Några veckor senare hade snön smält bort och solen började värma lite grann igen. Jennie spenderade mycket tid ensam, men hon hade ändå inte haft tid att läsa mer i Dagboken, hon och alla andra sjundeårselever hade börjat repetera allting inför deras examensprov.

Ibland pluggade Lily med Jennie och ibland med marodörerna. Lily hade fått ganska många utbrott på de yngre eleverna när de satt och pluggade eftersom de var för "högljudda". Sirius och Elena var nu ett allmänt par, även fast man oftast såg dem tillsammans såg Sirius aldrig speciellt lycklig ut. Jennie tyckte det var rätt åt honom.

Vid nästa tillfälle Jennie fick att läsa bläddrade hon fram ända tills Cammies barn var fött.

"11 september 1960

Det var en relativt smärtfri förlossning och det var en stor och stark flicka, vi har inte bestämt något namn än, men det är ingen brådska.

De närmaste dagarna kommer jag bara att vila. Han har varit här och hälsat på mig och vårt barn. Vad ovant det låter med vårt barn, jag har alltid tänkt på det som mitt."

Jennie slutade läsa och la ner boken i lådan igen. Cammie hade fått ett barn samma dag och år Jennie föddes, allt det här var mycket konstigt. Men längre fram i boken skulle säkert allt få en förklaring.

Jennie skulle precis gå ner när Lily kom upp med en väldig fart.

– Vad är det? Brinner det någon stans?

– Nej men jag och James ska gå på promenad och jag måste hitta min mantel.

– Lily har du tittat i badrummet?

– Nej, varför skulle den vara där?

– Kanske för att du hängde den där när den hade blivit så blöt efter snön.

– Aha, sa Lily och gick in och hämtade den. Vi ses sen, Remus sitter och pluggar där nere ifall du vill ha sällskap.

– Okej, sa Jennie och slängde sig på sin säng.

Efter en stund gick Jennie ändå ner till uppehållsrummet där Remus mycket riktigt satt ensam.

– Hejsan mr Lupin, får man slå sig ner? Han nickade och flyttade bort lite av sina grejer så att hon skulle få plats med sina. Hon slog sig ner och la upp sina grejer på bordet. Just då kom Sirius och Elena in genom porträtthålet. De satte sig vid ett bord lite längre bort. Jennie såg bort mot dem ett tag men satte sedan igång med uppgiften de hade fått av Snigelhorn. Men hon kunde inte koncentrera sig utan tittade hela tiden bort mot Sirius och Elena som satt så tätt ihop att man inte såg vart den ena började och den andra slutade.

– Jennie varför pratar du inte igenom allt med honom?

– För att jag inte vill. Jag behöver inte honom och han behöver inte mig.

– Kom igen det där tror du väl inte på själv? Jennie svarade inte utan ägnade sig åt uppgiften.

En kall vind drog in genom det öppna fönstret och Jennie fick den rakt på sig. Hon började hosta och kunde inte sluta. Remus dunkade henne i ryggen och efter ett tag avtog hostattacken.

– Gick det bra Jennie?

– Javisst, det var bara lite kall luft, du vet min sjukdom, jag tål inte kyla så bra.

– Jag kan stänga fönstret om du vill. Jennie nickade och han stängde fönstret.

Jennie kände att Sirius kollade på dem, men hon tittade inte tillbaka.

– Tack Remus, sa hon och log mot honom. De fortsatte arbeta och efter ett tag kom Lily och James tillbaka in, rosiga om kinderna och med ett leende på läpparna.

– Ni borde ha följt med, det var så skönt ute, friska vindar.

– Jag kan inte vara ute när det blåser kallt, sa Jennie och fortsatte med uppgiften.

– Förlåt, sa James. Jag glömde att du är sjuk.

– Det är okej, sa Jennie och plockade ihop sina saker. Jag ska gå och lägga mig nu, jag är lite trött. Hon gick upp till sovsalen och stängde dörren.