Nästa morgon när Lily vaknade sov Jennie fortfarande djupt och Lily lät henne vara, hon klädde tyst på sig och smög sig sedan ut ur rummet. Hon gick ner för trappan och in i matsalen, där satt mrs Potter, James och Sirius och åt frukost.
– God morgon, sa Lily och satte sig mittemot James och tog för sig av frukosten. En stund senare kom Jennie in i rummet.
– God morgon mrs Potter, James och Lily. Jennie gav Sirius en mörk blick. Black, sa hon till Sirius med mörk röst.
– Green, svarade Sirius och kastade ett elakt ögonkast på henne och fortsatte med att äta sin frukost. Alla åt under tystnad, men då och då utbytte James och Lily blickar.
Mrs Potter reste på sig först och gick ut med sin tallrik i köket, sedan kom hon tillbaka med en tidning i handen. Förstaside nyheten var Sirius farbrors dödsfall, men ingen sa något om det.
– Något mer dödsfall, mrs Potter? frågade Lily.
– Nej, men en fyraårig flicka har blivit utsatt för dementorskyssen.
– Vad gräsligt, sa Lily.
– Vad hade du väntat dig Lily, sa Jennie argt. Det är faktiskt Voldemort som har dementorerna på sin sida. Och fyraåringar är oftast glada eftersom de är för små för att förstå vad det finns att vara ledsen över i världen. Och eftersom dementorer suger glädjen ur glada människor så blir de glada drabbade.
– Jag antar att du har rätt Jennie, sa James.
– Tack för frukosten mrs Potter, sa Jennie och gick från bordet.
– Lily, sa mrs Potter. Tror du att du och Jennie kan hjälpa mig med maten sen?
– Visst, inga problem, sa Lily och även hon försvann ut ur matsalen. När Lily kom upp på rummet låg Jennie på sin säng och stirrade upp i taket.
– Hej Lily, sa Jennie.
– Hur visste du att det var jag?
– Du är den enda som går in här utan att knacka och dessutom smyger du som om du tror att jag kommer att gå sönder om du går för högt. Lily log och la sig på sin säng, hon tog fram sin bok och började läsa. Jennie tog fram den gamla anteckningsboken och bläddrade fram sidorna.
" 12 december 1959
Även den här helgen har jag bara varit i sovsalen, men jag gick ner till middagen idag. När jag satte mig ner var det ombytta roller, det var jag som sökte Hans blick och Han som undvek min. Jag både vill och inte vill prata med Honom. Jag kanske borde berätta för Honom om barnet, fast det vill jag egentligen inte, för då kommer Han att vilja hjälpa mig och jag vill inte att Han ska ge upp sin framtid bara för att han har gjort mig med barn.
Nej vid närmare eftertanke är det nog bästa att inte säga något alls, men jag tror att jag måste prata med Honom igen på något sätt."
"13 december 1959
Idag har det varit skola som vanligt, vid lunchen smög jag ner en lapp i Hans ficka, jag såg att han läste den, Han sökte min blick och när Han hade funnit den nickade Han.
Jag log svagt mot honom och jag kan svära på att han gav mig ett tillbaka. Jag gick genom dagen med ett lättare hjärta."
Jennie slog igen boken och la den på nattduksbordet, hon satte sig upp på sängen och märkte att Lily var borta. Hon log när hon hörde Lilys och James röster från det andra rummet. Jennie gick ut ur rummet och ner för trappan. I hallen stod Sirius och klädde på sig ytterkläderna.
Jennie stannade upp när hon såg honom, sen gick hon genom rummet utan att se på honom.
– Jennie, hörde hon Sirius röst bakom sig.
– Vad är det? frågade Jennie och vände sig sakta om.
– Kan du följa med på en promenad?
– Varför?
– För att jag vill prata med dig, sa Sirius. Snälla, la han till och såg in i Jennies ögon. När Jennie såg den plågade blicken kunde hon inte låta bli att följa med honom ut. De gick ungefär en meter ifrån varandra.
– Så vad ville du prata om Black?
– Kan du sluta använda mitt efternamn? Du vet att jag hatar det.
