Några timmar senare satt Jennie och Sirius på Jennies säng och pratade om lite allt möjligt.
– Men, sa Jennie, finns det ingen i din släkt som är okej?
– Jo, sa han, min kusin Andromeda, hon är helt okej, men hennes systrar däremot, de är helt dumma i huvudet. Han log åt hennes förvånade uttryck.
– Så hon är den enda i din släkt som är okej?
– Ja, svarar han enkelt och rycker på axlarna, jag behöver inte dem, jag har en annan familj.
– Har du? frågade hon.
– Ja, familjen Potter, jag bor nästan mer där än hemma. Men nog pratat om mig, hur är din släkt?
– De flesta är som min mamma och pappa, men det finns undantag, som Cammie tillexempel, sa hon och log, och så har jag några okej kusiner och sysslingar. Hon satt tyst, och såg på sitt rum, med ett beslutsamt uttryck i ansiktet.
– Vad är det? frågade han.
– Kan du hjälpa mig med sen sak?
– Visst, sa han, eller vadå föresten? Han såg misstänksamt på henne.
– Kan du hjälpa mig packa ner all mina saker i lådor?
– Javisst, men varför då?
– För när skolan slutar till sommaren tänker jag inte bo kvar här, aldrig i livet!
– Okej, har du några lådor? Hon nickade, tog fram sin trollstav och svingade den och framför dem stod fem kartonger.
– Jag tror inte det behövs fler, sa hon, jag har inte så mycket saker, du kan plocka ner alla böcker i en av lådorna, sa hon och såg på Sirius. Han gick fram till hennes bokhylla och började plocka ner böckerna, Jennie själv började packa ner sina kläder i en annan, när Jennie var klar ropade hennes mamma nerifrån köket att middagen var klar. Jennie suckade och gick ut genom dörren tätt följd av Sirius.
När de kom ner i köket satt resten av Jennies familj redan där, Jennie och Sirius satte sig ner och Jennie tog för sig av maten, Sirius satt bara där och tittade på maten.
– Men ta då, sa Jennie och log mot Sirius. Han log tveksamt tillbaka, men tog för sig av maten. De åt under tystnad och när Jennie hade ätit upp tog hon en portion till.
– Jennie, sa hennes mamma, är du säker på att du ska äta sådär mycket?
– Ja mamma jag är helt säker, sa Jennie och fortsatte äta.
– Tala inte i den tonen min unga dam, sa hennes pappa.
– Jag talar i vilken ton jag vill, fräste Jennie.
– Jennie du är vår dotter och vi bestämmer över dig, sa hennes mamma.
– Tror du verkligen att jag bryr mig om vad du säger åt mig att göra och inte göra, sa Jennie och tittade kallt på sin mamma, jag är myndig häxa och gör som jag vill, jag skiter i vad du säger om mitt utseende och om mina kompisar.
– Jennie, sa hennes mamma med ansträngt lugn, en smutsskalle kan aldrig bli en riktig vän, de vet inte ens vad ordet vän betyder.
– Säg inte så om mina vänner! De betyder mer för mig än vad du gör! Hennes mammas ögon smalnade.
– Du är bara en lite skitunge Jennie, du kommer aldrig att bli något mer än en obetydlig liten människa som aldrig kommer att bli ihågkommen i historien, du ska vara glad att vi ger dig mat och husrum, men du är för idiotisk för att fatta att du ska vara tacksam din lilla idiot. Hennes mamma såg helt galen ut. Jennie reste sig så häftigt att hennes stol ramlade omkull, men hon gick bara runt den och stormade ut ur köket, Sirius följde snabbt efter. När han kom upp till Jennies rum var hon redan där, hon gick fram och tillbaka, när Sirius kom in i rummet öppnade han munnen för att säga något, men Jennie höll upp en hand som ett stopptecken.
– Säg inget okej, risken finns att jag skriker elaka saker åt dig som du inte förtjänar. Hon fortsatte gå fram och tillbaka, men Sirius sjönk ner på hennes säng.
