Jennie och Sirius gick ut i köket för att äta frukost. De tog fram bröd, smör, ost och sen satte de på tevatten. När tevattnet var klart satte de sig vid bordet och började äta.
– Vad ska vi göra då?
– Jag vet inte, sa Sirius och ryckte på axlarna, vad vill du göra?
– Sova, svarade Jennie.
– Ja men förutom det, sa Sirius och suckade.
– Vila, sa Jennie och flinade.
– Haha väldigt roligt, sa Sirius.
– Ja det tycker jag var roligt.
– Mm, sa Sirius lite frånvarande.
– Vad tänker du på? frågade Jennie
– Dig, sa Sirius och log lite snett.
– Vad gullig du är.
– Ja, jättegullig va?
– Ja det tycker jag. Ska vi plocka undan? Sirius nickade och drack ur teet. De plockade undan allt och sedan stod de bara där.
– Så vad ska vi göra nu?
– Vi kan gå ut och ha snöbollskrig, sa Jennie.
– Det är jag med på, sa Sirius och så gick de ut och klädde på sig ytterkläderna. Innan de började byggde de upp en varsin borg.
– Okej, vi får inte använda magi, okej?
– Okej, sa Sirius. Klara, färdiga gå, sa han och tog upp en snöboll, men då drog Jennie fram sin trollstav.
– Accio snöboll, Sirius snöboll flög in i hennes hand.
– Men du sa ju att vi inte skulle använda magi.
– Men du vet, regler är till för att brytas. Han tittade mörkt på henne.
– Du ska mulas, sa han och gick mot henne.
– Skulle inte tro det, sa hon och sprang iväg. Sirius suckade och sprang efter.
– Jennie du vet att jag är snabbare än du så det spelar ingen roll att du springer.
– Men jag kan ju alltid försöka, hörde han Jennie ropa en bit framför sig. Sirius log för sig själv och ökade takten, han såg henne lite framför sig, hon hade stannat och stod och såg på något.
– Nu har jag dig, sa han.
– Lägg av Sirius, kolla där, sa hon och pekade upp mot himmelen en bit bort. Uppe på himlen ovanför ett ganska gammalt hus svävade mörkrets märke.
– Kom Jennie så går vi in, sa Sirius och tog hennes hand och drog henne mot huset.
– Vet du vem som bor där?
– Ja det vet jag, sa Sirius och såg sammanbiten ut.
– Vem då? frågade Jennie
– Min farbror och hans fru, men fråga inte mer.
– Men, Sirius... Började Jennie.
– Fråga inte, bet Sirius av. De gick under tystnad tillbaka till huset, när de kom in gick Sirius ut i köket och satte sig på en stol. Jennie stannade i dörröppningen och såg på Sirius.
– Sirius, jag vet att du inte bryr dig om din släkt, men borde du inte...
– Jag borde inget, och säg inget mer om det, skrek Sirius ilsket.
– Du behöver inte vara så snäsig mot mig, sa Jennie kallt.
– Jag behöver inte vara det, men jag är det ändå, sa Sirius och såg på Jennie.
– Jag går nu, och kommer inte tillbaka mer idag, för det är ju tydligt att ditt dåliga humör kommer hålla i sig, Jennie gav Sirius en sista kall blick och försvann sedan upp för trappan.
Hon gick in i Lily och hennes rum och slängde sig på sängen. Ett tag låg hon bara och såg upp i taket men sedan la hon sig på sidan och tog fram den gamla anteckningsboken, som hon nu visste hade tillhört Cammie. Hon bläddrade fram till sidan hon hade slutat på och började läsa nästa stycke.
"10 december 1959
Idag läste jag lappen på anslagstavlan, den handlade om nästa hogsmeadeutflykt, jag tänker definitivt inte gå!
Han försöker fortfarande prata med mig, men jag är inte tillmötesgående. Jag är nästan helt övertygad om att Han kommer bjuda mig till Hogsmeade, men jag tänker tacka nej.
Det går rent utsagt åt helvete på alla lektioner, men jag orkar faktiskt inte anstränga mig mer, och eftersom jag inte kommer jobba efter skolan spelar det inte så stor roll vilka betyg jag får.
Efter middagen fångade Han upp mig och drog iväg mig mot min vilja till en övergiven korridor.
– Varför undviker du mig Cammie?
– För att jag inte vill ha något med dig att göra, så lämna mig ifred. Jag var på väg att gå igen men han fångade upp mig och det var något plågat i blicken han gav mig.
– Cammie ångrar du det vi gjorde?
– Ja det gör jag, eftersom den enda anledningen till att du gjorde det med mig var för att du tycker synd om mig, och jag vill inte ha din medkänsla så kan du lämna mig ifred? Snälla!
– Det var inte alls av den anledningen jag gjorde det, sa Han och gav mig ännu en plågad blick. Tror du inte att jag älskar dig? Att det inte har spelat någon roll att du har ignorerat mig? Men det har spelat stor roll, för jag bryr mig om dig, och jag kanske till och med älskar dig, men det bryr du dig inte om eller hur?
– Jag bryr mig visst, men jag kan inte vara bunden till någon nu, den enda jag kan ta hand om är mig själv och du gör bäst i att hålla dig bort från mig. Jag gick iväg och när jag såg tillbaka såg jag att Han stod lutad mot väggen och jag är ganska säker på att Han grät."
När Jennie slog igen boken knackade det på dörren och Jennie väntade sig att Sirius skulle komma in, men ingen kom in så Jennie gick och öppnade dörren. Utanför stod Sirius.
– Vad vill du?, sa Jennie och la armarna i kors över bröstet.
– Jag tänkte bara att du ville veta att maten är klar och om du vill ha finns det där nere.
– Okej, sa Jennie och stängde dörren igen. Hon sjönk ner på golvet och dunkade huvudet i dörren. Hon ville inte vara osams med Sirius, men eftersom han inte visade några tecken på att vilja bli sams igen och han fick ta första steget.