Resten av klassen dök upp i sista sekunden, alla satte sig vid bänkarna. Jennie och Lily satte sig vid bänkarna på främre raden, och marodörerna på sista raden.

Professor Binns började mala på om något trolluppror på 1500 talet och de flesta i klassen föll i dvala, inte Lily, hon satt och antecknade för brinnande livet. Jennie däremot låg på bänken och halvsov.

I hennes synfält dök en välkänd gestalt upp, det var personen från drömmen, först var hon långt borta, men hon kom närmare hela tiden och när hon var precis framför Jennie tittade hon henne rakt i ögonen, Jennie såg nu att hon var ett spöke.

– Jennie du bröt ditt löfte.

– Nej... Började Jennie.

– Ljug inte, du kommer inte ihåg mig, alltså har du brutit löftet. Hon vände sig om och började gå därifrån.

– Nej jag har inte glömt dig, nej, nej, nej! Hon vaknade med ett ryck, alla i klassrummet tittade på henne. Hon sökte Sirius blick, hon fann den och sa allt med en blick.

– Jag går till sjukhusflygeln, sa hon tyst och gick ut genom klassrumsdörren.

Kvar satt alla och tittade på dörren. Sirius räckte upp handen.

– Ja mr Black, sa professor Binns.

– Jag har lite ont i huvudet så jag går ut och tar lite frisk luft.

– Ja gör det, sa professor Binns. När Sirius lämnade klassrummet hörde han professor Binns fortsätta mala på om upproret. Utanför klassrummet väntade Jennie.

– Vad är det? frågade Sirius Jennie. De började gå mot sjön.

– Jag somnade på lektionen och då kom en ny mardröm, den här personen jag inte vet vem det är kom fram till mig och skällde på mig för att jag hade glömt henne. De hade kommit ner till sjön och där satte de sig ner.

– Jo men du lovade ju faktiskt att inte glömma henne, sa Sirius och såg menande på henne.

– Jag vet men jag kan inte komma ihåg vem det är, hon lät helt förtvivlad och Sirius visste inte vad han skulle göra, han var inte van vid sådana här situationer.

– Men skriv och fråga dina föräldrar om de vet vem det är. Jennie såg på Sirius och kunde inte låta bli att skratta.

– Vad är det? Sirius såg ut som ett frågetecken det gjorde bara att Jennie skrattade mer. Sirius såg surt på henne och helt utan förvarning hoppade på henne och började kittla henne. Jennie tjöt av skratt.

– Men sluta jag kan inte få luft, Jennie flämtade och när hon såg att Sirius slappnade av lite kastade hon honom av sig och flyttade sig en bit bort.

– Men vad var det som var så roligt från början? Sirius såg på henne.

– Tror du verkligen att mina föräldrar skulle berätta vem det var även om de visste, jag menar de hindrade ju mig från att gå till... Helt plötsligt satt Jennie kapprak och stirrade tomt ut i luften, Sirius viftade med en hand framför hennes ansikte men hon rörde inte en min.

Jennies Flashback

Jennie går sakta ut från sitt hus. En vindpust blåser upp slöjan som hon har framför ansiktet en bit. Den svarta klänningen hon har på sig fladdrar runt benen. Hon fryser om fötterna, men vem bryr sig?

Jennie fortsätter genom den stora trädgården, hon styr stegen mot trädet på kullen. Nästan alla löv har fallit ner på marken, de ligger runt en sten som inte fanns där senaste gången hon var där.

Hon går upp på kullen och faller ner på knä framför stenen. Hon tar bort löven från stenen och petar bort mossan som har vuxit sig fast på stenen. Några bokstäver kommer fram, Jennie ser plötsligt att det är en gravsten. En tår faller ner i hennes knä och den följs snart av flera.

Cammie Green

Älskad syster och moder.

1945-1969

Slut

Jennie vaknade upp till verkligheten igen, hon skakade på huvudet och kände att de tårar hon hade gråtit i minnet även hade kommit i verkligheten. Hon kände att Sirius tittade på henne men hon kunde inte möta hans blick.

– Vad hände? Sirius försökte möta hennes blick men hon mötte den inte.

– Jag vet inte riktigt, svarade hon sanningsenligt. Men jag hade typ en flashback. Hon tittade envist ner på sina fötter.

– Coolt, sa Sirius och log.

– Nej det var inte alls coolt, sa hon och tittade rakt in i Sirius ögon. För det fick mig att minnas något jag både ville och inte ville minnas. Han vek undan med blicken först, han tittade ner på sina skor, men Jennie ställde sig upp och gick iväg.