang och sen klättrade vi upp i ett träd, hon fick mig att lova att jag inte skulle glömma henne, jag lovade. Hon tystnade och stirrade tomt ut i luften.

– Vem var det då? frågade Sirius försiktigt. Jennie såg på honom.

– Jag kommer inte ihåg, hon kände tårarna komma och hon gjorde inget för att stoppa dem. Sirius tog in henne i sin famn och kramade henne hårt. Jennie grät ut mot hans axel tills hennes tårar var slut. Hon slingrade sig ur hans grepp.

– Kan du sitta här med mig? Hon såg bedjande på honom.

– Visst, sa Sirius och satte sig med armen runt henne. De satt bara tysta och tänkte, Jennie på drömmen och Sirius på annat. Han satt där med henne för att han visste hur det kändes att plågas av mardrömmar. Efter ett tag kände han hur Jennies andetag blev lugnare och jämnare, hon hade somnat men Sirius satt ändå kvar.