Helt plötsligt utan förvarning vände sig Jennie mot sin spegel och slog knytnäven i den, den splittrades i hundra bitar, hon såg på bitarna med ett förbannat uttryck som om det var deras fel att de gick sönder, men så mjuknade hennes ansikte och hon sjönk ner på golvet mitt i glassplittret, hennes huvud ramlade ner mot bröstet och hon satte händerna i golvet mitt i glassplittret, mellan hennes fingrar sipprade små bloddroppar fram, men Jennie rörde inte en min, hon suckade bara och slöt ögonen. Sirius gick fram till henne och satte sig mittemot henne på golvet, han tog tag i hennes händer och plockade försiktigt ut glasbitarna, hon tittade inte upp hon ryckte inte ens till när han lirkade ut en glasbit som satt väldigt långt in.
Han släppte hennes händer när alla glasbitarna var ute, hon la händerna i knäet fortfarande utan att se upp.
– Jennie se på mig, sa han med bestämd röst, hon skakade på huvudet och det långa håret la sig som en gardin runt hennes ansikte, som om det hjälpte till att stänga honom ute. Han tog hennes hand och sa med bedjande röst.
– Snälla Jennie, se på mig, hon skakade på huvudet igen. Jennie, när du hade vaknat från din mardröm lovade jag dig att alltid finnas där, jag finns här så snälla se på mig och berätta vad det är. Hon såg sakta upp och såg förbannat på honom.
– Vad tror du att det är? Han ryckte på axlarna. Min familj såklart, hur skulle du känna dig om din mamma sa så där till dig?
– Ärligt talat skulle jag inte bry mig, sa han och ryckte på axlarna, min mamma säger ofta så till mig, jag har lärt mig att stänga det ute. Hon började gråta.
– Varför låter jag dem komma åt mig, viskade hon mellan snyftningarna. Jag vet ju att de bara försöker få mig att tappa kontrollen, men ändå så låter jag dem få det att fungera. Är jag bara svag? frågade hon och såg på Sirius.
– Du är inte svag, sa han bestämt, du är en av de starkaste personer jag känner. Hon torkade tårarna.
– Om vi ska packa klart innan natten borde vi sätta igång, sa hon och ställde sig upp. Hon pekade på spegeln med sin trollstav och sa reparo, spegeln lagade sig och Jennie hjälpte Sirius packa ner alla sina böcker. När de hade packat ner alla Jennies böcker satte sig Sirius på Jennies säng.
– Äntligen klara, sa han, ska vi dra till James nu? Men Jennie svarade inte, hon gick med sakta steg fram till hörnskåpet som stod undangömt i hörnet. Jennie sträckte sakta ut handen och satte den på det kalla släta handtaget, hon slöt handen om det och drog dörren mot sig.
Inne i skåpet fanns det två hyllor och fyra lådor. På den översta hyllan stod massor med fotografier av Jennie. På vissa var hon ensam och på andra var hon tillsammans med andra människor, på ett foto var Jennie ungefär två år, en man höll henne i sin famn och kittlade henne hon skrattade och bredvid mannen stod Cammie, hon log och mannen höll om henne, eftersom de var i trollkarlsvärlden rörde folket i fotona på sig.
På ett annat satt Jennie på mannens axlar och log stort, bredvid mannen gick Cammie, de höll varandra i handen. På ett annat satt Jennie och Cammie tillsammans på en bänk, när de stod sådär nära varandra syntes det hur lika de faktiskt var.
Jennie tog ögonen från fotografierna och blicken sökte sig ner till den andra hyllan, på den stod det massor med böcker, fotoalbum, anteckningsböcker, och andra sorters böcker. Jennie drog ut en och blåste bort dammet som hade samlats på den, hon öppnade den försiktigt. Det var en baby bok om Jennie, det stod allt om hennes första år, hennes första ord, när hon tog sitt första steg, allt sådant. Hon stängde igen boken och la ner den i en kartong, hon la i alla fotografier, böcker och saker som är i lådorna.
– Jag går igenom dom sen hos James, sa hon och stängde lådan. Ska vi dra?
– Visst, sa Sirius, måste vi bära ner dom här, sa han och pekar på kartongerna.
– Nej, den enda lådan jag behöver nu är den här, dom andra kan vara kvar här tills jag hämtar dem.
– Okej, då drar vi, han gick ut genom rummet och hon kom efter med kartongen svävande bredvid sig. När de kom ner i vardagsrummet satt Jennies syster Annie på golvet och ritade, när de kom in i rummet tittade hon upp från pappret och såg med en elak blick på Sirius.
– Du är Sirius Black, eller hur?
– Ja, det är jag, hurså? frågade han.
– Är det sant att du har blivit utesluten ur din familj för att du är en smutsskalle älskande fjant?
