En dag i Oktober när Jennie kom hem från jobbet satte hon sig och läste i Cammies dagbok.
"13 september 1961
Jag och Han har äntligen bestämt ett namn, vi har bestämt oss för att döpa barnet efter min mormor. Vi ska döpa henne till Jennie..."
Jennie tappade boken, så chockad var hon, sen kom tårarna, hur hade hennes mamma, eller ja hennes moster aldrig kunnat berätta det här för henne?
Hon ställde sig upp och gick mot dörren, hon skulle ställa sin moster mot väggen, hur hade hon kunnat hålla de här hemligt? Hon tog sin jacka och gick ut genom dörren med tårarna fortfarande rinnande ner för kinderna. Och hon gick rakt in i Sirius.
– Oj förlåt, sa hon innan hon såg vem det var. Jaså det är du, då tar jag tillbaka min ursäkt. Kan du släppa förbi mig, sa hon för Sirius hade ställt sig rakt i vägen.
– Jennie varför gråter du?
– Det är ingenting, sa Jennie och torkade envist bort tårarna som fortsatte rinna. vad gör du här föresten?
– Jag kom för att prata med dig.
– Okej, så gör det då, sa Jennie och började hosta.
– Nej, du skulle någonstans och jag ska inte hindra dig, sa han och vände om och gick snabbt ner för trapporna igen samtidigt som han satte på sig sin hjälm.
– Nej, Sirius, vänta! Kom tillbaka, ropade Jennie och fick en ny hostattack. Men den här ville inte ge med sig och hon satte sig ner på trappan och hostade. Hon hörde inte att någon kom fram till henne men hon kände att någon dunkade henne i ryggen. Hostattacken avtog och hon ställde sig upp igen.
Framför henne stod Sirius. Han tog av sig hjälmen igen och såg henne rakt i ögonen.
– Tack så mycket, sa Jennie. Du ville prata med mig, så kom in, sa hon och öppnade dörren för honom. Han gick förbi henne in i lägenheten. Jennie hängde tillbaka sin jacka och tecknade åt honom att göra detsamma. Han hängde av sig jackan och la upp hjälmen på hatthyllan.
– Varför grät du Jennie?
– Vi tar det sen, sa hon och satte sig i sin soffa. Han satte sig tvekande på en stol mittemot henne. Hon torkade bort det som var kvar efter tårarna.
– Så vad ville du prata med mig om? frågade Jennie.
– Jag har inte direkt varit den bästa vän man kan tänka sig på senaste tiden, eller hur?
– Nej, det kan jag inte påstå.
– Jag antar att jag förtjänade det där, sa han och log lite. Men vad du måste förstå är att jag bryr mig väldigt mycket om dig och jag vill inte att något ska hända dig. Det var därför jag betedde mig som jag gjorde.
– Jag vet det, men det är faktiskt ganska irriterande att du daltar med mig hela tiden. Jag är faktiskt bara sjuk.
– Jag vet det, svarade han. De här senaste månaderna har varit jätte svåra för mig. Jag är inte så bra på att visa någon att den betyder mycket för mig. Jag antar att du har märkt det? Jennie nickade och log lite.
– De har varit ganska jobbiga för mig med. Men Lily, Remus och faktiskt även James har varit jättebra vänner.
– Du kan inte ana hur mycket James har skällt på mig de senaste månaderna. Men du vet väl att jag bara var ihop med Elena för att göra dig svartsjuk?
– Jag vet det, men det gjorde mig bara ännu argare. Jennie kände hur ilskan flammade upp inom henne igen. Du har faktiskt ingen rätt att säga åt mig vad jag ska göra, du har inte ens rätt att säga vad du tycker att jag borde göra. Jag fattar inte ens varför du bryr dig så mycket.
Det var årets lögn, men Jennie förträngde den lilla rösten som sa att det var fel att ljuga.
– Vet du verkligen inte det? frågade Sirius. Jennie skakade på huvudet och var både skadeglad och ledsen för att han såg så sårad ut.
– Jag har faktiskt ingen aning, sa Jennie.
– Jag bryr mig eftersom jag älskar dig. Han ställde sig upp och gick och satte sig bredvid Jennie i soffan. Jennie, snälla förlåt mig. Jennie log och sa:
– Sluta be Sirius, det passar dig inte. Hon böjde sig fram och kramade honom.
– Så, sa Sirius. Kan du nu vara snäll och berätta varför du grät förut? Jennie hade helt glömt det, men med Sirius ord kom minnet tillbaka och hon vände bort ansiktet.
– Sirius, kan du följa med till min mammas, jag menar mosters hus?
– Jennie, din moster är död.
– Nej det är hon inte, det är min mamma som är död. Cammie var inte min moster Sirius, hon var min mamma. Sirius såg chockad ut. Så följer du med mig och konfronterar min moster? Han nickade, Jennie log och sa:
– Föresten vad har du hjälmen till?
– Jag har en flygande motorcykel, sa Sirius och log stolt.
– Perfekt, sa Jennie. Kom nu så åker vi.