Någon timme senare satt de allihop i Lily och James vardagsrum, Lily skulle hälla upp te till dem, men hennes händer skakade för mycket så hon spillde ut det mesta.

– Men gud vad klumpig jag är, sa Lily och log lite svagt.

– Nej du är inte klumpig, sa Jennie. Du är orolig för en viss mr Potter. Lily satte ner kannan och satte sig i en fåtölj.

– Lily lugna ner dig ett par hekton, han är ju botad, sa Sirius och la armen runt Jennie som lutade sig mot hans axel.

– Jag vet, sa Lily och suckade. Men den här lägenheten är så stor att vara i ensam.

– Ja, sa Jennie. Men nu är ju vi här.

– Ja och det är jätteskönt, sa Lily. De satt där i James och Lilys vardagsrum och pratade, när de hade varit där i nästan tre timmar tackade Remus för sig och gick hem. De andra fortsatte prata, men efter ett tag somnade Lily i fåtöljen och Sirius bar in henne i sovrummet och la ner henne i sängen. Sen gick han ut till Jennie igen.

– Stannar du här? frågade han och Jennie nickade, hon höll om honom och han höll om henne.

– Sirius, nu när Lily sover kan du vara ärlig, visst är du orolig för James?

– Ja såklart jag är det men han kommer ju att klara sig, sa han.

– Jag menade inte så, sa Jennie.

– Jag vet vad du menar och den tanken har slagit mig också, sa han. Men jag vill inte oroa mig för det just nu. Han släppte henne och gick ut genom ytterdörren.

Jennie började plocka undan efter dem eftersom hon inte hade något bättre för sig. När hon var klar var hon ganska trött så hon la sig på soffan för att vila en stund, men hon somnade istället.

Drömmen

Jennie satt på en veranda och gungade i en hammock när Cammie kom ut genom altandörren och satte sig bredvid henne. Cammie log mot henne men Jennie log inte tillbaka.

– Du ljög för mig! sa hon och ställde sig upp.

– Jennie, snälla lyssna på mig, försökte hon.

– Nej du lyssnar, jag kommer nästan inte ihåg någonting från min barndom med dig, bara för att du lät min moster övertala mig att tro att hon var min mamma.

– Jennie, du förstår inte, sa Cammie och vände bort ansiktet.

– Få mig att förstå då! sa Jennie och satte sig ner igen.

– Det är inte så enkelt, sa hon.

– Gör det så enkelt då!

– Var inte så barnslig Jennie, sa Cammie och vände huvudet mot Jennie igen.

– Snälla berätta, om du inte kan berätta, kan du väl i alla fall berätta vem min pappa är. I dina dagböcker står det bara "Han". Cammie ställde sig upp med ryggen vänd mot Jennie.

– Jennie, jag vill inte att du ska träffa honom, sa hon med arg röst.

– Snälla mamma, berätta. Jennie såg att Cammie veknade, hon vände sig mot Jennie igen med plågade ögon.

– Okej Jennie, sa hennes mamma. Han heter Aaron Jamieson, men jag vet inte om han lever eller är död, men snälla, lova mig att du vad han än säger inte litar på honom. Jennie nickade och sa:

– Jag lovar, sen kände Jennie att hon vaknade.

Slut

Hon satte sig upp i soffan och gnuggade sig i ögonen, sen gick hon och hämtade papper och penna i köket och skrev upp sin pappas namn.

När James hade kommit hem från sjukhuset skulle hon leta upp sin pappa, men just nu behövde Lily henne.