AU: Jag är ledsen för den dåliga uppladdningen alla trogna läsare, men jag haft mycket att göra just nu. Så för att gottgöra det lägger jag upp tre kapitel :D
Enjoy!
När Jennie och Sirius kom in genom ytterdörren fick de syn på Lily som ilsket slet åt sig ytterkläderna och stormade ut genom ytterdörren utan att titta på någon av de som kom in genom den.
– Jag tror att Lily är på dåligt humör, mumlade Jennie i Sirius öra. Sirius nickade och de gick in i hallen och tog av sig ytterkläderna.
– Jag går och pratar med James, sa Sirius och försvann uppför trappan. Jennie gick upp på Lily och hennes rum.
Sirius gick in på James rum, där satt James och läste samtidig som han irriterat trummade med fingrarna. Sirius log och satte sig på sin säng.
– Tjena Tagghorn, sa Sirius för att meddela sin närvaro. James såg upp och gav Sirius en irriterad blick. Lily verkade vara på dåligt humör när hon rusade ut genom dörren, vet du varför? James gav Sirius ännu en irriterad blick. Jag tar det som ett ja, sa Sirius. Vad har ni bråkat om? frågar han
– Varför tror du att vi har bråkat? frågade James men en ansträngt lugn röst.
– För det första trummar du bara irriterat med fingrarna när du är arg på någon och dessutom är det inte stor sannolikhet att både du och Lily är sura samtidigt för olika saker.
– Ja vi har bråkat men det är ingen fara, det är bara en förstorad småsak.
– Okej, sa Sirius. Vill du prata om det?
– Nej, men tack ändå. Föresten, hur mår Jennie?
– Hon mår bra, hon har inte feber, men hon har en ovanlig, obotlig sjukdom.
– Jaså, är den dödlig?
– Nej, men hon blir ovanligt trött hela tiden och så.
– Okej, sa James och fortsatte läsa, Sirius tog det som ett tecken på att samtalet var slut så han la sig ner på sin säng och började även han läsa.
Jennie låg på sin säng och läste i Cammies gamla dagbok.
"14 december 1959
Idag skulle jag träffa Honom i vid-behov-rummet för att prata. Jag kom dit tidigt och satte mig för att vänta i en soffa. Efter ungefär tio minuter öppnades dörren och Han kom in och gav mig en snabb blick. Han satte sig på en stol en bit bort och tittade ner på sina händer.
– Det är något jag skulle vilja fråga dig, sa jag Han nickade och jag fortsatte. När vi senast pratade sa du att du älskar mig, vad menade du med det?
– Vad brukar man mena med det? Jag tittade ner och började peta på en lös tråd på min klädnad.
– Du skulle inte vara den första som sa det utan att mena det, mumlade jag.
– Jag säger aldrig saker som jag inte menar och det borde du veta Cammie.
– Nån gång ska väl vara den första, sa jag och fortsatte pilla.
– Var det bara därför du ville att jag skulle komma hit?
– Nej inte bara, jag ville bara veta om jag skulle berätta en sak för dig för jag ville vara säker på att du älskar mig.
– Hur ska jag kunna bevisa det för dig om du inte tror på mitt ord? Jag ryckte på axlarna och fortsatte pilla. Han ställde sig upp och gick och satte sig bredvid mig. Han tog min hand och såg djup in i mina ögon.
– De dagarna du ignorerade mig var de värsta i mitt liv, jag ville inget annat än prata med dig, men jag ville inte tvinga dig att spendera tid med mig, jag ville att du skulle vilja det.
– Jag vill spendera tid med dig, men ibland känns det som om du bara är som alla andra när dina vänner är där. Som om jag är en vägg.
– Jag vet det, men jag vill inte förlora dem som vänner bara för dig. Jag slet åt mig min hand och ställde mig upp.
– Jag visste väl att du var som alla andra. Hur kunde jag för en sekund tro att du var annorlunda?
– Förlåt mig, det var okänsligt, men de betyder mycket för mig, det gör du också, men de tycker inte om dig och jag kan inte visa att gillar dig inför dem. Men det gottgör ju jag när vi är ensamma.
– Det är det där som gör mig arg, jag vill att du ska vara stolt över att du gillar mig, inte skämmas över att du är gillar "knäppa Cammie".
– Så du tycker att jag ska välja dig framför mina kompisar?
– Ja det tycker jag, om de inte kan acceptera mig så tycker inte jag att de är några bra kompisar.
– Men jag kan inte välja, kan vi inte träffas i smyg?
– Jag tror inte det. Han ställde sig upp och tog mitt huvud mellan sina händer och tvingade mig att se på honom.
– Cammie kan du inte försöka för min skull?
– Jag vet inte om jag klarar det, viskade jag och tog bort hans händer. Låt mig veta när du har bestämt dig, sa jag och lämnade rummet."
Jennie slog ihop boken och la den på nattduksbordet, mysteriet kring Cammie tätnade. Dörren öppnades och Lily kom in i rummet, hennes kinder var rosiga av kylan utifrån. Lily ställde sig vid fönstret och såg ut. Hennes mungipor pekade neråt, Jennie gick och ställde sig bredvid henne. Lilys armar var korsade över bröstet och hon såg ut över familjen Potters trädgård.
