När James, Lily och paret Potter kom hem satt Jennie och Sirius inne i köket och åt, men båda satt och tittade åt ett varsitt håll. Jennie tittade mot dörröppningen och fick syn på Lily och James.
– Åh, hej Lily, sa Jennie, kan du ge mig juicen?
– Men den står ju vid Sirius, sa Lily och såg på Jennie.
– Vid vem? frågade Jennie. Jag sitter ju och äter själv ser du väl? James såg på Sirius, som gav honom en blick som sa att det inte var värt att fråga. Mr och mrs Potter kom in i köket och mrs Potter gav köksbordet en blick och förstod genast vad det var som var fel.
– Sirius, sa mrs Potter, jag såg att mörkrets märke svävade över sin farbrors hus.
– Mrs Potter, sa Jennie, det är ingen ide att prata med Sirius om det, för han vill inte prata om det. Jennie gav Sirius en mörk blick.
– Nej precis, fräste Sirius samtidigt som han tittade minst lika mörkt på Jennie. Jag vill inte prata om det så kan alla bara lämna mig ifred?! Sirius stormade ut ur köket och ingen gjorde något för att hindra honom. Jennie sa inget utan plockade bara undan sin tallrik, sen plockade hon bort matresterna, sen försvann även hon ut ur köket. Ensam kvar stod Sirius tallrik.
– Jag tycker det är ganska tydligt vad de har bråkat om i alla fall, sa mrs Potter och gick fram och plockade bort Sirius tallrik.
– Jag hoppas att de inte är osams imorgon, sa Lily.
– Just nu, sa James, ser det inte så bra ut. James och Lily försvann även de ut ur köket. De gick upp för trappan och de gick in i ett varsitt rum. Både Jennie och Sirius satt på sina sängar och låtsades att de höll på med något, men det syntes att de bara låtsades för att de ifred skulle få tänka. Lily gick fram till Jennies säng och satte sig bredvid henne.
– Jennie, jag tror inte att Sirius vill bråka heller, om du bara skulle ta första steget tror jag att han skulle möta dig på halva vägen. Jennie såg på Lily med en arg blick.
– Jag tänker inte ta första steget, fräste Jennie. Det var ju han som skrek åt mig, det är ju fan han som får ta första steget.
– Men Jennie, sa Lily, vill du verkligen vara osams med Sirius på julafton?
– Såklart jag inte vill, men det var inte jag som började det.
– Men, började Lily.
– Säg inget Lily, jag går och lägger mig.
I rummet intill hade James och Sirius ungefär samma samtal.
– Sirius, jag tror att Jennie vill bråka lika lite som du. Sirius suckade mycket djupt.
– James, du är en bra vän men du förstår inte det här.
– Men vill du vara osams med henne imorgon eller?
– Såklart jag inte vill, men hon vill att jag ska ta första steget och jag är inte så bra på det. Och som du vet är jag inte så bra på att erkänna att jag har fel. James log lite.
– Varför blev ni osams om din farbror?
– Därför att jag inte vill prata om min släkt och ärligt talat tycker jag att han är bättre död än levande.
– Det menar du inte!
– Gör jag inte? Jag hatar i stort sett alla i min släkt och jag vill inte diskutera det med varken dig eller Jennie, för ingen av er skulle förstå.
– Är du helt säker på det? Lily sa att Jennies familj också är lite grann som din, jag tror att Jennie skulle förstå bättre än du tror. Men du vill inte ens försöka få henne att förstå för du vill beskydda henne och inte tynga ner henne med dina problem. Men en sak som du inte verkar se är att Jennie är stark, hon klarar mer än du tror.
– Jag vet att Jennie är stark, men du har rätt jag vill inte tynga ner henne med mina problem, för hon har redan tillräckligt att tänka på. James öppnade munnen för att säga något, men han stängde den igen när han såg på Sirius. Sirius sjönk ner på sin säng och la sig med ansiktet mot väggen, James gick mot dörren och öppnade den, han vände sig om i dörröppningen, det såg ut som Sirius sov men James såg att tårar sakta rann ner för hans kinder. James gick ut ur rummet och knackade försiktigt på den andra dörren. Lily öppnade dörren och när hon såg vem det var gick hon ut ur rummet och stängde dörren försiktigt efter sig.
– Jennie sover, viskade Lily.
– Kom så går vi upp till biblioteket så att vi kan prata ostört, James tog Lily i handen och började gå uppför trappan.
– Är inte din pappa i biblioteket?
– Nej, han är i källaren. De kom upp på den nästa våningen och James gick genom en mörk trä dörr. När de kom in flämtade Lily till, rummet var stort och runt, väggarna var fulla av böcker förutom en del av en vägg där det fanns en trappa som ledde upp till en liten plattform där det stod en stjärnkikare som var riktad mot ett fönster precis ovanför den.
James ledde Lily mot en soffgrupp som stod i mitten av rummet. Lily satte sig ner bredvid James i en av sofforna.
– Okej, sa James. Vad fick du ut av Jennie?
– Jo, hon vill inte bråka, men hon vill att Sirius ska ta första steget mot försoningen. Och så tror jag att hon blev lite rädd för Sirius när han skrek åt henne.
– Okej, Sirius vill inte heller bråka och han vet att han måste ta första steget, men han vet inte hur han ska göra och dessutom är han ganska dålig på att erkänna att han har fel.
Dessutom vill han inte tynga ner Jennie med något för att han tror inte att hon skulle förstå och dessutom tycker han att hon har tillräckligt att tänka på. Lily fnyste.
– Tror han inte att Jennie skulle förstå? Hennes föräldrar är precis lika elaka som hans. Bara att de gör henne illa på andra sätt.
– Jag vet, sa James och la armen om Lily som lutade sig mot honom.
– Vad ska vi göra åt dem? De är båda som små barn i den här frågan.
– Jag vet, sa James. Men jag tror att det bara är de själva som kan fixa det.
– Det tror jag med, men jag vill inte att de ska vara osams imorgon.
– Inte jag heller, sa James och suckade. Vi får väl helt enkelt vänta och se.