– Just det, sa Jennie. Jag vill inte använda ditt förnamn när jag förknippar det med något bra och jag inte kan se den goda sidan just nu. Jennie såg en stenbänk och hon gick fram, borstade bort snön och satte sig på ena sidan, Sirius borstade bort snön från den andra sidan och satte sig där.
– Varför är du arg på mig? frågade Sirius
– Varför? Är du helt dum i huvudet eller? För det första skrek du åt mig bara för att jag ville prata med dig, försöka få dig att öppna dig och dela med dig av dina känslor. För det andra skrämde du mig, jag har aldrig sett dig arg förut och det skrämde mig att det var mig du var arg på. Sirius satt och såg ner på sina skor och det syntes att han tänkte på vad han skulle säga. Efter vad Jennie tyckte kändes som en evighet lyfte Sirius sitt huvud och såg på henne.
– Jag menade inte att skrämma dig, men jag tycker inte om att prata om mina känslor. Och jag orkade inte med att du försökte få mig att berätta. Jag vill inte vara osams med dig, men jag vill inte prata om mina känslor, jag har det bättre när jag har de inom mig, det skulle göra för ont att prata om dem.
Jennie såg på Sirius, men han tittade bort.
– Sirius, jag vill också vara vän med dig, men jag ser hur mycket smärta du håller inom dig och om du inte delar med dig kommer du att kväva dig själv. Tro mig, sa Jennie med bitter röst, jag vet. Sirius såg på henne igen och något som liknades vid ett leende fanns för ett ögonblick i hans ansikte.
– Jennie, jag vet att du behövde prata om det, men jag behöver inte göra det, jag klarar mig själv. Föresten har jag ju redan berättat för dig om det mesta.
– Du har berättat historien, avbröt Jennie. Men du pratade aldrig om hur du kände dig. Sirius reste sig plötsligt upp.
– Jag vill inte prata om det, okej?
– Nej, det är inte okej, sa Jennie. Det finns så mycket ilska och sorg inom dig. Du döljer det väl, men i dina ögon syns både vreden och sorgen. Sirius vände sig bort.
– Vi lämnar det här ämnet o diskuterat så förblir vi vänner, sa han.
– Jag vill hellre att vi är ovänner och att du delar med dig, än att vi är vänner och att du går under. Sirius såg på Jennie med arg blick.
– Jag vill inte, så låt bli med att försöka få mig att berätta, föresten finns det inget att berätta.
– Lägg av, både du och jag vet att det finns saker att berätta.
– Som vadå?
– Hur du kände dig varje gång dina föräldrar påpekade att de tyckte att Regulus var en bättre son, eller hur du kände dig varje gång din mamma slog dig och din pappa bara stod och såg på och varje gång du var med en tjej bara för att dämpa en del av den smärtan som du känner! Det är bara några av de saker som finns att prata om.
Sirius stod med ryggen vänd mot henne, Jennie antog att det var för att han inte ville visa henne hur hans ansiktsuttryck såg ut.
– Snälla Sirius, berätta. Du har funnits där för mig hela det här året, så låt mig finnas där för dig. Snälla, se på mig åtminstone. Sirius vände sig sakta om, hans ansikte var slutet och det gick inte att avläsa några känslor i det. Sirius gick sakta fram till Jennie och la armarna runt henne. Jennie log och kramade honom tillbaka.
– Varje gång mina föräldrar nämnde att Regulus var en mycket bättre son, blev jag förbannad, varje gång min mamma slog mig och min pappa stod och såg på blev jag arg, sårad och ledsen, varje gång jag var med en tjej kände jag mig för ett ögonblick mindre arg och sorgsen men den känslan försvann nästan direkt och jag kände mig spyfärdig över mig själv. Så nu har jag pratat nöjd nu? Jennie såg upp på Sirius.
– Jag är nöjd för nu, men jag tror vi måste gå tillbaka för jag hörde att Lily hade lovat bort min hjälp till mrs Potter. Sirius log och på tillbaka vägen tog han henne i handen. Han såg på henne och log.
– För vänskapens skull, hon log tillbaka och hand i hand gick de tillbaka till familjen Potters hus.