– Det är en fin trädgård, sa Jennie. Lily nickade frånvarande. Ska du inte fråga hur det gick på Sant Mungos?
– Jo, sa Lily. Hur gick det?
– Det gick bra, tydligen har jag en ovanlig, obotbar sjukdom som gör att jag lätt blir trött och sjuk och om jag blir träffad av någon stark förbannelse kan jag få bestående skador.
– Jaha, sa Lily och fortsatte titta ut genom fönstret.
– Lily vad är det mellan dig och James?
– En förstorad småsak bara, det är ingen fara.
– Vad för förstorad småsak?
– Jag vill inte prata om det Jennie, vi kommer reda ut det, för eller senare. Oroa dig inte.
– Men det gör jag ändå, vad är det för småsak?
– James frågade mig om jag älskade honom, sa Lily med en grimas. Jag svarade att jag inte vet. Då sa James att han ville veta det för att han tycker inte att vårt förhållande leder någonvart och om jag inte älskar honom kan vi lika gärna göra slut. Det var då jag blev arg och sprang ut. Lily började gråta och Jennie la armen om henne.
– Såja Lily, sa Jennie lugnande.
– Jag vill inte vara osams med James. Jag vill att vi ska reda ut allt så att jag kan få känna hans armar runt mig igen.
– Lily jag tror att jag vet svaret på James fråga.
– Gör du? frågade Lily som hade slutat snyfta.
– Det är ganska uppenbart att du älskar honom, men du är för rädd för att erkänna det för honom.
– Jag antar att du har rätt, sa Lily och torkade sina tårar. Det är lika uppenbart att du älskar Sirius.
– Ja, jag älskar honom som en vän och som en bror, inte på det sättet du älskar James.
– Vad fick du för julklapp av honom?
– Jag fick ingen, sa hon. Du kanske borde berätta för James vad vi har kommit på?
– Jag antar det, sa Lily och försvann ut ur rummet. Jennie log för sig själv och ställde sig och tittade ut genom fönstret, hon hade inte hört dörren som öppnades eller stegen som kom mot henne, men hon kände händerna som täckte för hennes ögon.
– Gissa vem, mumlade Sirius i hennes öra.
– Hm, låt mig gissa, sa Jennie. Är det jultomten?
– Nej, det är någon mycket elakare.
– Är det ett tandtroll?
– Gissa igen, du var nära.
– Åh, nu vet jag, det är Sirius.
– Rätt, sa Sirius och tog bort händerna. Varför står du vid fönstret?
– Jag tycker om att se saker.
– Men drar det inte kallt då? Jag vill inte att du ska bli sjuk igen.
– Men sluta, det drar inte och jag mår hur bra som helst. Har Lily och James pratat än?
– Nej men de var på väg så jag stack innan det blev för gulligt. Jennie log och lutade sig mot Sirius axel. Hon suckade och slöt ögonen.
– Vad är det Jennie?
– Jag vet inte riktigt, jag har börjat läsa de där dagböckerna och det visade sig att det var Cammies dagböcker. Hon har tydligen ett barn, fast jag kommer inte ihåg det. Allt är så konstigt. Båda stod där, tysta, båda i egna tankar.
– Har du packat klart?
– Packat? frågade Jennie och vände sig mot Sirius.
– Vi åker till Hogwarts i morgon, Jennie hade du glömt det?
– Nej, men jag har varit sjuk ursäkta mig. Men jag antar att jag borde börja packa, hjälper du mig? Sirius nickade och de började packa ner alla Jennies saker i hennes koffert. När de hade fått ner alla Jennies saker kom Lily och James in i rummet och satte sig bredvid Sirius och Jennie på golvet. De bara satt där ett tag utan att någon sa något.
– Så när är det mat? frågade Sirius.
– Jag vet inte, men snart antar jag, sa James. Just då ropade mrs Potter att maten var klar. Ungdomarna gick ner för att äta. Efter maten gjorde de i stort sett ingenting, Lily och Sirius(!) satt och läste, Jennie låg och vilade med huvudet i Sirius knä och James spelade schack med sin pappa.
– Vad läser du Sirius? frågade Jennie.
– Quiditch genom tiderna, svarade han.
– Är den bra?
– Mm, sa Sirius. Jennie gäspade. Är du trött Jennie?
– Mm, mumlade Jennie. Men det är ingen fara, hon gäspade och la sig till rätta. Sirius strök Jennie över håret och fortsatte läsa. Alla var tysta när James plötsligt bröt tystnaden.
– Schack matt, gamle man. James pappa log.
– Gamle mannen erkänner sig besegrad, jag tror jag har blivit sämre på schack. Men jag går och lägger mig nu. Han försvann uppför trappan med mrs Potter och alla ungdomarna var själva kvar där nere.
Sirius slog ihop sin bok och ruskade försiktigt om Jennie. Hon vaknade och han viskade något i hennes öra, hon nickade och de gick uppför trappan. Lily slog även hon ihop sin bok, hon gick och satte sig mittemot James.
– Ska vi köra ett parti och sen gå och lägga oss?
– Visst, sa James och ställde upp alla pjäserna.
Lite senare smög Lily in i rummet där Jennie låg och sov, hon log och kröp även hon ner mellan de svala lakanen, efter ca 30 sek hade hon somnat.