Uppe i tjejernas sovsal låg Jennie och skakade av köld, även fast det var varmt i rummet frös hon som om hon skulle vara ute mitt i kalla vintern. Tårar rann sakta ner för hennes kinder, hon orkade inte torka bort dem, hon var så trött, fast hon kunde ändå inte sova.
Tankar virvlade runt i hennes huvud. Tankar om Sirius, tankar om Lily och James. Cammie tog upp en del av hennes tankar också, hon önskade att hon kunde komma ihåg vem hon var. Efter en stund somnade Jennie i alla fall.
Lily satt i biblioteket och läste en bok om olika magiska varelser, fast hon läste inte egentligen, hon hade tittat på samma sida i tio minuter.
Hon var ledsen för Jennies skull, men glad för sin egen skull. Hon visste ju att James tyckte om henne för han hade ju sagt det men att Sirius beskrev James kärlek för henne som äkta gjorde att hon kände sig säker på att han verkligen tyckte om henne.
Lily slog igen boken och reste på sig, hon ställde in boken i bokhyllan och gick ut ur biblioteket. I korridoren stötte hon på Regulus Black, men han såg bara rakt fram och ignorerade Lily totalt, hon log för sig själv och gick vidare mot Gryffindortornet.
När hon kom in i tornet mötte en rolig syn henne, Sirius som låg uppochner i soffan och stirrade in i elden, James som satt på golvet och läste en bok, Remus som la patiens och Peter som tittade på när Remus la patiens. Lily kunde inte låta bli att skratta, alla tittade på henne.
– Ni är ju sorgliga, ryck upp er, det är ju inte världen som har gått under. Hon log och gick upp till sovsalen, Jennies sängförhängen var fördragna så Lily antog att hon ville vara ensam, Lily satte sig på sin säng, tände sin lampa och började läsa en bok. Efter tio minuter började Jennie mumla i sömnen.
– Nej... Jag vill inte stanna här... Låt... Mig...Vara... Släpp... Mig... Försvinn. Lily stängde boken och gick fram till Jennies säng, hon drog från förhängena, Jennie såg ut som om hon låg i en puppa med täcket hårt virat runt kroppen, det syntes att hon svettades men i sömnen drog hon ändå täcket hårdare runt kroppen, tårar rann ner för hennes kinder och hela tiden mumlade hon samma ord.
Lily kände på hennes panna, den var stekhet, hon ruskade om Jennie lite försiktigt, men Jennie fortsatte sova, hon ruskade hårdare, men hon fick ingen respons. Hon ruskade henne det hårdaste hon kunde samtidigt som hon sa Jennies namn, men Jennie sov vidare, orden som hade varit mumlande förut var nu ord som Jennie nästan skrek ut. Lily blev rädd och sprang ner i uppehållsrummet. Flämtandes försökte hon få fram det hon hade att säga.
– Jennie, sover, sa Lily med andan i halsen.
– Men det är väl bara bra, sa James.
– Nej, flämtade Lily, hon har en mardröm och det går inte att väcka henne och hon är stekhet men håller ända hårt i täcket som om hon ändå frös, Lily såg på Sirius. Du måste hjälpa mig Sirius, jag tror hon är sjuk, eller nåt, snälla försök att väcka henne.
– Nej, sa Sirius som inte låg uppochner längre utan bara låg i soffan. För det första kan jag inte komma upp i eran sovsal och för det andra vill inte Jennie ha med mig att göra. Lily började gråta.
– Så du tänker bara låta henne dö eller?
– Lily, man dör inte av mardrömmar, sa Sirius lugnt.
– Nej, snörvlade Lily, men man dör inom en timme om man har över 40 graders feber och det är jag ganska säker på att Jennie har, sa Lily med panik i rösten. Sirius satte sig upp och såg på Lily.
– Men problemet kvarstår, jag kan inte komma upp i eran sovsal, om du inte har märkt det så är jag faktiskt kille.
– Jag fattar inte hur du kan skämta nu Sirius, jag orkar inte tänka kom på nåt ni jag går upp till Jennie. Lily gick upp till sovsalen.
– Har du några idéer Tagghorn, sa Sirius och såg på James.
