Morgonen därpå väcktes Jennie och Lily av mrs Potter som drog av dem täckena.
– Stig upp nu, pojkarna är redan uppe, de sitter och äter i köket. Ni kan klä på er nu och sen gå ner. Hon försvann ut genom dörren med koffertarna svävande efter sig.
Jennie och Lily klädde på sig och gick sedan ner till killarna för att äta frukost, när de hade ätit klart ställde sig alla framför eldstaden som Jennie och Sirius hade kommit från. Alla gav mrs Potter en kram innan de försvann med hjälp av flampulver.
De landade alla i en hög på golvet på McGonagalls kontor. Hon stod framför dem och såg ner på dem med bister uppsyn.
– Försök att inte trampa på mattan.
– Okej, svarade de med en mun och försvann med koffertarna svävande bredvid sig. De gick upp till Gryffindortornet, där satt Remus och Peter och spelade schack. James och Sirius gick och satte sig vid dem, men Jennie och Lily gick upp till tjejernas sovsal.
– Så, sa Jennie. Är allt bra mellan dig och Potter nu?
– Så bra det någonsin kan bli, när vi hade blivit sams kändes det som att vara nyförälskad igen. Jennie flinade åt Lilys lyckliga ansiktsuttryck. Lily kastade en kudde på Jennie som tack, Jennie mulnade och kastade tillbaka och kuddkriget var i full gång. En timme senare kom Jennie och Lily ner i uppehållsrummet, rufsiga i håret och Jennie hade ett segervisst uttryck i ansiktet.
– Vad har ni gjort?
– Vi har haft kuddkrig, sa Jennie. Och jag vann.
– Ja men det var ju bara för att du petade mig i ögat.
– I kuddkrig finns inga regler, sa Jennie och flinade mot Lily. Lily såg butter ut och klämde ner sig bredvid James i fåtöljen han satt i. Jennie satte sig bredvid Sirius i soffan.
– Vad har ni gjort på lovet då? frågade Remus.
– Har ni inte redan pratat om det?
– Nej, vi har pratat om... en annan sak, sa Sirius.
– Åh, det är den där hemligheten, sa Lily. Kan ni inte berätta vad det är, snälla?
– Nej, sa Sirius.
– Strunta i det då!
– Ja det gör jag, sa Sirius och flinade. Lily skulle precis svara när Jennie avbröt henne.
– Jo Remus, vi har bråkat, spelat schack, varit på Sankt Mungos, ätit mat, haft snöbollskrig, sovit tillsammans, och umgåtts. Glömde jag något? Jennie vände sig mot Sirius.
– Nej det var nog i stort sett allt.
– Jag har bara en fråga. Vadå sovit tillsammans, bråkat och varit på Sankt Mungos?
– Jo Jennie och jag hamnade i samma säng, var det tre gånger? Jennie nickade. Jennie och Lily bråkade en gång, Jag och Jennie en gång och Lily och James en gång.
– Men varför var ni på sankt Mungos?
– För att jag var sjuk, svarade Jennie
– Är sj... började Sirius, men Jennie höll för hans mun.
– Jag tänker inte berätta det för jag vill inte att han också ska behandla mig annorlunda, väste Jennie till Sirius. Som du, Lily och James gör, det är inte kul!
– Hur hamnade du och Jennie i samma säng?
– Vi somnade tillsammans liksom.
– Okej, sa Remus och log. Det var alla frågor.
– Vad har ni gjort på lovet då? sa Jennie och gäspade. Innan Remus hann svara sa Sirius.
– Jennie, du är trött, gå och lägg dig. Jennie ignorerade honom och tecknade åt Remus att fortsätta.
– Okej innan jag svarar undrar jag bara, vad döljer ni för mig? Jennie höll för Sirius mun så att han inte kunde svara. Men James svarade istället.
– Jennie har en obotlig sjukdom som gör att hon lätt blir sjuk trött och om hon träffas av en förbannelse kan hon få bestående skador.
– Tack så mycket Potter, sa Jennie. Remus såg för ett ögonblick förbryllad ut men sen försvann det ansiktsuttrycket.
– Jag och Peter har inte gjort någonting egentligen, vi har bara slappat och gjort läxorna. James, Lily, Sirius och Jennie utbytte blickar, de hade inte gjort läxorna. Ni har inte gjort läxorna eller hur? De skakade på huvudena och gick för att hämta sina läxor.
Några timmar senare hade Peter gått och lagt sig, men Remus satt kvar för att hjälpa dem med läxorna. Jennie blev förvånad över hur mycket marodörerna visste om animagusar och varulvar. Visst var de smarta när de ville, de var då i klass med Lily men i de här ämnena blev hon helt utklassad.
– Hur kan ni veta så mycket om animagusar?
– Jo... I tredje årskursen skrev vi ju en uppsats om det för McGonagall och vi kommer helt enkelt ihåg det, sa Sirius.
– Men då skrev vi ju bara en tio tums lång uppsats, den här ska vara 3 och en halv pergamentrulle! Så det vi lärde oss då räcker inte, ni vet ju mer än jag!
