Sirius och Lily satt bredvid Jennies säng, de sa inget till varandra de satt bara tysta och såg på Jennie som låg och vred och vände på sig samtidigt som hon mumlade ohörbara ord. Sirius ställde sig upp och började gå mot madam pomfreys kontor, Lily följde efter.
– Madam Pomfrey, har ni kommit på något som kan hjälpa Jennie? Sirius stod i dörröppningen med händerna djupt ner i fickorna, madam Pomfrey såg upp och såg så ledsen ut att Lily och Sirius genast förstod att hon inte hade goda nyheter.
– Nej tyvärr inte, jag vet inte riktigt vad jag ska göra faktiskt. Sirius och Lily gick tillbaka till Jennies säng och satte sig ner igen. Sirius tog Jennie i handen, Jennie blev lugn och slutade mumla, Sirius såg på Lily med frågande blick, Lily ryckte på axlarna.
Sirius satt där och höll Jennie i handen, då helt plötsligt slog Jennie upp ögonen och såg på Sirius med panikslagna ögon.
– Sirius skynda dig, hjälp mig, jag står inte ut, sen somnade hon igen. Sirius släppte hennes hand och såg på Lily, sen gick han till madam Pomfreys kontor.
– Madam Pomfrey, Jennie vaknade igen och pratade med mig, fast hon sover igen nu.
– Jaha, vad sa hon den här gången då?
– Hon sa att hon inte står ut att jag måste hjälpa henne och att jag måste skynda mig.
– Jag antar att hon behöver hjälp, vet du vem Cammie Green är än, mister Black?
– Nej men jag skrev och frågade hennes föräldrar, så jag antar att vi helt enkelt får vänta på svar, han suckade och gick tillbaka till Lily.
– Ska vi gå nu Sirius? Sirius nickade och de gick ut ur sjukhusflygeln. De gick under tystnad med tankarna på annat håll.
– Sirius, du vet när Jennie blev så arg på dig, vad menade du egentligen då?
– Vilken av gångerna, sa Sirius och log snett.
– Den senaste gången, igår eller i förrgår, menar jag.
– Du menar den gången ni tjuvlyssnade på oss?
– Ja precis, sa Lily och log.
– Ärligt talat vet jag inte riktigt själv. Jag menar, jag gillar ju Jennie mer än någon annan av mina flickvänner, men jag är inte säker på att jag är kär i henne, på riktigt menar jag. Det är mer som syskonkärlek på något sätt, fast jag menar, jag skulle aldrig kyssa min syster.
– Okej Sirius för mycket information, Lily log mot Sirius som log tillbaka.
– Föresten, hur går det för dig och Tagghorn, jag vet ju att han är kär i dig, men hur är det med Lily Evans? Han såg lurig ut.
– Vad menar du?
– Du behöver inte se så oförstående ut Lily, det märks att du också gillar honom. Lily rodnade så Sirius förstod att han hade gissat rätt.
– Jaja, men kom nu inte och säg att jag måste tala om det, för det sa både Jennie och Remus.
– Men ni ska ju till Hogsmeade nästa helg, ge honom något tecken, som man förstår lätt, för som du vet är han lite trögfattad. Lily log.
– Ska vi gå tillbaka till uppehållsrummet? Sirius nickade och när de kom fram till den Tjocka damen, log Sirius charmigt och sa.
– Tjocka damen lika vacker som alltid, hon fnittrade förtjust och öppnade porträtthålet utan att de behövde säga lösenordet.
– Hur gjorde du det där?
– Min oemotståndliga charm, Lily slog till honom. Vad, det är ju så det är. När de kommer in i uppehållsrummet är inte de andra där.
– Var är de andra? Sirius ryckte på axlarna och slängde sig i en soffa. Lily satte sig i en fåtölj.
– Borde inte du leta efter dem?
– Varför skulle jag göra det?
– Dom är ju dina kompisar! Bryr du dig inte om var de är?
– Inte för tillfället, nej. Lily ärligt talat om jag skulle leta efter dem varje gång jag inte visste var de var skulle jag inte göra något annat. Lily såg fortfarande chockad ut. Jaja, vänta här jag kommer snart, han gick upp i sovsalen och tog fram marodör kartan. Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikaren.
Bläcket spred sig över kartan och Sirius fick genast syn på de tre prickarna med de andras namn över. Han gick ner till Lily igen.
– Dom är vid sjön, nöjd nu? Lily såg på Sirius.
– Hur vet du att de är vid sjön?
– Ehm jag såg dom genom fönstret...
– Ljug inte Sirius, man ser inte sjön från ert fönster. Hur vet du vart de är?
– Det kan jag inte berätta för dig, för du är inte en marodör. Lily korsade armarna över bröstet och gjorde en min så att hon var så lik professor McGonagall att Sirius ryggade tillbaka. Lily började skratta och Sirius log ett försiktigt leende.
– Är du rädd för mig Sirius, sa Lily.
– Inte nu men när du gör den där minen är du så lik McGonagall att jag blir rädd för dig.
– Vad ska vi göra nu då, du vill ju inte leta upp dina kompisar, så vad ska vi göra?
– Jag sa bara att jag inte ville leta efter dem, men nu när jag vet var de är kan vi gå till dem om du nu så gärna vill träffa mr Potter, han flinade och Lily slog till honom löst på armen.
De gick ner till de andra vi sjön och satt där så länge att de missade lunchen, men ingen märkte det utom Peter som var riktigt hungrig. Han såg bedjande på Sirius och Sirius log.
– Slingersvans vi går till köket sen, men du kan ju gå nu om du vill det. Peter ställde sig upp och gick tillbaka mot skolan de andra satt kvar. Men när det blev dags för middag gick de upp till skolan igen.