– Jepp, följ efter mig Tramptass, sa James och började gå upp till deras sovsal. Sirius följde efter, James tog fram sin kvast och räckte över den till Sirius. Sirius tog den och flög upp till tjejernas sovsal. Han gick in och fick genast syn på Lily som satt bredvid Jennie som låg och vred och vände på sig med tårar rinnande ner för kinderna, hon var röd i ansiktet och låg fortfarande tätt invirad i sitt täcke. Jennie sa samma ord om och om igen och emellanåt skrek hon. Sirius släppte kvasten och rusade fram.
– Vi måste ta henne till sjukhusflygeln, sa Sirius med panik i rösten.
– Ja det måste vi, bär du henne? Sirius svarade inte utan tog bara tag i Jennie och lyfte upp henne i sina armar.
Jennie lutade sitt huvud mot Sirius axel och började sedan mumla igen och hon skrek inte längre.
Sirius bar ner henne, de andra marodörerna sa inget men såg på honom med undrande blickar, men Sirius sa inget utan gick bara ut genom porträtthålet och styrde stegen mot sjukhusflygeln.
När Sirius gick upp för trappan till sjukhusflygeln stelnade Jennie helt plötsligt till, öppnade ögonen och såg på Sirius.
– Sirius, hjälp mig, rädda mig, Cammie har mig, hon sa det med panik och sedan blev hon medvetslös. Sirius skyndade sig så mycket han kunde upp för trappan och när han kom in i sjukhusflygeln la han ner henne på en säng och gick och hämtade madam Pomfrey. Madam Pomfrey gav till ett litet skrik när hon fick syn på Jennie.
– Mr Black vad har hänt?
– Jag vet inte exakt, men hon somnade och sedan sa Lily att hon började drömma mardrömmar och Lily försökte väcka henne men det gick inte, så då fick jag bära hit henne och förut när vi var i trappan vaknade hon och såg på mig.
– Sa hon något?
– Ja hon sa, "Hjälp mig, rädda mig, Cammie har mig".
– Vet du vem den här Cammie är Mr Black?
– Nej och det vet inte Jennie heller, men hon har haft mardrömmar om henne, jag vet inte hur länge. Jennie började plötsligt vrida och vända på sig samtidigt som hon mumlade.
– Nej... Du kan inte... Du dog ju... Rädda mig... Hjälp Sirius. Sirius såg på henne och sedan på madam Pomfrey.
– Kan du göra något?
– Först måste jag få ner febern och sedan får jag se vad jag kan göra, men det är nog bäst om du går nu så att jag kan arbeta ifred. Så, gå nu Mr Black. Sirius gick ut genom dörren och gick ner för trapporna, han gick mot gryffindor tornet men på vägen träffade han SFC tjejerna.
– Hej Sirius, sa Elena och log förföriskt.
– Elena lämna mig bara ifred okej?
– Men Sirius, jag vet ju att du vill ha mig, sa hon och tog ett par steg mot honom.
– Kanske förut, men det var länge sen.
– Nej, jag vet att du fortfarande vill ha mig, sa hon och la armarna om Sirius hals. Sirius tog bort dem och började gå iväg.
– Vänta bara Sirius, du ska få se att du kommer vilja att ha mig tillbaka en dag! Sirius ignorerade henne och fortsatte mot Gryffindortornet. Där inne satt Lily och de andra marodörerna och väntade.
– Nå, vad hände? James tittade på Lily och Sirius.
– Jo hon hörde ju när Sirius och ni pratade och jag antar att hon blev sårad, så hon gick och la sig. Sedan när jag kom upp sov hon men sen började hon drömma en mardröm igen och sedan började hon svettas och jag antog att hon var sjuk, och ja sedan vet ni ju vad som hände.
– Men sen då? James såg på Sirius.
– Jag bar henne till sjukhusflygeln och på vägen dit vaknade hon, och såg på mig med skräckslagna ögon, sen sa hon, "rädda mig, hjälp mig, Cammie har mig". Vet du vem Cammie är Lily?
– Ingen aning, sa Lily.
– Jag antar att vi får vänta tills madam Pomfrey säger att vi får komma, sa Sirius och slängde sig i soffan. Lily satte sig och läste en bok och alla fortsatte med det de gjorde innan Lily kom ner.