– Men Lily, du låter så förvånad, sa James och flinade.
– Ja, men förra gången skrev ju ni knappt tio tum och jag skrev fyra tum för lång och ni vet ändå mer än mig! Och den här gången ska vi dessutom ha med grejer vi inte hade förra gången.
– Men Lily, eftersom vi bara skrev tio tum har vi fler saker att ta med den här gången. Det syntes att Lily inte var nöjd med det svaret, men hon bestämde sig tydligen för att vara tyst.
När de sedan började på uppsatsen om varulvar var de också experter på den och Lily var återigen utklassad men den här gången fann hon sig tydligen i det för hon frågade alla om saker hon inte fattade.
Sen var det uppsatsen för professor Snigelhorn, de skulle skriva en uppsats om Polyjuice drycken, Veritaserum och Felix Felicis. Men på den här var Lily bäst och hon såg mycket belåten ut. När de äntligen gjort klart alla uppsatser gick de och la sig.
– De är skönt att vara tillbaka på Hogwarts, sa Jennie när hon och Lily hade lagt sig i sina sängar.
– Ja det är det, fast jag saknar mrs Potter lite, svarade Lily.
– Jag med, men du Lily.
– Ja, sa Lily frågande.
– Kan du sluta behandla mig annorlunda nu, det är faktiskt inte roligt, jag är samma person vet du, jag är bara lite sjuk.
– Men det är ju en obotlig sjukdom.
– Det är astma också men ni behandlar inte folk med astma annorlunda.
– Nu tycker inte jag att vi pratar mer om det här, sa Lily och vände sig demonstrativt med ryggen mot Jennie. Jennie suckade och drog fram Cammies dagbok.
" 17 december 1959
Han har inte försökt ta kontakt med mig fler gånger och det är jag glad över, det känns hemskt att tvinga Honom att välja, men om hans vänner inte kan acceptera mig borde han välja mig framför dem"
" 1 Januari 1960
Jag hoppas verkligen att det här året blir bättre än det förra, med skolan menar jag, mina betyg är inte de bästa för tillfället men ärligt talat bryr jag mig inte. Jag kan säkert få en anställning på något café eller något sen.
När jag träffar på Honom i korridorerna ser båda bort och vi låtsas som om den andre är en väggprydnad.
Det är bäst så. På hogsmeade helgen var jag hemma i slottet, jag såg att Han gick med en tjej från sin årskurs, konstigt nog gjorde det inte alls ont att se dem gå där tillsammans."
"13 Januari 1960
Jag ljög förra gången jag skrev, det gör visst ont att se dem tillsammans, hur de går tillsammans hand i hand i korridorerna, hur de sitter tillsammans i uppehållsrummet.
Jag försöker undvika Hans blick, men Han lyckas hitta den, och varje gång har Han en lika plågad blick som jag ser varje gång jag ser mig själv i spegeln.
Jag vet inte om jag klarar det här ensam längre, jag skulle vilja berätta för Honom, men framför allt skulle jag vilja att Han skulle vara stolt över mig."
" 20 Januari 1960
Jag vet inte hur mycket längre jag klarar det här, om inte något händer snart kommer jag att göra abort.
Det verkar inte som om Han och hon är så kära längre, de blir lättare irriterade på varandra och man ser dem inte så ofta hand i hand längre. Kanske finns det hopp ändå."
" 1 Februari 1960
Idag när jag gick genom en korridor överföll någon mig plötsligt, jag föll handlöst framåt och alla mina böcker ramlade ur min väska. Jag började samla ihop dem när någon trampade på min hand, sen drog någon in mig i ett tomt klassrum. Det var hon.
– Jag vill att du ska hålla dig borta från min pojkvän, skrek hon rakt in i mitt ansikte.
– Men jag har inte gjort något med Honom.
– Men har pratar bara om dig hela tiden, hur ensam du ser ut, hur snäll du egentligen är, bla, bla, bla.
– Men jag vill inte ha Honom, Han är din, sa jag och reste mig för att gå, då kom knytnäven, rakt över kindbenet, jag hörde hur det knäcktes. Jag ramlade ner på golvet och mitt synfält blev suddigt av tårar. Men genom tårarna såg jag hur någon kom in och höll henne tillbaka, de skrek åt varandra, men jag hörde inte vad, sen gick hon.
Den andra personen kom fram till mig på golvet och då såg jag att det var Han.
– Hur är det Cammie, frågade Han och strök mig över håret, jag drog mig undan.
– Rör mig inte, fräste jag.
– Jag har inte betett mig särskilt snällt mot dig den senaste tiden, men jag har insett att du betyder mer för mig än mina kompisar. Han kramade mig och jag ryggade inte undan.
Sen gick vi upp till sjukhusflygeln och föreståndarinnan botade mitt kindben och undrade om jag hade slagit i magen, men jag gav henne en hotfull blick och gick utan att säga något"
Jennie slog ihop boken och la sig till rätta för att sova.