– Men Annie, sa Jennie chockat.
– Jennie, det är okej, han vände sig mot Annie, Annie jag är en myndig trollkarl och kan förhäxa dig om jag skulle ha lust med det, så det är bäst att du kniper igen hålet i ditt ansikte och sticker. Annie såg skrämt på honom och sprang ut ur rummet.
– Jag tror det är bäst vi sticker nu, sa Jennie med ett leende, damerna först, sa hon och gjorde en gest mot brasan, flampulvret finns i en kruka på spiselkransen. Sirius log och gick fram till brasan, han tog en näve flampulver och ställde sig i eldstaden.
– Familjen Potters hus, sa han med klar och tydlig röst, gröna lågor flammade upp och han är borta. Jennie gick fram till eldstaden fortfarande bärandes på kartongen och tog en näve flampulver, hon steg in i eldstaden och sa med klar och tydlig röst:
– Familjen Potters hus, gröna lågor flammade upp och hon snurrade iväg. Efter vad som kändes som flera minuter stannade snurrandet och hon ramlade med huvudet före ner på ett parkettgolv, hon tappade kartongen och den ramlade över på sidan. Hon hostade och öppnade ögonen, hon såg upp och fick syn på Sirius, han log och sträckte ut en hand, hon tog den och han hjälpte henne upp på fötter. Hon borstade bort lite aska från sina kläder och såg sig omkring, de hade hamnat i ett litet trevligt ljust rum, som såg ut att vara matsal, mitt i rummet stod ett bord med sex stolar runt. En kvinna kom in i rummet, hon var kort och lite knubbig, med rosiga kinder och svart hår.
– Åh Sirius, så ni kom redan ikväll, hon gick fram och gav Sirius en varm välkomst kram.
– Hej mrs Potter, sa han och log, äter ni precis? det luktar mat. Mrs Potter log.
– Alltid lika hungrig, du ser ut att ha vuxit mycket sedan i sommar, hon log och strök Sirius över kinden, sedan fick hon syn på Jennie och gick fram till henne. Jennie sträckte fram handen men mrs Potter tog in henne i en varm omfamning.
– Du är Jennie antar jag, sa hon och log, Lily har berättat så mycket om dig, jaja nog pratat följ med in i köket så får ni lite mat. Mrs Potter vände om och gick ut ur rummet, Jennie log förvånat och följde efter, Sirius hade tydligen redan gått ut i köket för han syntes inte till.
När Jennie kom in i köket stod Lily vid spisen och rörde i en gryta, James satt och skalade potatis och någon som Jennie antog var James pappa satt och läste tidningen. Sirius hade redan satt sig för att hjälpa James med att skala potatisen. Jennie log och gick för att hjälpa Lily, när potatisen var skalad och kokt var maten klar och de gick in i matsalen för att äta. Jennie och Lily satt på en långsida och James och Sirius på den andra, James föräldrar satt på en varsin kortsida.
– Sirius, sa mrs Potter, du får sova i James rum nu, för Lily har använt ditt rum och nu får Jennie och Lily dela på det rummet.
– Visst, sa Sirius, föresten, har ni målat om i köket?
– Ja det har vi faktiskt, sa mr Potter, vi gjorde det i september, tycker du om det?
– Ja, köket ser lite ljusare ut. Han log och fortsatte äta.
– Jag visste att du skulle gilla det Sirius, sa mrs Potter och log, James däremot tycker det var bättre förut.
– Ja men det var det ju, sa James, måste ni alltid ändra på allt?
– Förändringar är en bra sak James, sa mr Potter.
– Inte alltid, mumlade James. Jennie såg förvånat från Sirius till James, var det alltid så här när Sirius var hemma hos dem? När alla hade ätit upp hjälpte alla till med disken, efter det satte sig ungdomarna vid köksbordet och började spela knallkort, mr och mrs Potter satte sig i vardagsrummet med en varsin tidning.
När det börjar bli sent avslutade de omgången och gick sedan in i vardagsrummet för att säga god natt. Lily gick fram och gav mrs Potter en kram.
– God natt mrs Potter, hon gick ut ur rummet och Sirius gick fram och gav henne en kram och sa god natt, sen gick Jennie fram och gav henne en kram.
– God natt, föresten vart tog min kartong vägen?
– Jag ställde den i ditt och Lilys rum förut, svarade mrs Potter